Han: – Skönt bo i stan när det blåser 18 sekundmeter i byarna.
Sa Håkan, grannen, härom dan. Sant idag. Vaknar med att stugan skakar. SMHI säger att det blåser 8 sekundmeter på Fimpan (skäret utanför vår udde), 14 i byarna. Det tror jag inte på. En video säger mer än en bild. Havet ligger rakt på udden och det betyder i princip att udden är borta, som du ser.
Så ser det ut vanliga dagar … 
… och förra vintern.
Enligt uppgift är vägen översvämmad vid Kiosken. Och jag som ska hämta Thomas (Kanger) vid flyget om några timmar.
Hon: det är för att det är pålandsvind nu Peppe, när det blåste 22 sekundmeter i helgen var det frånlandsvind och då var vågorna höga ute på Fimpan men nästan kav lugnt i vår vik. Hade det blåst 22 idag hade nog vågorna sköljt över upp på altanen. SMHI har nog rätt 😉
Hon (igen): hur går det med potatislandet…
Han (efter att ha kämpat mot havet): Som jag sa redan i går:
– Inget är så meningslöst som när det som inte borde göras utförs på ett kompetent sätt.
Återkommer om det där med havet och vågorna. Nej, förresten. Jag har inte tid. Hänvisar till den spanske författaren och seglaren Luis Guiseppe Cervantes underhållande El mar y las Olas (Havet och Vågorna):
HAVET OCH VÅGORNA
Hon skriver faktiskt: Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan.
Nu kan det sägas: Du blev misstänksam redan första gången du läste vad Virginia Woolf skrev om vågorna. Du tycker fortfarande att det saknas någonting där. Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom vattnet vid Southeast med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
Människor samlar på minnen. Men havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat obäddad.
Det saknas någonting i analysen.
Som vanligt när du flyter på rygg tänker du långa tankar. Du tänker på det där om att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”
Du tänker att man måste vara man och sitta bakom en skrivmaskin för att se saken på det sättet.
– I havet är havet bara en jävla massa upprepningar.
Även du brukar säga att du aldrig tröttnar på titta på havet och att det beror på att ständigt förändras. Det senare är inte sant. Det beror på att du är närsynt, boksynt. När havet är på samma vresiga humör som du är det faktiskt bara en jävla massa upprepningar.
Det är inte bara som du säger.
Hos de mest individualistiska vågorna finns en förutsägbarhet. Ett givet mönster, som avmystifierar det ytligt sett egensinniga och intressanta. Du kanske inte ser det med blotta ögat, men du ser det för att du vet att det är matematiskt bevisat: Fram till en given punkt växer en våg, vilken våg som helst, men när vågen blir sjundedelen så hög som avståndet till nästa våg bryts den över sitt eget krön.
Vågorna ger intryck av att vara individualister, men de rör sig framåt i flock och kopierar äldre vågor så förutsägbart att det ryms i den matematiska formeln: P = L/H där L = 5,12 Pi, dvs. H = 2,26/L 1.
I klartext: En våg, vilken våg som helst där ute, rör sig framåt med en hastighet som är drygt två gånger roten ur vågens längd.
– Avtändande, eller hur?
Och ändå tröttnar du aldrig på att sitta och titta på havet?
– Havet tröttnar jag aldrig på. Det är vågorna jag tappat intresse för.
– Förlåt, nu förstår jag inte?
Tänk efter, vad ser du när du betraktar havet?
Ser du vågorna? Eller ser du havet.
– Jag ser det jag ser, vatten i vatten.
– Det är en synvilla.
Ett delar sig i två och det är skillnaden som är intressant. Vågorna och havet består av samma vatten, men de har olika karaktär. Om du var naturlyriker som Woolf och Hemingway skulle du säga att det inte handlar om kön utan om ålder.
Och därmed om livets mål och mening.
– Det låter väldigt kryptiskt.
Du menar som när Truman Capote låter P.B. Jones förklarar skillnaden mellan sanning och illusion för sin kompis Woodrow? Är sanningen en illusion eller är illusionen sanning, eller är båda i grunden samma sak?
– Det här är mycket enklare. Vågorna är som unga människor, minnen och kärlek. De går upp i varandra, bryter ihop vid minsta motgång och åter- uppstår var för sig. Unga lever i nuet, sägs det. Men det är en myt. De lever för framtiden och det är samma sak med vågorna.
– Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt. Dör gör de likafullt. Påverkade av den ena eller den andra vinden kastar sig vågorna framåt för att timmar, dagar eller veckor eller många år senare nå den efterlängtade stranden där de dör.
Det är vågorna som gör att havet bara ser ut som en jävla massa upprepningar. De föds och dör i ständig rörelse.
Det är det som är skillnaden.
Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skull kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken (Weyler, 2016). ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”
Havet bryter inte upp, havet förblir där det är.
Havet lever i nuet.
– Precis som äldre lever mer i nuet än de gjorde som unga?
– Rätt! Havet nöjer sig med att vara där det är.
Skriver alltså den spanske författaren L.G. Cervantes.
Hon: Du menar att havet är som du? Du går runt, runt på din udde med dina katter men förblir där du är. Eller för att använda dina egna ord: – Du rör dig vertikalt i en en loj elliptisk rörelse och är inte på väg någonstans.
Han: Fyndigt inpass, men nu handlade utdraget ur Cervantes roman om den sentimentala nostalgi som får Ernst Hemingway att se på havet som en kvinna och Virginia Woolf att se en obädddad säng någon lämnat efter sig.
Hon: Vänta nu! Det inte första gången du grubblar över detta?
Han: Nej, men det är först nu som jag begriper vad mannen som flöt omkring i ett annat hav berättade för mig för många år sedan: Havet och vågen är ett omaka par på en järnvägsperrong. När det är dags för avgång omfamnar de varandra en sista gång. Deras rörelser är tafatta, ty de har bestämt sig. Eller någon av dem har bestämt sig. De vet att de aldrig mer kommer att ses. När de åter dyker upp i hans synfält är vågen redan borta. Havet är ensamt kvar. Han vet varför.3
En annan röst i rummet: Farbror ska kanske gå och lägga sig nu.
I morgon flyger lilla frun in och allt blir bra igen. Kanske gillar hon pergolan vi byggde idag?
_____________
Fotnötter:
1 Formeln utgår från vågens hastighet (H) i fot per sekund, vågens längd (L) mätt i fot och periodiciteten (P) i sekunder. Se Hårt väder till havs, appendix 1 av Colin Stewart, Norstedt 1989, sidan 280 ff.
2 Gå tillbaka till sidan 34 om du glömt vad Capote pratar om. 680
3 Gå till läggen: Hur en man övervinner sin rädsla för hajar (Beijbom Books, 2011).
peppekerstin.blog 
Hola pendejo!
En vågad förfrågan, eller snarare ett meddelande: Pancho, dina pärlor i den här texten skimrar så oemotståndligt att jag måste stjäla åtminstone ett par, tre stycken inför stundande äventyr på de sju haven.
Vissa stycken är så snillrikt obegripliga att min galopperande megalomani tappat självförtroendet. Du har fått mig att komma till insikt: jag har inte en dyning . Inte om nåt, inte minsta dyft.
Fan, Pancho, inte visste jag att du var så smart.
/Don Q
GillaGillad av 2 personer
Hon: Pendejo kommer nog inte fatta att han fått en kommentar, eller hur han ska svara…
GillaGilla