Fredag: När Universum krymper – eller förtätas det över udden?

Han: De lösa trådändarna är många. Lyssnar på Martin Hägglunds sommarprogram.
– Vi är de enda varelser på jorden som inte vet hur vi bör leva våra liv, säger filosofen.
Han noterar också att det dubbeltydiga ordet ”ögonblick” saknas på engelska. Och att livet handlar om att fästa blicken på det som är viktigast.
Tål att tänka på.

Idag har Trump gjort ännu ett försök att avleda amerikanernas missnöje med hans coronapolitik genom att förbjuda de kinesiska apparna Tiktok och Wechat i USA om de inte har fått nya amerikanska ägare inom 45 dagar.
Det kanske funkar.
För egen del fastnar jag för andra rubriker i morgontidningarna (som inte hänger med i den digitala IRL-journalistiken). Rubriker som ”Uttern Ulla ny symbol för Kalmar Vatten” och ”Höna klämd i dörr – företaget anmäls”.
– Har mitt universum krympt?

Osökt kommer att tänka på min pappas dagboksanteckning. En av de sista som gick att tyda, daterad 12 juli år 2002: Skjutsar Henny ner till byn. Hon ska handla. Jag åker till Bolletjärn och tar en promenad i skogen. På eftermiddagen dricker vi kaffe och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.
Hade Ingenjörens universum krympt på gamla dar? Eller var det någonting annat som förändrats?

Det är inte det att jag inte hänger med i vad som händer i världen bortom udden. Jag läser fortfarande fyra morgontidningar. Jag lyssnar på P1 hela dagarna, BBC World News på natten. Jag prenumerar på Financial Times och Wall Street Journal för mina dagliga rapporter till Cristina och hennes direktörer. Och som alla andra i den pratande klassen följer du The New Yorker, Huffington Post, Politico.
Det är bara det att allt detta tillhör kulissen. Det som upptar mina tankar ligger betydligt närmare. Till exempel försöker jag lära mig vad som skiljer Storskraken från Småskraken och Salskraken som vi inte sett här sedan i december 2019.

Ett annat exempel: Under flera dagar har jag försökt fotografera den installation som hon i förbigående skapat (ovan) som får mig att tänka på alla kyrkor och religiösa institutioner jag besökt runt om i världen.
Kanske har min horisont krympt, men sanningen är att jag inte har någon lust alls att bryta min karantän för att återse dessa världens underverk i verkligheten.
Hennes blominstallation hr allt jag behöver för att min fantasi ska flyga.

Jag har mina byggprojekt, men somliga dar vill jag bara sitta här med datorn i knät och fabulera om saker som ingen annan bryr sig om. T ex tror Hon att jag bloggar om någonting annat, men denna tråd började tvinnas när jag bläddrade i John Bergers Confabulation. Boken har jag lånat av Richard Sexton, översättare och konstnär som ofta genskjutit mina halvtänkta tankar.
– Ta med den till havet, sa Richard som om han förutsett mina grubblerier.
Och Richard, du har rätt. I essän ”How to resist a state of forgetfulness”, polemiserar Berger mot det moderna samhällets fixering vid kvantiteter. Detta att vi tenderar att kvantifiera allt. Antal soldagar. Opinionssiffror, antalet arbetslösa. Hur många grader den globala uppvärmningen tål, antalet nya smartphones som vi konsumerar.

Allt mer sällan diskuterar vi nyheter och företeelser i termer av kvalitet, menar John Berger. Detta förstärker mentaliteten att se utvecklingen som linjär och expansiv och ger oss människor en känsla av att vi ständigt är på väg i någon riktning.
– Helst framåt, utåt.
Uppåt som Jonathan Livingston Seagull (se Bengt Ugglas och min diskussion). Att ge sig av är förknippad med mod och visioner, den som stannar kvar är en förlorare.
– Som Louis Dega som jag också skrivit om här på bloggen.

Men Einstein visade att rummet och tiden smälter samman och Berger påminner om att rumstiden inte är en rak linje utan cirkulär. We are not points on a line; rather, we are the centres of circles, skriver Berger och illustrerar tankegången med en bild där en gående streckgubbe följer en inåtgående spiral.
– Inåt, inte ut ur spiralen.
Teckningen talar direkt till mig. Jag inbillar mig att mitt universum krymper. Men det är kanske fel. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare.

Eftersom sommarlugnets tystnad lagt sig över udden och ingen vill höra min girsåg överösta vågorna knuffar jag ombedd denna min tankegång ett steg till: Martin Hägglunds kollega, den skotske 1700-talsfilosofen David Hume, tillhörde de stora skeptikerna. Och på ett plan blev han alltmer skeptisk.
– Inte minst mot sin egen klokskap.
När Hume är 20 år börjar han skriva på sin stora avhandling ”om den mänskliga naturen”. När han är medelålderns har hans ambition krympt – han nöjer sig med att ägna ett decennium åt att skriva sex tjocka volymer om den engelska historien och på ålderns höst krymper hans perspektiv ytterligare.
Han ägnar sig åt matlagning, ”den vetenskap åt vilken jag ämnar viga de återstående åren av mitt liv”.

På 1970-talet var Göran Sonnevi en av få radikala poeterna jag läste. Tjugofem år senare skriver Sonnervi i diktsamlingen Osceanen (Albert Bonniers förlag): Jag känner djup sympati/för Humes radikala/ empirism, med dess osäkerhet/ dess kontinuerliga tvivel/ på sig själv, dess/ tro på omöjligheten/ av skarpa gränser för sanningen.

Alltså: Antag att allt är tvärtemot vad jag trott. Det var inte när jag var ung som jag ifrågasatte allt. Peppe Engberg är inte David Hume, men min skepticism och ifrågasättande av det bestående blir alltmer radikalt. Ändå, för att tala med Sonnevi, hugger mig/ sanningens dolk/ när jag minst väntar det, bakifrån och därför krymper den sfär i vilken jag fortfarande tror på det jag själv säger att jag vet något om.

Jag misstror Donald Trumps motiv för att förbjuda TikTok och WeChat, men jag vet inte om det är bra beslut i sig. Till skillnad från Hume känns till och med matlagning som en alltför komplicerad vetenskap (Hon och Adam har ägnat hela dan åt att laga långkokt chili på högrev).
Att uttern blir symbol för Kalmar Vatten kan jag förhålla mig till eftersom vi härom dagen såg en utter simma över vår vik.
– Alltså gläder det mig att en taleskvinna för Kalmar Vatten säger att uttern kräver friskt och rent vatten.

PS: Ovanstående hade jag gärna diskuterat med min pappa. Kanske utifrån dagens sommarpratprogram. Och ett personligt minne: Jag och några av pojkarna är på väg till fjällstugan i Sippmikk och tänker passera Bollnäs på vägen upp.
– Kommer ni på torsdag kväll? Hmmm, det krockar tyvärr med våra planer. Vi får besök från Kalifornien.
Jag vet att de har vänner i Vancover, men Kalifornien? Kul att det händer nya saker i deras liv.
Och självklart är även vi välkomna, försäkrar mamma.
– Pappa skojar bara.
Han skojade inte.
Det råkade vara så att på torsdagskvällarna visade TV4 den populära såpan Sunset Beach.
Överraskande?
– Javisst.
Ett tecken på inskränkthet?
– Snarare tvärtom, tänker jag numera. För en man som så länge jag minns fördömde fördummande tv-såpor var det snarare ett tecken på ökad vidsynthet att han på gamla dar bjuder hem ett gäng från Hollywood en torsdagskväll.

För egen del hoppas jag att barnen tröttnar tidigt på mitt sällskap ii kväll, så att vi kan se vår favoritserie Hemma (A Place Called Home). På den punkten vet jag att Hon tänker som jag.
– Eller kommer att tänka som jag.

Hon: nä, det blev andra och sista delen av en miniserie på ettan. Gjorde inget att vi missat första delen. Men sen kom den bästa filmen, månen som kommer upp bakom Öland, helt röd. Magisk kväll överhuvudtaget, varmt och stilla.