Söndag: ”Det är jag som är döden”

Hon: sorry Peppe men jag hackar mig in före ditt morbida inlägg, som jag väl få ta på mig skulden för… bad honom nämligen börja blogga idag och skriva låååångt och intellektuellt, som pendang till min bombmatta av osorterade bilder från igår kväll. Det var förstås väldigt sorgligt med den lilla sparvhöken och jag ville bara den skulle komma till ro fort… men att det skulle bli upprinnelsen till din hemska mardröm, hrmmm…

Han: Letade efter en försvunnen fru på Balkan nånstans, att döma av språket. Det pågick ett krig. Jag blev tvungen att döda. Det var hemskt första gången. Till slut hittade jag henne och där vaknade jag.
Glad över det, men ändå missmodig. Insåg att det hängde ihop med att jag somnade missmodig.

Mycket trevlig dag med spontana möten, vilket framgår av hennes bildkavalkad. Dock inte det sista mötet. Inte alls trevligt, det var o-kul som vi norrlänningar säger. Det berodde på att det var jag, precis som i drömmen, fick befälets mycket distinkta order:
– Du måste döda den.
Och så blev det. Höken, som inte var någon duvhök som Hon kallade den som. Utan en liten sparvhök som alltså i dödens ögonblick tvingades uppleva vad många krigsoffer gör – att bödeln inte ens bryr som vem man egentligen är.

Ja, jag lydde order. Sedan slängde jag liket i gräset bakom hennes favorittall som hon vill sätta belysning på.
Sedan gick jag in, bara för att gå igen med en ficklampa och leta i gräset. Gick sedan omkring med liket inlindad i min målartrasa. La det sedan på lit de parade i ateljén.
Eller snarare:
– Jag gömde liket där för att hon inte skulle bli upprörd.

Jag ville vinna tid. Försäkra mig om att jag hade rätt om den dödes identitet och skickade ett sms till Axel, som kan sånt. Jag hade tänkt berätta min version redan då för er andra, men befälet tyckte att det skulle förstöra den trevliga bilden av vår trevliga kväll.
Hon hade naturligtvis rätt. Men priset blev en mardröm, min. Efter frukosten, som vi trots höstkänning intas på terrassen mot havet, ska jag begrava den lilla sparvhöken. Namnlös men identifierad.

Ett PS, när jag nu ändå ligger på terapisoffan: Till lördagskvällens melankoli hör att sparvhöken aktiverade ett mycket distinkt minne. Det var under Bosnienkriget, se där mardröm! Min pappa och jag spikade tak på ett uthus när min fru ropade jag måste komma. Vår katt Sofi hade fått ungar – för tydlighetens skull:
– Det har funnits andra hus, fruar och en katt som heter Sofi och den här låg nu död i en pöl av piss och blod och hon som den gången hade befälet sa:
– Du måste lösa det här.
Och?

Jag tog de blinda ungarna i en plastpåse och gick bakom huset där jag slog ihjäl dem en efter en med en sten. Ja la dem i en plastpåse och tänkte at den tar jag hand om sen. Sedan gick jag tillbaka upp på taket och sa till min pappa att nu fattar jag varför det är lätt att döda många.
– Det svåra är att döda den första.
Sant.Det har blivit sant flera gånger. I en dagsnotering den 23 juli år 2015 skriver jag apropå ovanstående minne: Det svåra är att döda den första, men det är svårt att döda den sista också. Sofi (IV?) har hunnit passera tjugo år och är alltså äldre än hundraåringen som klev ut genom ett fönster. Sofie kliver alltmer sällan ut genom några fönster. Hon har problem med sköldkörteln och njurarna och går långsamt ut genom öppna dörrar om hon måste. En dag ser hon på dig med ovanligt trötta ögon. Hon förstår varför veterinären har kommit till udden idag. Nu ligger hon under sten med utsikt över havet.
– Sov gott, lilla älskade panter.

Livet stora cirkel, som Lejonkungen formulerar det. Nu sitter vi med utsikt över en vildvuxen kattgrav som snart får sällskap av en nygrävd grav.
Ha en trevlig dag!

Hon: ja vad säger man, får nog hoppa i havet och kyla ner huvudet, och på köpet få säga äntligen en tredje gång.

Gårdagen var ändå en ljus dag tack vare goda grannar och vänner. Och ett extra tack till dig Kristina B för att du så snällt hörde mitt rop på hjälp vad det gäller sortering av mina fröer. Tänk så bra ”laboratorie–askar” passar för det ändamålet också. Istället för mina högar av hushållspapper…

Men jag gjorde lite nytta igår också, innan drinken alltså, och gav mig på en ny fermentering, en gul Hot Sauce denna gången. Mest gjord på Hot Lemon och Blondie. Men några stora Aji Amarillo och en och annan Jamy fick också komma med. Alla i färgskala mellan vitt och orange. Nu håller jag bara tummarna för att jag ska lyckas en gång till 🙂

Han: Eftersom jag satte dagens tema. Så här kul är det att leka med en död larv, Vilda heter lustmördaren: