Fredag: Varför en man bygger verandor (tror han)

(Uppdaterad 17:52, 17.18, 17:11,16:43, 14:00)

DAGENS STOLLAR: Hamas har utropat sig som ”moralisk och militär segrarare” i ännu ett hopplöst krig som förvandlat Gazaremsan till en grushög igen. Segersiffrorna: Tolv döda i Israel, 232 dödssoffer varav 65 barn i Gaza. 

DAGENS RUBRIK: Som sagt, Content is King but Context is King Kong. Älskar lokalredaktörer som alltid hittar sin vinkel på världsnyheter.

Han: Ni samlar på saker. Ni bygger. Ni gillar att ha verktyg omkring er. Ni odlar saker ni inte riktigt vet vad det är. Ni är mörkrädda och självupptagna. Lägg till Havet, Båten. Katterna. Pipan. Den löjliga hatten. Skägget. Du vill också ha en get och hönor som går omkring och pickar.
Framför allt:
– Monologen.
Detta att ni hela tiden pratar högt för er själva när ni är ensamma, vilket ni är. Ni resonerar. Ni disputerar. Opponerar mot egna teser. Mal på om saker ingen utomstående bryr sig om.
Skillnaderna är uppenbara: Gud. Fredag. Kvinnorna.
– Inte minst kvinnorna!
Även en nioåring med pubertala funderingar undrar varför det bara dyker upp karlar på Förtvivlans ö.
Ännu en skillnad mellan dig och Robinson Crusoe är viktig, åtminstone för dig. När du blir hungrig kan du åka till Maggans fik i Gökalund med de andra gubbarna och käka köttfärslimpa med lingonsylt.

Så diktade jag för några år sedan i en dagsnotering. Sedan dess har Maggans fik slagit igen. Jag har byggt ytterligare ett antal verandor. Och det viktigaste:
– Hon har flyttat ner till katterna och gubben på udden. Ensamhet är inte längre ett tillstånd. Inget jag saknar heller.

Nu har jag dragit den sista skruven i ännu en veranda och som vanligt tänker jag på Robinson Crusoe. Vad är det egentligen författaren vill säga oss läsare?
Jag har tes:
– Robinson Crusoe handlar om varför en man bygger verandor. Eller så bygger jag verandor av samma skäl som Robinson skapade sig en egen värld.
Låter det pretentiöst? Det är det också.

Defoe låter Robinson stanna 28 år, två månader och 19 dagar på sin öde ö med ett bestämt syfte. Och det handlar inte om att undersöka ensamheten. The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe Robinson Crusoe (1719) är en handbok i hur en man bygger sig ett eget universum.
I det sammanhanget är ensamheten bara ett sätt att förenkla historien. En praktisk åtgärd för att eliminera störande elements inverkan på laboratorieexperimentet.
– Som i alla skapelseberättelser, med andra ord. Tänk efter: Den som hittade på att Gud skapade världen på sju dagar, visste vad han gjorde när han rensade storyn från distraherande bifigurer. Framför allt ingen fru Gud som ropar genom universum:
– Är du klar snart med det där du håller på med? Jag skulle behöva hjälp att flytta mina plantor …

Det var förstås inget jag tänkte på när jag var nio år och läste min första Robinson, men min favoritbok handlar om den sekulära skapelseberättelsens villkor.
Och det är där jag inser att det finns existentiella likheter mellan oss: Robinson byggde sig ett befästningssystem, jag bygger mig ett system av verandor.
– Frågan är varför.

När Robinson Crusoe vaknar ensam på stranden efter sitt skeppsbrott är han skitskraj. ”Det enda jag ägde var en kniv, en tobakspipa och litet tobak i en dosa. Detta var hela mitt förråd, och tanken där Robinson Crusoe på fyllde mig med en sådan ångest, att jag en stund sprang omkring som en galning”.
Sedan bryts den förlamande rädslan och Robinson förvandlas till en Duracellkanin.
Han bärgar allt som finns att bärga på det förlista fartyget.

Till sist går han loss även på skeppsvirket och så börjar den kreativa skapelseberättelsen. ”Den första känslan av trygghet infinner sig när han somnar omgiven av sina erövrade ägodelar”, konstaterar Per Wirtén i en essä. Enligt Wirtén handlar Robinson Cruseo om ”hur människan uppfinner sig själv som individ, formar samhället och erövrar världen. En sekulär skapelseberättelse”.  
Wirtén skriver: ”Murarna handlar till sist inte bara om skydd i enkel betydelse. Funktionen blir mer mångtydig. De upprättar en viktig gräns och är mer symboliska än praktiska. Han avskiljer det privata från det offentliga. Hemmet från samhället. Inne från ute. Det är också som att han befäster sin egen person. Hemmet som befästning blir också jaget som borg” (The Crazy Swede, en sann historia, Norstedts, 2007).

Nu har jag byggt tretton (13) verandor runt två små hus vid havet. Så är det detta allt handlar om? Att jag om och om igen befäster min egen person?
– Bygger Jaget som en borg.
Kanske. Kanske inte. Om jag låg på en terapisoffa skulle psykdoktorn kanske ana ett behov av att återskapa min egen skapelseberättelse: Jag flyttade hemifrån när du var tolv. Jag har flyttat tjugo gånger som vuxen. Jag har varit inneboende, delat lägenhet med två pojkvänner och nio katter.
Jag har bott ihop med sex kvinnor och i ett svagt ögonblick har jag diktat att kvinnor är som sköldpaddor: De bär sina hem med sig även när de träffar sina älskare. Det hämmar deras njutning, men när de går lämnar de ingenting efter sig.
– Den kvinnan är i själva verket jag själv!

Gud och människor vet att jag har inte alltid bara varit där mina skor stått. Men jag har heller aldrig varit hjälten som Joe Hill, Muddy Waters och Dylan sjunger om – On a rollin’ stone gathers no moss. Jag har rest mig upp och gått, men alltid med en ryggsäck full av längtan efter att det ska växa ny mossa under mina fötter.
Redan i flykten har jag börjat boa in mig på nästa gren. Inrett. Tapetserat. Byggt bokhyllor.
Inte sällan byggt nya sängar.
– På senare år byggt tretton verandor.
Kanske fjorton.

Även på den punkten är vi lika, Robinson och jag. Proportionerna skiljer sig åt, men attityden är densamma. Vi får aldrig nog. Det kan se ut som om vi gillar att vara utomhus i den fria naturen.
Vi gillar att bygga.
– Frågan är om vi tycker om naturen i sig?
Tveksamt. Jag är uppfödd på ett kraftverksbygge och har alltid tyckt att kultur (= mänsklig påverkan) ofta slår natur. Där är vi olika Hon och jag.
Jo, jag gillar också våra tallar och så. Men det finns en skillnad mellan henne och Robinson och mig:
– Han och jag är båda kolonialister.
Vi vill bryta ny mark.
Ockupera territorium.
Boa in oss.
Markera revir.

Jag erkänner. Det är så långt från dagens posthumanistiska vurm för stenars verklighetsuppfattning, maskarnas känsloliv, ekofeminsm och känsla för växternas neurobiologi man kan komma.

Och poängen i denna långa predikan: Mr Cruseo och Mr Engberg tänker som de sociala ingenjörer som skapat oss – våra projekt får sin mening först när den mäts mot andra människors närvaro.
Vi är nöjda först när någon säger:
– Vad fint det blev.
Återigen, proportionerna är annorlunda. Defoe lät Robinson Crusoe bygga sin koloni i 30 år innan han var nöjd och överlät Island of Despair till de nybyggare han samlat kring sin ofrivillige hjälte. I det perspektivet lider jag av en 3-årings behov av omedelbar behovstillfredsställelse. Jag längtar till nästa nu, när hon ska komma över till den andra sidan udden och säga …
– Ja, vad kommer hon egentligen att tycka?

Förresten. Bygger jag verkligen verandor? Heter det inte altaner? Verandor är väl altaner med tak.
– Undrar om även Robinson Crusoe (och Gud) funderade över vad de egentligen höll på med?

Hon: snömos, du bygger altaner för att du tycker det är kul och samtidigt slipper ha samvetskval för att du inte gör något annat tråkigt, typ städar.

Han: ”… och på den sjunde dagen städade hon”. Ibland undrar jag om det det verkligen är hagtornen som har de vassaste tungorna här på udden … jag menar taggar.
– Nu har jag i alla fall satt upp 5 fågelholkar, älskling.
Det gjorde aldrig Robinson.
Så vitt jag vet.

Hon: tack ❤️. Och tack för att du fixar middagen medan jag njuter av kvällssolen med en Aperol Spritzer och en bra bok, utanför Chateau Margareta!