Fredag: Små och stora tragedier

(Uppdaterad 18:36, 17:02)

Han: Med en svindlande hög siffra mångdubblas allt som rör vårt eget välbefinnande och divideras allt som inte angår oss. Det är därför som fönsterdrag orsakar oss mer obehag än insikten att tiotusentals obekanta utplånas i olika krig.
Det konstaterar Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt och jag tänker på det när alla nyhetssändningar pumpar ut kommentar kring den prisbelönte rapparen Einár har skjutits till döds i vad som antas vara gängrelaterat mord.

Mordet skedde i Hammarby sjöstad, nära där vi bodde på Södermalm i Stockholm. Ännu en skjutning, tänker jag.Det är klart att det är hemskt att kriminaliteten äter sig in i vårt samhälle.
– Men bryr jag mig personligen?

Jag kan säga så här: Idag hittade jag en skadat grönfink. En vacker lite unge som antagligen flugit in i vårt växthus och skadat sig. Jag sa till henne att jag slagit ihjäl den. I själva verket la jag det lilla livet i ateljén nära elementet.
Hoppades att hen skulle repa sig.
– Det gjorde inte den lilla grönfinken.
Den hade krupit in och somnat under Två pistoler, Klas Östergrens nya roman som jag läste ut i natt.
Tråkigt tycker jag.

Allt är relativt. På spaning efter den tid som flytt skrivs under första världskriget och Proust låter den vedervärdiga Madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter kaffebröd, än över krigets allmännare fasor. Ordningen i Madames salong är således återställd när hon lyckats övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän:
– Gifflar.

Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer. Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.

”Men, skriver Proust, ”alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen för- orsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.”

Vilken vedervärdig människa, tänker du.
– Eller hur.
Eller hur?
För egen del sörjer jag den lilla grönfinken, ty det var många månader sedan vi senast hade besök av denna sällsynta gäst på udden.

Apropå tråkiga saker. Idag har jag varit på bilbesiktningen. Haft missljud i bromssystemet. Visade sig vara utslitna bromsbelägg bak. Bokat tid hos Knoen på verkstan, tisdag morgon.
Dessutom: Hon oroar sig för att Ludde har en fästing inne i örat.
Nu äntligen eftermiddagsdrink.

Hon: jag börjar från början, med frukostmackornas topping. Det finns ju inte så mycket kvar ute i landen eller i växthusen, förutom chili, men det räcker gott och väl till våra mackor var morgon. För övrigt tänker jag inte kommentera detta med bromsskivorna, som jag påpekat länge men inte fått gehör för…

Hann precis dricka upp morgonkaffet, sen ville sonen ut och kolla in mitt trattis-ställe. Jodå, det fanns lite kvar efter min snabbräd i gårkväll. Visade hur de såg ut och plockade några och la i Adams påse. ”Mamma, kan du inte ta en egen påse och så tävlar vi!” Absolut, sa jag. Resultatet ser ni ovan 🙂