Lördag: Konsten att berätta en historia om en sandbank

Han: Det flyter upp mycket under en dag på stranden, eller snarare på sanden. Och stora berättelser fångas ofta bäst i små historier. Vårt besök på Sandreveln vid Ölands södra udde flöt upp som en bra historia i både lokal- och riksmedia
I centrum står hennes kanonkula.

– Jag har strövat på Sandreveln sedan 2003. Det är så meditativt att gå ensam där ute, berättade vår guide Göran Andersson. Det blev en berättelse om jättelik flisor, kvicksand, hagtornssnår (som kartritarna i Stockholm trodde var torn och inte snår), betesdjur, slitsamt jordbruk, fiskana som grävde ner sig i sanden under veckor, naturen förstås och jaktkojan från vilken kung Gustav V sköt änder.

Sandreveln är ett naturfenomen som speglar vårt kulturarv. Framför allt återspeglar vår fascination för havet.
– Jag har alltid varit intresserad av Sandreveln för det kommer upp så många vrakdelar, säger Göran. De sista 25 åren på 1800-talet var det nog 300 haverier. Det var träskutor som drev upp på sandbanken som då låg gömd under ytan.
Göran berättar att man fortfarande kan hitta stenkol från fartyg som gått under som rivs upp från havsbotten. Sedan stormen Gudrun 2005 har sandbanken haft landkontakt, dessförinnan måste man vada i havet för att komma ut på sandbanken.

Göran berättar att man fortfarande kan hitta stenkol från fartyg som gått under som rivs upp från havsbotten. Och i sanden ser vi spåren av döden på stranden. Stora sönderslagna spant i svartek, vackert svängda bord och slitna pollare. En gammal tross av slaget tågvirke, tjock som ett mansben – omöjlig att bära med sig hem som souvenir.
– Men framför allt hennes kanonkula.
”Det är som om något ville upp till ytan”, skriver Proust, ”något som legat förankrat på stort djup och nu lösgör sig. Jag vet inte vad det är, men det stiger långsamt uppåt; jag förnimmer motståndet och hör bruset från kluvna vattenmassor.”

Även om hennes kanonkula inte är kanonkula utan ett flöte av plast som havet gett den patina klotet behöver för att fånga den stämning av dramatik Göran Andersson förmedlar.
När hon plockar upp sin kanonkula får även SVT Aktuellts reporter den spik han behöver för att hänga upp sitt reportage på om varför en samling människor väljer att en underbar torsdag vandra ut på en sandbank.
– Hennes slutkommentar i inslaget å andra sidan sammanfattar vårt behov av att samla på minnen som vi vill minnas dem.

PS: I hennes historia kommer kulan från Kronan, ett svenskt örlogsfartyg som kantrade, exploderade och sjönk under slaget vid Öland den 1 juni 1676. Eller snarare: Kronan välte innan slaget började varvid Sveriges nye riksamiral Lorentz Creutz gick under tillsammans med sina mannar. Befälet över den svenska flottan övertogs av amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla på Svärdet.
– Det slutade inte heller bra.

Den dansk-holländska flottan ville att Uggla skulle kapitulera, men sånt ligger inte för ugglor. Det gick som det gick. Svärdet sköts i småbitar, men slaget gav upphov till ett motto som sedan dess svävar över havet.
Inte minst av amirallöjtnantens släkting, en viss kapten Uggla som brukar besöka udden (och som jag ska träffa i kväll på hemmakrogen.
Det sista den stolte (eller dumdristige) befälhavaren skrek inför bombardemanget var:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!

Den historien har hon hört många gånger eftersom jag älskar att berätta den, så även här på bloggen (kommer efter hennes rosor). Och den historien blir bara bättre och bättre.
– Nu kan hon till och med visa upp kanonkulan som avgjorde det stora sjöslaget utanför Öland 1676.