Måndag: han är hemma igen…

Hon: trots allt glad över att ha honom hemma i den andra soffan igen ;).

Han: Ja, ja, Lasse Åberg berättade en gång en historia om att folk i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Så långsamt rör sig inte nyheterna nu för tiden. Efter fyra dagar i Norrland är jag nu tillbaka på udden.

Ja, ”Norrland” som man säger här nere. I själva verket reste jag bara upp till Mitt-i-Sverige som också var mitt Sverige. Återföreningsträff med 1968 års flickor och pojkar i vårt gamla studentgäng.
Ett 35-tal återvände till brottsplatsen, Strömsund, Flata kallat.
– Jomenvisst, efter 55 år hade några av andra blivit äldre.
Men det märktes inte.

Märktes gjorde dock en sak: Sommaren var senfärdig där uppe. Björkarna hade nästan slagit ut. Jag såg inga vitsippor men väl kabblekan blomma. Men ingen mygg. När vi kom upp till Jarefors stuga skickade jag ett sms hem: ”Framme efter 68 mil i bil. Liten stuga. Kyligt, 9 grader. Inne”.
Uppmuntrande svar: ”Vi har 23 grader. Ute”

Jag vet, det ser inte ut så på korten ovan, men kul hade vi. Roligast var förstås att få återse min första sambo, Jarefors. Vi flyttade ihop när jag var 12 och han 13 och bodde ihop sex år. Vi delade sovrum eftersom Sviten bara bestod av ett rum + kök och utedass.
– Och nu delade vi rum igen.

Men nu är jag hemma igen. Trots allt. Två timmars flygresa uppgraderas succesivt till 12 timmar med övernattning på Arlanda.
– Jag förstår varför SAS alltid balanserar på konkursens rand.

Och på udden blommar inte bara hon. Aldrig har syrenen varit så vacker heller.
Och i backen lyser vitsippans sommarkusin:
– Buskstjärnblomman är vår gemensamma favorit.