Lördag: Solen går upp i vår 1004:e blogg

Lördag 06:45.

Han: Lördagsmorgon redan 06:15. Hon hostar fortfarande och behöver en brasa. Fem grader kallt ute. Frost i gräset, soluppgång i bleke. Gräsänder och storskrake äter frukost i vår lilla vik. På Ekö utanför Kalmar har man haft amerikansk ringand, läser vi i tidningen.
Inte så exklusiva gäster, men på udden har vi i veckan noterat vårens första steglits – i fjol kom hen först 4 maj! Året innan tre dagar senare.
– Och så är fasantuppen äntligen tillbaka. Krösa-Maja trodde att tuppen och hans fruar var skjutna. På andra sidan viken skjuts det då och då; vildsvin enligt folkets ständigt vakna underrättelsetjänst (Torsås/Bergkvara Facebookgrupp), men tuppen är alltså still alive.

Förra året hade han kommit så här nära (24 januari).

Dagen väntar ännu på sitt innehåll och hon vet det ännu inte men idag firar vi att detta ska bli vår 1004:e blogg. Och det är hennes tur att börja.

Hon: herregud, har vi bloggat så mycket! Får inte tappa farten nu bara, känner att jag gjort det senaste tiden. Får skylla på barnbarn och förkylning. Den är segdragen. Nätterna är jobbigast, hostig och snuvig. Så trött på dagen trots helt feberfri. Känner mig onyttig, får inget gjort. Borde kanske testa en långpromenad… få upp flåset!

Solen går upp mellan plantor och växtbelysning

Det är dessutom soligt och fint ute, och jag utnyttjar det inte alls. Går bara ut i växthuset för att slå på och stänga av värmefläkten. Thats it!

Gissa vad som gömmer sig härunder…

Men igår när jag tog dagliga promenaden dit upptäckte jag i alla fall att blomsterfröna jag satte alldeles nyligen redan har börjat titta upp. Så himla kul, trodde faktiskt inte de skulle gro alls. Det var fröer som blivit över sedan förra året och de var dessutom alldeles fuktiga av att ha legat ute i minusgrader. Tror jag tar en promenad över och kollar in om de vuxit något sedan igår…

…jo små små ängsblommor på g!

Han, igen: Ja, snacka om vårtecken. Bortom udden firar mina gamla kollegor årets första jakt. Den utböling som i veckan mellanlandad i den svenska mediepölen vad ”alla” pratar om här skulle vi få 17 700 Googleträffar på ”ål” och 7 630 på ”PM Nilsson”.

Som väntat blev Peter Magnus karriär som statssekreterare kort. Jag skriver som väntat eftersom vi tyvärr redan för en vecka sedan kände igen lössen på den sötsura andedräkten:”Högsta Mediedomstolen /har/ redan dömt statssekreteraren till offentlig prygling och avsked från jobbet han tillträdde 21 november 2022.”
Jag skriver även ”tyvärr” för jag tror att PM skulle ha blivit en bra statssekreterare. Men vem bryr sig vad gubben på udden tycker? Inte ens statsministern kunde rädda sin högra hand när moralpolisen (läs: redaktörerna) kräver blod.
Återstår bara att återupprepa förra veckans stilla jämmer:
– PM, förhoppningsvis är du bara tjänstledig från redaktörsjobbet på Dagens Industri. Om inte, så behövs din vassa penna på vilken avslagen ledarsida som helst.

Glöm PM Nilsson – ta itu med den allvarliga dubbelmoralen kring ålfisket.

Ulf Kristersson kan kanske sudda ut minnet av sin statssekreterares bottennapp, genom att ta itu med den svenska dubbelmoralen kring ålfisket som präglat även S-regeringarnas politik: ”Parallellt med kampen mellan tjuvfiskare och kontrollanter pågår också en annan kamp om ålens framtid – på högsta politisk nivå. Trots experternas larm om ålens situation tillåts fort­farande ett kommersiellt fiske av ål i EU. Men på senare år har unionen steg för steg begränsat fisket”, skriver Dagens Nyheter idag.

Det är fortsättningen som är intressant: ”Sverige hör till de länder som har kämpat mot att det lagliga ålfisket ska begränsas ytterligare, men förlorade i december mot de andra EU-länderna. Nu är ålfiske förbjudet minst sex månader om året, i stället för tre månader som det var tidigare. Sveriges reaktion? Att förlägga de tre månaderna under januari–mars, en period då inget ålfiske sker. Eller som Henrik Svedäng, docent i marinekologi vid Stockholm universitets Östersjöcentrum, sade i en tidigare intervju med DN:
– Det här är att räcka ut tungan åt minister­rådet.”

Att göra upp med denna dubbelmoral är det bästa den borgerliga regeringen kan göra för att förbättra den just nu tämligen sumpiga bilden av svensk politik.

PS: Om även du tröttnat på tjuvfiskad ål föreslår jag krabba. Denna är från Rökeriet i Brömsebro. Mycket god, men det krävde Den Stora Vietnamesiska Knivan för att ta sig in under skalet (Tack Hong! Tack Thomas).

Hårdnackad men god.

Torsdag: Med utsikt från en gren högre upp i tallen

Han: ”Jag har både en god och en dålig nyhet”, säger doktorn till den orolige patienten. ”Den dåliga nyheten är att du tyvärr lider av en obotlig sjukdom. Den goda nyheten är att det inte är cancer.”
”Gudskelov”, utropar patienten och ser tacksamt på sin doktor.

Igår var jag på lasarettet. Gubbsjuka är vanligt bland oss gubbar. Jag syftar inte på det du tror, snuskhummer!
– Klart jag tittar på kvinnor, sa en gammal kompis när han fyllde 90. Med tillägget:
– Även om jag glömt varför.
Men nu handlar det om den mer kroppsnära gubbsjukan:
– Förhöjda PSA-värden.

Gubbsjuka.


Fick jag veta att jag hade vid min senaste hälsokontroll på Torsås vårdcentral.
– Över 5 µg/L nånting.
Vad det nu står för.
Uppriktigt sagt har jag aldrig förstått vad det fikonspråket betyder. Men jag förstått att över 5 är inte bra.
– Inte bra alls.
Särskilt inte med mitt påbrå.
Både pappa, hans bröder och min farfar dog i prostatacancer.
Garanterat över 5 nånting.

Klart jag tänker tanken. Särskilt med en ömsint fru som hotar slå ihjäl mig om jag skulle gå och dö. Även hennes pappa Bertil dog av prostatacancer. Alltså sitter jag där i undersökningsrummet och väntar på doktor Vedran nyduschad och med rena kalsonger.
Torr i munnen? Tyvärr innehåller muggen som den leende sköterskan ställer fram inte vatten utan glidmedel.
Nej, hon fick absolut inte följa med in.

Nytt perspektiv.

Innan vi går vidare. Du inser att nånting har hänt. Du läser frivilligt om prostatabesvär. Du flyter med på en ny trend. Tanter och farbröder har blivit virala. Det betyder att det är oss ”alla” pratar om.
Det vill säga, alla som pratar på våra vanligaste kultursidor.
– Åtminstone när det gäller de som tittar på linjär-tv.
Under pandemin ojade alla sig om ”de gamla och de sköra”. Vi skulle sitta hemma och måste nödvändigtvis döv skulle vi döda ensamma.
Nu är det andra takter.
SVT:s Hotell Romantik är det man pratar om. Ute är Paradise Hotell med bollibompabröst, även bland unga.
– Nu handlar det om att göra tv om ”äldre”.
Realityprogram som ”Bonde söker fru”, ”Kärleken flyttar in” på TV4 och ”Första dejten” i SVT har blivit vuxenprogram.
Beck börjar bli gammal på riktigt, men får vara med ett varv till. ”Äntligen” hette SVT:s julsatsning där Lorry-gänget gjorde comeback, nu som näradöden-upplevelse.
– Det är inte alltid en 23-åring har något intressant att säga”, säger tv-krönikören Fanny Svärd (27).

En helt annan äldresort?

Till och med Amelia Adamo är tillbaka i rutan. Förutom en fantastisk dokumentär i två delar är Amelia gäst i en ny talkshow ”av och för personer över 65 år” som har premiär denna vecka.
Amelia menar att de äldre som nu syns är ”en ny typ som tidigare inte fått ta plats”.
– Det som är bra nu är att de som syns och hörs är de som är friska och som har en annan livsstil, för tidigare pratade man bara om äldre om det var synd om dem, om rullatorer eller att de inte kommer in på hem.
– Nu får vi se en helt annan äldresort.

Nåja, pratshowenStudio 65” med Kattis Ahlström (56) som programledare verkar mest bli en reunionfest för kändisar som var kända förr men som nu är kända för att de är äldre. Bland gästerna märks säkra kort som Leif GW Persson, Amelia Adamo, Krister Henriksson, Carl Jan Granqvist, Lasse Åberg, Py Bäckman.

Som den affärskvinna hon är ser Amelia ser den kommersiella logiken att rikta tv-kamerorna mot oss äldre. ”Tidigare såg man inte äldre som en kommersiellt gångbar målgrupp – men idag har de både pengar och fortsätter konsumera, inte minst TV.”
– Vi vill ju se oss själva. Och då blir det ju många som tittar.

Man kan vända på det. ”Äldretrenden” är ett försök att göra en dygd av en nödvändighet. Den krassa verkligheten är att tv-publiken blir allt äldre, somliga kallar oss ”sistagångstittarna”. Andelen som tittar på gammel-tv minskde under 2020 till 55 procent av befolkningen. MMS som mäter mediekonsumtionen skriver: ”Den tablålagda tv:n når inga nya tittare utan ökningen av tittandet sker hos de som redan tittar mest, de över 60”.

Det är bra att de stora tv-kanalerna äntligen gör tv för sina tittare och inte för de tittare man önskar att man hade. Därför bör man även låta målgruppen spegla produktionen. ”I stället för såpatrams vore det bättre att låta de äldre journalisterna själva stå för hantverket”, skriver Johan Croneman (67) i DN och vår argaste tv-kritiker är skarp som ett gammalt rakblad: ”Hotell Romantik gränsar till lyteskomik, inte för att det handlar om äldre, utan på grund av hur de unga programledarna ser på de äldre”.

Kristina ’Keyyo’ Petrushina och Erik Ekstrand leder programmet, ”men varför välja en 25-åring och en 43-åring som programledare som ständigt ska ’förvånas’ över att ’de därä panschisarna är ju både roliga och charmiga och på riktigt’?
Ja, varför inte låta jämnåriga journalister göra program om äldre? ”Marianne Rundström, Jan och Ingalill Mosander, Tom Alandh, Lasse Bengtsson, Marianne Lindberg De Geer med flera. Öppenhjärtiga intervjuer. Bra journalistik….”. Lägger gärna till Thomas Nordegren som är en fri man nu när Sveriges radio pensionerat pratprogrammet Nordegren & Epstein efter ett långt decennium.

Varför inte ett På spåret om sjukdomar? Äsch pucko, jag skojar. Vem vill se eller läsa om sjukdomar! Inte jag.
– Därför ska jag bara kort berätta hur det gick.
Det gick bra. När doktor Vedran var klar sa han att jag är frisk.
– Våra nya prover visar att PSA-värdet var falskt. Och du har ingen cancer. Proverna visar att du har en godartad prostataförstoring, men det har hälften av alla män över sexti och åtta av tio gubbar över 80 år. Ring mig om du får problem med kisseriet, annars ses vi om ett år.

Doktor Vedran Azinovic var en skön kontakt i känsligt läge.

Eftersom jag inte har några problem ses vi först om ett år. Nästan synd tycker jag, eftersom Doktor Vedran visade sig vara en hjärtlig och trevlig polare. Han gav svar på frågor jag inte visste att jag borde ställa. Dessutom skrattade han gott åt min historia ovan som jag snott ur Norman Mailers ”Hårda killar dansar inte”.
Dö ska vi alla, men gudskelov får jag vara gubbe ett tag till innan hon slår ihjäl mig för att jag gått och dött.

Och om vi nu glömmer gubbsjukdomar: Johan Croneman sammanfattar ganska bra livet på en gren högre upp i tallen: ”När jag ser på kvinnor ser jag på samma kvinnor som när jag var 20, 25, 30, 40, 45, 50, 55, 60. Kanske inte med samma blick, men på samma sätt.”
Men det är ett annat ämne.

Nu är det hennes tur att berätta om sin dag. Hon är verkligen sjuk!

Hon: vad är det där för bild, ser ju död ut, huh! Jäkla förkylning, haft ont i halsen och varit hängig, trodde jag var på bättringsvägen igår men så bröt det ut på riktigt på kvällen. En riktig bonnförkylning som min mamma kallade det, snuvig som sjutton och hostig men ingen feber …

Men så där kan jag ju inte ligga och se ut, bäst jag går upp och sätter på gulbetorna till kvällens middag. Fast är inte direkt hungrig, inte ens sugen på drink eller snus, som han just åkt för att köpa. Tredje gången gillt. Först glömde han, sedan köpte han fel sort …


Onsdag: Citroner och en fisk för PM Nilsson

Hon: ganska kallt men soligt, och talgoxen har börjat sjunga. Lite vårkänslor fick jag allt så idag tog jag äntligen tag i Chateau Margaretas uterum mellan ingången och växthuset. Sopade bort alla löv efter förra säsongens chiliplantor och putsade till och med skjutdörrarna. La också på en nytvättad duk på bordet.

Men gladast var nog citronträdet inne i växthuset. Solen skiner in och värmer upp. Det har fått stå ut med mycket lägre temperaturer denna vintern, elpriset … förra året höll jag temperaturen på minst åtta grader, i år har jag bara satt på värmefläkten när temperaturen har gått under nollan. Trädet har tappat många blad men citronerna växer och verkar må bra. Grenarna är tunga av mängder med frukter.

Rekommenderas!

Han: En god matfisk som framför allt tas med snurrevad, trål eller med sättgarn. Hade statsministerns statssekreterare PM Nilsson haft bättre omdöme hade han låtit ålryssjan hänga kvar på väggen och fiskat rödspätta istället.
PM är ju en erkänt god berättare och tycks gilla att dra en och annan fiskehistoria. Därför skulle han säkert kunna underhålla statsrådsberedningen med en sedelärande dito om en platt fisk vars vänstra öga vid 1-2 månaders ålder börjar vandra åt höger, snart börjar simma med vänster sida neråt och vars högersida med tiden blir allt mörkare.

Hennes spätta, inköpt på Rökeriet i Brömsebro, visade däremot sin bästa sida med smält smör, ättika och nykokt potatis från Olas – Mycket gott!

Tisdag: Kanske kan AI inspirera en lat målarkludd

Han: Om jag någon gång önskat att jag var Picasso? Nej, vem skulle vilja vara så kort i rocken. Skojar. Varför tror du att jag har 24 randiga T-shirts och lika många böcker om Picasso? En intressantare fråga är om Pablo Picasso hade velat vara i Peppe Engbergs kläder?
Kanske inte. Förmodligen inte.
– Nu vet vi i alla fall hur Pablo skulle ha måla om han fått för sig att målat mina tavlor.

Åtminstone om vi ska tro den nya chatboten ChatGPT. Många oroar sig för vad AI-tekniken kommer att ställa till med. Efter att min kompis Mathias Lindblad målat om några av mina målningar i ”Picasso style” ser jag bara möjligheter.
– Så kan man ju också göra!

Å andra sidan har målarkluddar alltid låtit sig inspireras av andra konstnärer. För egen del fick jag i höstas en beställning, ett porträtt.

Först det stimulerande smickret: ”Mamma älskar din konst…” följd av en oroande komplikation ”… och sin stoora familj”.
Bortsett från pappa, som mamma gärna vill hänga med, visade sig den stooora familjen bestå av:
”Deras 4 barn + respektive (4 stycken)
8 barnbarn
3 hundar
1-3 katter (måste kolla vilka som fortfarande lever)”


Naturligtvis borde jag ha tackat nej. Vilket jag trodde att jag gjorde. Mitt ironiska svar verkade inte riktigt nå fram. ”haha, Nattvarden eller Rembrandts Nattvakten, typ! har bara en fråga: vad är det för färg på soffan.”
Skrev jag och skickade en bild på Rembrandts Nattvakten med sitt stora persongalleri.

– Jag älskar att vara konstnär, det är själva målandet jag avskyr. Många och bättre målare får ångest av beställningsverk. Å andra sidan är kombinationen av tjat och smicker en oemotståndlig drog.
Min ironiska referens till Rembrandts massmålning nådde inte riktigt ända fram och uppriktigt sagt hade jag redan börjat grubbla över om inte da Vincis Nattvarden skulle kunna vara en möjlig utväg.
– Särskilt när jag såg fotografen Elisabeth Ohlsons alternativa altartavla på samma tema:

Eftersom jag njutit av Den Stoora Familjens generositet och förmåga att roa sig på sin egen bekostnad, återstod bara det jävla målandet.
– Ungarna gick bort från början.
Om det är svårt att måla av andras kvinnor, så förvandlas barn under 18 till små fula gubbar och gummor.
Hunden lånade jag från Elisabeth Ohlsson, liksom den röda latexen.

Hur det blev? Nedan en halvfärdig version av Not the Last Supper (without children). Garanterat utan AI.

Jag lovar inget, men kanske kan ChatGPT inspirera en lat terapimålare. Annars är risken stor att musan tröttnar och säljer ett fint litet soldattorp i Gökalund med en sedan länge färdiginredd ateljé.

Han, igen 19:40: Idag var det årets fattigaste dag (dagen före lön i januari). Eftersom vi lever ett lönelöst liv insåg vi det först när vi lagom till lunch passerade Ikea för att köpa ljus.
– Väldigt mycket folk, sa hon och såg sig omkring i restaurangen.
Och när vi betalade för vår lunch förstod vi varför:
– Två dagens varmrätt + hennes tomatsallad kostade 110 kr. Halva priset!

När regeringens elstöd dröjer får man vara glad för ärterna på tallriken. Dagens vinstlott firade vi med en halv flaska Chianti Classico och varma mackor framför ekonominyheterna.

Måndag: Om norrländsk noir

Udden noir, 06:45.

Han: Först om elpriserna. ”Decemberräkningen, bara för elen (exklusive elnätsavgift och elskatt), landade i södra Sverige på i runda slängar 7 000–8 000 kronor baserat på en villakund som förbrukar cirka 20 000 kWh på ett år och har ett rörligt elavtal. I norra halvan av landet var motsvarande siffra närmare 6 000 kronor, inklusive moms och bolagens påslag – rekordhöga siffror över hela linjen” (DN 23 jan).
Snabb fråga: Hur stor var alltså skillnaden i elpriset mellan norr och söder i december?
Svar: 1 000 – 2 000 kronor?

Vart tog norrlänningarna vägen?

Idag handlar det om norrlänningarna. Jag är besviken. Jag är besviken på tv-serien Händelser vid vatten. Jag har läst boken minst två gånger och det är tur, annars skulle jag inte ha tagit mig igenom de röriga två första avsnitten.
Men framför allt har tv-makarna gjort en karikatyr på Kerstin Ekmans ömsinta skildringar av norrlänningarna!
På kultursidorna kallas Händelser vid vatten för ”norrländsk noir innan begreppet fanns”.

Det är möjligt. Framför allt förnyade Ekman deckargenren genom att flytta ut brottet från stan. Det här är inte den urbana Sjöwall Wahlöö-konceptet som fått så många följare. Snarare följer Ekman en stig som Per Olof Sundman trampade upp med sina romaner Undersökningen (1958), Skytten (1960) och framför allt Två dagar två nätter (1965). Även de skrevs och utspelar sig i de jämtländska fjälltrakterna. Ekmans Svartvattnet heter i verkligheten Valsjöbyn medan Sundman skrev sina första sex romaner i Jorm (Jormlien), tolv mil längre norrut där människorna är av samme virke som Ekmans.
– Det vill säga den skrivande Ekman.

Visst Lassgård är Lassgård och familjen August vet vad de gör, men tv-versionen av Händelser vid vatten reducerar karaktärerna till karikatyrer.
– Fördomsfulla stockholmskarikatyrer som för övrigt även fyller rollistan i filmer som Jägarna och Pistvakt.

Det börjar inte bra.

Vad då fåordiga och kärva? Som uppvuxen i mygghelvetet och nu norrlänning i förskingringen har jag aldrig träffat ett så pratsamt folk som människorna norr om Dalälven.
– Om det är nåt jag saknar så är det att sitta där runt den rykande eldstaden (bästa myggmedlet!) och lyssna på folk som innan de kommit slutet på början på sina historier har förbrukat alla rollfigurernas samtliga repliker i tv-serien om händelser vid vatten.

Ljugarbänken i Sippmikk. Foto: Pia S.

Jag vet, även jag är nostalgisk och generaliserar. Norrlänningar är som folk är mest. Det fattar till och den nu så omtalade chatroboten ChatGBT: ”It is important to note that the portrayal of Norrlanders in literature, including Kerstin Ekman’s novel ”Händelser vid vatten”, is a fictional representation and may not accurately reflect the diverse experiences and perspectives of actual individuals from Norrland, which is a large region in northern Sweden … In some literature and media, Norrlanders may be depicted in a critical or negative light, as being backward, isolated, or uneducated. They may be portrayed as being overly traditional, and resistant to change, clinging to old ways of living even when they are no longer practical or relevant. They may also be portrayed as being unappreciative of culture and art, and less interested in education and personal development.
These characterizations may be used to create a contrast or a conflict in a story, but they should not be taken as a generalization of the whole population of the region. It’s important to remember that each person is unique and cannot be generalized based on their region of origin.”

Ganska klokt sagt för att komma från ett datorprogram. Och bortsett från det. Även en genomsnittlig DN-läsare i Mälardalen inser att i det inledande räkneexemplet är skillnaden i elpris mellan Norrland och här nere i elområde 4 storleksordningen 5000 kr under en enda månad.
– Det vill säga, vi betalade ett mer än 80 procent högre pris.
Om man räknar in moms och bolagens påslag även i vårt pris.

Hon: dagens enda bedrift: saffranskaka! Typ i alla fall. Bakade fröknäcke och planterade om några små plantor också. Men nu blir det soffan och en tjock bok. Är faktiskt lite risig. Så Luther får lugna ner sig idag.

Söndag: Maxat dygn …

Hon: ett dygn i Stockholm fick räcka, jag hann ju med att hänga med de här två älsklingarna…

… plus vara med på årets första bokklubb. Vi fyller faktiskt tjugo år i år. Väldigt glad jag tog mig i kragen och satte mig på tåget igen efter endast två dygn på udden. Tack vänner för en supertrevlig kväll!

Men nästa gång ska jag ha läst rätt bok i god tid, inte skumma igenom fel bok (dock rätt författare) på tåget upp. Hur den var? Bra, men lite pinsam och skämmig, varför är vi kvinnor (i alla fall som unga) ofta så korkade när det gäller män…

Tack för lunchen älsklingsson!

Och fick jag lite egentid med min son den här gången, en långlunch på vägen till tåget, så mysigt! Dessutom blev jag bjuden :).

Hej och hejdå Stockholm! Ses igen i mars!

Han: Två grader varmt som känns som -3°; 7-10 m/s NO. Ännu en blåsig dag på udden. Skidor på tv, katterna sover. Hon bakar.
Nu till händelser bortom udden: ”Muhammedhunden är bara en narcissistisk provokation i pr-syfte som uttrycker en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. Vilks vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull.”

Skrev den radikala tidningen som nu hyllar dockan föreställande Turkiets president Erdogan hängande upp och ner i en lyktstolpe. Tidningen har även utlyst en satirtävling för fortsatt häcklande av den turkiske presidenten.
Vilket naturligtvis får stor uppmärksamhet i medieflocken.
– Ännu en narcissistisk provokation i pr-syfte?

Tyvärr handlar principlösheten som vanligt om att ändamålet helgar medlen. Än en gång har yttrandefriheten blivit gisslan i en politisk strid. Denna gång i händerna på motståndarna till svensk Natomedlemskap.
– Inte vårt fel om det får diplomatiska konsekvenser, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis till SVT.
Nej, men Aretakis skulle ha blivit mycket, mycket besviken om Erdogan skrattat bort hans provokation.

Konstnären Carl Johan de Geer låtsas inte att han inget fattar. Flamman har lånat de Geers sextiotalsklassiker ”Skända flaggan” som en pastisch för sin kamp för yttrandefriheten. de Geer skriver i sociala medier att han ”naturligtvis sa ja, med glädje”.
Och som sagt ändamålet helgar medlen: ”Jag hoppas att våra sabotage får avsedd verkan. Vi vill inte ingå i en kärnvapenallians”, skriver Carl Johan De Geer.
Bara så att du vet vad alla orden betyder.

Det finns roligare saker. I kväll ska jag se tredje delen av SVT:s serie om Rollings Stones. Avsnittet om Charlie Watts var mycket bra. Framför allt fick jag än en gång bekräftat att när det gäller bra musik har mycket lite hänt sedan vi i mitten av 1960-talet lyssnade på Stones på Sviten Strömsund.
En nyhet kan jag dock avslöja: Charlie är inte död, han bor faktiskt en bit in i viken med sin blonda fru, hund och ljusblå sportbil.
Lustigt nog tycker han själv att han är lik Nick Nolte.

Lördag: Irmas bävling, PM Nilsson och ålens pris

Förbannade på jävla bävlingen.

Han: I veckan som gick tog en jävla bävling mamma Irmas fruktträd på stugtomten. Jag syftar förstås på Marko Markoolio Lehtosalos sköna mamma i”Marko & Irma”.
Irma var förstås förbannad.

Civilisationskritiska aktivister har fått för sig att vår civilisation är ond och naturen god. Det är naturligtvis tvärtom. Som biologen och författaren Fredrik Sjöberg formulerar det: ”På ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger” (Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer, Albert Bonners förlag).

Visst, vår civilisation har stora brister, men mamma Irmas ”bävling” – en finlandssvensk kopulering mellan bäver och grävling – visar naturens rätta ansikte. Om någon bedriver rovdrift på naturen så är det bävern. Det vet alla som sett den skövla vår gemensamma natur utan att för sen sekund bry sig om den förstör spillkråkans döda favoritträd eller sandödlans soliga stenmur.
– Och det utan att bli minsta ifrågasatt av djuraktivisterna.
Den skada djur gör är ”naturlig”, det människan gör är onaturlig miljöpåverkan.

Ociviliserad översittare.

För egen del blir jag förbannad när jag ser hur havsörnarna i veckor dyker som amerikanska B52:or över mås-, tärna- och eiderbona på Fimpan – vår fågelö 700 meter utanför udden som är fredad från mänsklig närvaro fram till 15 juli.
– Jag tar det personligt när jag ser resterna av svanen (fridlyst i människobyn) som örnen eller möjligen räven lämnat utanför Margaretas stuga.


Vad jag är ute efter? Veckans skandal i Stockholmsmedia är att statsministerns statssekreterare PM Nilsson gjort på mattan. PM, som jag känner som en seriös, ärlig och rakryggad redaktör, har verkligen torskat.
Han har tjuvfiskat ål. Kring Stureplan finns det nästan inget brott som är värre.
– Dessutom har han ljugit om att han tjuvfiskat ål, vilket den politiska oppositionen tycker är värre än att fiska ål.
Och det kanske det är?

Vid närmade eftertanke har PM Nilsson pudlat, erkänt sitt brott och betalat sina dagsböter på totalt 38 800 kronor. Det vill säga, den lymmeln har erkänt att han tjuvfiskat ål.
För detta brott har han pliktat sitt straff. Återstår brottet att ljuga offentligt.

Den rättegången pågår. Även om den Högsta Mediedomstolen redan dömt statssekreteraren till offentlig prygling och avsked från jobbet han tillträdde 21 november 2022.
Förhoppningsvis är han bara tjänstledig från redaktörsjobbet på Dagens Industri.

Låter jag ironisk? Försöker låta bli. Man ska inte tjuvfiska ål. Man ska inte ljuga, särskilt inte som offentliganställd. Jag vet att ålen är hotad och att tjuvfiskare går bort.
Om jag låter ironisk beror det på att det skillnad på hur man ser på ålen på Stureplan (inklusive på min hemmakrog) och här i gränstrakterna mellan Småland och Blekinge.
– I Blekinge tjuvfiskas det så mycket att myndigheterna inte ens brytt sig om förbjuda ålfisket, är en myt som hört i många år.
För tiotal år sedan simmade en av pojkarna och jag ut till en proppfull ryssja bara 20 meter utanför udden. Dagen efter var den borta, men jag är säker på att jag då aldrig skulle komma på tanken att ringa polisen.

Idag är vi mer civiliserade. På rökeriet i Brömsebro (tänk freden 1645 när Sverige blev Sverige) kan vi köpa ål varje dag. Köper ål gör vi till jul och midsommar, hon är uppfödd med ål på bordet.
– Den är fiskad av ett fåtal gamla fiskare som fortfarande har licens för att fiska ål.
Civiliserat, tycker jag och känner ingen ål-skam.
Utom vid Stureplan, förstås.

I marginalen, längst ner till höger.

Varat bestämmer tänkande, som Marx konstaterade. Här i gränslandet blev PM Nilsson en enspaltare, en notis. Längst ner till höger, där den minst viktiga hamnar i en habil redaktörshjärna.
En klassisk sanning om journalistik lyder:
– En nyhet är något någon försöker dölja, resten är bara textreklam.
Det förunderliga med nyheten om PM Nilssons tjuvfiske av ål är att det inte är en nyhet. Som bl a Aftonbladet sent omsider ”avslöjar” har PM berättat offentligt om sitt ålfiske åtminstone sedan år 2008.

Som vanligt verkar det än en gång som om någon inte gjort sitt jobb. Sedan Mona Sahlins Toblerone har makten hållit sig med en skitgrävarstab som bara har till jobb att kolla att om någon uppkomling har ett lik i lasten så ska skiten i alla fall inte skvätta på etablissemanget.
PM är förlorad, men vilken välbetald idiot i Rosenbad är det som kommer att gå på plankan?
(Eller förlåt, få en fallskärm och goda referenser).

Dagens hjärngymnastik.

Apropå journalistik har jag hyllat vår lokala morgontidning. Den är i bästa bemärkelse glocal (global + local) – en ledarsida med intellektuell skärpa som saknas på större tidningar (läs = Dagens Nyheter, Aftonbladet), bra internationell bevakning (TT), riksbredd på kulturjournalistiken – och så förstås grundbulten:
– Insikten att allt detta skrivs i vattnet om det inte förankras i den lokala myllan.

Alltså läser jag om spioneriet mot Sverige även på Högsbysidan:

(Barometern 28 december 2022)

Till saken här att jag känt förre chefen för kontraspionaget Bengt Nylander sedan början av 1980-talet. Redan då höll han till i Södertäljetrakten, där han fortfarande bor.
Som sagt, varat bestämmande tänkandet. Därför blir även underhållningsjournalistiken intressant när vi får veta att Bachelor-Sia är från Kalmar.
– Innan vi läste om det i lokaltidningen visste jag ens att han fanns.

Även långköraren i sofforna på udden, Sveriges Mästerkock, får en extra krydda när vi får veta att det välartade syskonparet Carl och Anna faktiskt är från våra trakter. Tyvärr torskade hemmalaget redan dag 2 men nästa gång skålar hemmahuliganerna för en skön revansch.

Nu är det slut. ”Hon skulle ha kommit först i morgon och så kommer hon redan idag hå hå hå hå”, sjöng Povel Ramel på den tiden när män vågade göra sig lustiga på sina fruar bekostnad. Det var länge sen, men det hindrar inte att tåget kommer in till Kalmar central redan om 6 timmar.

Fredag: Äntligen revansch för tönten

Transit.

Han: I den fina världen är de mest kända för att Nobelpristagaren och zoologen Konrad Lorentz utvecklade sin teori om ”eltern Prägen”, dvs hur ungar knyter an till och präglas av någon vuxen, ofta sina mödrar.
– Eller mormor och farmor?
Andra tänker på Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, men här på udden är grågässen dagens vårtecken.

Grågås låter kanske varken särskilt sexigt eller vårlikt, men det är det. Här på udden är strecken av grågäss ett av de första, tidvis kanske det enda som pekar på att vintern ändå går mot sitt slut. Grågässen anländer generellt till Sverige i mars och är normalt kvar till oktober, men i år har de redan nu mellanlandat på de våra sjöängar.
Grågåsen inte alls grå utan en vacker och imponerande fågel. Stor och kraftig, den största inom släktet Anser, 74–84 cm från huvud till stjärt och ett vingspann på upp till 170 centimeter.

Rosa näbb.

Grågåsen är inte ens grå. Däremot lyser den främre vingens ovansida kontrasterande silvergrå mot mörkare bakre vinge vid flykt. Till skillnad från den svartnäbbade kanandagåsen och den vitkindade gåsen känner du igen grågåsen på den kraftiga och orangerosa näbben.

Grågåsens utbredning i Sverige enligt inventeringarna i september 2019 och januari 2020. Källa: Svensk Fågeltaxering, Lunds Universitet

Bönder uppskattar inte gäss för att de orsaker skador på vall, bete, korn och höstvete. Golfbaneägare hatar gässen eftersom grågåsen gillar stora välklippta gräsmattor.
Vilket vår stugförening bestämt att vi ska ha inåt viken.
– För egen del njuter jag av att se och höra att snart är den här vintern över.

Skulle platsa i fågelvärlden också.

Apropå rosa näbbar: Vi har en kompis som heter Fredrik Robertsson. Han såg ut så här när han som en av två svenskar deltog på Met-galan, handplockad av modemagasinet Vogues chefredaktör Anna Wintour. Fredrik är den ende man jag känner som skulle platsa i fågelvärlden där det är hannarna som sticker ut när det gäller utseendet.
Bland homo sapiens gäller som vi vet motsatsen.

Påminns om skillnaden när jag på morgonen skjutsar henne till tåget igen, Stockholm nästa. Igen.
– Om jag inte visste att han heter Iggy skulle jag bli svartsjuk på den där rosa näbben. Och fjäderdräkten.
I tågets avslöjande fönster skymtar jag även min egen spegelbild. I jämförelse framstår fru gräsand som en djärv färgklick.
Lägg till storstövlarna som jag gått i de senaste tre månaderna.
Och mössan med ledlampa som jag fått av snälla grannar för att hitta hem.
– Tönt!

Självklart söker jag tröst för tigerhjärta. Och jag finner den ironiskt nog i Vogues nyhetsbrev (klart jag läser det, gör inte du det??).
Nånting har hänt! De vackra kvinnorna är som vanligt inne, men bland männen är det tönten som är inne.
– Jo, det är sant.
De bildsköna männens tid är förbi. ”Johnny Depps tid. Brad Pitts tid. Chris Noths tid. Av förståeliga skäl har de bland många unga, extremt uppkopplade människor förpassats till manshistoriens skräphög”, skriver en ständigt uppdaterad svensk kulturskribent.
Snygga och välklädda män suger!

I deras ställe har en annan hanne tagit plats vid Kim Kardashians, Emily Ratajkowski och andra välsnidade tv-tranornas sida.
Komikern Pete Davidson tycks ha satt trenden med ett ”lätt sjukligt utseende och en förkärlek för okonventionella färgkombinationer”. Hans nuna har snurrat runt ett halvår på sociala medier, eftersom han dejtat både Kim Kardashian, Ariana Grande, Margaret Qualley, Kaia Gerber, Phoebe Dynevor och andra kända kändisar som är kända för att de är kända.

Även Emily Ratajkowski, som jag alltid tyckt ser mycket kompetent ut, har tydligen värmt den tönten vid sin barm. Detta efter att det spekulerats i att hon till och med haft en romans med Brad Pitt.
Minsann!
Nu för tiden är det kanske större skillnad på att dejta och inte dejta än när vi dejtade på vår tid, för nu dejtar Emily komikern Eric André. I en annan tid och i ett annat sällskap skulle även Eric misstas för att vara den där tönten som får vara med i gänget bara för att han är snäll, rolig och accepterar att vara driftkucku. Ofarlig för de snygga grabbarna, ointressant för de vackra påfåglarna.
– Zero fucks to give, som det heter på kultursvenska i huvudstaden.

Men nu är det alltså nya tider. Ett sista vårtecken: Enligt trendkännarna har till och med världens sötaste pojke, Justin Bieber, satsar på att bli en slusk.
Så vad säger man?
– Välkommen över på vår sida …

Vadå? Snart vår, dags plocka fram kepsen.

Torsdag: Busch vill dölja att våra stålar blir eftervalsfläsk i norr

Han: Ny dag, nytt hav. Fyra minusgrader men bleke, som man säger i denna del av Sverige när man menar att det inte blåser. Vi går mot vår. Dagens bildbevis: Blåmesarna och talgoxarna har fått ta över julens hemgjorda konjaksost, i människobyn levde den inte upp till förväntningarna. Måste ha berott på osten. Men fåglarna verkar gilla den.

Av nån anledning är kolonin av svanar och änder på väg runt udden.
– Beror nog på att det ligger is i viken, säger hon.
Hon menar inne i Skeppeviken.

Ur gårdagens Barometern.


Apropå namnet. Igår ”gjorde vi media” som influencerna kallar det när de får en artikel i tidningen. Vi hade gärna sluppit uppmärksamheten, särskilt från markägarna som har en vision om att rubba även våra cirklar.Av artikeln framgår att man kan tycka olika till och med om namnet. Kommunen kallar ­området ‘Skäppevik’. På Eniro heter området också Skäppevik. Stugföreningarna stavar ‘Skeppevik’. Campingen kallar sig för ‘Skeppeviks camping’.
Det gällande detaljplaneförslaget (som vann laga kraft 1958-12-10) håller med oss: ’Sommarstugeområde vid Skeppevik’.

Ortnamnsregistret vill gärna bestämma:
– Skeppevik är vattnet, alltså själva viken, kallas också Skeppeviken eller Skäppeviken. ”Skäppevik är bebyggelsen”.
Men namnet är lika vagt som framtidsutsikterna är just nu. Vårt hörn av verkligheten har ibland stavats ‘Skärpevik’ och på gamla tiden (1557) hette viken ‘Skepauick’ för att kring 1820 gå under namnet ‘Skepparawik’.
– För egen del håller jag mig till det namn hennes föräldrar, Anna-Britta och Bertil, lärde sig när de byggde sin lilla stuga här på udden (1947-48).

Nu tillbaka till framtiden: När man trodde att EL-ändet nått sin kulmen förklarar regeringen att även elkonsumenter i norra Sverige ska kompenseras för höga elpriser. ”Det är som att rycka pengarna ur handen på den som just pantat sina flaskor och fördela kronorna till dem som inte pantat alls”, skriver Hanne Kjöller.
Konfiskation är i detta sammanhang en mer korrekt beskrivning, vilket förklarar varför regeringen vill hemligstämpla hur mycket stålar som blir regeringens eftervalsfäsk till arga norrlänningar.

Kjöller är en av Sveriges få granskande journalister. När andra skriver textreklam, ofta utifrån pressmeddelanden från politiker, opinionsbildare och företag, kollar hon fakta.
– Som när det gäller regeringens elstöd.
Orsaken till även Norrland ska få bidrag för höga är att medierna gått på myten att regeringen svek norrlänningarna när man i valrörelsens slutskede utlovande sitt elstöd.
Det var ett illa genomtänkt valfläsk som man redan svikit, men på en punkt var det genomtänkt:
– Elstödet är inget bidrag, ingen skattefinansierad allmosa som regeringen i sin godhet delar ut.

Elstödet är en återbetalning av de pengar som företag och hushåll i södra Sverige betalat in till elbolagen även när att distributionen av el inte fungerat. Dessa så kallade flaskhalsintäkter ska användas för att ”öka eller upprätthålla överföringskapacitet mellan elområden”. Till exempel genom att förbättra distributionen, reparera eller förstärka ledningar och genom att öka produktionen i den del av Sverige där elen inte räcker till.
Flaskhalsar uppstår där det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan. Därför uppstår sällan någon kapacitetsbrist i norr. Däremot i söder där kärnkraftverken lagts ner och där kommunalpolitiker, ofta högerstyrda, lagt in veton mot vindkraftverk.

Tyvärr har Svenska kraftnät haft svårt att investera dessa intäkter som elkonsumenter här i södra Sverige betalat in.
– Något som medierna inte heller brytt sig om att kartlägga orsakerna till.
Och vi pratar inte småpengar.
– Flaskhalsintäkterna uppgår nu till 97 miljarder kronor. Det är de pengarna regeringen nu vill ge även till norrlänningarna – som alltså inte bidragit till intäkterna.

På regeringens hemsida är beskedet klart och tydligt: ”Elstödet ska finansieras med en återföring av flaskhalsintäkter”. Men i medierna låter det gång på gång som om det är skatteintäkter som ska fördelas, påpekar Hanne Kjöller.
Och hon sätter fingret på den ömma punkten: ”Efter att tillräckligt många nyhetsredaktioner tagit tåget till norr och ställt frågan ‘Vad tycker ni om att ni inte får del av regeringens elprisstöd?’ blev det politiska trycket för hårt. Och så meddelade energiminister Ebba Busch (KD) att elkonsumenter i norr också skulle få del av ’stödet’. Det är skåningarnas inbetalningar som nu används för att köpa väljarstöd i norr”.

Det där med skåningarna får stå för Kjöllers stockholmsperspektiv. Även vi som bor på en udde i Kalmarsund har ”skånepriser”. Liksom resten av Kalmar län, Blekinge län, Kronobergs län, delar av Hallands län, Västra Götalands län och Jönköpings län.

Man önskar sig att Rosenbad förklarat att den polarisering som medierna älskar att piska fram mellan Norrland och södra Sverige bygger på ett medvetet missförstånd. ”I stället har man valt att fortsätta vilseleda för att hålla väljarna i elområde 1 och 2 på gott humör. Och hålla tummarna för att inte alltför många skåningar fattar att det är deras inbetalningar som nu används för att köpa väljarstöd i norr. Det är så, bara så, hemlighetsmakeriet kan förstås.”
– Den bluffen fattar även en norrlänning i förskingringen som blänger på månadens elräkning från Eon.

Hon: Nöjer mig med en bild på dagens omplanteringar. Ska till Stockholm igen imorgon så dagen har gått till att försöka komma ikapp och packa om. Två dagar hemma mellan resorna är för lite, men bokklubb med väninnorna från barnen var små måste ju också prioriteras. Men nu är planen, inga mer resor före mars!!

Onsdag: Borta bra men hemma bäst, eller…

Hon: jo då, trots översvämning är det ändå skönt att vara hemma och få en lååång natts sömn. Och hänga med mina kissar förstås:

Men vad skulle jag gjort utan mina knähöga stövlar, de är verkligen fantastiska. Superkvalitet, och jag får plats med både fårulls-sula och tjocka raggsockor. Det enda du behöver på udden…

Kan berätta att mitt lilla barnbarn Essa har kryat på sig och är hemma från sjukhuset igen, hurra!!! Men det var verkligen inte roligt att se henne med så här många slangar och grejer:

Tack SÖS för att ni tog såväl hand om både henne och de oroliga mammorna.

Mormor och Alice hängde på Junibacken under tiden. Fantastiskt ställe, väldigt imponerad faktiskt. Är inte sista gången jag åker Sagotåget kan jag ju säga…

Alice hade också superkul, inte bara mormor ;). Lekte affär med nyfunnen kompis i godisbutiken. Till exempel!

Vi tillbringade en hel dag där. Från elva på förmiddagen till tre på eftermiddagen. Fanns hur mycket som helst att se och upptäcka. Vi är snart tillbaka!

Mmmm, det fanns riktiga klubbor också. Inte lika stora kanske, men tillräckligt för att räcka hela vägen hem… och lite till.

Han: Att Duplantis inte fick gå upp på scenen en enda gång var årets kalkon. En seger var det däremot att vi slapp applådera hästen för årets bästa idrottsinsats.
Om du såg Idrottsgalan på tv så kanske du tror att du såg Idrottsgalan. Det gjorde du inte. I medieverkligheten börjar Idrottsgalan klockan 20:00.
– I verkligheten börjar galan redan klockan 16:00.

Redan före timmar före sändning vill arrangörerna att vi gäster ska infinna oss i Avicii Arena. Detta för vi ska köa i garderoben, kolla in damernas klänningar, pussa varandra på kinden, dricka Richard Juhlins Blanc de Blancs Bru och tycka att visst var det alltför länge sen (typ förra galan).

Kinna Bellander var som vanligt kvällens värdinna.
Alte Kameraden. Göran Rosenberg och Micke Santoft.

Roligt är det att träffa alte kamaraden. Till exempel Micke Santoft som varit allt från generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet  till dito general eller direktör för Svenska Idrottsförbundet och värd på tidigare Idrottsgalor, men som i min värld var Fria Proteaterns turnéchaufför och framför allt kamrat Soldat förr-i-tiden-tiden (1970) när vi såg till att svenska värnpliktiga fick organisera sig fackligt.

Our Group: Kristina, Kinna, Max och Stephan

Undrar du varför en luggsliten f d redaktör från den blåsiga udden glider runt bland Sverige idrottselit? Svaret är som vanligt: Det gäller att hålla på rätt lag.
Jag lät mig rekryteras till Jan Stenbecks mongolhär och i hans medieimperium (Viasat, TV3, TV1000, Rix FM, Metro, Tele2, Millicom, Comviq, Strix m fl) ingick även Idrottsgalan. När Our Group föll sönder gick galan vidare, men somliga partier går man in, men lämnar de aldrig.
Och om många höll blicken fäst på kändisarna på röda mattan, letade jag i kulissen efter dem som gör Idrottsgalan möjlig.
– Tack Stephan Rimér, Kristina Malm-Roempke, Max Lagerbäck med flera.

Framåt 17:00 slussas vi ut i själva arenan, det gäller komma ihåg bordsnumret, i år Bord 19 till höger om scenen. Som vanligt går årets första pris till kockarna och serveringspersonalen som på så kort tid lyckas servera så mycket bra mat med en lysande logistik.

Som lagom till samtalen runt bordet kommer till stånd uppmanas pöbeln att resa sig för att traditionsenligt hälsa kungligheterna, denna gång pris Daniel och prins Karl Filip med fru.
Vid det laget har galans förband försökt väcka vår uppmärksamhet.
Du tror att det var Pernilla Wiberg och Måns Zelmerlöw som ledde galan till seger. Sant, men den som drog kvällen de fyra första timmarna var Roberto Vacchi.
Den före detta elitcyklisten och numera sportkommentator på Eurosport hade en otacksam roll.
– Och det gick som det brukar gå för Calle Halvarsson vid jämförelse med dem som brukar vinna.
Gjorde bra ifrån sig i startfältet gjorde bland andra mina favoritpratare på P1, Epstein & Nordegren, som delade ut pris till någon som de nog inte heller minns.

Klockan 19:40 hade Roberto fått oss att lojt applådera ett 20-tal pristagare på scenen jag pressat i mig den sista biten av chokladfondanten med rostade mandlar och skålat en avec från Makmyra (+ en dito som min bordsgranne Göran Rosenberg avstod från). Pernilla och Måns tog över och resten är historia.

Klockan är åtta, nedräkning och om du är sportnörd vet du hur Idrottsgalan gick. Inte mycket att säga om prisutdelningen.
– Jag trodde inte jag skulle få det här, jag kan inte rida, sa Nils van der Poel när han även fick Jerringpriset och Bord 19 firade segern över alla unga hästflickor och att vi slapp skåla för att en kuse stått för årets stora sportprestation.
Såna är vi.

Årets kalkon var dock att Armand ”Mondo” Duplantis blev helt utan pris. Tänk efter. Duplantis har redan utsetts till världens bästa manlige friidrottare för andra gången av Internationella friidrottsförbundet. I slutet av året lät dessutom Internationella sportjournalistförbundet, AIPS, 420 journalister från 113 länder utse världens bästa idrottare under 2022.
Hur det gick? På herrsidan tog Lionel Messi som väntat hem priset. Sedan kom Armand Duplantis, Sverige. Näst bäst bland alla manliga idrottare i världen.
– Men hemma i Sverige räckte hans bästa år inte till några priser på Idrottsgalan.

Kvällens tröstpris var som vanligt godast: En korv med bröd vid hemgång

Gott slut.