Tisdag: Torra ord I brist på en självskrivande MAC

Morgonscen i brist på bild på cykelbudet.

Han: Enligt SMHI är det 2 grader varmt ute, men 5m/s sydlig vind gör att det känns som -2.
– Det stämmer inte, säger Hon som cyklat för att hämta tidningarna i sin pyjamas.
I sin gepardmönstrade pyjamas.
Tänk vilket filmscen Walter Tevis kunde ha skapat av den informationen, eller hur? Det var Tevis som skrev romanen som Netflix baserat vår nya succéserie Queen’s Gambit på.
Även jag skulle kunna skriva en feel-good-roman utifrån denna hennes pyjamasscen. Gör det också – i huvet.
Problemet: När manus ska transformeras via fingrarna till tangentbordet blir det bara en torr notering: SMHI säger 2 gr. Termometern visar 4. Barometern går mot vackert väder. Sydlig vinst, inget skum. Hon säger att hon inte frös när hon hämtade tidningarna i pyjamas.

I vårt hus är det jag som är journalisten. Det hindrar inte att jag, till skillnad från henne, ofta harsvårt att här på bloggen formulera det jag med sådan espri formulerat i tankarna med en skruvdragare i handen. Författaren Lars Gustafsson berättade en gång att hans största önskan var att kunna koppla in tangentbordet direkt till hjärnan. Gilbert Bohuslav gjorde ungefär det.
Gilbert var forskare på Gustafssons systeruniversitet i Houston, Brazsport Collage, och byggde en dator som hette DEC 11/70. Datorn var ganska bra på schack, men Bohuslav ville skapa alla skribenters våta dröm:
– En självskrivande dator.

Det började bra. Bohuslav programmerade in de mest förekommande orden i Hollywoods västerfilmer. Syftet var att datorn sedan skulle berätta sin egen historia. Hur det gick?
­- Det gick så där. Närmare bestämt så här blev resultatet:

DEC 11/70

Tex Doe, sheriff i Harry City, kom ridande in i stan. Skjutglad satt han i sadeln i väntan på bråk. Han visste att hans fiende Alphone Kid var i stan. Kid var kär i Texas Horse Marion. Plötsligt kom Kid ut från den uppochnedvända Nuggetsaloonen.
– Dra, Tex! Ropade han som en vansinnig.
Tex sträckte ned handen efter fickan, men innan han hann få ut den ur bilen sköt Kid och träffade Tex i elefanten på prärien.
När Tex föll drog han fram sitt eget schackbord och sköt Tex 25 gånger med kungen.
Kid föll i en sjö av whisky.
– Aha, sade Tex. Jag tyckte inte om att det göra det men han stod på fel sida om drottningen.

Som alla läsare under 71 förstår hände det här långt innan AI fanns. Historien om den självskrivande datorn återges i den sällsamma boken Världens största misstag som jag en tid haft stående i mitt toabliotek. Efter det misslyckade försöket självdog projektet i den bortridande solnedgången.
Så vitt känt återgick DEC 11/70 till att bli en hygglig schackdator utan drömmar om att bli sin egen ordmakare.

Någongång i min skrivandets historia har jag strukit under en mening i boken: ”Bohuslav gifte sig däremot med en journalist”.
Som om det förklarade någonting.

Och plötsligt har det gått ännu en dag på udden. Jag avslutar med samma utsikt som vi inledde dagen.

Dagens surdegsbröd, lika stort som ugnen…

Hon: mmm, därför föredrar jag många bilder och lite text ;). Fast idag har jag inte hunnit med att ta några, förutom den ovan, så därför blir det inte heller mycket till text. Största delen av dagen gick till storhandlande (och sedan inpackning i båda husens frysar och kylskåp, med skohorn…), Attanäs gårdsbutik för julskinka, köttfärs och högrev. Och sen en sväng till ICA i Jämjö, främst för julost och en del annat som inte finns på Tempo i Gökalund. Och nu tog orden slut i brist på kompletterande bilder. Men Peppe, jag saknar status på Husmus-jakten.

Han, svar direkt: Husmusen fick en chock när El-Göran bytt ut den avbitna ledningen till golvvärmen. Redan på eftermiddagen gick larmet och Mus-Göran började tugga runt i tak och väggar för att återställa skadan. Jag satte upp 2 elektriska mus-skrämmare i hålet iinnetaket, men det fick bara jourhavande mus att jobba till och med snabbare än El-Göran.

Musfälla i fullmåne. Bra början på ett lustmord,


Nån gång vid midnatt gav båda musen och vi upp, då hade jag dunkat 123 gånger i köksväggen bara för för jävlas och kanske bli av med min egen frustration (= ännu ett skäl varför män inte behöver gå på gym).
Vad den energiska musen gjorde vet jag inte. Redan igår kväll beställde vi den dyraste av alla musskrämmare som finns på nätet (1950 kr) och idag köpte jag för säkerhets skulle en annan variant för 1195 kr på Lantmännen + 2 två musfällor på Lindbergs.
– Nej, inte sånadär gammeldags giljotiner där musen dör direkt utan två trevliga burar som man riggar med lite ost och en liten trevlig bergochdalbana.
Förmodligen är det nån djurrättsaktivist som konstruerat den.
Tyvärr framgår inte av instruktionen vad jag ska gör om jag lyckas fånga en mus levande i buren.
– Vi kan väl åka upp i skogen och släppa den där, säger Hon och ser ut som hon menar det.

Knappast, min sköna, A man got to do what a man got to do. Förmodligen slänger jag buren i sjön. Kanske kan jag fånga en ål på köpet?
Skojar?
Inte jag.

PS: Du kanske undrar om vi inte vi har två vilda katter på udden. Det undrar vi med.

Måndag: Göran kom med värmen och arbetslusten

Örnen har landat på skäret 700 meter ut där ålakråkorna bor.Nu bortresta.

Han: Först kom Göran, vår vän elektrikern. Sedan kom den stora örnen och slog sig ner på ålakråkornas skär. Där den bara satt och såg stor ut.
Göran däremot var sitt vanliga turbo-jag, pensionär som han är. Definitionen av en hantverkare är ”en arbetsam person som lovar för mycket”, men i stället för tjata som alla andra har jag överlåtit kommunikationen till Vilda. Golvvärmen i vardagsrummet har inte funkat i höst och Vilda har sms:at och klagat att hon fryser om tassarna.

Ingen riktig man kan motstå den katten och redan efter 14 dagar dök han alltså upp. Och ”musarm” fick plötsligt en ny innebörd.
– Felet lokaliserades snart till taket. Det visade sig att en musjävel ätit av alla tre kablarna till termostaten, vilket förklarar det gnagande ljudet vi nattetid hör utifrån hallen där elcentralen sitter.

Det här kallar jag musarm.
Mycket tråd finns det i väggar och tak.

Att identifiera problemet är att lösa det. Det här är fjärde gången i höst som Göran ryckt ut och som de goda vänner vi blivit skiljs vi med orden:
– God jul! Hoppas vi inte ses förrän till våren!

Julen är säkrad.

Sedan kom solen och sedan kom Börges med Hennes vinleverans och mina lungor fylldes av arbetslust och jag hade fortfarande en halvfärdig veranda att gå loss på. Jag lyssnade på Dagens eko och Kulturnytt och ingenting hade hänt och där någonstans kom Rolf & Britt förbi – de bygger också en veranda en bit bort – och sedan progrmmet Obs! om ”att poesin blivit plakat igen och jag åkte till Lindbergs och köpte trallvirke för 455 kr och Nordegren & Epstein utan Epstein och sedan var klockan plötsligt fyra och jag var nästan klar med min trapp när Hon ropar och undrar om det inte är dags att komma in nu.

Och nu sitter jag här och smuttar på hennes pepparkakor och varma glögg med extra rom. Och Vilda? Hon ligger på sin vanliga plats bakom soffan där golvvärmen funkar som bäst.

Snart klart för vårens sociala uteliv.

Hon: fint Peppe! Bara resten av huset kvar då… typ isolering och nytt tak till att börja med, utvändigt alltså. Inne är det ju piffat, förutom badrummet som vi ska fixa efter jul. Och fin hylla jag fick i växthus 1 också, tack! Nu kan jag stå och plantera om där i vår. Tog ingen bild på den tyvärr, var så kallt ute (ser man fö på min näsa…) så skyndade in och planterade om mina små röda busktomater i köket. Imorgon ska gurkorna få stora krukor och de små gula tomaterna komma i varsin som de röda.

Gurkorna växer oss snart ur huset…

I vinlådan var det sex flaskor Beaujolais Nouveau, fick ett infall att beställa när jag såg en notis om att det skulle släppas. Det är ju ingen stor grej längre men när jag bodde i London i början på 80-talet var det alltid stor hype på vinbarerna tredje torsdagen i november när det släpptes. Ska bli kul att testa hur det smakar så här 40 år senare…

Söndag: Helgens spännande avsnitt i såpan om Det ljuva livet på en udde

(Uppdaterad 17:25, 12:33)

Liten slår stor.

Han: ­ – Vit spelare vinner.
Jag har en kompis som alltid varit en riktig besserwisser. På goda grundar, han har nästan alltid rätt och det med respekt jag redan skrivit att han är mitt bättre jag.

Som 62 miljoner andra i världen följer vi på Netflixserien Queens Gambit. Anya Taylor-Joy i huvudrollen är mycket bra. Bra är serien även för schackintresset. På Adlibris har försäljningen av schackbräden ökat med 500 procent. Försäljningen av boken ”Lär dig spela schack: 35 lätta och roliga övninga” har gått upp med 400 procent.

Spelar bra.

Internationellt märks samma trend. Ebay meddelade förra veckan att sökningarna på schackbräden ökade med 273 procent under de första tio dagarna efter att serien haft premiär i Storbritannien. Främst tycks det vara kvinnor i åldrarna 36 till 55 som fått ett nyväckt schackintresse. Det kan beror på att vi män vurmade för spelteori under vår Sturm und Drangperiod. Eftersom den här bloggen flyger lågt över udden tänker jag på Thomas K:s spontana kommentar när han under denna vår period fick syn på mitt nattarbete. För mig handlar bilden om den lilla människans kamp mot överheten. Thomas, som inte bara är en bättre journalist än jag utan framför allt slår mig i schack, läser bilden som den spelare han är.
­ – Vit spelare vinner, säger han. Schackmatt om tre drag.

Mitt alster Schackspelaren, målat för många år sen på en pannå, står nu i vårt förråd i Torsås. Detta efter att Björn flyttat ut mig från vår ateljé på Hornsgatspuckeln. Men efter lördagskvällens Queens Gambit slås jag än en gång över hur fiktion och verklighet flyter ihop. Vi tittar nämligen även på SVT:s nyinspelning av hennes barndomsklassiker ”I vår herres hage” om veterinären James Herriots vedermödor i en avkrok på den engelska landsbygden. Sedan tar vi en kort promenad på vår udde, hon stänger sina växthus och jag tittar på mitt bygge och det är mörkt och katterna följer oss tätt. Plötsligt bryts tystnaden av ett skrik någonstans över Ismans tallar.
– Lät som en varulv, säger hon.
– Förhoppningsvis är det fågel, svarar jag och sedan hör vi mycket riktigt ett flaxande ljud och i ljuset från månen, nästan full, ser vi en större fågel bokstavligt falla från himlen och dunsa ner i Icahandlarns häck. Hon hämtar en ficklampan och Vilda fräser som ett stort kattdjur och där är den. Jag lyfter upp fågeln och den är rund som en boll och svart och vit och jag känner hjärtat bulta och jag känner mig själv som Herriot.
Så vad skulle Herriot göra? Min första tanke är förstås att jag måste avliva den som jag var tvungen att avliva sparvhöken, men fågeln har inga synbara skador, men verkar förvirrad och gör inga försök att komma loss. Jag lyfter upp den på Margaretas tak för att inga vilda djur, katter inkluderade, ska ge sig på den.
– Det var kanske ingen bra idé, säger hon efter att ha pratat länge med gäss(t)en. Du borde ha burit ner den till sjön. Det är ju en sjöfågel.

Så sant. Kvällens avsnitt av favoritsåpan ”Det ljuva livet på en udde” slutar med att jag bär ner fågeln till vår vik där hen simmar omkring i mörkret innan den plötsligt tackar för sig och flaxar iväg ut i natten och jag säger till katterna att det var det det och nu går vi in i till matte.

PS: Vad det är för en fågel. Hon gissar på vitkindad gås. Eller en prutgås? Vi väntar fortfarande på ett fackutlåtande. Vad tror du? Och nu (11:25) kom svaret. Biologen, fågelboksredaktören och uddenkännaren Axel Kielland skickar ett sms från Köpenhamn:


Tak Axel, så hun havde ret igen! Ellers er alt godt. Her begyndte sneen at falde i morges. Men nu væk.

PS: Kanske blev det en kort vinter? Får just nu (13:03) ett sms från Håkan längre in i viken: Krokus har kommit upp i gräsmattan redan. Lite tidigt kan man tycka.


Hon: jag tror den hade fått en lätt hjärnskakning efter att ha flugit in i något, eller pga fallet. Därför behövde den lite tid att repa sig innan den orkade flyga igen. Så glad för det, den var såååå söt. (Och mer kontrastrik än bilderna visar, svart/vit inte grå/vit).

Och i beskrivningen av vitkindad gås i fågelboken står det att den är tillitsfull, och så kändes den verkligen. Också glad att Vilda fann sig i att fräsa i bakgrunden och inte förstörde gåsens tillit till oss på Udden…

Nu måste vi verkligen beställa spelet jag läste om i gårdagens Barran Peppe. Spelet är som gjort för Udden. Och inte bara för barnen när de kommer på besök utan även för oss. Vi behöver verkligen också lära oss mer om fåglarna vi samsas med om dagarna. Så roligt!!

Annars hade jag tänkt det var en perfekt julklapp till Meli och Adam (dotter och son som kommer i jul). De fick alltid varsitt spel i julklapp när de var små, och som vi sedan spelade under julhelgen härnere hos mormor. Eller rättare sagt så slogs de väl mest och anklagade varandra för fusk, men det var ju också en sysselsättning innan paddorna fanns…

Nu måste jag börja med pepparkakorna, degen har snart ”vilat” en vecka i kylskåpet så hög tid. Glad första advent!

Väcker bitterljuva minnen.

Han: Ligger i soffan och betraktar en läsande kvinna. Hon har tänt det första ljuset i adventsljusstaken med mossa från skogen. Hon har bakat, det doftar pepparkakor i hela huset och i bakgrunden hör jag spisens timer ticka fram tiden för någon slags limpa som tar form i ugnen. Timern fungerar som Prousts madeleinekaka. Jag minns hur väggklockan tickade precis så där i mormors kök i Kovlan utanför Sundsvall.
– Eller om det var hos Rut och Allan som bodde en trappa ner?

Rut, min favoritmoster, tog hand om mig som sin egen son under sommarloven. Eller om det bara var under några sommarveckor under en enda sommar. Jag minns också mycket väl att Allan hade stora händer. Han ingav mig lugn, trots att jag visste att han blivit av med sin tumme och ett pekfinger i sågverkets klinga. När han sätter slaktmasken mellan suggans snälla ögon, där skinnet är lent och fjunigt, förstår jag att livet består av saker jag kommer att begripa först när jag blivit vuxen.

När Allan och Rut begraver kusin Stig (cancer, förstås) är jag för upptagen med mitt eget liv för att komma till begravningen. Jag minns inte vad jag gör när Allan ska i jorden. Men när Rut begravs ska jag absolut åka – men drabbas av en rejäl influensa och tvingas avboka min flygbiljett.

Suggan tänker jag på utan ångest. När jag flyttar till Uppsala tar jag jobb på Scans slakteri. Jag ser tusentals grisar dö, men äter glatt prickikorv på limpsmörgåsarna varje dag. En dag svimmar jag på muggen. När jag vaknar på Akademiska sjukhuset säger man att jag har en inflammation i vänster testikel. Det är förmodligen början på en annan historia men när arvet efter moster Rut skiftas och gården i Kovland säljs får jag en vackert smidad bult från morfars verkstad.
Även den historien återstår att skriva. Men nu har klockan redan slutat ticka och hon undrar om jag vill se hennes limpa.

Lördag: Lugn, Allt har hänt – men ingenting har förändrats

(Uppdaterad 17:45)

Det som länge såg ut som ett problem
… krävde inga åtgärder.

Han: Ni har inte skrivit något idag – har det hänt nåt?
En syster ringer och låter, om inte orolig, så åtminstone lite undrande. Nu handlade det bara om vår blogg, men syster Kajsas reaktion kunde gälla allas vår mediekonsumtion i allmänhet. De flesta vuxna läser, tittar och lyssnar regelbundet på nyhetsflödet av ett enda syfte:
– För att försäkra sig om att ingenting hänt.
Åtminstone att allt har hänt, men ingenting har förändrats.

Medierna fyller idag samma funktion som kyrkorna förr i tiden. Man besökte dem regelbundet för att lyssna på prästerskapet. Budskapet varierade beroende på religion, påbjudna helgdagar och prästens humor och formuleringskonst.
– Men när kollekten samlats in kunde föreställningen oftast summeras med det lugnande beskedet att ingenting nytt hänt, åtminstone har ingenting förändrats.

Journalistskrået är det nya prästerskapet, maktens ideologibyggare. Ibland lånar man till och med retoriken. Som när den mest ideologiske propandisten av sportnördarna Erik Niva skriver: ”Här har ni en fotboll. De allra flesta pumpar den full med luft. Diego Marando fyllde den med mening, med färg, med genialitet och galenskap, med okuvlig kamp och förtrollande magi. Han är borta nu. Fotbollen ser bara ut som en vanlig fotboll igen”.

Nåja, kanske var det utvikning. Kära syster, idag har det bara hänt saker som bekräftar att ingenting har förändrats. Hon har jagat löss, jag har äntligen fyllt igen graven utanför Margaretas stuga. Detta efter att vi äntligen förstått varför det då och då luktar avlopp och Urban Engman och hans team med ett kirurgiskt snitt identifierat orsaken: ett felmonterat rör.

Fel rör.


Förutom den dagliga bönestundenLindbergs byggmarknad – har inköpt två 45 x 195 mm tryckimpregnerade reglar a 4,80 m till sista etappen av nya verandan – har jag konstaterat att det bästa man kan göra en dag som denna är att identifiera ett problem och fundera över vad man ska göra åt det.
– Och sedan strunta i alltihopa.

Du kanske minns att jag tidigare i höst insåg att jag borde göra som alla andra och dra upp min båt som jag inte använt på hela sommaren. När havet gick högt under den första höststormen lyfte vågorna båten delvis på land – där den blev hängande med stjärten under vatten.
Men simsalabim! Plötsligt känns det som vår och båtfan ser ut som om jag just lagt i den.
– Om havsnivån orsakats av klimatförändringarna så hoppar vi på udden nog av Parisavtalet.

Kort sagt från lokalredaktionen här på udden:
– Somna om. Allt har hänt, ingenting har förändrats.

Au Naturel..,

Hon: nä precis, jääääääkla löss!!! Skulle bakat pepparkakor men istället gick dagen till att klippa ner även chilin i växthus 2 och den som var kvar inomhus. Tur jag fixade adventsljusstaken igår. Hittade ju inte svampdekorationerna som jag gömt på något säkert ställe… men hämtade lite kottar ute istället och egentligen är ju det mycket finare.

Överfullt, lager på lager. Skjuts in i ugnen på tork imorgon då. Sen pepparkakor…

Han: Förhoppningvis förstår som är vaneläsare att det är inte mina löss hon förbannar utan den som bosatt sig på henne chiliplantor. I övrigt måste jag revidera mitt budskap ovan:
– Ingenting har hänt idag, men allt har förändrat! Vi har ju satt upp våra adventsstjärnor och nu sitter Bob Dylan strax bakom mig och sjunger Goodbye Jimmy Reed och hon lagar Stinas kyckling i en annan del av stugan vid havet.

Fredag: frost ute, mus inne. Vintern är äntligen här

(Senast uppdaterad 17:45, 11:30)

Vacker, kall och solig morgon
Frost på marken och altanen

Hon: även om jag somnade för sent och vaknade för tidigt blir man ju glad av en sådan här vacker morgon. Speciellt eftersom jag flyttade de sista växterna som jag vill övervintra från det kalla växthuset igår. Annars är man ju alltid lite nojjig när det är minusgrader om det hållit sig över nollan i växthusen…

Börjar fixa med frukosten, drar ut slaskhinken under diskbänken och får vinterns första lilla mus klättrande upp på handen. Oförberedd så jag skriker till och musen flyr in igen bakom diskmaskinen, där han uppenbarligen lämnade en liten musingång vid förra årets ”renovering”… även om han påstår att de på något vis måste ta sig in genom ytterdörren och sedan öppna skåpdörren och hoppa ner i soppåsen. Alternativt så skyller han på katterna..,

Pust, frukost klar utan fler musinsidenter…
I soffan med utsikt…

Blir frukost i soffan, för fint väder för sängen känns det som. Och så kan jag titta på mina tomater och gurkor som redan börjar få karaktärsblad. Snart dags för omplantering alltså. Det är kul! Basilikan har också mått bra av att få ta del av växtbelysningen och börjar piggna till igen. Fortfarande samma sedan i april!!

Peppe, nu får du skriva lite. Blev lite många bilder…

PS, en timme senare: han har faktiskt börjat stänga igen musingången. Kanske pga att musen var kvar när han skulle slänga sina frukostrester… och den klättrade upp även på hans hand 🙂

Så här ser det ut i köket nu, Peppe är på byggvaruhuset… jag vaktar musen. Kissarna sover…
Ingången lokaliserad

Han har bara en kommentar: Efter tre äktenskap påminns jag om att jag under alla år bara saknat en enda sak:
– En egen man!
En riktig karl som vet hur man täpper till små mushål och fixar alla de där andra sakerna som vi feminister tycker att män ska göra. Nån handy man, typ Clint Eastwood i Broarna i Madison County eller åtminstone Jocke Jobs från Nybro som med bibehållet lugn kan rädda världen från en liten mus, inklusive att demontera en diskbänk, dammsuga musskit utan att sura, inser att här behövs en ny burk Montageskum och som därför är förutseende nog att springa före ut och skrapa bilrutorna så att jag kan åka till Lindbergs, eftersom det naturligtvis råkar vara årets första morgon med frost och som inte alls blir arg över att han inte hittar den förbannade isskrapan som borde finnas någonstans – men var? – och sedan stoppar igen den lilla musens lilla hål med skum och stålull (Lindberg-Linus recept) och sedan monterar tillbaka diskmaskinen och tvättmaskinen och diskar sopkärlen och bär bort mina verktyg och sedan till och med sätter sig i min vanliga stol och stillsamt skriver denna saktmodiga notering utan att ens bli svettig när det slår honom att tänk om det finns ett hål till …

Mansgöra.
Inte hudkräm.


Nu ska jag gå ut och bygga på min terapisoffa … jag menar den nya verandan, den 12:e på udden.

Han: Och sedan återsamlades de till eftermiddagsdrinken och pratade om allt viktigt som hänt under dagen. Hon bjöd på sin hemlagade pizza medan lugnet sänkte sig över udden och bara månen undrade vart alla tog vägen.

Torsdag: och imorgon är det fredag!

(uppdaterad 18:45, 18:15, 17:45)

Nedmontering och prep för nästa säsong

Hon: ännu en produktiv dag, känns bra! Fortsatt med städning, idag av växthus 1 som ska tömmas, saneras och preppas med krukor och jord för sättning och omplantering av nästa års skörd. Skittråkigt, precis som storstädningen igår, men känns jäkligt bra när man väl tagit tag och gjort det! T.o.m skugg-gardinerna lyckades jag få ner, är redan tvättade och hänger på tork.

Och så kom äntligen mina clementiner från CrowdFarming. Gått med DHL och PostNord denna gången. Tog tid och några var krossade… Mangon och avokadon kom med UPS exakt på dagen och levererades till dörren, i perfekt skick. Men glad ändå för det är sådan skillnad på smaken mot de jag köper på ICA, såååå goda. Och så är de charmiga, ingen är den andra lik. Ekologiskt på riktigt. Och snart kommer mina apelsiner och citroner också. Med UPS, pust…

Tripp trapp trull…

Och efter arbetsdagens slut, klockan fem alltså, tog jag också tag i chilin som fermenterats läääänge den här gången. Tog liksom aldrig fart ordentligt, har bara ”småputtrat” om den. Men nu fick det vara nog. Blev inte så mycket, men kanske är den extra hot istället 🙂

Extra Hot…?

Nähä, nu drink och soffan. Imorgon blir det adventspyntande, som jag egentligen skulle gjort idag, men det är trots allt inte första advent förrän på söndag. Och jag har i alla fall rotat fram det mesta ur gömmorna, väldigt olika gömmor kan jag säga… vi fick också ta en sväng till förrådet, och där hittade vi efter mycket om och men de fina ”Stockholmskulorna”, hurra!

Det bästa sättet att dölja sina tillkommakortanden …

Han: Som synes har mycket har alltså hänt i hennes liv. För egen del undrar jag vart tog den här dagen vägen. Om vi bortser från ännu en presskonferens med Folhhälsocirkusen och ännu en presskonferens med statsministern – har han inte jobb at sköta? Dessutom har Märta Någonting sagt att hon gärna vill bli Miljöpartiets nya språkrör och Trump tycks äntligen ha insett han bör ägna dagarna åt att spela golf.

Den goda nyheten är att Kungen och Drottningen inte har coronan – även i den familjen är det de unga som drabbats. Drabbats har även vår vän Fredrick Federley som tillfälligt lämnar sina politiska uppdrag av personliga skäl. ”Jag har under längre tid mått väldigt dåligt, vilket har eskalerat den senaste tiden. Jag känner att jag just nu inte kan fokusera på mitt politiska uppdrag. Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv, läka och hämta styrka”, skriver han på Facebook och fortsätter: ”Mitt fokus nu kommer ligga på att återhämta mig, koppla bort politiken och för att kunna komma tillbaka hel och med nya krafter längre fram”.

Tråkigt, tycker vi. För egen del har jag skrivit texter och skruvat ihop ytterligare några plankor på den nya uteplatsen, som Hon den sköna hävdar behövs så här års när solen står lågt.
Står alltså där och funderar över allt viktigt som hänt under dagen när Tomat-Hasse kommer förbi. Eftersom han är en tänkande människa ger han mig en bok med dedikation.

Det är Baltasar Graciáns Handbok i Levnadskonst (Natur och Kultur, 1998). Gracián samlade sina visdomsord redan år 1647 och Hasse vet vad en man med skruvdragararmbåge behöver:
– Läs Nr 126, säger han och kanske kan även du behöver läsa orden: Den är inte dåraktig som begår dåraktiga ting utan den som inte förmår skyla över dem efteråt. Det är viktigt att dölja sina känsloutbrott men än mer sina brister. Alla människor felar men skillnaden är att de förslana döljer det misstag de har begått, medan de dåraktiga talar vitt och brett om det de tänker begå.
Ett gott rykte vilar mer på det man döljer än på det man gör. Om du är obetänksam i ditt handlande måste du vara förtänksam. Alla har ögonen på de framståendes felsteg liksom när de största himlakropparna förmörkas. Undanhåll alla förtroenden om dina egna brister från vänskapens öppenhet och till och med från dig själv om så vore möjligt. Men här kan även en annan levnadsregel vara giltig, nämligen att kunna glömma.”

… är att bygga ännu ett däck.

Onsdag: Oförsvarbart – och därför slipper någon ansvarig ta ansvar

(uppdaterad 16:33)

Dagens Nyheters ledarsida idag.

Han: Coronapandemin har slagit hårt mot Sveriges äldreboenden. Hittills har över 2 800 personer som bodde på särskilt boende avlidit. Och det finns en anledning:
– Regionerna har allvarligt brustit i vården av äldre under coronapandemin.
Det menar Inspektionen för vård och omsorg som granskat äldrevården. Studien har framförallt tittat på hur personer i åldrarna 85 till 95 behandlats. I Västernorrland togs beslut om palliativ vård utan att läkaren hade tillgång till journalen. På en vårdcentral i Jönköping gick läkare ut med generella riktlinjer, typ: ”Noll hjärt- och lungräddning och noll vård på IVA för alla på särskilt boende”.
Även i Stockholm var ”direktiven att insjuknade personerna skulle vårdas i boende”, enligt svaret från medicinskt ansvarig sjuksköterska.

Rapporten presenterade av Ivo:s generaldirektör, Sofia Wallström. ”Hon var sakligoch korrekt”, konstaterar Dagens Nyheters ledarskribent. ”Samtidigt gick det inte att undgå skärpan i rösten när hon sa: ”Det här är inte acceptabelt”, vilket är ovanligt hårt för att vara myndighetssvenska. ”
– Självklart är det mycket allvarligt, sa även Stefan Löfven till journalistförsamlingen.
Inte acceptabelt?
Allvarligt?
IVO-chefen och statsministern borde ha sagt:
– Det här är helt åt helvete. Nu måste de ansvariga ta sitt ansvar och avgå .

Förlåt, jag tänkte inte på det: I Sverige tar man inte ansvar för sina handlingar.
Åtminstone inte om du är politiker eller chef, beslutsfattare.
Hade IVO:s rapport gällt på kontinenten hade ansvarig minister avgått med omedelbar verkan. I Japan hade de högsta man gråtande bett om ursäkt. I USA hade man stämt skiten ur de företag som har haft ansvaret för vården av gamla.

Inte i Sverige. Trots att det som hänt inte är ”allvarligt” – det handlar om massdråp! Kanske mord, eftersom syftet i många fall faktiskt varit att gamlingarna ska dö.
– Och dö så billigt som möjligt.
Ingen är ansvarig för i Sverige avskaffades tjänstemannaansvaret år 1974. Fram till dess kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Straffskalan sträckte sig från böter hela vägen till fängelse. Därtill fanns möjlighet att stänga av tjänstemannen från vidare arbete, eller till och med avskeda vederbörande. 
I april 2018 biföll riksdagen flera motioner som argumenterade för att återinföra tjänstemannaansvaret. 
Dåvarande justitieministern, Morgan Johansson, svarade som han brukar svara:
– Vi lovar tillsätta en utredning.

Den utredningen har ännu inte tillsatts, än mindre levererat något beslutsunderlag för riksdagen. Denna orörbarhet förstärks av ett unikt Moment 22 långt som ett gummiband och avstötande som teflon:
– Jag kan tyvärr inte uttala mig om det enskilda fallet…
Hur ofta hör vi inte den floskeln? Regeringsformens §11 och 12 reglerar ministerstyre och avsåg ursprungligen att motverka kungligt envälde. Men används idag av politiker och höga tjänstemän för att slippa ta personligt ansvar för övergripande beslut.
Typ de beslut som enligt IVO tagit livet av hundratals åldringar.

Därför kommer ingen att tvingas avgå på grund av IVO:s upprörande rapport.
 – Läs INGEN! Varken politiker, högre tjänsteman eller VD för alla dess privata vårdföretag som skor sig på skattepengar. I bästa fall kommer någon tillsätta en utredning för att utreda IVO:s utredning och som de ansvariga kommer att kalla för ”Särskild händelse” och att man på grund av IVO:s påhopp tvingas gå upp i ”Stabsläge” och kanske till och med inrätta inte Krisgrupp.
– Inga åtgärder, alltså.

Däremot kan vi utesluta att dessa höga ansvariga kan komma att hitta en eller annan timanställd undersköterska att skylla sitt haveri på.
Hon får förstås sparken.
– Nån måste ju ta ansvar för våra beslut.

PS: Herregud, verkligheten överträffar verkligen dikten! Trodde jag tog i från skorna i ovanstående raseriutbrott. Men det är inte jag som tillhör den ironiska generationen. Nu hör jag på nyheterna att polisen har upprättat ”en så kallad nationell särskild händelse med anledning av pandemin”.
Sant. På riktigt.
Betyder det att polisen nu är beredd att åka ut att gripa de ansvariga politikerna och höga sjukvårdscheferna som tagit livet av de gamla eller… ?
– Nej, det innebär att myndigheten ”snabbt kan stärka en viss del av verksamheten – eller omfördela resurser.”
Jaha. Alla kan somna om alltså. ”Även i våras, när coronapandemin bröt ut i Sverige, införde polisen en liknande särskild händelse, som pågick fram till i början av oktober.”

Hon: jättetrött, idag har jag städat som en tok. Men fortfarande inte fått upp något pynt i hus 1, fast plockade lite mossa i alla fall. Tog en kort skogspromenad i skymningen efter att ha varit inne hela dagen när solen sken… blir en tidig kväll. Tänkte läsa i sängen, men han zappar mellan det ena tokigare programmet än det andra. The Crown ville han däremot inte se, ”vi kan väl läsa lite istället…”

Tisdag: Kan man inbilla sig att man är hypokondriker?

Han: Kan man inbilla sig att man är hypokondriker? Den i dessa kanske-har-även-jag-corona-tider mycket relevanta frågan ställs på Dagens Nyheters NoN-sida. För egen del är jag snorig och trött i kroppen. Men tre tester har visat att jag är frisk, dvs virusfrisk. Och nu har jag fått besked från min cancerläkare att den senaste skiktröntgen på SÖS var negativ, det vill säga positiva.
– Det är inget fel på dig. Vi ses om ett år, skriver Dr Malin och det är ju värt att fira.

Å andra sidan är det ju bara viruset som räknas. Det var därför alla radiosändningar avbröts för meddelandet att vår statsminister skulle tala till nationen. Och det är klart vi lyssnade på det.
– Vad han sa? Först tror att jag det är mig det är fel på. En kvart efter talet minns jag uppriktigt sagt inte ett ord av vad Löfven sa.
Har jag slutat bry mig om coronan?
– Eller var det så demensen började.
Situationen är närmast alarmerande:
– Landet är i kris. Statsministern talar direkt till mig. Och jag minns inte ett enda ord, bara att munnen
rör sig på ett sammanbitet sätt som om om han tuggade på kaka samtidigt som han pratar.


Nästan like illa: Inte heller minns jag en enda mening som SVT:s kommentator Mats Knutson sa direkt efter talet. Det är först när jag läser dagens Croneman som jag inser att Hon ännu inte behöver skaffa mig ett enkelrum på Mariahemmets äldreboende i Torsås: ”Stefan Löfven hade hållit ett ”förmaningstal”, menade Mats Knutson. Det var ”en sammanbiten statsminister” och han hade ”ett bistert budskap”. En av Aftonbladets analytiker tyckte att det lät som en statsminister i krig, i Expressen tyckte man att statsministerns budskap var en ”uppläxning”.

– Vi kan inte ha lyssnat på samma tal, menar Johan Croneman i DN: Visst, vi skulle tvätta händerna, och visst såg Stefan Löfven lika sammanbiten och ospontan ut som han alltid gjort, och visst, det är bistra tider – vari låg själva nyheten?
Om någon hade frågat mig hade jag sagt att det var dålig teater, ingen gestaltning, inget innehåll, bara politiska klichéer. Tur att ingen gjorde det. Frågade alltså.

Tack Croneman. Du svarade på den viktigaste frågan: Nej, det är inte mig det är fel på.
– Bortsett från att jag fortfarande har spettarmbåge. Igår köpte jag till och med ett stödförband, som på otymplig medelklasssvenska kallas Tennisarmbågsband.
Men det är förstås ingen intresserad av att prata om när ett viruset härjar på bästa sändningstid.

Hon: jo det kan man, vi var båda ”svårt” sjuka i Corona tills vi fick svaret att så inte var fallet. Vet att han påstår att det i så fall måste ha varit vanlig influensa. Men det är fel, det var klockren hypokondri!
För övrigt tycker jag också Cronemans krönika var spot on. Skrattade när jag läste den. Annars bakat precis hela dagen, från 06.00 typ…

Stockholmslevain, på surdeg, ser ut att ha lyckats med den idag…
Kaffe och tranbärsbröd, på rågsurdeg, inte lika lyckade som senast. Tror jag… (ska svalna i plast) sen får man smaka.
Lussebullar med massa socker, smör och mandelmassa. Smakat av, dööööögoda! Hurra!!!
Nästan hela min dag i bild, några bullar fattas till höger 😉

Just, också satt pepparkaksdegen. Den ligger till sig i kylen nu. Minst ett dygn, helst mer. Blir nog bak på fredag eller lördag. Hoppas den blev bra trots att jag glömde sockret… men som tur var slickade jag av fingrarna efter att ha knådat ihop den, tyckte kryddningen satt, men brukar den verkligen inte vara lite sötare, tänkte jag. Just fasen, har nog glömt sockret som ska i grädd- och sirapsblandningen, innan mjölet… äsch, knådade i det efteråt. Tre deciliter… facit kommer i slutet av veckan.

Han: Skrivjobb. Inte liks kul som hennes knådande i köket. Tar som alla hemmaarbetande en paus och går på gym.
– Det kan ju inte vara så farligt. Alla bär ju tights.
Skojar, jag gick över till Margaretas för att lägga lite trall på nya verandan. Det går långsamt, men jag har inte bråttom. Resan är allt, målet intet.
Trä är vackert.

PS: Om jag verkar uppspelt så beror det på att jag fått provsmaka på hennes saffransbullar. Generös som jag är hade jag tänkt avslöja receptet, men så givmild är inte bagaren.

Måndag: puts och pust, klart!

Hon: putsat typ alla rutorna i Chateau Margaretas växthus, och några borta i hus 1. Tagit hela dagen och jag känner mig helt mör. Han har isolerat klart inne i växthuset, och vi har piffat med äkta matta, julstjärna och adventsljusstake. Även inne i Chateau Margareta har det pyntats. Och utanför. Hus 1 är kvar, känns mörkt därborta…

Växthus 2 pyntat och klart. Och man ser genom fönstren även när det är ljust…
Tallen är belyst, och även den lilla björkhäcken så man ser hur man ska gå mellan husen i jul.
Och vyn över hus 2 från hus 1.
Hus 1, ser ju lite mörkt ut därborta, inga juleljus utom de sedan tidigare ljusslingorna runt växthuset. Men månen lyser upp..
Hemma i hus 1. Behövs inga stjärnor i fönstren när man har dem utanför på riktigt, egentligen. Men några ska vi nog ha…

Han: Jag har slutat läsa tidningarnas coronareportage. Men Dagens Nyheters Per Svenssons söndagsartikel läste jag från början till slut. Per är en duktig skribent som alltid skriver intressanta saker. Han har ofta rätt och när han har fel har han till skillnad från de flesta skribenter fel på ett intressant sätt.

Per menar att coronakrisen satt tiden ur spel. Han är beläst och läst en artikel i franska Le Monde med rubriken ”Comment le confinement nous fait perdre la notion du temps”, Artikeln handlar om hur restriktionerna får oss att förlora känslan för tid. Som Le Monde framhåller leder hemarbetet lätt till att dagarna blir allt mer lika varandra. Det blir svårare att skilja mellan ett slags tid och en annan.  Gränsen mellan arbetstid och fritid luckras upp. Helg och vardag flyter samman i strömningstjänsternas flodfåra. Det är som om alla klockor stannat och alla tåg har gått och någonstans inom oss är det alltid här och nu. Varje dag samma dag. I Frankrike talar man om lundimanche, måndagssöndag. För somliga av oss är det nu såndag, eller kanske möndag, hela veckan.
– Man känner igen det från det tokiga tekalaset i ”Alice i Underlandet”. Där är klockan alltid sex. Alltid tedags.

Visserligen dricker vi inte te, men man förstår vad han menar. Pandemin gör att alla dagar blir likadana. Det är i alla fall det intrycket man får om man lever med mederna. Därav alla artiklar på temat ”Hur räddar vi kärleken i hemarbetets tid”, ”Vad gör isoleringen med våra hjärnor”. I alla medier förklarar landets psykologer hur ”Du utvecklas under ensamheten och krisen” och senast i dag kan vi höra att ”alla” nu skaffar hundvalpar för att stå ut med coronarestriktionerna.

Illustration till Per Svenssons intressanta artikel.


Det är här jag inser att Per Svensson har fel. Eller snarare: han beskriver vad viruset betyder för en urban, medial och hemmaarbetande medelklass i storstadssverige som de senaste sju månaderna stirrat sig blinda i sina twitterflöden.
– Sanningen är att de flesta av oss inte känner igen oss. Per Svenssons krönikörskollega Andrev Walden visar en annan verklighet: ”Åtminstone 93 procent av LO:s nästan 1,5 miljoner anslutna saknar möjlighet att jobba hemifrån under pandemin, enligt en undersökning av Novus. Och man kan nog anta att ungefär 100 procent av gigekonomins löpare, svenskarna som levererar paket och matkassar till hemmakontoren, saknar både möjlighet och marginaler att stanna hemma.”

Även Walden är besläst. Han har hittat 119 tecken, skrivna av den Londonbaserade konstkritikern JJ Charlesworth, som sammanfattar den andra sanningen om coronan:  ”There was never any lockdown. There was just middle-class people hiding while working-class people brought them things.”
(Det var aldrig någon nedstängning. Det var bara en medelklass som gömde sig medan arbetarklassen hämtade saker åt dem.)

Per Svensson har rätt att för somliga av oss är det såndag, eller kanske möndag, hela veckan. Men inte heller här på udden beror det på coronan.
– Det beror på att vi bor på landet.
Jag påminner mig vad en norrlänning sa i våras när ordet ”karantän” var ordet för dagen:
– Bra att stockholmarna får känna på hur vi har det på landet varje dag, året runt. Det är ensamt.
Lite tillspetsat, men det ligger nåt i det.
Dagarna blir ganska lika här på udden, men som Hon visat ovan vet vi när det lackar mot jul.

Och visst känner vi igen oss  i ”Alice i Underlandet”. Men här är klockan inte alltid sex utan kvart i fem.  Inte ens adventspyntandet gör att vi glömmer att skåla för ännu en underbar dag, corona eller inte.

Och detta rök ur växthus 1, det får gå i ide nu.

Hon: på morgonrundan i växthusen upptäckte jag att de få chiliplantor som fortfarande står kvar i växthus 1 helt plötsligt gett upp och frukterna börjat ruttna istället för att mogna. Bara att plocka av de som var ok, och flytta över de plantorna jag vill övervintra till växthus 2. Och väl därinne upptäcker jag att de få tomatplantor jag har där har fått löss. Väck med dem. Och typ där började nog dagens fixande och putsande. Så tack lössen, nu fick vi det gjort!

Och nu borde jag ta itu med chilin. Men det får bli imorgon. Godnatt!

Och tomaterna som faktiskt fortfarande har varit på g i växthus 2 rök också.

Söndag: Inte lätt göra fett rätt

(Uppdaterad 16:24, 15:30)

Inte som fett från Amazonas djungel.

Han: Det är inte lätt att göra rätt. Trodde det var bara att mata småfåglarna med talgbollar och talgkottar. Rätt för talgoxen och nätväckan på udden – men inte för småfåglarna i Amazonas.
Talgen kommer nämligen från palmolja är som vi vet fult.

Alltså gick jag till biblioteket, Google alltså. Och i morse hängde jag stolt upp den första hemgjorda Bregottkotten.
Du läser rätt: Bregott är naturfundamentalisternas oväntade alternativ till talg ur palmolja.
– Köper du talgbollar och hänger upp i träden till fåglarna? Sluta genast med det. Det är riktigt dåligt för miljön, säger Jan ”Slåttergubben” Wester till ETC.
”Slåttergubben” låter så dumt att jag genast tror på honom.
– Har man inget smör kan man ta Bregott istället.
Naturligtvis bör det vara ekologiskt.

Och så gör du: Häng upp Bregottpaketet direkt som det är. Tycker inte om designen kan du baka ihop innehållet med solrosfrön eller nötter. Det gjorde jag.
En mindre kladdig version är att bre Bregott på en av de köpekottar du köpte hos Lantmännen när du var en sämre människa, förra veckan alltså.
Och sedan är det bara att servera godsakerna i det vanliga bufféträdet.
Hör jag en invändning?

– Men Bregott innehåller salt och salt är väl inte bra för fåglarna.
Säger Hon vars nyinköpta ask hänger i syrenen utanför sovrumsfönstret. Rätt och fel: Bregott och smör innehåller salt och det finns ett gammalt rykte att det inte är bra för fåglarna med salt.
– Men numera är den rådande uppfattningen bland experter att det inte gör något att mata med fläsksvålar, bregott eller smör.
Säger Slåttergubben och då är det så.
Åtminstone bättre än palmolja.

Föredrar solrosfrö.


Och vad tyckte talgoxen?
– Nja, någon succé blev det inte. Ett antal hen smakade som de väluppfostrade små liv de är. Hackspetten, nötväckan och flertalet finkar föredrog de oskalade solrosfröna.
Kanske vill de att Bregotten ska härskna lite?

Å andra sidan är det skillnad på riktig Falukorv från Scan och Quorn Korv också, eller hur. Så vi får se var det slutar. Visste du förresten att näbbens utseende berättar vilken sorts mat en fågel föredrar. Smala näbbar kan pillra fram insekter, kraftigare är bra på att knäcka hårda fröskal.
– Många fåglar äter lite av varje. Det viktiga är att de får i sig mycket energi, särskilt om det är riktigt kallt.
Därför föredrar också många småfåglar riktigt feta frön, till exempel solrosfrön.

Vem äter vad? Enligt Naturskyddsföreningen ser favvorätterna ut så här bland de vanligaste fåglarna hos oss på udden:

Blåmes: Vill ha hampfrö, osaltade jordnötter, talg, ister, späck, kokosfett
Bofink: Hampfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö, bokollon
Domherre: Hampfrö, solrosfrö
Entita och talltita: Hampfrö

Gulsparven: föredrar havre, brödbitar
Gråsparven däremot vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö vid sidan av hampfrö, havre, brödbitar,
Grönfink vill ha Hampfrö, solrosfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö,
Nötväcka: Solrosfrö, bokollon, ekollon, hasselnötter, osaltade jordnötter
Pilfink; Hampfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö
Ringduvan som är här just nu: Havre, brödbitar, ekollon

Sidensvans: Äpple, päron, banan, rönnbär, oxelbär
Större hackspett: Hasselnötter, talg, ister, späck, kokosfett

Talgoxe: Hampfrö, Solrosfrö, talg, ister, späck, kokosfett
Trasten: Äpple, päron, banan, rönnbär, oxelbär

Detta enligt Naturskyddsföreningen. Hennes mor tyckte också om sina småfåglar. På den tiden gällde dock följande här på udden:
– Talgoxen kräva ost, bofinken sockerkaka och sädesärlan vill ha brödsmulor, gärna franska.
Om Bregottkotten floppar torde vi återgå till den ordningen.

Rätt fett.

Hon: ja jag tror ju på talg och frön. Och sockerkaka, ost och fralla när det är kalas.

Sur manisk make börjar om…

Sen kan man också säga gör om gör rätt även när det gäller gårdagens dagsarbete…

För när jag går morgonrundan i växthusen upptäcker jag att utanför Chateau Margareta stinker det avlopp utav bara den. Trots uppgrävd stenkista och en skopa sand därpå… luktar mig fram till att det faktiskt luktar från avloppsröret, alltså det ”nya” kommunala avloppsröret. Hämtar Honom, hetsig argumentation om huruvida det kan vara det eller inte. Inser att jag inte kommer få med honom på en söndagspromenad för att plocka mossa och går istället in för att byta om och gå själv. Kollar mobilen och ser att kompis Tina frågar om jag vill ta en promenad med henne i Södra Kärr. Yippee!!!

Lämnar Honom med en regnbåge över Chateau Margareta

Han: Det finns en anledning varför fler kvinnor än män går på gym.
– Promenad! För att röra på sig ­– när (en) man kan gräva upp ett hål som han tolv timmar tidigare fyllt med fyra skottkärror sand!?
Och dumdristigt sa att nu kära fru tror jag att vi har fixat stanken.
– Icke!

Arg, jag? Lite upphetsad kanske. Av att alla haft synpunkter, typ att det är den gamla stenkistan som luktat.
– Okej, om ni tror att det beror på kistan så gräver jag upp den.
Sa jag och där någonstans fick jag ont i armen. Men nu är stenkistan urgrävd och Peter kom med ett lastskopa grus och i morse var allt klart. Skulle bara lägga på trallvirket igen och sedan skulle vi leva lyckliga i alla vår dar och … nä, hon ropar tvärsöver udden att det stinker.
– Det stinker!
Men inte från Bertils fördömda gamla stenkista som inte längre finns – utan från det nya avloppsröret som legat där som en färggrann blindtarm i plast tvärsöver kistan!
Jaha, och vad säger (en) man?
– Det hade varit jävligt bra om nån sagt nåt om det innan jag grävde bort ett halvt ton sten under röret, typ.

Okej, Hon har rätt. Hon brukar ha rätt. Men ändå fel! Det var inte där hon la sin lilla söta näsa i blöt och sniffade som det pyser ut ångor. När jag frilagt röret visar det sig att avloppsröret från köket glidit isär under huset.
– Ja, naturligtvis älskling. Det har jag fixat.
Tyst som en teaterviskning:
– Medan du tog en promenad i skogen för att hitta mossa.  

PS: Apropå arbetet glädje. Ord är viktiga. Det kallas ”tennisarmbåge” och ”golfarm” – inte ”spadarm” eller ”spettarmbåge”.  Det borde det göra. Diagnosen kallas medial epikondylit, vilket är en skada i handböjarmusklernas senfästen som sitter på insidan av underarmen nedanför armbågen och golfarna torde därför vara den minsta minoritet i världen som drabbas.
– Efter revolutionen ska alla som inte lyft ett spett det senaste året dingla i gatlamporna.

Intressant nog är det i vänster arm som jag haft ont i de senaste två veckorna. Men mer om det en annan dag. Nu har adrenalinet runnit bort med dagens regn och en G&T.
Dessutom ringer yngste sonen och säger att han och Amanda testat positivt för coronan. De mår bra men att klaga över spettarmbåge känns ändå lite skruvat.