Måndag: Mellan eld och vatten

Han: Människan lärde sig kontrollera elden för ungefär en miljon år sedan. Elden gjorde att vi slapp äta rått kött och snart kunde sno ihop en flamberad pepparstek med potatisgratäng á la dauphinoise på en vanlig måndag.
– Och kanske kunde tända en välrullad cohiba efteråt.
Men framför blev elden någonting att samlas kring och det är vad vi gjort idag. Vi har eldat upp grenar och den gamla trallen hos Margareta. Självklart gned jag jag två pinnar mot varann och det tog ett tag innan tändvätskan började brinna.

Och det ena ger det andra. Eld och vatten är motpoler. Hon blev varm av elden och drogs till havet. Årets sista dopp?

Hon: men du missade ju när jag dök i, med huvudet före… skulle alltså simmat ut en gång til!! Det var faktiskt skönare än det kändes när jag bara stod med fötterna i därinne och tog upp tång. Det var kallt. Så jag tänkte inte ens tanken att doppa mig två gånger. Dumt! Och frågan är om det blir fler sådana här sköna, varma dagar så man känner för att bada trots max 14 grader.

Kollade faktiskt inte temperaturen idag, kändes egentligen mer som 12 grader… men står 14 på vädersidorna och det var 15 grader för någon dryg vecka sedan.

Han: Och så ännu ett hösttecken:

Höj ljudet…

Söndag: In i eller ut ur dimman?

Morgonvy med musik.

Hon: vad fint Peppe! Men bara tre grader ute, kallaste natten sedan i våras tror jag. Var ute och kollade i växthusen vid sju, han sov då, och höjde värmen i fläktarna. Gjorde också iordning degen som jäst under natten. Två limpor. Skulle sedan jäsa två timmar till… men nu äntligen klara, pust!

9.30, klart! Har alltså tagit 5,5 dygn då…

Kollade också till min senaste fermentering av gul chili. Bubblar på bra nu!

Gul sriracha på g

Och så måste jag visa mina fyra små krukor med basilika som fortfarande leverera nya fina blad. Ok, de ser kanske inte jättemycket ut för världen längre, jag tar ganska mycket av dem nästan var dag, men med tanke på att jag bara satte frön i en liten kruka och det redan i månadsskiftet mars/april, så är det väl helt otroligt bra. Tycker jag 🙂

7 april, de börjar gro…
Drygt 6 månader senare…

Hon: och så flyger tranorna söderut… streck på streck hela morgonen. Mäktigt!

Och glöm inte att sätta på ljudet!!

Lördag: surdegar och annat som visar att hösten är här

Rågsurdeg på g

Hon: gav ju lite upp det här med surdeg i somras, tyckte det inte var värt mödan och den tid och planering som krävs. Men nu när hösten är här och det mesta är skördat och omhändertaget, eller nåja, i alla fall tomaterna, så finns det ju lite mer tid över. Och vädret går mer och mer mot innersittarväder utan dåligt samvete, så nu är det dags med ett nytt försök tänkte jag.

Började med en rågsurdegsgrund för typ fem dagar sedan, i går var den klar. Och vid typ tolv idag satte jag igång en rågsurdeg utifrån den. Tar typ 8-10 timmar och jag hade räknat ut att den då skulle vara klar vid tio ikväll.

Men jag tycker nog den ser klar ut redan nu, och klockan är bara sju. Då ligger jag risigt till, för sedan ska själva degen jäsa ca 8 timmar, och jag vill ju inte gå upp mitt i natten vilket blir kontentan om jag påbörjar den nu… ja fatta att man måste vara ett räknesnille för detta!

Vetesurdegsgrund som verkar på g även den…

Och utifrån rågsurdegsgrunden har jag också satt en vetesurdegsgrund. Typ vid lunchtid idag även den. Går ganska snabbt så den verkar redan ha bubblat upp. Blir lite stressigt nu då, men den får nog vila till imorgon… det är ju ändå lördag!

Män som vet att hösten är här.

Han: Omedvetet snuddar Hon vid något existentiellt ovan. Ordet ”höst” betyder ”skörd” och är besläktat med orden ”hösta” och ”inhösta”, det vill säga samla eller hämta in. Hösten är alltså ursprungligen skördetiden. SMHI definierar att den meteorologisk hösten infaller när dygnsmedeltemperaturen är sjunkande och i fem dygn i följd är lägre än 10 grader. ”Då infaller hösten den första av dessa dygn. Dessutom gäller att hösten inte kan börja före 1 augusti.”

Om detta gäller för Sverige bortom udden så har vi här ute en mindre abstrakt definition:
– Hösten infaller den dag när ett gäng tystlåtna gubbar samlas vid Pumphuset klockan 10 på morgonen. Stämningen är lite tryckt, alla vet vad som gäller och några har stora skiftnycklar i händerna (utom Sop-Bengt som fortfarande är wannabee och har gömmer en mycket liten skiftnyckel i handen).
Lohman och Mellström betraktar sitt manskap och alla vet vad som gäller.
– A man got to do what a man got to do.

Nådens år 2020 inföll denna dag idag den 10 oktober när regnet hänger i luften och björkarna i Björkenäs börjat gulna. Männen delar upp sig i två grupper, alla kramar sina skiftnycklar och när grupper skils åt finns det inte längre någon återvändo:
– Nu stänger vi av sommarvattnet.
Det betyder att nu stängs pumpen av och alla ledningar töms på det livgivande vattnet.
Från och med idag upphör all bevattning av gräsmattor och tomatodlingar.
– Vi ses 24 april, säger någon, förmodligen jag.
Ty här på udden infaller sommaren 2021 detta datum.

Så sant…

Hon: och så går ju motorsågarna varma så här års också… ett ljud jag som trädkramare och naturvän blir väldigt nervös av. Speciellt när de fina gamla vindpinade tallarna jag sett sen barnsben ryker och ersätts av vältrimmade gräsmattor och villatomter. Ja ute hos oss är det ju lite motsatsen till vältrimmat och förmodligen lite väl oansat och ”bohemiskt” enligt många. Även enligt mig emellanåt… men vi jobbar på det ;).

Hursomhelst läste jag en krönika av Johan Hakelius i Expressen idag och tyckte den belyste även en annan aspekt. Vinden, som oftast är väldigt påtaglig här på Udden… och barkborrarna förstås som är ett bekymmer för många här i Småland.

Fredag: tillsammans med Fanny!

Drink hos Fanny idag

Hon: Fannys Husse och Matte är på begravning idag, väldigt sorgligt och vi är alla här på Udden med dem i tanken.

Dessutom har Fanny ont i ett ben så vi har inte kunnat ta någon långpromenad i skogen som vi brukar. Men Peppe och Fanny har sovit på soffan, hemma hos Fanny, medan jag förberett middagen tillsammans med kissarna inne hos oss. De två har verkligen funnit varandra efter eftermiddagsluren. Nu fredagsdrink.

Nya polare!
(Han diktar, så det kommer nog mer här så småningom…)

Han: Bonusmatte har rätt, vi har funnit varann och jag läser högt för Fanny: Jag tycker om min egen litenhet. Jag skulle inte vilja vara större. Även om jag skulle räcka längre, nå högre, susa snabbare, skulle jag inte vilka det. Jag tycker om min skala. Jag tycker om människans litenhet.

Så inleder nämligen Sverker Sörlin sin bok Antropogenen, en essä om människans tidsålder (Weyler, 2017). Boken har jag lånat av Tomat-Hasse i Gata uppe vid gamla E22:an (en gång i tiden ingick hans torp i Gustav Vasas egendomar vilket placerar detta inlägg i det historiska sammanhang det förtjänar). Eftersom jag är hundvakt hos Fanny (vars husse också heter Hasse) läser jag inledningen i ett uterum mot väster när solen redan står lågt.
– Det är alltså höst.
Det är höst även i Tomat-Hasse och mina samtal. Det har inte bara med årstiden att göra. Både han och jag har vänsterbakgrund. Han kallades Fack-Hasse när han var politiskt aktiv fackordförande på slakteriet i Kalmar.
– Är vi fortfarande vänster?

Vi formulerar inte frågan så. Men det är det våra samtal handlar om. Jag finner samtalen mycket givande. Alltså störande. Vi är oeniga om vi lever i den bästa av världar, men eniga om att världen kan bli bättre och att vi alla därför i Voltaires anda bör odla vår trädgård.
Frågan är vad det betyder i dagens värld (vid sidan om att odla vår egna grönsaker). Det är det Sverker Sörlins bok handlar om. Halvvägs in i Antropogenen tror jag hans budskap kan sammanfattas så här:
– Om man försöker låta bli att göra saker värre, är inte det att bidra till en bättre värld?

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Det var nåt man sa på den tiden. Och ibland fortfarande säger. Det missar det väsentliga. Att vara vänster är att vilja förändra världen – och göra något åt det. Hasse och jag har båda ägnat mycket tid åt denna vilja att göra något åt det, både fackligt och politiskt.
Hasse fortsatte in i nutid.
Ganska snart, redan på Palmes tid, insåg jag att jag var bättre på att beskriva verkligheten än att förändra den.
Jag blev chefredaktör på tidningen Gnistan, den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad som någon har sagt långt senare.

Sedan insåg jag att jag var bättre på att beskriva allt mindre delar av verkligheten (= jag blev redaktör på reklambranschens tidning). I mitten av 90-talet, jag var redan medelålders, insåg jag att någonting hänt. Vi journalister, som 30 år tidigare stått längst bak i salen för att referera samhällsdebatten, stod inte bara längst fram vid scenen som på De 3 O:nas tid – utan hade klivit upp på podiet bland de andra representanterna för de samhällspåverkande krafterna.
– Betänk att på Tage Erlanders tid hölls inga presskonferenser om Nådiga Luntan – idag är budgetprocessen en särskild mediehändelse där journalister frågar journalister vad höstbudgeten egentligen innehåller.

På 90-talet blev jag en ”medieprofil”, satt i tv-soffor bland andra orakel – även de oftast journalister. En dag kring millenniumskiftet insåg även jag att jag var en bluff. Medieetablissemangets beskrivningar av verkligheten hade inte bara blivit viktigare än verkligheten – de hade dessutom blivit allt mer skruvade, skevare och alltmer divergerande från denna verklighet.
– Den totala felbedömningen av Trumps folkliga stöd 2016 och kampanjjournalistiken kring Metoo tillhör degenereringens mest iögonfallande belägg (Åsa Linderborgs Året med 13 månader tillhör de tidsdokument Hasse och jag återkommer till).

Samtal pågår.

Mediesamhällets och mina egna bidrag till i denna moras beskrev jag senare i en lunta som ingen brydde sig om. Utom jag. Jag tycker fortfarande det är det bästa jag skrivit. I förordet konstaterar jag att det enda riktigt sanna i de 699 sidorna är slutsatsen:
Peppe Engberg har gjort betydande och bestående insatser för att sänka den journalistiska nivån i landet.

Bara detta att tala om sig själv i tredje person singularis är bevis nog! Mot den bakgrunden tycker jag om att över en pilsner diskutera meningen med livet med Tomat-Hasse i Gata. Han lever ett rikt inre liv. Han är förmodligen den ende jag numera känner som både jobbat på ett kubanskt kollektivjordbruk och fotvandrat till Santiago de Compostela.
Hasse är definitivt den ende jag känner som läst Baltasar Graciáns Handbok i Levnadskonst från år 1647, utgiven av Natur & Kultur.
Hasses favoritaforism (Nr 101) lyder så här: Halva världen skrattar åt den andra halvan, och alla är lika stora dårar. Allt kan vara gott, eller allt kan vara ont, beroende på hur man betraktar det. Det den ene följer förföljs av den andre. Outhärdligt dåraktigt är den som önskar mäta varje ting efter sin egen uppfattning.
Fullkomlighet innebär inte att göra en enda person nöjd. Smakintrycken är lika många som ansiktsuttrycken och lika växlande. Det finns inte den bristfällighet som inte förmår väcka någons uppskattning, och man behöver inte förlora tilltron om några inte tycker om en sak, det finns alltid andra som kommer att tilltalas av den. Men låt inte heller deras lovord bli orsak till högmod, för de kommer i sin tur att förkastas.

Tål att tänka på eller hur? Säger jag och Fanny ser på mig som bara kloka gamla damer gör.

PS: Efter ovanstående filosofiska diskussion somnade både Fanny och jag. När jag vaknade sov hon fortfarande och jag roade mig med att läsa svenska folkets fräckisar som min vän Gert Fylking sammanställt. Gert fyllde 75 härom dagen, men boken visar att den pojken förblir 12 år.

Torsdag: vilken fin oktobermorgon!!

8.26, ”Peppe, det är varmt och vindstilla,
vi sitter ute och äter frukost!”
”Ok!”

Hon: tänk att fortfarande kunna sitt ute på altanen och äta frukost utan att frysa eller ha termoställ på. Och tack Tomat-Hasse för de fina blommorna som snart hållt sig fina i två veckor trots regn och hård vind. Humlan är också tacksam.

”Tack”…
… sa humlan
Sorry, lilla bi med familj. Såg fel…

Han: Frukosten, var det så där skönt? Fina bilder på biet. För egen del kändes det som middag på snickarspråk. Vaknade 03:30, grubblade över utbyggnaden av badrummet i Margaretas Chatteau, som inte är något slott utan en koja. Vilket vi visste, men som Mats O förklarade innebörden av på sitt snickarspråk.
Det sägs att när vi journalister känner doften av blommor frågar vi var begravningen pågår och vem man tagit livet av. Riktiga snickare vädrar doften av gammal stuga och säger:
– Det blir billigare att riva skiten och bygga ett nytt hus.

Innan klockan lyste 04:00 hade jag en alternativ plan. Steg upp och såg debatten mellan Harris och Pence, skrev min dagliga PepTalk, åt frukost med min kloka fru. Hon tyckte som jag om de reviderade byggplanerna.
Läs: Hon var nöjd med att även jag hade fattat vad hon och Mats redan kommit fram till och resten av dan är ett stycke värdeskapande uddenhistoria.


När vi gör kväll har Mats kämpat med att vintersäkra vattenledningarna. Även jag har jobbat hårt och lyckades få två bra bilder. Arbetsrubrik:
– Det bidde ingen ombyggnad, åtminstone inte nu. Det bidde en ny varmvattenberedare från Hjula a 1 880 kr.
Även lunchen, wallenbergare hos Tobbe & Fred, var trevlig.
Dessutom var nattens VP-debatt anständig och fokuserad på ideologiska skillnader mellan republikaner och demokrater. Enligt CNN Poll tyckter en majoritet av de amerikanska väljarna att Harris gjorde bäst ifrån sig.
Å andra sidan var det sådana opinionsmätningar som lurade det liberala medieetablissemanget att tro att Trump var uträknad för fyra år sedan.
Särskilt när kampanjjournalistiken som vanligt fokuserar på det väsentliga

Onsdag: ”Gastronomi i skinn – och någonting som håller ihop”

Korvträdet.

Han: Minns du, julen 2017 firade vi i Serengeti nationalpark i Tanzania. På julafton hittar vi vårt Christmas Tree. I det ligger åtta sömniga lejon, omgivna av hängande frukter som ser ut som fänkålstoppad Joyeux Noël, korv.
Fotot ovan, som blev en viral succé på AndersonTravels hemsida, är en unik bild av det goda livets mångfald och en bild som du inte kan motstå att skicka till Jan Scherman.
Livet är underbart orättvist, skriver jag. Trädet heter faktiskt Sausage-tree. Något för korvens vänner att tillbe?

Varför detta korvminne poppar upp? Som hon berättat såg vi Kockarnas kamp på TV4 igår kväll. I mina ögon handlade programmet om en kock som gjorde korven till svensk finmat.
Roland Persson tillhör inte våra mest publika kändiskockar. Men vid sidan av att ha blivit vald till Årets kock har han även arbetat på Stockholmskrogar som Konstnärsbaren och Berns. I åtta år var han också medlem i Svenska Kocklandslaget. I början av 1990-talet satte han lammkorv på Franska Matsalens meny på Grand Hôtel.
Ett unikt drag som gästerna uppskattade i 15 år. I mitten av 2000-talet valdes han in som ledamot i Korvakademien och i april 2018 öppnade Roland tillsammans med två affärskolleger ”Korvkultur” i Hötorgshallen i centrala Stockholm.
– Korv är gastronomi i skinn, konstaterar Roland i en intervju i Affärsvärlden. 

Svenska korvälskare har liksom korven två ändar. Den fina delen består av Korvakademien. I den ingår bland andra matoraklet Christina Möller, preses, entreprenören Bosse Alexandersson, journalisterna Ulf Elfving, TV4:s dåvarande vd och den Sveriges meste mediedebattör Jan Scherman – och så min favoritkock Roland Persson.
För egen del tillhörde ljag änge akademins wannabees, som likt hyenor följer festen på avstånd. Men för några år sedan upptogs jag i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner”.
– Nä, inte fin nog för Akademien, men ett steg närmare de fina korvarna.

Och jag dubbades till denna ädla krets under en måltid designad av denne Roland Persson. Då chef på restaurang Carl Michael på Djurgården i Stockholm. Prinsessan Victoria & Daniel firade någon slags jubileum och kungen av korv var med Sverige i tiden och serverade sin makalösa Prinsesskorv med smak av Ockelbo.
Jag vet inte om Roland någonsin serverade den för en bredare allmänhet, men hans lättrökta vildsvinskorv med inlagd gulbeta, riven pepparrot och potatispuré dög absolut för pöbeln i vänföreningen.

Tre Akademiledamöter: Jan Scherman, Christina Möller, ordförande i Korvakademin och Ulf Elfving.

Vid närmare eftertanke har jag ätit fler kungliga korvar. Mars månad är korvens egen månad enligt den gamla Borgarpraktikan, ty det var borgarna som borgade för att den bästa korven skulle vara värd varje korvöre.
I Stockholm brukar restaurang Riche hedra korven genom att första veckan i mars bjuda in till sin traditionella korvvecka.
Min dagboksanteckning en av dessa kulturveckor: Redan på måndagskvällen söker sig ett 50-tal personer till ett förberedande möte bakom stängda dörrar. Även jag mumlar det mytiska K-ordet och släpps in bakom tunga röda gardiner. Det blir en magnifik smygpremiär. Men definitivt inte som du tänkt dig.
– Den ståndaktiga korvmiddagen inleds med en liten amuse gueule.
Den såg ut som en prinsesskorv – eller Estelle-korv som den kanske bör heta – men smeten är en annan: Denna korv är gjord på pilgrimsmusslor! Serveras med ceviche på rostade grönsaker, morotspuré smaksatt med hummer och ett glas 2009 Trimbach Riesling.
Vilket illustrerar en bärande tes i Magdalena Ribbings öppningstal:
– Korv är någonting som håller ihop.

Köksmästare Thomas Mortensen och hans köksbrigad hade ansträngt sig för att skämma bort oss korvborgare. Förrätten bestod av konfiterad anklårs- och ankleverkorv samt spetskål och tryffelpotatispuré.
– Sköljs ner med Riches egen Pale Ale (smaksensation från Södra Maltfabriken, med smak åt belgiska Leffe). Sedan är det dags för Tommy Myllymäkis prisbelönta varmrätt: friterad lammkorv av bräss, bog och tunga med getostgratinerad purjolök.
Serverat med en välsnurrad Shiraz från Red Diamond Winery (2008).
Sist men inte minst: desserten. Du erkänner att du blir lite snopen. “Korv med bröd” visade sig vara en naturtrogen kopia gjord av hallon, vanilj, mango och mjölkchoklad.

Slutsats? Magdalena Ribbing, djupt saknad, hade rätt: Korv är någonting som håller ihop, typ minnen. Svaret från Scherman på mitt sms om Korvträdet i Serengeti visar att vi korvälskare lever ett omväxlande och rikt inre liv: Sitter själv på hotell Sacher i Wien. Läser matsedeln … Wiener Sausage. Njuter. Livet är rättvist!
Roland torskade i tisdagens Kockarnas Kamp. Men hans ande lever:
– Älskling, jag vet vad vi ska äta idag! Gastronomi i skinn eller…?

Fem år har gått sen jag målade Gert i en cigarrask.

Han igen: Ja må han leva, ja må han leva…! Innan vi går vidare gratulerar vi Gert Åke Fylking som idag fyller 75 år. Grattis!
– Tack tack livet känns bra, säger Gert på sin kobbe i Roslagen. Särskilt med tanke på alternativet.
Så sant, hatten av för två andra artister en dag som denna: Eddie von Halen och Johnny Nash.

Förresten! Idag är det Birgittadagen – och min storasyster har namnsdag. Grattis syster, förhoppningsvis får du även i år den finaste av presenter:
– Sköna Brittsommardagar!
Här är det ganska varmt , om än med regnskurar. Om jag förstår saken rätt finns en mängd definitioner av brittsommar, men enligt SMHI avses varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober.
Vanligtvis finns också kravet att det dessförinnan ska ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder. ”Det innebär att brittsommaren ofta präglas av en vacker kombination av nästintill sommarlika temperaturer och solbelysta lövträd i prunkande höstfärger.”
Som här på udden. Bildbevis:

Tisdag: börjar som vilodag…

Hon: kroppen behöver vila, även hans, så jag bestämde direkt vid frukost att idag vilar vi inne. Regnet hjälpte beslutet på vägen… men man måste ju inte göra ingenting för det, och jag har massa saker att göra inne. Städa t ex, men inte en kroppsvilodag. Börjar med tomaterna, fyller en plåt för ”soltorkning”.

Soltorkning på g

Men det märks knappt i backen jag lagt dem i. Men dessa känns fina och får bo i växthus 1. Kan man gå in o knapra på dem emellanåt. Kanske borde frysa in några iof.

Dessa blev kvar…

Solen tittar fram, får med honom ut på en skogspromenad. Fortfarande inga trattisar på vårt ställe. Alltså, hittat typ 1,5 halv gång där. För fyra år sedan massor, och lite lite för två år sedan. Men skam den som ger sig. Och vi hittade i alla fall en riktigt fin och stor Stolt fjällskivling, blir förrätt ikväll.

Ravioli med salvia och citronsmak på g…

Sätter en pastadeg och beordrar in honom i sovrummet så jag kan köra ett pass yoga framför youtube, 45 minuter intensiv vinyasa flow. Var sjuuukt längesedan, blev t o m svettig. Imorgon blir nog vilodag på riktigt. Delegerat förrätten till honom.

Han: Stolt fjällskivling till förrätt på stekt bröd. Ganska okej, tycker jag. Men förmodligen kommer hon inte minnas den när hon är lika gammal som jag.
– Att jag gör den reflektionen kan bero på att jag fortfarande är kvar i gårdagens blogg.


Igår hävdade jag att hon lever i nutid, jag i dåtid. Det är inte helt sant, naturligtvis. Det kan åtminstone missförstås. Det sägs att gamla människor förlorar korttidsminnet, men minns när de stukade foten en torsdag i andra klass när det regnade och fröken hade satt upp håret i en knut i nacken.
I så fall är jag purung.
– Det är jag som lever i nutid!
Visst, jag minns att jag minns saker från förr i tiden, men när jag hör andra berätta vad som hände märker jag att jag minns allt mindre och att det jag minns är fel.
– Det händer ofta att hon minns saker rätt som jag minns fel – trots att hon inte ens var med när det hände.
Förr i tiden. Under det förra seklet.

Inte sällan minns jag inte alls. Det har sina fördelar. ”Det är förbaskat svårt att ljuga när man inte känner till sanningen”, som den ungerska författaren Péter Esterházy konstaterar. Dessbättre finns internet.Visserligen har jag blivit av med mitt Facebookkonto, men även Google fungerar ibland som dagbok eller som ett familjealbum. Så blev jag till exempel av en händelse medveten om att jag målat tavlan ovan när jag googlade på för att hitta en bild från förr.
– Det var det djävligaste! Det hade jag ingen aning om, som Hasse Alfredsson säger i en av de bästa sketcherna från förr i tiden.
Det är faktiskt sant. Jag ser att det är jag som målat tavlan och jag känner igen henne. Men jag minns inte att jag målet henne så. Ännu mindre att jag uppenbarligen ställt ut tavlan och att någon har köpt den.
Och nu sålt den vidare.

Jag vet inte vad det har med dagens ämne att göra, men kanske illustrerar mitt inlägg att det är skillnad på kvinnligt och manligt tänkande även en tisdag i oktober.

Nutid…

Hon: svampmackan var god Peppe, så upp med mungiporna ;).

Raviolin med salvia- och citronsmör var däremot inte den bästa jag gjort. Raviolin var ganska bra faktiskt, trots att Tempo inte hade någon ricotta, så blev svensk färskost istället. Men smörskyn smakade för lite salvia, hade ändå i mycket från tre olika salviaplantor som vi har ute. Kanske har det regnat för mycket senaste dagarna. Tomater och chili blir ju lite vattniga i smaken om de nyss fått mycket vatten… men ändå en helt ok tisdagsmiddag. Nu ska vi snart kolla Kockarnas kamp!

Måndag: blöt städdag… Burr! (och andra prioriteringar)

Dyngsur!!!

Hon: sent omsider tog jag tag i det, drog ut på det i det längsta. Det var dumt, lite tidigare idag var det så varmt att jag tänkte hoppa i plurret. Nu dyngsur och iskall. Och det märks inte ens att jag börjat, eller jo, allt som låg inne i busken ligger nu utspritt över hela gräsmattan mellan chililandet och planteringsbordet…

Kaos, men en början. Och notera att det som är klart är fint sorterat i backen.

Nu duschat, varmt och länge, men fortfarande genomfrusen. Blir soffan resten av dagen, under en filt. Har jag inget emot och för den delen är det snart drinkdags. Och den hoppas jag på att bli serverad!

Han: ”Det mest betydelsefulla finns inte nödvändigtvis i något flyktigt bortom oss utan manifesteras i vad vi väljer att lägga vår tid på.”
Det säger vår ende världsberömde filosof Martin Hägglund från Järfälla i Svenska dagbladet.
Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar.

Hon har sammanfattat sin arbetsdag ovan.
Jag blev trött bara jag såg henne och förutom att jag kört sopor till återvinningscentralen i Torsås har nog mer jobbat med Hägglunds infallsvinkel på livets mening, om man säger så.  
Den jobbiga biten alltså:
– Hur olika prioriteringar vi människor gör.
På den punkten är vi ganska olika. Hon läser till exempel morgontidningarna mycket noga. Jag skummar. Det märks också här på bloggen. Hon är förankrad i nutid, här och nu. Just nu grubblar hon över om hennes plantor har drabbats av potatismögel eller bara gråmögel.
Alltså skriver hon om det.
Och därför ägnar hon dagen åt att skrubba krukor rena från allsköns bakterier inför nästa säsång.

Jag funderar fortfarande över Trump och hans virus och alla dessa spekulationer som dras om hur detta påverkar valutgången.
– Även jag känner behov av att tycka något.
Just nu något plausibelt om vilka slutsatser vi drar av det som sker. Frågan är hur jag ska få in mitt favoritexempel på hur avgörande det är att vi analyserar saker rätt: När mongolerna belägrade genuesernas handelskoloni i staden Kaffa på Krim år 1346 bröt pesten ut. Djanibek Khan, ättling till Djingis Khan och en bättre krigare, ledde anfallet.

När Djanibek såg att soldaterna dog som flugor runt omkring honom, laddade han kastmaskinerna med liken och slungade dem över Kaffas ointagliga murar. Panik utbröt därinne och med paniken hos de flyende innevånarna spreds pesten vidare. Två år senare hade digerdöden utplånat en tredjedel av Europas befolkning.
– Erkänn att detta känns som en relevant metafor för Trumps insjuknande – och tillfrisknande.
Inte?

– Hej då, vi ses i går.

När jag läser vad hon skriver och vad jag skriver upptäcker jag skillnaden. Att jag allt oftare tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln. När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.

Kort sagt: Mina blogginlägg återspeglar att det mesta som händer i mitt huvud är det som redan hänt. I bästa fall speglas det förflutna i det som händer i nutid – men framtiden förblir en skugga som smyger upp bakom min rygg och endast då och då hinner ifatt mig.
– Kanske är det typiskt manligt.
Simone Beauvoir formulerade detta (manliga?) fenomen på ett mycket vackert sätt i en politisk diskussion med en vän. Diskussionen gällde en dagsaktuell politisk fråga och Beauvoir säger:
– Ditt problem är att du alltid går in i en blommande trädgård med famnen redan full av rosor.
Vackert formulerat, men tämligen frostigt.
Möjligen uppgivet.
När jag läste meningen kände jag mig träffad.
Avslöjad.
Inte för inte står Florian Illies ”Århundradets sommar” i mitt toabibliotek. Var det som hände sommaren år 1913 intressantare än vad som hände sommaren 2020?
Mitt svar:
– Absolut!
Åtminstone än så länge, eftersom det var då allt hände men som ingen förstod pekade fram mot första världskrigets utbrott några månader senare.
– Det är bara att hoppas att denna min slutsats framstår som lika nördig om ett sekel som du tycker att den är nu.

Nå, nu skriver jag i vattnet. Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar, men jag är inte korkad. Hon väntar.
– Visst, idag står jag för AW-drinken, säger jag förbindligt.
Medveten om att jag inte kommer längre i min intressanta men historiskt fjättrade tankegång.

Han igen: Och så avslutar vi även i kväll en upplysande bild på vår tall. Detta medan hon är ute och letar efter katterna, som förmodligen är borta hos Nisse och rejvar.

Söndag: I helgen kom hösten

Höst.

Han: Det är höst. I helgen passerade de första V-formade formationer på himlen och jag känner igen lössen på gången. Kanske sitter det i generna. Min pappa blev deprimerad på höstarna. Enligt mina systrar hände det att han inte pratade med mamma mellan oktober och december.
– Där är inte vi, långt ifrån.

Men en fördel med att inte bara vara en självgod man utan en självgod gubbe på en udde är att jag alltmer sällan vaknar med ångest över vad jag gjort mot kvinnor och barn. Det händer, men oftare händer det att jag står och tittar ut över havet och tänker på döda ting.
– Typ, när ska jag dra upp båten.
Inte nu i alla fall. Har du legat där hela sommaren utan att göra nån nytta så kan du ligga där ett tag till.
– Även om du verkar vara lite på dekis.
Dessutom, nu kommer regnet. Och i Stockholm är det derby, Djurgården vs. Hammarby.
– Lika bra att jag ringer nu så slipper jag trösta dig efteråt.
CA Carlzon skrockar. Han vet att Bajern brukar vinna dessa jävla derbyn.

… och nu gjorde Hammarby 1-0.

Lika bra klippa ner och ta bort alla tomatplantor

Hon: ja, höst, fast det är varmt ute. Ändå möglar tomaterna för fullt, plantorna, inte direkt de omogna tomater som finns kvar på dem. Det tyder väl på gråmögel och inte det fruktade potatismöglet … hoppas jag, pust.

Skjuts in i elden!

Ändå säkrast att bränna stammarna och inte lägga allt på komposten tror jag. Byta ut all jord som är kvar när plantor och rötter är borta tänker jag inte. Rätt eller fel visar sig väl nästa säsong, håller tummarna.

Mogna tomater

Dax att rensa odlingsbäddarna hursom, börjar med att skörda alla mogna tomater som finns kvar. En hel del visar det sig… speciellt av de jag köpte i Paris i februari och egentligen inte tyckte var så kul i början av säsongen. Men jädrans vilken liten tomat. Spricker inte trots det ostadiga vädret som varit, och plantorna är gigantiska. Har inte ens samlat frön från dem, måste jag göra nu! Peardrops heter de. Förmodligen päron nåt på svenska då…

Peardrops och Zlatava, den orangea, som också är mycket bättre än vad jag först tyckte. Tålig den med!
tar ner de flesta omogna också..,

Egentligen borde jag ha tagit tag i röran runt planteringsbordet idag. Sortera och tvätta alla krukor. Speciellt de små som jag ska så nästa års chili i eftersom de fröerna ska sättas redan i december, senast. Och de ligger förmodligen långt bakom bordet, gömt i det höga gräset under slånbärsbusken, suck!
Nästa helg tar de dessutom sommarvattnet som är det vattnet vi har i trädgårdsslangen. Och än värre om det helt plötsligt blir svinkallt och jag måste tvätta krukorna i havet i stället, burr!!
Imorgon då jäklar ska jag ta tag i det fast det är supertrist!

Imorgon ska det ske!
Och vad gör jag med alla tomater nu då…

Han: Deprimerad eller inte, i paus gick jag ut och planterade våra två Fjärilsbuskar. Två budlejor blåvinge som vi köpte på Ljungbyholms handelsträdgård i fredags och som ska blomma med vackra blåvioletta blommor i juni-september när den här jävla hösten är ett minne blott.
Och så tände jag spoten som i vinter ska lysa upp vår tall. Kanske blir det en bild även på den innan kvällen är över

… OCH NU GJORDE DJURGÅRDEN MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL I DEN 98:ONDE MINUTEN! Vaddå, jag deprimerad!?
– Grattis, säger CA när han ringer en minut efter full tid.
Vänskap när man behöver den som mest.
Och det ska vi fira: Nu ska jag hämta in den där hönsbuljongen hon behöver till kvällens middag!

… och snart är det sommar igen!

Hon: kvällspromenad runt husen. Har ösregnat i timmar men nu är det stjärnklart och månsken. Och, men inte minst, en upplyst tall! Mycket finare och ballare än en gatlampa, tycker jag. Eller hur Peppe?

Chateau Margaretas nya utebelysning

Vad grannarna rakt över viken tror om vårt numera rött upplysta växthus kan man ju däremot undra… nyöppnad nattklubb kanske. Men det är faktiskt riktiga värmelampor som vi satt i grislamporna som vi tidigare hade i köket på Åsögatan. Nu fyller de sin funktion alltså. Bara kultingarna som saknas 🙂

Greenhouse no1 Nightclub

Lördag: blåser som tusan…

Stugsittarväder. Hård ostlig vind!

Hon: för att ändå göra något för att förtjäna en dag i soffan for vi upp till Gullabo-skogarna för en promenad, tänkte att det inte skulle blåsa så mycket där.

Vi tog en tur runt Iglasjön, som numera är omgivet av ett kalhygge, men vi gav oss ändå den på att gå runt sjön. Den uppmärkta stigen gick dock illavarslande långt från sjön och vi tänkte att nu är vi nog helt fel ute…

När vi äntligen får syn på bilen pustar vi ut och drar upp våra stegmätare, måste väl vara i alla fall över 5000 steg vi gått, känns som typ 7000!!! Och så var det bara 3500… snopet! Nu ligger vi ändå i soffan med varsin bok och ett glas vin. Det är ju ändå lördag 🙂

Soffläge…

Han: Hon har rätt, skitväder är läsväder. Idag nostagiläsning: ”Hur blev du i skolkatalogen?” är en utrotningshotad fråga, konstaterar Emma Bouvin i sin krönika i dagens DN. LÖRDAG: ”När skolfotografiet från min ungdom dyker upp i mitt Facebook-flöde, i sällskap av hurtiga kommentarer skriver jag utan att kunna hindra mig själv: ”Nä, riktigt vidriga tider faktiskt.”
Inte så konstigt kanske, för ett av dessa skolfoton från mellanstadiet gav Emma öknamnet ”Rabbit” –  Mamma försökte trösta med att hennes bästa kompis kille kallade henne ”min lilla kanin” som smeknamn, men jag var ju inte dum i huvudet bara för att jag var tio år.

Även jag minns skolfotografierna. När jag gick i tredje klass var jag förälskad i Elenor. Redan på den tiden lekte vi den kortbytarlek somliga av oss fortsatte i vuxen ålder med våra visitkort. Då handlade vi med de kort som skolfotografen tog varje höst för att visa att små söta ungar blev större med finnar eller bröst och inte sällan i behov av tandställning som jag, men som under några intensiva höstdagar var lika eftertraktade som Doris Day och Tony Curtis och de andra av dåtidens filmstjärnebilder.

Korten lärde oss mer om samhället än folkskolans samhällsfostrande undervisning, ty korten bekräftade att människor var olika mycket värda. I klassens insidershandel var till exempel Elenor dubbelt så mycket värd som Peppe från Blåsjöfallet.
– Byta kort? Du och jag? sa hon förvånat och kastade med sitt långa svarta hår. Sedan såg hon på mig med sina bruna koögon (vilket var de finaste ögon jag visste, eftersom jag var uppvuxen på ett kraftverksbygge och inte bland småbönder som de andra pojkarna i Jorm).
– Kan vi väl, sa Elenor. Men jag vill ha 50 öre emellan.

Nej, jag mådde inte jättedåååååligt av förnedringen. Tvärtom. Det var så livet var. Orättvist men ibland underbart orättvist och den dan var jag den stora vinnaren. Inte alla hade ett kort på Elenor i pluskan. Det var först när upplysningstidens idéer återkom i 1968-version och alla människor plötsligt skulle vara lika mycket värda, som jag kom ihåg Elenor och korten.
Framför allt femtioöringen.

Har inget skolfoto på Elenor. Men hennes pappa hade en Volvo PV800.

PS: Elenors pappa var droskägare och hade om skolskjutsen. Han hade en stor svart Volvo PV800. Det hände att Elenor åkte med när han skjutsade hem oss ungar som kommer från Blåsjöfallet, Lugnvik och Rolandstorp. När jag var uppe i ”Norrland” för någon vecka sedan åkte vi runt i Jorm. Jag visade var Elenor bodde. Vi åkte ända fram till Jormliens och stannade till vid Jormliens Fällgård, pensionatet som författaren PO Sundman och hans fru drev i början av 50-talet innan han slog igenom med Ingenjör Andrées luftfärd, blev fin och hamnade i Svenska Akademin och skilde sig från tant Ulla-Britt.
Vi stannade till vid skolan i Jorm. Hittar en artikel på nätet som berättar att skolan fyller 82 år till hösten och ”återigen klarat sig från nedläggning. Nästa år går det sex elever på skolan”.
– Det visar sig att artikeln är från år 2009.

Min skola, still alive?