Lördag: Lagom till finalen kom vårens artist

Han: Somnade ifrån fågelsångsnatten på P1, men det gjorde inget. Kvart över sju i morse hörde vi vårens stora artist:

Som vanligt satt han där i slånbärssnåret bakom sjöboden, back stage så att säga. Och som vanligt kom han lagom i tid till hennes födelsedag. Som svartsjuk, men tolerant make och romantiker tolkar jag det som något freudianskt.
– Förra året dök han upp den 17 maj, 2021 just idag den 13 maj och året dessförinnan redan den 10 maj.tre dagar tidigare.

Fredag: Premiärdopp på udden!!!

Hon: japp, nu har jag börjat bada. Första doppet brukar ske i början/mitten av maj, och upphöra i mitten av oktober.

Väldigt lågt vatten så längst in i viken var det ljummet, lite längre ut något svalare. Skulle tippa 17-18 på drygt en meters djup. Stod där rätt länge och doppade mig två gånger. Huvudet med, naturligtvis!

Men allra bäst är nog att jag kan börja duscha ute. Tillräckligt varmt av solen för hårtvätt. Älskar!! Och jo, den är ny i år igen, fjolårets frös som vanligt. Hans jobb att sköta vinterförvaringen …

Han: Ja, ja, Du ska inte tro det blir nån konjunkturuppgång/ Ifall inte nån sätter fart på konsumtionen. Men det är sant, ännu en utedusch har gått till de sälla plastmarkerna.

Tröst för tigerhjärta är att hon uppskattar den. Denna soliga (och o-blåsiga!) fredag glädjer jag mig också åt att hennes lika hårt kämpande trädgårdsarbetare tycks uppskatta sitt nya hem.
Lyssna på det här något surriga tacktalet:

Om du undrar varför jag byggt ett hotell för bina, så får du min bästa förklaring här.

Torsdag: Det är inte den mänskliga intelligensen AI bör kopiera

Han: Det enda spåret av Trilobiter hittar vi idag i fossil. Men det finns mycket vi kan lära av detta lilla leddjur.
Detta lilla vattenlevande leddjur anses vara de mest framgångsrika djur som någonsin funnits.
Beviset på deras framgång: Genom att succesivt anpassa sig till jordens livsvillkor lyckades triboliten överleva i cirka 300 miljoner år.

Dess slutgiltiga utdöende skedde först i slutet av Permtiden (251-299 miljoner år sedan) under det som kallas Perm-trias-utdöendet. Totalt överlevde kanske endast 10 procent av alla arter, vilket kan jämföras med 50 procent överlevande vid det senaste massutdöendet vid övergången mellan Krita och Paleogen, mest känt för dinosauriernas försvinnande.
Pessimisterna konstaterar att trilobiterna dog ut.
– Vi optimister gläder oss åt att de överlevde i 300 miljoner år innan klimatförändringarna till slut tog knäcken på dem.
Tål att tänka på, eller hur?

Där ute, bortom udden, har rädslan för AI blivit det sämsta av alla ursäkter för att inte ta dagens klimatförändringar på allvar. Homo sapiens må vara utvecklingens krona, den mest intelligenta av alla arter som bebott vår planet.
– Men till skillnad från trilobiterna är vi människor själva ansvariga för de levnadsvillkor som hotar att utplåna vår egen art.
Istället för att anpassa oss till de livsvillkor Jorden erbjuder gör vi allt för att förändra, förstöra och förneka dem I det läget framstår som dagens AI-debatt som patetisk.

Tänk efter. Vi är mer rädda för att teknikerna håller på att utveckla en art som kanske är intelligentare än vad vi är. Istället borde vi fundera över varför vi som är så smarta tror att vi är odödliga. ”Släpp förmänskligandet av ­tekniken och se AI för vad det är”, skrev den folkkäre professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson nyligen. ”Det är förlösande att släppa allt detta förmänskligande av tekniken och se AI för vad det är: ett kraftfullt och möjligtvis revolutionerande tekniskt hjälpmedel på gott och ont. Som ångmaskinen eller elden före den. Det gäller att göra bruk av det på sätt som gagnar oss. En av de allra största riskerna med den digitala utvecklingen har vi nog också redan sett prov på. Vi fördummas av de ständiga distraktionerna och tränar oss inte i att tänka.”

Professor Danielsson har rätt: ”Det vore trist att detroniseras och behöva ta kommando från några tråkiga apparater”.
Å andra sidan:
– Om AI-roboten nu är så himla smart inser den förstås att det inte människans hjärna den ska kopiera. Den bör lära av den framgångsrika trilobiten.
Inte minst för mänsklighetens skull.

Hon: hoppar raskt från AI till mitt tomatland. Det är inte bara ”sparris-look a like” i det landet utan också en gigantisk tulpan. Vad den gör i min pallkrage kan man ju undra för det första, och för det andra, hur kan den bara bli finare och större för vart år som går. Den har varit ”i vägen” för mina tomater i flera år nu!

Annars har jag fått för lite gjort idag tycker jag. Skulle behöva en liten AI-robot som hjälp. Fick i alla fall ut några av grönkålsplantorna:

Årets övervintrare: Fjolårets grönkål, den växer fortfarande på och sätter nya blad på stammen:

Och kålflugor och deras larver vill jag inte ha i grönkålen, så ett litet tält av fiberduk fick de också. Hoppas det nu inte blåser sönder! Jo, de blåser fortfarande, men nu på eftermiddagen har det mojnat och helt plötsligt kom försommaren även till denna blåsiga udde.

Lite sugarsnaps kom också i jorden intill kryddlandet. De får samsas med en förvirrad bunt med vitlök och salvian.

Onsdag: Dagens styrketräning

Hon: mest läsvärt i Barran idag var annonsen för Agro shop, äntligen extrapris på Yrkesodlarjord. 109 kronor för två, istället för 139. Jag som gett upp (de har bara reat ut andra billigare sorter hela tiden) och köpt på mig en hel del redan. Men det kommer att gå åt mer. 10 säckar lastades in i bilen, och ur…

Dagens styrketräningspass:

Hade tänkt börja plantera ut lite tomater i pallkragarna idag, men det blåser för mycket. Attans!!! Men i växthusen växer det på nu.

Och de två gurkplantorna jag satte ut där inne trots lite väl låg temperatur på nätterna verkar trivas bra. Två gurkor på vardera är riktigt stora nu. Passandra ska inte bli så mycket längre än vad den är nu, 10-15 centimeter lång. Men lite tjockare. Ett tag till får den växa!

Sonja ska däremot bli betydligt längre. Men den växer så den knakar. Kul!

Han: Kul! Men ny byter vi ämne. Vad är hemmasnickarens bästa vän?
– Tigersågen!
– Knäskydden?
– Johan på Lindbergs i Bergkvara …

Alla svar är rätt svar, men mest är rätt är listen! Den där sista biten bräda du lägger till för att döljer dina tidigare tillkortakommanden.
Fler bildbevis:

Men vi slutar med ett annat pålitligt vårtecken: Trots att det blåser 11 sekundmeter i byarna står slånbärsbuskaget bakom sjöboden återigen snart helt i blom. Snart är sommaren här!

Tisdag: Alla vill vi inte till himlen

Han: Om jag fick uppleva min egen begravning skulle jag både skratta, gråta och jamma med om jag fick höra mina gamla polare i vårt jazzband spela Georg Lewis klassiska Just a little while to stay here, Because of you och inte minst Burgundy Street Blues i kyrkan.

Dessutom. Om jag under begravningen får höra ett av mina kära barn sjunga acapella sin egen pappaversion av visan En sista skål, då skulle jag känna att fan, jag har kanske varit en bättre pappa än jag ibland trott.

Ja, vi har varit på begravning. Vi tog farväl av Göran. En fin människa, en vän och en nestor i den klan som våra släkten kommit att växa ihop till att bli.
Det var en fin begravning. Tankeväckande. Man brukar säga att ”alla vill till himlen, men ingen vill dö”. Men Timbuktu har fel. Det är inte sant att ”alla vill till himlen, men ingen vill dö”.när det gäller Göran var det ingen slump att hans livskamrat Anna Beata i stället valt ett motto från prästen, livsnjutaren och psalmdiktaren Olof Hartman: ”Finns det en himmel och skulle jag av Guds obegripliga nåd få vara där, skall jag ändå sörja Jorden”.
När vi sent omsider lämnade efterfesten kändes det som om Göran tänkte dröja sig kvar med de andra i gänget ett bra tag till.

PS: Begravningar är sorgliga. Men inte bara. Det finns en anledning till varför vi i Sverige hissar flaggan i topp efter en begravning.

Hon: det var en mycket fin och kärleksfull begravning. Men också mycket sorglig. Det känns svårt att växla om till trädgårdsarbete så det blir mest en rundvandring bland plantorna. Se vad som hänt sedan vi åkte tidigt i går morse.

En sak konstaterade jag snabbt, det är inte Sparris som kommit upp i mitt tomatland …

… men vad sjutton är det då? Ser fortfarande ut som sparris längre ner på stjälken. Snart ska det ner tomater i landet så då måste de bort. Men skulle gärna vilja se vad det blir först.

Det är ett annat ogräs i samma pallkragar. Har för mig det blir fina blommor av dem. Svårt att ta bort då, men det finns å andra sidan gott om dem runtomkring i trädgården…

Söndag: I helgen kom Aurora till udden

Han: I helgen kom Aurora 23 till Bergkvara hamn. Jag var tvungen att veva ner rutan och ta några bilder för bloggen på ”våra gossar”. De tittade misstänksamt på gubben i den vita Opel, men när jag vinkade glatt fick jag en okej hälsning tillbaka.
Lite fånigt förstås.

Debattören Göran Greider skrev i veckan att ”våra medvetanden har militariserats”. ”Okay – jag förstår varför det blir så här. Det pågår ett ryskt aggressionskrig i Europa. Och Sverige ansöker febrilt om att bli medlem i Nato”, skriver Greider. Men som vänstersosse och vapenvägrare andas hans text avståndstagande. ”Jag tycker det är rätt av Sverige att skicka vapen till Ukraina. Landet slåss för sin existensrätt. Men jag tror att det på sikt är livsfarligt att de militära aspekterna på allt samhällsliv är på väg att bli så totalt dominerande.”

Nåja. Det har varit mycket snack om den stora krigsövningen. Men uppriktigt sagt har vi här på udden undrat om försvarsmakten redan räknat bort oss i den första anfallsvågen från den lede fi.
Sedan Aurora 23 drogs igång i media för två veckor har vi spanat ut över sundet utan att se ens en hallucination av Greiders militarisering.
– Inga krigsfartyg har ankrat upp utanför udden. Sveriges största militärövning på över 30 år pågår, men knappt något svenskt jaktflyg har passerat.Och inga gröna gubbar har alltså grävt ner sig längs den steniga kustlinjen.
Förrän i helgen.

En gång i tiden tillhörde vi samma vänster; Greider och jag. Men ett delade sig i två redan då. Till skillnad från Göran var jag aldrig vapenvägrare. Tvärtom, jag gjorde lumpen som fältjägare på I5 i Östersund, 15 månader på plutonchefsskola.
– Jag var ingen stridpitt, men jag lärde mig skjuta för döda. Under dessa månader år 1971 organiserade jag dessutom en av Sveriges första soldatfackliga klubbar.
Vilket i sin tur ledde till att jag förvisades till Rötäggskompaniet ute i skogen vid Grytans skjutfält.
Där lärde jag mig storheten i maktens repressiva tolerans – jag tvingades sova i eget rum och äta på officersmässen för att grabbarna skulle förakta mig som de föraktade officerarna.
Men, och det är där rågången mellan mig och Greider fortfarande går:
– Jag anser att ska vi försvara Sverige mot Putin måste vi inse att det måste ske med vapen i hand, stridsflyg i luften och korvetter längs våra kuster.
Därför vinkade jag till grabbarna som tränar på att försvara Bergkvara hamn.

Mycket reklam för försvarsmakten, Nato och Aurora i public service. Dags kanske att fråga de ansvariga hur stora koldioxidutsläpp övningen orsakar?

— Göran Greider (@GreiderDD) April 18, 2023

PS: Göran Greider oroar sig för att ingen ställer frågor om hur mycket koldioxid som släpps ut under Aurora 23.För egen del fäster jag mig vid nyheten att förra året flög svenska militärplan 2 000 färre timmar än planerat förra året. 
– Detta trots att ett stort krig bröt ut i vårt närområde.
Orsak: Brist på piloter som vill jobba för försvaret. ”Tjänstledigheterna har under året påverkat flygtidsproduktionen avseende Jas 39 negativt. Produktionsmålen för Jas 39 under 2022 sänktes med drygt 2 000 timmar med anledning av dessa”, skriver Försvarsmakten i sin årsredovisning för 2022.
I höst har ännu fler piloter sökt tjänstledigt. Kul för de grabbarna och förvisso mindre koldioxidutsläpp. Men Göran, knappast ett uttryck för att ”de militära aspekterna på allt samhällsliv är på väg att bli så totalt dominerande.”

PS2: Som man ropar får man svar! Skriver ovanstående text, stänger ner datorn och går ut och fixar en taklist i Mellanrummet hos Margareta som även det blivit ett växthus.
– Två timmar senare vi hör motorbuller utifrån farleden.
Se där! Inga  trumpetfanfarer som de gamla västernfilmerna, men här kommer kavalleriet!

Lördag: upptagen…

Hon: och äntligen en skymt av vår Kung och Victoria. De enda jag egentligen är intresserad av att se….

… och tankar kring en enbent trut och Guillous östergrenare

– Titta en enbent trut! 
Förlåt, jag menar förstås att där står en funktionsvarierad trut. 
Å andra sidan: vem är jag att göra skillnad på måsfåglar? 
För vem har sagt att man tycker om att kallas för trut bara för att man är en trut?
– Jävla rasist!
– Okej, jag fattar. Det är bara trutar som får skoja om trutar.  

Han: Här ute på udden är vithetsnormen tydlig i det offentliga rummet. Betyder det att den ensamma skarven känner sig rasifierad när de nyanlända havstrutarna, fiskmåsarna och tärnorna ockuperar de bästa stenarna som andra sommargäster brukar göra i skärgårn så här års?
Fan tro’t, men vad vet jag. 
– Men förhoppningsvis har fåglarna sluppit den ”språkpuristiska tendens” som ständigt pågår för att tala som Jan Guillou.

Guillou och jag tillhör samma generation, fostrades i samma vänsterrörelse. Vi träffades första gången år 1973 i samband med IB-affären. 
– Han var en hjälte i kampen för tryckfrihet, men kortare än jag trodde. 
Sedan växte han både som journalist och som författare medan jag förblev en fluga på väggen i en annan del av samtidens mediehus. 

Åsiktsmässigt korsades våra vägar ett antal gånger, men tre decennier senare introducerade han mig som programsekreterare i Publicistklubbens styrelse. PK grundades redan 1874 och där brukar föredettingar flyta upp som inte kommit alltför mycket på kant med det egna skrået.
Jan var avgående ordförande och höll till och med ett litet tal till mig, vars poäng jag tyvärr har glömt. I en dagboksanteckning noterade jag däremot att upptagandet till parnassen skedde under en middag i Gondolens chambre séparée ”värdig en bankstyrelse”.

Om jag inte minns fel introducerade Jan även en bourgogne ”av den förträffliga appellationen Aloxe-Corton” som enligt expertisen (han själv) var överlägsen allt från Bordeaux.
– Efter den middagen brukar jag kokettera med att även jag tycker att bordeauxvinerna är överskattade.
Ett skämt som dock sällan går hem i de kretsar jag vanligtvis umgås i.

Nåväl, i oktober 2020 (usch vad tiden går fort!) kom Guillou till Kalmar för att prata böcker. Eftersom han kom i sällskap med Amelia Adamo åkte vi in till Dillbergs bokhandel. Det var kul och intressant och av ren entusiasm köpte jag Guillous hela romansvit ”Det stora århundradet” som jag ännu inte läst, men jag hoppas det gläder författaren att böckerna delar hylla mellan Churchills praktverk om andra världskriget (som jag läst) och ”Säpo inifrån” av Bengt Nylander (ett ämne vi haft olika meningar om) .
Och där kommer snart även Guillous senaste roman ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters” kommer att stå – läst!

Läst och ofta skrattat åt och med! För i denna blandning av thriller och dagsboksnotering känner jag igen en generationskamrat med Sveriges vassaste penna (ja, han skriver dessutom för hand). 
– Och därmed är vi tillbaka till den ”språkpuristiska tendens” som jag inledde dagens notering med.
För även om författarjaget här heter Erik Ponti så lider han av samma onda rygg som författaren gjorde vid träffen på Dillbergs bokhandel och det är där den nya romanen börjar: Stormen Malik blåste inte bara upp dörren till mitt gym. Den slet sönder gångjärnsfästena och slungade ut dörren på gårdsplanen. Därmed är jag tills vidare gravt handikappad, eftersom jag behöver min dagliga ryggträning.
Fast det får förstås inte heta handikappad längre, tror jag mig förstått. Godkänt ord är funktionsvarierad. Den språkpuristiska tendens som startade med bannlysning av ordet städerska, det vill säga lokalvårdare eller i värsta fall områdeshygienist upphör aldrig … jag är följaktligen gravt funktionsvarierad till följd av stormen Malik som slet bort dörren till gymmet och fyllde rummet med snö.
– Touche!

Det här är sånt som retar skrivande män i vår generation. Och inte bara det. Jag känner dessutom igen mig i Guillous fallenhet för att i strid inte nöja sig med ett snitt. Alltså slänger han i förbigående iväg ännu ett exempel på den fjantiga nysvenskan: Just nu pågår en strid om vad man ska kalla könsbytare, i vart fall inte könsbytare. Eftersom det inte finns kön. Ordet könskorrigering bannlystes helt nyligen, eftersom det implicerar att något måste ha varit eftersom det skulle korrigeras, dessutom från ett kön till ett annat där ingendera existerar. Vete fan vad det heter i senast godkända version.  

Jan Guillous nya roman är full av såna ”östergrenare” som han själv kallar sina utvikningar med en släng åt författarkollegan Klas Östergren; lusten att blanda aktualiteter och trivialiteter och locka oss läsarna att tänka i vidare cirklar än själva intrigen kräver.
– Mer som den blå tvålen hos Flaubert än Tjechovs gevär, för att nu knyta an till ännu ett stickspår jag varit inne på tidigare när det gäller skriverier.

Och som uppenbarligen fungerar. Eller inte. För även om jag med dagens bloggande hamnat långt från intrigen har Jan Guillou fått mig att fundera på varför vi människor – som anses vara den smartaste av arter (efter ChatGPT?) – slösar bort en massa tid på att ge gamla fenomen nya namn, när vi som trutarna kan käka, pippa och i timmar sitta vid havet och titta på fåglar.

PS: Å andra sidan har du fel, Jan: Språkpurism syftar på en strävan efter att rena eller rensa språket från abstrakta eller främmande ord. Men att byta ut städerskan mot lokalvårdaren eller i värsta fall områdeshygienisten är motsatsen, eller hur? Något konkret och begripligt förvandlas till abstrakt trams som syftar till att dölja vad det handlar om, nämligen att städa. Möjligen handlar det om ”språkpuritanism”, dvs ett försök att inte säga som det är.
– Typ, en trut är en trut även om den är enbent.

Torsdag: På udden hinner vi hem till House

Han: ”Jag har insett att jag vill leva nära fåglar, men det betyder inte att jag vill ha vingar.”
Citatet är hämtad från en döende patient i House, vår middagsunderhållning och det enda argumentet varför Kanal 7 finns på udden. 
Efter åtta säsonger och 177 avsnitt pensionerades doktor House (Hugh Laurie) redan år 2012.
– Vilket alltså inte hindrar att vi fortfarande varje vardag njuter av hans elakheter som om det dagens nyheter.

Det är faktiskt ganska märkvärdigt. För det är först sedan vi flyttade ner till udden som vi hinner äta middag i tv-sofforna medan House fortfarande jobbar (17-18:00) – sedan är det Antigues Road Trip på åttan följt av Nyheterna på TV4 klockan sju.
– Så har vi det.
Det är som sagt ganska märkvärdigt för oss. Men som de mediedjur vi är är, följer vi fortfarande med även i storstadspressen. På senare tid har jag noterat att det allt oftare dyker upp åsikter om oss på landet.
”Det finns många fördomar om landsbygdsborna. En är att de skulle vara lite mer äkta än andra”.
Det hävdas i en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor.

Ledarskribenten, garanterat liberal storstadsbo, är märkbart irriterad. Hon retar sig på att det sprids myter om att vi som bor på har en helt annan livskvalitet. Denna tes drivs bl a i en ny studie från Malmö universitet. ”Vi ser hur dessa människor förhandlar med sig själva och gör en kalkyl över vad man förlorar om man flyttar och vad man får om man stannar kvar”, säger två av studiens författare – båda stadsbor – till DN (25/4). ”Det är inte alltid den bästa karriären man söker. Viktigare för dem är att ha ett gott liv. Kopplingen till en plats med jord, skog och vatten har ett högre värde än att flytta in till stan och jobba hårt.”

– Förlåt, men vem vill inte ha ett gott liv, utropar ledarskribenten och tillägger: ”att bunta ihop en fjärdedel av Sveriges befolkning och framhålla dem som ädla landsbygdsvildar som är ett med naturen och lite bättre på att leva? Det är en mycket fri tolkning som mest av allt liknar just en välvillig fördom – en som visserligen kompenserar för det dumma tjatet om att lantisarna är lurkiga losers. Men en fördom likväl, en som upprepas ofta. Om jag får gissa fungerar väl folk på landet precis som alla andra: Somt har de verkligen valt, annat har bara blivit. Staden har fördelar. Landsbygden har fördelar. Hamsterhjulet handlar om tempo, inte geografi. Och den plats på jorden man kallar hemma gör en inte till en mer äkta människa. Det goda livet finns överallt.”

Som före detta stadsbo kan jag bara instämma med stockholmstidningens ledarskribent.
– Gräv där du står! Stanna där ni är!
Oavsett om vi är ”lurkiga losers” eller ”ädla landsbygdsvildar” – orsaken till att många av oss som trivs på landet beror på att de flesta av er andra bor i stan.
Till exempel är det en förutsättning för att vi nästan varje dag kan hälsa nya fåglar välkomna till udden.

Dagens vårtecken låter så här. Även en tondöv gubbe vet vad det betyder: Gärdsmygen är tillbaka på udden. Den brukar framför allt hålla till bakom Margaretas stuga, men denna sitter i vårt körsbärsträd mot sjön.
Om ni inte har träffats så vet du när du möter en trind, storhuvad liten gynnare som kilar som en liten mus kring rishögar och rotvältor, alltid med den lilla stjärten stolt pekande rätt upp.

Kommer du tillräckligt nära och alltid bär omkring på ett måttband i fickan som jag gör, så kommer du att finna att gärdsmygen är 9-10.5 cm hög. Röd- eller kanelbrun på ovansidan och på undersidan brunvit med en mörk tvärvattring. Har en ganska lång och spetsig näbb, som är något krökt.

Gärdsmygen är vanligt förekommande i södra Sverige och upp till Värmland, Västmanland och norra Uppland samt i viss mån även längs Norrlandskusten. Men gärdsmygens utbredning beror mycket på hur kall vintern varit. I norra Svealand och i synnerhet i Norrland, kan arten efter några stränga vintrar vara helt försvunnen. Det beror bl.a. på dess dåliga förmåga att lagra fett.
– Man räknar med upp till 90 procent av beståndet försvann mellan 1975-1979, det vill säga de år som hon satt här på verandan och lekte med sitt marsvin Pelle.
Idag finns det mellan kanske 500.000 par i landet, varav alltså åtminstone ett par hittat hit ut till udden där det idag är bleke, åtminstone vid frukost.
– Inget märkvärdigt alltså, men ganska märkvärdigt för oss.

Denna lilla gäst heter på latin Troglodytes troglodytes – vilket betyder ”boende i håligheter”. Hanen bygger flera bon, varav några där han själv övernattar när honan ligger på ägg. Honan lägger 6-8 ägg i april-maj, som ruvas i 14-15 dygn. Två kullar per säsong förekommer. 
På menyn står spindlar och insekter, men den accepterar även smulor från hennes nybakade bröd och ost.

Enligt gammal svensk folktro har gärdsmygen fått sitt namn av sin vana att smyga omkring bland risiga buskage och gärdsgårdar. Den kallas också Gärdsgårdsmesa här i i Småland. I Skåne kallas den för Tummeliten och Baskakung, i Norrbotten Thomas i gärdet och Tummetott i Dalarna. Om Gärdsmygen berättas samma saga som om Kungsfågeln att den flyger högre än någon annan småfågel (genom att gömma sig på havsörnens rygg).

Allt detta vet jag nu eftersom jag läser böcker, i detta fall Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck. Sånt har vi tid med här på landet. Liksom att blogga om nästan ingenting.
Förra året skrev hon om gärdsmygen redan den 8 mars.

Hon: kan direkt säga att mellan 1975 och 1979 var jag 13 och 17 år då satt jag inte och lekte med mitt marsvin Pelle (f. 1970 d. 1974), satt snarare på kioskens då undanskymda uteservering och tjuvrökte tillsammans med Git Palmer och övriga tonåringar härnere…

Dagens välkommen 2: Göken! Han hördes gala högt precis här utanför. Kul. Har väntat på det lätet. Nu väntar jag bara på att Näktergalen ska komma och sjunga för mig i buskaget bakom planteringsborden.

Dagens försent: klippa gräset! Nu blommar det så fint överallt på gräsmattan på havssidan. Till och med mina älskade maskrosor har tittat upp!

Gräsmattan: Rör ej!

Onsdag: Välkommen Maria!

Hon: Första nyckelpigan anlände udden idag. Tyvärr en vecka för sent för att barnbarnet Alice skulle få träffa henne. Det var hennes första fråga när hon kom, om vi hade någon nyckelpiga. Fast hon verkade väldigt nöjd med gråsuggorna och myrorna. Båda sorterna kryllar det redan av … första svalan kom igår, en flock idag. Citronfjärilar har vi också sett en hel del.

Och det bästa: flip flop-premiär! Så skönt väder, i alla fall på förmiddagen. Sedan vände vinden och det kom en del moln, men det har varit drygt 15 grader hela dagen. Inget att klaga på!

Och så har jag äntligen tagit tag i appen Gardenize som jag lovat kompis att testa. Inte hunnit få grepp om den riktigt än, men snart så.

Hur man får ett bord shabby chick: strunta bara i att täcka över bordet under vintern, låt sedan färgburken du målat det med frysa sönder. Skura bordet med en skurborste doppad i ättikslösning för att få bort smuts och alger. Då följer fjolårets målarfärg också bort fläckvis. Och så bättrar du på det hela med den förstörda frusna färgen som inte täcker längre. Till sist lackar du bara över allt så att din nya shabby chick look håller över nästa vinter. Fixat!!!

Han: Hur många dagar i rad behöver solen skina för vi ska bli maximalt lyckliga? Professorn i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm Micael Dahlen ställer frågan i en betraktelse i Svenska Dagbladet (2 maj 2023). Svaret är klurigare än du tror.

Michael citerar sin kollega, nobelpristagaren och psykologiprofessorn Daniel Kahneman som jämfört hur lyckliga människor är i det ständigt soliga Kalifornien med medborgare i Michigan där vädret är som här i Sverige, det vill säga nästan aldrig så soligt att människor blir lyckliga av vädret.
Det visade sig att innevånarna i The Golden State inte ansågs sig vara lyckligare än Michiganborna på grund av solen.
– Däremot uppskattade de sin lycka högre när de tänkte på vilken tur de har att det inte bor i Michigan!

Professor Dahlen är inte bara är en njutningsmänniska utan även är en klurig person – du har mött honom här på bloggen ett antal gånger. Han ställer därför den fråga även jag ställer mig denna andra soliga dag på udden.

Även en ytlig okulär besiktning visar att hon blir gladare när solen skiner. Och hon verkar både lugnare och gladare idag än i går när sommarvärmen kom. Frågan som signaturen ”En man som inte frågat förr” ställer och som professor Dahlen besvarar är förstås denna:
– Antag att solen fortsätter skina de närmaste dagarna, hur många dar i rad fortsätter hon att bli gladare än hon var i går och är idag?
Intressant frågeställning, eller hur.

Ingen tycks ha forskat om den saken tidigare, så professorn gjorde en egen studie. Med Novus hjälp intervjuade han 1000 svenskar i åldern 18-79 år om hur vädret påverkar deras humör.
Det visade sig att de som hade sol Dag 1 (efter att det varit regn eller mulet) var lyckligare än dagen innan och även lite lyckligare Dag 2. Men: ”Efter två dagars sol verkade det däremot inte spela någon roll om det var sol igen eller mulet på den tredje dagen. Så länge det inte regnade var lyckan i genomsnitt den samma som på den soliga dagen innan”.

Slutsats? Forskningen bekräftar som vanligt vad vi redan vet: Det finns en anledning varför ett långt liv övertygat mig om att (en) man ska leva i nuet.
– Särskilt soliga dagar.
Förresten, förlåt latinet: Den sällsynta arten Beatus uxor in sole petasum heter här i Småland ungefär ”Glad fru i solhatt”. Senare blev både Ludde och jag till och med inbjudna till växthuset på eftermiddagsdrink.

Tisdag: En vanlig dag på udden

(Uppdaterad 22:22)

Han: Om en bild säger mer än tusen ord så …

Hon: bilden ovan satte ju punkt liksom, men vore synd att inte avsluta en sådan här fin dag med en fin bild… så avslutar med kvällens solnedgång utanför Chateau Margareta: