Han: ”Ett vida utbrett missförstånd är att det finns fyra årstider. I själva verket finns det minst åtta, troligen fler än så, fast många förstås endast har kunnat teoretiserats. Som förekomsten av ett svart hål, som i sig inte observeras, bara att stjärnorna runtom beter sig nervöst”. Det hävdar Mikael Yvesand i sin även i övrigt omtumlande roman ”Ha en nice dag” (Polaris). Enligt romanens berättarjag finns det åtminstone tre vintrar, två vårar och två höstar: ”Den ena är solig, fortfarande varm från sommaren, nine-eleven-väder, men lurar samtidigt ingen, en solig tisdag utsträckt till månader.” – Den andra hösten är suddig och kall. Typ, ”En tablett citodonbrus som buffrar i det stora glas vi valt att leva våra liv i.”
Däremellan ligger somrarna: ”En är trögflytande och gul. Det blåser lite ibland, sensory overload. Industrisemester och det piskande havet. Den andra infaller under enstaka sekunder, strösslade slumpvis under ens livstid. Det kan vara molnigt och 18 grader, det är inte viktigt. Det är The Softies ’The Best days’ …”
Tja, vad säger man? Om det inte är sant så är det i alla fall välformulerat. Här på uddden noterar jag för egen del att strandängarna nu skiftar i sepia, men våra rosor än en gång blommar i cinnoberrött, gult, rosa. Citronerna är ännu inte skördade, samtidigt som hon förberett odlingsbädden för höstsådden av vitlök.
Och därutanför: De första transtäcken har passerat och kanadagässen samlas i Skeppeviken. – Men havet utanför udden har ännu inte förvandlats till en transithall för högljudda Afrikaresenärer.
Framför allt: Motvilligt låter hon golvvärmen sluka kilowattimmar på nätterna för fuktens skull. – Samtidigt låter vi på dagarna verandadörren mot havet stå öppet för att höra havet. Kort sagt: Det är inte sommar, men inte heller höst. – These are the best days, som The Softies sjunger.
Uppdaterad mån 28 sept kl 10:20: Längre ner i denna blogg gör jag en jämförelse mellan Magdalena Anderssons regeringssonderingar och Ingrid Bergmans problem med sin rolltolkning i filmen Casablancaq. – Bloggen skrev jag helgen efter att ha återkommit från en skön vecka vid Medelhavet.
När jag skrev min kommentar tyckte även jag att jämförelsen var ovanligt långsökt, men ibland skriver man i vattnet utan att koppla in hjärnan. – Efter att vi alla nu på förmiddan tagit del av Magdalena Anderssons rockad i regerinsgfrågan känner jag mig ganska nöjd med gårdagens blogg. Även om rubriken kanske borde vara, ”När ingenting hänt men allt har förändrats”?
Han: ”Efter det att de hade kört genom Pollensas smala gator och nu följde havsstrandens krökta linje, kom de till Hotel Pino d’Oro – ett litet hotell som låg vid havet och hade en utsikt som i solljuset en vacker morgon hade den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. Mr Parker Pyne visste med detsamma att detta, och endast detta, var vad han sökte efter.”
Agatha Christie publicerade novellen ”Problem at Pollensa Bay” år 1935. Den publicerades första gången i The Strand Magazine och gavs även ut i novellsamlingen Problem at Pollensa Bay and Other Stories år 1991. Om du inte visste det så är Mr Parker Pyne en tidig föregångare till Hercule Poirot, om än trevligare och mer brittisk. Specialitet: The Detective of the Heart.
Hotel Pino dÓro hette – och heter – i verkligheten Illa d´Or vars utsikt fortfarande en solig morgon äger den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. – Det vet jag eftersom jag just återvänt från ett besök från dess utomhusbar.
En bar vid Medelhavet som jag under de senaste 30 åren återvänt till många gånger i familjens och glada vänner lag. En plats jag inte för så länge sen trodde att jag skulle pensionera mig i närheten av. – Uppriktigt sagt ger utsikten mig fortfarande en lättare form av Stendhals syndrom: hjärtklappning och svindelkänsla. – Tack Erik och Olivia för en fin resa!
En nostalgitripp som farfar njöt av varje minut. Inte minst för att jag fick återse gamla vänner: Aldo, hovmästare på La Terassa och Javier på Casinet som till och med kände igen oss på långt håll. Som man säger när man är lycklig: – Allt har hänt, ingenting har förändrats.
Tillbaka på udden. Ett mindre och kallare hav, men samma måne. I övrigt har mycket lite hänt och ingenting förändrats, utom färgen på björkens löv. När det gäller valrörelsen verkar den fortfarande rulla på. En film som ingen verkar veta hur den ska sluta.
Eftersom min hjärna fortfarande befinner sig på resa associerar den fritt: I filmen ”Casablanca” har Ingrid Bergman ett problem. ”Casablanca började som en katastrof”, skriver den svenska filmstjärnan i sina memoarer. ”Manus måste ändras på alla möjliga sätt. Så varenda dag filmade vi på måfå, varje dag fick vi våra repliker och försökte få dem att låta någotsånär vettiga. Ingen visste vart filmen var på väg och ingen visste hur den skulle sluta, vilket knappast hjälpte våra rolltolkningar… Hela tiden ville jag veta vem jag var kär i, Paul Henreid eller Humphrey Bogart. Och regissören och manusförfattarna svarade: Vi vet inte riktigt, men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta det i morgon. Du får spela det…mittemellan.”
Bergman spelarIlsa Lund Lazlo som är på flykt undan nazisterna. Henreid tillsammans med sin man, den antifascistiske motståndshjältenn Victor Laszlo, spelad av Henreid. Humphrey Bogart är den stora stjärnan i rollen som den cyniske caféägaren RickBlaine. Han är en amerikan i förskingringen som Ilsa haft en kort kärlekshistoria med i början av kriget i tron att hennes man redan hade dödats av nazisterna.
Filmens manus bygger på en tämligen opolitisk teaterpjäs (Everybody Comes to Rick’s) men intrigen måste skrivas om efter att USA dragits in i andra världskriget i samband med det japanska anfallet på Pearl Harbor 1942. Vilket förklarar regissören Michael Curtiz svar på Bergmans fråga om vem hon egentligen är kär i: – Vi vet inte riktigt vem som får dig på slutet. Men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta mer i morgon. Du får spela det … mittemellan.
I sina memoarer klagar Bergman över att de manliga manusförfattarna inte vet hur Casablanca ska sluta. Bergmans första man, Petter Lindström, konstaterar att hon var som bäst när hon är kär i sin motspelare. Gary Cooper spelar mot Bergman i ”Klockan klämtar för dig” och ”Högt spel i Saratuga” och han sammanfattar villkoren för den bergmanska kärleken: ”I hela mitt liv har jag aldrig träffat någon som varit så förälskad i mig som Ingrid. Dagen efter att filminspelningen avslutats svarar hon inte ens i telefon.”
Hon vill veta vem som får henne på slutet: ”Det var löjligt. Alldeles förskräckligt. Det är skillnad på att vara kär och känna medlidande med någon. Men som det skådespelarproffs Ingrid Bergman är redan vid 26 års ålder gör hon som hon blir tillsagd: – Hon spelar ”mittemellan”. Detta genom att i alla scener betrakta sina båda manliga medspelare med samma outgrundlig min. Nollställd, möjlig att uttolka först i efterhand.
Med blanka ögon, som det heter i Victor Storms roman Those Damned Eyes. ”Kanske är det ett knep kvinnor tar till när ni inte vet vad ni vill? Eller när ni inte vill att vi andra ska veta att ni vet vad ni vill,” skriver författaren.
Kanske är det en typiskt manschauvinistisk analys. Men min poäng: – Jag tänker på Ingrid Bergmans dilemma varje gång jag ser Magdalena Andersson svara på frågor kring regeringsbildningen. Snacka om blanka ögon! Outgrundliga i väntan på att manus ska skrivas klart. Frågan är vem det är som bestämmer hur den här filmen ska sluta?
PS:Vill du läsa mer om Ingrid Bergmans dilemma och om Mr Parker Pyne, Hjärtats Detektiv? – Ett tips hittar du här.
Han: Som man ropar får man svar: För en kort stund var alla vinnare. Sedan insåg de flesta att de förlorat och nu försöker de största förlorarna skylla på någon annan. En sak fattar alla: – Nooshi Dadgostar bör tacka Jimmie Åkesson för Vänsterns framgångar i ytterområdena.
Apropå ytterområden. Medan vi varit upptagna med det svenska valet har världsbilden förändrats. Bokstavligt talat. Efter 500 år har alla insett att världen inte ser som kartan på köksväggen gjorde i Blå huset i Bläsjöfallet när jag växte upp. Sverige har krympt väsentligt. Liksom stora delar av den eurocentristiska världen inklusive Nordamerika. – Särskilt Afrika har visat sig vara betydligt större än många inbillat sig.
Ibland är det bra att saker får sina rätta proportioner även i mediebilden. Ofta är sanningen till och med riktigt rolig:
Han: ”Äggen flyter”. Låter möjligen som en kommentar till nattens valresultat. En lockande tanke, men som vanligt pågår det lilla livet oberört av de stora händelserna. – Ensam på udden upptäcker jag nämligen att några kvarglömda ägg passerat en gräns och att jag nog inte bör äta dem till frukost.
Vid närmare eftertanke blev det kanske också en ofrivillig kommentar till valresultatet. Även om alla inblandade som vanligt hävdar att de vann känns det som alla vi andra förlorade.
I den grekiska mytologon har Ikaros av någon anledning hjälteförklarats som en symbol för frihetslängtan. Dumt. Ikaros var en korkad grabb som ignorerade sin pappas varningar och flög för nära solen med lånta fjädrar. Vaxet som höll ihop hans hemmagjorda vingar smälte och han störtade i havet. – Det kan man inte anklaga våra fåglar för.
Däremot händer det så här års att unga fåglar överskattar sin flygförmåga. Som den unga sparvhök som försökte gena genom vår stuga men kraschade mot en stenhård fönsterruta. – Men slutet gott, allting gott:
Han: Nu har vi förtidsröstat. I Torsås bibliotek. Jag gillar allvaret kring den proceduren. – Ånej, sa de två valförrättarna strängt. Du måste vänta och se när vi lägger ner dina tre kuvert i valurnan. – Tack för att du har röstat, nu kan du gå. Svenska värderingar när de är som bäst. (Att datorns stavningsprogram envisas med att jag ska särskriva förtids röstat, alternativt förtids rostat är det inte.)
I övrigt: Sen sist har vi varit i Venedig; semester från semestern. Förra året när vi var här rapporterade medierna att de fallande änglarnas stad invaderats av Jeff Bezos 200 rika polare och att det pågick stora massdemonstrationer mot Amazonägarens bröllopsfest. I år pågår både Filmfestivalen och Biennalens, världens mest omskriva konstutställning; den sextioförsta i ordningen. Intressant nog slukades även dessa mediala jippon av alla små vardagsintryck av Venedig. – Inte heller i år mötte hon Clooney IRL, om man säger så.
Syns bara på sociala medier.
Kanske berodde det på att fint folk bor på Lido (Hotel Excelsior Venice Lido) och vi även år i Dorsoduro (Pensione Accademia). Dessutom nyttjade vi den väl utbyggda kollektivtrafiken (vaparetto) och rörde oss mest rörda i de smala grändernas kvarter (Accademia, Cannaregio, Dorsoduro, Castello).
Årets nya favorit: Den lilla vinbaren Vino Vero i Cannaregio (”Solo Vino Buono”) som vi av en slump passerade på väg till Ghettot, alla judiska gettons historiska förlaga.
Före …
Åretsnyafavorit2: Trattoria Anzolo Raffaele, undergömd kvarterskrog i Dorsoduro.
… och efterOriginalutgåvan med Adriana Ivancichs omslag. Och mitt slitna svenska ex.
Venedig är en bra stad att gå i, skriver Ernest Hemingway i ”Över floden, in bland träden”. ”Den bästa, om jag tänker efter. Jag tror inte jag har gått här en enda gång utan att njuta av det. Jag skulle kunna lära mig stan riktigt bra, tänkte han, så skulle jag åtminstone ha det.” Han är i det här fallet är Hemingways alter ego överste Richard Cantwell och romanen är förmodligen Hemingways sämsta, mest sentimentala, pretentiösa, självömkande och förvånansvärt pratiga för att vara Hemingway. När romanen publicerades år 1950 ansågs dessutom kärlekshistorien mellan den åldrande översten och den 19-åriga grevinnan Renata pinsamt självbiografisk. Detta eftersom romanen var en illa dold spegel av författarens långa och förmodligen platonska kärleksrelation med den unga venetianska adelsflickan, Adriana Ivancich. – Som dessutom gjorde originalomslaget till romanen.
Romanen sågades av en enig kritikerkår. Med ett intressant undantag: en ung Gabriel Garcia Márquez som kallade den för Hemingways ”vackraste verk”. I efterhand anses ”Över floden in bland träden” vara intressant av ett enda skäl: – Fiaskot som förebådade författarens mest storslagna verk, den lilla romanen ”Den gamle och havet” som gav Hemingway Nobelpriset i litteratur.
Den gamle och havet blev Hemingways stora revansch och återkomst som betydande författare. Intressant nog för oss boknördar: – Även denna språkligt minimalistiska historia om en gammal fiskares kärleksfulla jakt på den vackra svärdfisken inspirerades av samma musa; den unga Adriana Ivancich, Renata i Över floden in bland träden. Ett faktum som hon själv berättar om i sin sorgliga självbiografi La torre bianca (Det vita Tornet, 1971). Liksom Hemingway begick hon självmord.
Nåja, det var en utvikning, om än en nödvändig sådan. Skälet till jag än en gång läser den misslyckade romanen är att det är en hygglig mental reseguide till Venedig. – Framför allt är det i denna roman Hemingway introducerar både den unga Renata och oss andra följare till Ciprianis Harry’s Bar, förlagan till alla numera världsberömda Harry’s barer runt om i världen där Hemingway aldrig lutat sig mot en bardisk.
Hemingway tillsammans med Giuseppe Cipriani när det begav sig.
I rättvisans namn: Giuseppe Cipriani öppnade sin bar år 1931 och med tiden har även familjen på renommésnyltningen. 1950 tog sonen Arrigo över och i en intervju konstaterar han: ”Ni har missförstått allt. Vi gav honom /Hemingway/ god publicitet. Det är ingen tillfällighet att han fick Nobelpriset efter att han skrivit om Harry’s Bar, inte innan”.
Han har en poäng: Snart sju decennier efter att Hemingway tog livet av sig finns baren kvar. Idag finns heller inga fotografier eller troféer efter den stora författaren kvar. En av oss muttrar: – Hur många av alla unga gäster här idag tror du har läst Över floden in bland träden?
Hon blev glad över den drinken.
Vi har varit här förut och självklart återvänder vi efter fem timmars utforskande av Cannaregio. Nej, inte för att dricka barens mest överskattade saft för 24 euro glaset, Bellini – Doe Montgomery Martini, säger hon. Zeste di limone, si.
Ingen vanlid drya.
Dry martini serveras på många ställen i världen. Montgomery Martini är något annat. Överste Cantwell (och Hemingway) föredrar sin martini secco, molto secco e doppio. Citat: ”Vill du också ha en dry martini?” ”Ja”, sa hon, ”det vill jag gärna.” ”Två mycket torra martinis”, sa översten. ”Montgomerys. Femton till ett.” Kyparen, som hade tjänstgjort i öknen, log och försvann, och översten vände sig till Renata. ”Du är rar”, sa han. ”Du är dessutom mycket vacker och söt och jag älskar dig.” ”Det säger du alltid och jag vet inte vad det innebär men jag gillar att höra det.”
Förlagan.
15:1 alltså. Femton delar gin och en del vermouth. Dessutom iskall, ”with the glases frozen to makes the the coldest martini in the world”, som Hemingway skriver i ett brev. ”The whole drink comes out so cold you can’t hold it in your hand. It sticks to the fingers.” – Om hon gillar drinken? Fråga henne. Eftersom hon inte gjort lumpen får jag förklara det där med 15:1. Bernard Law ”Monty” Montgomeryvar en legendarisk brittisk fältmarskalk som är mest känd för att han under andra världskriget ledde den 8:e brittiska armén som besegrade den minst lika legendariske Erwin Rommels tyska Afrikakår i det andra slaget vid ökenstaden El Alamein. – Men först efter att han under 71 dagar (mot Churchills uttryckliga order) inväntat förstärkningar och återuppbyggt sina hårt sargade trupper så att de motsvarade styrkeförhållandet ”femton mot en” gentemot nazisternas försvarslinje.
För den mycket unga och förälskade Renata förklarar den tuffigare amerikanske krigshjälten, överste Cantwell alias Ernest Hemingway: ”Monty var en riktig typ som ville ha ett övertag på femton mot en för att rycka fram, och ändå gjorde det senfärdigt.” – Så kanske det var. Men vid bardisken på Harry’s Bar är 15:1 inget för fegisar.
Hon: Men nu var vi ju där (delvis) för Biennalen, så även om det på senaste tiden mest, eller kanske i princip helt, blivit hans blogg så kommer en liten uppdatering även från henne idag ;).
Och Biennalen överträffade våra förväntningarna med råge. Första paviljongen vi kom in i ute på Giardini var Spaniens. Den fullständigt golvade mig. Vilken fantastisk idé. ”LosRestos”, resterna.
Flera rum tapetserade med vykort, från golv till tak. Jag tyckte vakten sa att det var 100.0000 stycken, konstnären OriolVilanovas egen samling.
Fastsatta med en magnet (plus lite lim…)
Sveriges då, eller rättare sagt Nordens (förutom Danmark då som hade någon slags porrig video-installation):
Jo den var väl fin! Men blev kanske inte golvad.
Det blev jag däremot av den här:
Kände helt igen mig från många många tryckintag genom alla år i reklambranschen. Så mycket papper som går åt för att ställa in färgerna rätt…
Tyvärr har jag glömt vem som gjort installationen. En engelsk fotokonstnär har jag för mig.
Pust, här hade jag i alla fall tagit bild på bakgrund och konstnär. Intressant installation.
Och så en lite mer inställsam:
Avslutar med lite ”random” bilder från vår lååånga men helt klart så värda dag på Giardini och Arsenale:
Och så i närbild:
Och av denna lampa blev även han lite golvad:
PS. Jodå, en dag på Lido unnade vi oss efter alla konstintryck. Kul att det i Venedig även går att bada.
PS2: alltså, allt är vattenburet i Venedig, även ambulans och akutintag. Rätt fantastiskt. Som hemma men på vatten:
Han: Tiden går fort när man har roligt. Vilket inte är sant: Tiden går fort när vi gör saker vi har gjort förut. – Det är därför hjärnforskarna förklarar att tiden går fort när vi blir äldre.
Torsdag: Den årliga surströmmingsfesten på Sturehov. – Tack Lasse Lindbom för att än en gång tände ditt ljus för oss alla! Vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är alltid en gång för lite (även om jag inte gillar surströmingen).
Fredag: Vår årliga kräftskiva, denna gång på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Tack Bertil J för att du för 25:e (?) gången samlade det gamla gänget. – Och tack Carl Jan att du än en gång visar nya kamrater hur fint folk öppnar en skumpaflaska.
Även på udden går sommarlovet fort nu för tiden. Det märks på fågellivet. Det är tyst och sluthäckat för eidern och måskolonin på Fimpan. Återstår alla fågelbarn som tror att de är Jonathan Livingston Seagull. – Det är inte katter som är det stora hotet mot småfåglar, det är alla stora fönster i människobyn. Och öppna dörrar som man flyga in i. Hittills har vi sluppit lopingar med dödlig utgång. Däremot har vi haft oväntat besök av 4 talgoxar, två björktrastungar och en ung sparvhök på fel sida glaset.
Han: Solen skiner över den gamla trädgården där den unga cellisten Clara Ljungkvist spelar Adagio av Tomaso Albinoni för familj och gamla vänner. André Prah (1941–2026) skulle ha gillat det han hör och ser.
Sedan skulle han ha begärt ordet och förklarat för oss andra att det stycket spelade cellisten Vedran Smailović 22 dagar i rad under belägringen av Sarajevo år 1992.
Belägringen av Sarajevo är den längsta belägringen av en huvudstad i modern historia, och den pågick under totalt 1 425 dagar under Bosnienkriget. Bombningarna inleddes den 5 april 1992 och avslutades officiellt först den 29 februari 1996.
– Den 27 maj 1992 dödades 22 civila i den s k Brödkö-attacken när en serbisk granat slog ner i en matkö utanför ett bageri. Smailović bestämde sig för att med livet som insats spela Adagio på platsen i 22 dagar i följd, en dag för varje offer. Klädd i frack satte han sig mitt i bombkratern, trots överhängande fara från krypskyttar i de omgivande bergen. – Hans handling blev en global symbol för mänsklighet och motståndskraft mot krigets brutalitet.
Det är därför ingen slump att Adagio nu spelas under André Prahs minnesmingel. André var ett barn av det geopolitiskt turbulenta Balkan; ett krigsbarn som flydde till Sverige som 3-åring. Och som förblev en sökande intellektuell, internationalist och engagerad konstnär och medmänniska. Rolig, vänfast och ständigt skapande. – Nu saknad av oss andra.
Sommaren 2026 visas André Prahs mest betydelsefulla verk ”Ishästarna i Ladoga” på tre platser i södra Finland. Men några hästar betar fortfarande hemma på gården i Hänninge.
Han: Klart jag såg solförmörkelsen, år 1954 alltså. Platsen: Blåsjöfallets kraftverksbygge i dåvarande Frostvikens kommun. Jag minns en stor samling tysta grannar på Lundbäcks tomt högt över Jormsjöns blå vatten. – Sotade glas, förstås.
Åter på udden efter en lång resa till mina gamla hemtrakter i de norrländska fjälltrakterna. En semester från semestern, inklusive ett magiskt bröllop i familjen. Pastor Engberg, en avlägsen släkting, vigde två unga kära människor vid Vaplans sjö.
Udden har under tiden varit i goda händer. Inser att barnbarnen varit flitiga: – De har jobbat hårt för att stödja Sjöräddningen. Så tolkar jag i alla fall att de efterlämnat en säck med 84 (!) burkar och pantflaskor, vilka jag med stolthet tömt i Sjöräddningens tunna borta vid Pumphuset på vägen till Återvinningsstationen i Torsås med andra välsorterade förpackningar av glasspaket, tomma godispåsar och ett antal vinflaskor. – Välkomna tillbaka nästa sommar!
Dagens grattis: Alla vänsterhänta! Ty idag är det er dag. Jag nämns inte säga ”vår” dag, ty jag tillhör en udda minoritet inom den stora minoriteten: – Vi som äter vänsterhänt. Vänsterhänthet är en defekt, så har det alltid varit. Men modern sjukvård har gjort mänskligheten tolerantare. På Trygg-Hansas hemsida läste jag för några år sedan: ”Vänsterhänthet har blivit vanligare under de senaste årtiondena. En orsak till ökningen är faktiskt att sjukvården blivit bättre och kan rädda allt fler mycket förtidigt födda barn allt tidigare.” Enligt försäkringsbolaget finns kopplingar mellan vänsterhänthet och ”olika problem som t.ex. ADHD och dyslexi, speciellt hos pojkar. Vänsterhänta är överrepresenerade i nästan alla riskgrupper.”
– Tack, alla snälla högermänniskor för att ni låtit en gammal vänsterman flytta om besticken även på fina middagar!
Författaren Anderz Harning kämpade med stygghanden.
Han: Det är en sak jag inte förstår när det gäller oron för AI. Om den artificiella intelligensen nu är så intelligent som den påstås vara – varför tror vi att den är ett hot mot oss människor?! Det är ju inte för att vi är så jävla intelligenta som vi skövlar vår planet, förstör naturen omkring oss, dödar våra egna, etc etc. – Det beror bara på att vi är enfaldiga, självgoda, giriga, lättmanipulerade och litar på fel ledare.
Pretentiös förlaga: Edens trädgård enligt Lucas Cranach den äldre.
Nu till begripliga saker: Det finns saker vi inte pratat om denna sommar när allt blommar. För tre år sedan planterade vi två havtornsbuskar vid min vid den tiden omskrivna Havsträdgård. Havtorn (hippophae rhamnoides) är enkönade, det vill säga: De är som vi människor – det krävs både en han- och en honbuske för att det ska bli små bär. – Alltså fick det bli Romeo och Julia.
Namnen infann sig naturligt eftersom det var mitt under Prideveckan. – Denna särskilda tid på året när alla säger att vem som har sex med vem är ointressant (och media just därför visar att Pridedeltagarna gör allt för att visa att just sex är top of mind). För egen del tyckte jag att det nyplanterade paret såg lite o-pridiga ut. – Nästan som ett alldagligt, gammeldags och monogamt heterosexuellt par, typ. Alltså åkte jag ptillbaka till Ljungbyholms handelsträdgård och köpte en planta till.
Då: Romeo omgiven av sina honbuskar.
”Och sesam öppnade sig”, skrev jag här i bloggen: ”För moderna svenska värderingar demonstrerar nu en lång och nästan naken Romeo omgiven av sin lilla mulliga Julia och nu även en gänglig Sirola som ännu inte fått sina första knoppar.” – Naturlyrik när den är som bäst, eller hur? Tyvärr dansade denna ménage à trois bara en sommar, kanske två. Under årets kalla och torra vinter dog både Julia och Sirola med sina gula bär. – Kvar står en tigande Romeo och undrar vad som egentligen hände med kärleken.
Eller kanske inte. För det som också hänt är att vår förlorade rosenhagtorn tagit sig efter massakern och nu omfamnar Romeo med sina rosa blommor. Kanske det bli nåt?
”Döden, döden, döden”, som Astrid Lindgren på gamla dar inledde telefonsamtalen med systrarna. För egen del trodde jag att Draken från Provence och andra trollformler skulle skydda min trädgård. Det var en besvärjelse, men det funkar inte så. – Julia och Sirola var inte de enda som dog.
Verbena och gurkört blommar.
Sommaren 2024 frodades kärleken fortfarande i min Havsträdgård. Allt blommade. Inte nödvändigtvis tack vare mina gröna fingrar. Den 22 juli 2024 skrev jag här på bloggen: ” … hur gick det sen? Preliminär svar: Oväntat bra, tack vare hjälpsamma vänner (väninnor). Jätteverbenan från Nättraby blommar på långa strån, lavendeln (Lavandula stoechas) har blommat i tre månader, Kristinas blåviol har naturligtvis blommat över för denna gång. Liksom isopen från Borgholms handelsträdgård och Annikas praktfulla Maria törne (Silybum marianum); Ancys tuvrot växer också bra, liksom gurkörtenoch Kinnas jordärtskockor. – De nyplanterade vinterhallonen (Ljungbyholms handelsträdgård) tar sig bra och hon har redan skördat vinbären.”
Berusad av denna min (?) framgång drog jag en (manligt) högmodig slutsats: ”Bra plantor är som bra såser – de reder sig själva med minimal insats av mänsklig support.” – Sällan har jag haft fel så fort. Våren 2025 dog i princip allt i Havsträdgården. Återstod bara vissnat tovgräs och Justabusken; en avkomma av en krusbärsbuske och vinbär som vi fått av Tomat-Hasse och som överlevt minst sex år på denna gudsförgätna plats nära havet. – Ödeläggelsen skyller jag på att också jag dog den våren, åtminstone nästan (Tack Uggla! Jag önskar att jag kunde återgälda den väntjänsten när du behövde mig!). Även efter min återuppståndelse kände jag mig matt i pälsen och finns det någon poäng i detta, så är det kanske att min Havsträdgård blev en symbol över att känsliga plantor behöver omvårdnad. – Men vem hävdar längre att livet ska vara rättvist?
Han: Vill bara berätta att vår kompis Bengt Uggla efter en lång tids tvekan har tagit ner seglen för gott. – Alternativt anslutit till sin kompis Jacko. Återkommer när orden betyder något.
