Hur man vänder sig har stjärten bak

Han: Många av oss hoppas att Trump och trumpisterna förlorar dagens mellanårsval. Det förväntas öka det demokratiska partiets möjligheter att med lagstiftingsmakten stoppa trumpismen på hemmaplan.
– Men det som är bra för amerikananerna behöver inte nödvändigtvis vara bra för resten av världen.
Amerikanska presidenter tenderar ofta att öka intensiteten i utrikespolitiken efter nederlag i mellanårsvalet, särskilt om de möter ett politiskt dödläge på hemmaplan i lagstiftningsfrågor. Det säger Anna Wieslander, Nordeuropachef för tankesmedjan Atlantic Council i en av dagens alla nyhetssändningar.
Hon poängterar att presidenter i det läget blir ”mer benägna att ta till militär action utomlands”. Och historien visar att hon är rätt och det gäller både republikanska och demokratiska presidenter.
Det är tyvärr snarare regel än undantag:

Bill Clinton: Demokraterna led en historisk förlust i mellanårsvalet 1994 och förlorade makten över kongressens båda kamrar till Republikanerna.
Clinton mötte totalt motstånd på hemmaplan i lagstiftningsfrågor. Han skiftade fokus dramatiskt mot internationella arenor och ledde under de efterföljande åren offensiva insatser utomlands, däribland militära interventioner på Balkan (Bosnien och Kosovo), flygbombningar mot Irak 1998 (Operation Desert Fox).
Clinton skickade även trupper för att avsätta militärjuntan i Haiti och intensifierade föregångarens krig i Somalia.

George W. Bush: Startade det amerikanska kriget i Afghanistan (2001) som svar på 11 september-attackerna i USA. Han ledde även in USA i det andra Irakkriget (2003). Det folkliga missnöjet med Irakkriget ledde till att Republikanerna förlorade majoriteten i både representanthuset och senaten 2006.
– Istället för att följa folkviljan valde Bush i januari 2007 att eskalera ”The Surge” – en kraftig truppförstärkning med över 20 000 ytterligare amerikanska soldater till Irak för att slå ner upproren efter Sadam Husseins fall.
– Ett beslut han tog i direkt strid med den nya demokratiska kongressmajoritetens vilja.

Barack Obama: Obama drabbades av vad han själv kallade en ”shellacking” 2010 då Demokraterna förlorade representanthuset, och förlorade även senaten 2014.
Med en blockerad inrikesagenda använde Obama presidentens verkställande makt (samma presidentorders som Trump utnyttjar) och diplomatiska befogenheter till max utomlands.
Obama ärvde krigen i Irak och Afghanistan, men inledde även militära insatser under namnet Operation Odyssey Dawn i Libyen (2011), samt intensifierade militära drönarkampanjer och operationer mot IS i Syrien och Irak utan formella krigsförklaringar från kongressen.
Visserligen ledde Obamas engagemang under de sista åren till det historiska kärnteknikavtalet med Iran (JCPOA) och normaliseringen av relationerna med Kuba 2015, men han är faktiskt den president i modern tid under vilket USA blandat sig i flest väpnade konflikter (sju olika länder) – innan Mr Trump kom tillbaka.
Förlust för Trump är bra för amerikanerna. Men är det bra för Ukraina, människorna i Mellanöstern och för oss?
Fan tro´t.
PS: Efter andra världskriget har USA inte officiellt förklarat krig via kongressen någon enda gång. Däremot har nästan alla presidenter inlett eller eskalerat omfattande militära interventioner utanför USA:s gränser.
Enligt en analys från Reuters är det bara Gerald Ford (1974-77) och Jimmy Carter (1977–1981) som inte startade eller eskalerade några nya stora internationella konflikter med amerikansk militär närvaro.
I övrigt marscherar Donald Trump i spåren av sina företrädare, galnare och mer oberäknelig. Men i samma riktning – utomlands.
Spaningar som redan flytt:
Dagen jag satte Göran Persson på plats
Inte bara kustdimman är kompakt grå en dag som denna
SHOW ME THE MONEY!
Passiviter är också en slags aktivitet
Storleken har faktiskt betydelse
Att ligga i samma säng men drömma olika drömmar
Fimpan är inte berget Sainte-Victoire
I väntan på nya soptunnor
De bästa av dagar










































