Fredag: Vila i frid bästis, vi ses i Nangijala!

Hon: idag har min bästis Malin begravts. En väldigt, väldigt fin begravning som jag följde digitalt (pga Corona). Fast det kändes faktiskt väldigt nära ändå.

Senast vi sågs irl var 8:de november. Vi promenerade från Mariatorget till SÖS där Peppe skulle på kontroll
Ja, Gunnar var förstås också med!

Men jag vet inte om jag riktigt har accepterat och förstått att jag aldrig mer ska få höra hennes röst. ”Hej, jag är på väg hem från jobbet och undrar hur läget är?” Ja hon ringde alltid när hon var på väg någonstans och hade tid över. Bara för att resumera vad som hänt sedan sist. Ditten och datten alltså. Och ibland livsviktiga saker som oro för barn, män, eller för Magdalena, den tredje av oss musketörer.

Vi tre, forever! Magdalena, jag och Malin i vårt esse på Tennstopet. En oförglömlig kväll mitt i veckan, och ja, vi hade vansinnigt roligt.

Vi tre har hängt ihop i ganska exakt 30 år, och delat det mesta. Ja nästan allt faktiskt. Oro för barn, oro för män, problem på jobbet, ilska på män (nja, Malin sa aldrig ett ont ord om Gunnar, även om vi försökte trigga henne ;). Föräldrar som blivit sjuka och föräldrar som gått bort, mm…

Nyårsafton 1996. Jag, Magdalena med min gudson Samuel, och så Malin.

Och nu finns inte du kvar längre Malin. Det är inte okej! Det är faktiskt inte alls okej!!! Du skulle ju alltid finnas här, lika länge som jag och Magdalena i alla fall. Vi tre skulle ju sitta här på verandan som gamla, i våra badrockar efter morgondoppet, precis som jag sett tre gamla damer ett par hus bort göra var sommar. Det scenariot har jag haft helt klart för mig, inte detta! Malin, du fattas oss ❤️❤️❤️

Sommaren 2014, här på udden i Skeppevik! Precis som var sommar, så som det ska vara.

Han: Vi sörjer Malin och vi tänker på Gunnar och grabbarna. Vi minns allt roligt vi haft. Dessutom har vi ett minnesmärke här på udden. Malin tyckte om keramik. Sedan flera år har hon och Gunnar varit ständigt närvarande.
– Jag tvivlar inte på att vi ses i Nangijala. Men tills dess ses vi varje dag här hos oss.

Ett kärleksfullt par tittar ut över havet.

Hon: Han syftar alltså på den fina keramik-installationen till höger, inte stolarna. Och den runda skålen är ett fågelbad. Vad den toppiga konformade grejen är vet jag inte, men de är hur som helst väldigt fina och väldigt konstnärliga, precis som Malin. Och jag kommer precis ihåg hur glad hon var över att ha hittat dem på Öland innan de landade här.
Och Malin, vi älskar dem också, och de har stått där ute i ur och skur i många år nu.
För alltid, hoppas jag!

Torsdag: inga biverkningar, inte ens en liten ”man flu”…

Superfin morgon, och vaccinerad man blickar ut över sin hopplösa rabatt som det aldrig blir något av

Hon: underbar morgon och inga biverkningar i sikte. Väldigt förvånad faktiskt, lite feber trodde jag nog Han skulle få, han är ju ändå man ;). Lite slokörad ser han dock ut när han inspekterar sin lilla rabatt intill vildrosen, har typ aldrig kommit upp någon av alla perenner han satt där. Bara ogräs!

Men den självplanterade Skillan har kommit upp, och vår alldeles egen ”Ferdinand” tycker precis som matte att de är väldigt fina. Skulle förstås gärna se att de var fler och spred ut sig mer som de gör längre inåt viken. Hos oss blommar de dessutom lite senare, antar det beror på att de utsätts för hårdare väder här. Men när de väl kommer igång går det fort. Och påskliljorna som bara bladen syntes på för någon vecka sedan är faktiskt på väg att slå ut. Upptäckte jag och kissarna först idag. Kul! Men var är vårvärmen, nu haglar det…

Påskliljor, planterade av min mamma på mitt marsvin Pelles grav för sisådär 50 år sedan!

Han: Hon har rätt. När jag slog upp min blekblå 05:15 var det inte utan att hoppades att jag åtminstone skulle känna mig lite febrig och vara öm av sticket, man vill ju gärna göra sig intressant när man fått sprutan.
Men icke. Pigg som den sjungande koltrasten kastade jag mig ur sängen 05:15 och på den vägen är det.

Vet inte om jag gjort så mycket nytta, men Goof och hans pappa hann åtminstone lägga 40 kvadratmeter plåt på taket innan aprilvädret med hagel och vindbyar på 15 m/sek tvingade dem att ge upp.
– Men det är en dag i morgon också.

Onsdag: Och mitt i eftermiddagsdrinken ringer syster Agneta

(Uppdaterad 21:01)

Och där satt vi och pratade om allt som hänt sen sist.

Han: Jaha, det var det. Där satt vi i växthuset med våra danska vänner och tog vår vanliga eftermiddagsdrink på coronaavstånd, utom Axel som skulle köra bil och plötsligt ringer syster Agneta från vårdcentralen och det är bra att Axel avstått från eftermiddagsdrinken för 20 minuter senare är jag tillbaka på udden och hon säger att det vore bra om jag bytte den trasiga värmelampan i växthuset innan jag börjar få känningar och då kom jag på att jag även måste ta reda på verktygen och sen plockade jag undan brickan med glasen och nötterna och nu jag sitter jag här i min vanliga stol och skriver en ganska förutsägbar notering på dagens blogg:
– Onsdag 7 april 2021 kl 17:30. Fick helt oväntat min första dos Astrazenica vaccin som jag egentligen skulle ha fått först 21 april. Hann knappt ta av mig tröjorna (de blåser på udden) innan syster Agneta hade stuckit mig och efteråt sa hon att hon kände igen mitt namn och jo, du kan nog få lite ont och kanske feber och kanske mår du lite illa och sen sa vi hejdå, vi ses och så fick jag en liten vit lapp där det står att jag ska få min nästa dos vaccin den 16 juni och då hinner du bli immun till midsommar, sa Agneta och sen skjutsade Axel och Bibi ner mig till udden igen och vi pratade om att de sett 12 havsörnar vi Örarevet i helgen och allt kändes lite konstigt som om allt hänt men inget förändrats.
– Eller tvärtom?

Och så här såg syster Agneta ut efteråt och så här ser jag ut efter att ha varit med coronaårets största händelse så här långt.
– Visst syns det att någonting hänt och att gubben på udden förändrats på nåt sätt?
Inte.

Hon: ja pust, men så var det ju det här med Astra Zenecas vaccin, hade ju hoppats på Pfizer. Men så typiskt ”min otur” att det blev Astras då. Men när jag nu tjatat in dig på återbuds-listan får jag väl stå mitt kast och inte älta det här mer. Fast om du väntat till den 21:a kanske du fått Pfizers, och då är det ju mitt fel att det blev fel liksom… förlåt! Fast det kunde ju i och för sig blivit Astras ändå. Och någon sa ju härom dagen att det är det bästa. Ändå väldans tacksam du är vaccinerad 🙂

Tuffare än fegisarna i Al-Shabab.

Han: Två timmar senare känner jag mig faktiskt lite varm om kinderna. Skojar! Jag menar efter den halva flaska champagne jag hann smutta på under vår trivsam reunion i växthuset.
Av vaccinet känner jag ingenting, men min kära Krösa-Maja anar som vanligt att kometen kommer att slå ner.
Har för säkerhets skull informerat barnen. ”MÄKTIGT!, skriver den positivaste av sönerna medan den cyniske storebrodern stillsamt påpekar att somaliska Al-Shabab tyckte att Zenicas vaccin var för farligt för sina självmordsbombare.

Och visst, jag vet att det har sagts en massa om Astrazenicas vaccin. Men som syster Agneta konstaterade:
– Det är ju det enda vaccin som experterna verkligen har testat på höjden och tvären.
Men för att hålla spänningen vid liv: Det känns helt okej att vara tuffare än grabbarna i Al-Shabab (som just betyder ”grabbarna”). Om min dos trots allt skulle vara en blindgångare torde jag missa de 72 oskulderna i fegisarnas paradis. Men ingen kan ta ifrån mig en seger: Jag hann i förväg fira Dagen D med champagne i trevliga vänners sällskap.

Vi ses här i hörnet i morgon. Nu ska vi titta på Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT. Självklart håller vi på vår kompis Ebba de Faires lag.

Tisdag: Man tager vad man haver mot nordan

Han: Hur kommer människorna i framtiden veta att det blåste ovanligt mycket på Kråkudden nådens år 2021?
Svar:
– Framtida etnologer kommer att upptäcka lämningar av enkla vindskydd mot norr, som den stackars bofasta befolkningen byggde för att skydda sig mot blåsten.

Recyklade fönster.

Allt tyder på de enkla skydd som nu restes bestod av återanvända 5 mm glasrutor som tidigare generationer på denna utsatta bosättning dekorerat den s.k stugan med innan man uppfunnit 3-glasfönster.

Hon: själv var jag inne och städade typ hela dagen, och behövde alltså inte skydd för vinden…

Jo föresten, när jag skulle gå över till grannhuset för att lämna en bok till vännen Neta hade jag behövt ett bärbart vindskydd. Kallt som tusan, hade bara en kofta på eftersom det är så nära. Fick snabbt sätta mig i solen med deras husvägg som vindskydd för att värma upp inför återfärden ett hus bort.

Småputtrig…

Läste en recension av Sommaren kanalen i Femina för någon dryg månad sedan och beställde den direkt. Fast har haft lite svårt att riktigt fastna för den så det har gått långsamt framåt med läsningen. Men efter drygt halva boken lossnade det och sen gick det fort.

Tänkte att den nog skulle passa Neta, vi byter lite böcker ibland, så skyndade på lite extra eftersom hon skulle åka hem till Lindesberg igen idag. Hon hade viktigt jobb att utföra hemma, vaccinera mot Covid-19!

Recension i Femina

Och nu funderar jag på att ta mig an Jamaica Kincaid och Boken om min trädgård. Den har legat länge på soffbordet och väntat på att bli läst. Den är väldigt snygg, och jag gillar att titta på den, men jag har tänkt att den nog är lite ”tråkig” och inte så lättillgängligt. Och att den tar jag när jag känner lite mer manad för en sådan bok. Vilket jag inte gjort… Men så läste jag en intervju med Jamaica i DN i helgen och då kände jag plötsligt att nu jäklar ska jag ge den en chans.

Japp, ikväll så…

Annandagpåsk: När Allt händer men ingenting förändras

För syrenen är det vår…
… men för kaktusen är det november.

Han: Nånting har hänt. Idag känns det som vår igen. Åtminstone tror syrenen det. Vad vår novemberkaktus tycker sig känna vet jag inte, blommar gör den i alla fall undanställd som den är bakom vår soffa.

Allt har förändrats, men ingenting har hänt.
Eller:
– Ingenting har hänt, men allt har förändrats?
Vet inte vilket av dessa versioner av den evigt existentiella frågan som passar bäst in på vår renovering av Margaretas Chateau. Eller Hus2 som vi på planekonomisvenska kallar denna kuliss som vi köpte för exakt år sedan av ”danskarna” – vårt kärleksfulla samlingsbegrepp på Margaretas släktingar och gamla vänner som i själva verket är en tidstypiskt multikultiblandning av svenska, danska och norska gener. 

Du som i brist på andra intressen följer vår blogg har noterat att har vi hållit på ganska länge med att göra Margaretas och Bertils gamla stuga beboelig året runt. ”Stuga” är en förenkling. I likhet med många andra stugor här på udden, återspeglar denna stuga sjuttio år av ambitioner, välståndsökning och framtidstro.
– I själva verket består stugan vi övertagit av minst åtta (8!) olika huskroppar – sjöbodar, skjul, ett garage, sammanhållande hemmabyggen och till och med ett torrlagt utedass.

Så här såg den ursprungliga stugan ut, det är Margareta som lagar mat på spritköket och året är kanske 1950. Boden på tio kvadrat blev kök när Bertil senare köpte ett gammalt garage som blev vardagsrum.
Men den ursprungliga boden var i princip intakt när vi började renovera för ett år sedan idag.
– Med intakt menar jag inklusive ytterväggar och yttertak – under det nya taket.

Nej, det är inte ytter-yttertaket du ser. Plåten som Höjdhopparn frilagt, tillhör en av alla yttertak som blivit kvar som innertak.


Detsamma gäller badrummet som nu bara väntar på mattläggarn och hörnbadkaret. Byggt under det gamla taket har vi slagit ihop den lilla toaletten, en vedbad och ett torrlagt utedass!
Vardagsrummet, som vi i övrigt bevarat kommer att få ett nytt fönster (den gamla glasskrivan har blivit vindskydd i uterummet).
Därmed har vi förhoppningsvis nöjaktigt frilagt och byggt ihop hela detta tivoliläger till ett enda hus under ett enda heltäckande tak.

Trotsar vinden.

Åtminstone snart. Vår unga takläggare Goof Hartsink behöver nog några dagar till på sig. Hade inte SMHI eller Wetter online bestämt att väderstreckens alla vindar ska använda vår udde som transithall så hade han varit klar förra veckan.
Men skam den som ger sig.
– Vad ser jag när jag tittar ut?
Jo på taket står grabben på knä!
Annandagpåsk till trots, någon måste göra jobbet och det är inte jag.

Så nästan allt har hänt, och ändå hoppas vi att grannarna tycker att allt har förändrats.  
Den senaste veckan har jag ägnat mig åt Margaretas uterum. En sal som vi kommer att kalla för ”Vita havet ”efter den välkända salen på kungliga slottet och naturligtvis inte dito omdöpt sal på Konstfack i huvudstaden.

Sen blir det nog en ny veranda.

Vita Havet.

Hon: ja jag hoppas ju vi slipper att förbipasserande frågar om det är ett ödehus som är till salu, vilket hände ideligen förra sommaren. Mest pga taket som var helt snett där pappen lossnat och böjde sig uppåt i skarvarna, tror jag. Dessutom var det fullt med en massa barr och kvistar från tallarna. Kanske det också berodde på att vi inte klipper gräset utanför Chateau Margareta eftersom det kommer upp så fina blommor där. Det kommer vi inte att göra i sommar heller, så då får vi se vad som händer 🙂

Svandans i styv kuling

Men apropå våren så har vårt svanpar kört iväg förra årets unge och börjat sin kärleksdans inför årets kull ;). Så vackert. Det blåser hård frånlandsvind så de lyckades inte, eller var kanske inte redo för, att bilda ett hjärta av sina halsar. Än. Men titta på filmen, de är väldigt samspelta och väl koreograferade i sin dans trots vinden.

Han, ska man gnälla ska man gnälla i tid. Väntar man riskerar man att gnälla för sent och då står man där kepsen i handen och allt gnäll i halsen.

Detta är ett refuserat blogginlägg,
skrivit nu på morgonen: Eftersom gubben på udden (72) ännu inte fått någon inbjudan att få ett stick i armen vill jag bara skicka ett klartecken från kön, som vi sa i lumpen:
– Jawohl herr Übersturmfürher Tegnell, vill bara meddela att självklart  sker allt umgänge här på udden utomhus och på coronasäkrat avstånd.

Påskfest med grannar.

Men det finns saker jag undrar över. Läser i bladet att det finns över tusen lediga vaccintider i Stockholm. Och på nyheterna säger man att snart kan 20-åringarna börja vaccineras.
Flera av våra grannar, alla i 50-års åldern har också fått vaccin.
Jag gnäller inte, fast jag är i den gubbåldern, jag undrar bara om det endast är jag som gör som du sa att vi alla skulle göra:
– Sitta lugnt i båten, inte stalka vårdpersonalen med frågor om vaccinet utan lugnt invänta att det kommer ett brev i brevlådan.

Det har jag gjort och härom dan kom brevet. Visserligen tre månader efter att jag första gången läste att ”nu kommer vaccinet”. Och även nu gör jag som det står att jag ska göra: Jag ringde vårdcentralen med bultande hjärta, knappade in ”8” för vaccin och lämnade mitt personnummer.
– Vi hör av oss inom en vecka.
Glad och nöjd och lite stolt gick jag sen inåt viken och träffade en granne och han undrade om jag fått min spruta.
– Nej, sa jag, men dom ringer mig.
– Jaha, sa han. Mig sticker dom på tisdag.
– ?
– Jag ringde också vårdcentralen. Men jag ringde två gånger.

Första gången gjorde grannen som jag. Han följde instruktionen (= slog 8:an) och hamnade hos en telefonsvarare som vänligt men lite kyligt förklarade att hon skulle höra av sig inom en vecka.
Men vår granne har en räv bakom örat, så han ringde alltså en gång till.
Denna gång struntade han i 8:an. Hamnade visserligen i en telefonsvarare, men en som sa att hon skulle ringa upp senare samma dag.
Det gjorde hon.

Den snälla sköterskan förklarade dessutom att på nätet finns inga tider kvar för vår åldersgrupp, men att hon hade tider över ”här hos mig”.
Det lät fint och intimt på nåt sätt och i morgon åker grannen och får sitt vaccin.
Nu undrar jag om jag gjort nåt fel som gjorde som Tegnell sa.
Det känns så, liksom. Lite, men vem är jag är klaga.

Min tid!


Skrev jag med gnällig röst på förmiddan och sedan gick jag ut i Vita havet. Och vad händer, helgdag till trots? En vänlig kvinnoröst ringer mig när jag står på en stege och undrar om jag vill ha en tid för vaccinering …
Ja tack, sa jag.
Visserligen först om tre veckor. Men ändå.

Söndag: Vad gör (en) man inte för att få höra koltrasten 05:23

(Uppdaterad 21.30, 19:43)

Han: Vaknar 05:15 efter en orolig journatt. Det har varit frostnatt och jag har hållit koll på att säkringen inte skulle slå ifrån när vi maxat värmen i västhuset. Det gick inge bra, det vill säga säkringen var ok åtminstone fram till 01:30 men 05:15 låg växthuset i frostigt mörker.
– Och frostiga var även hennes ögon.
Detta eftersom jag lovat att det skulle gå bra.
Åtminstone att chanserna översteg riskerna.

Du lär få höra mer i den saken, jag håller mig till den positiva versionen: Hade inte säkringen slagit ifrån och jag inte upptäckt det så hade vi inte fått höra koltrasten!
Så här vackert sjöng den för det lyckliga paret på udden kl 05:23.
(Om fotografen darrar på handen så beror det på att han är barfota och som sagt, det var en frostig morgon.)

Och inte bara koltrasten. Eftersom hon inte kunde somna om fick hon se en fasantupp trippa förbi mellan våra stugor på sin morgonpromenad. Och framförallt: Under den ovanliga tidiga frukosten på verandan på sjösidan fick hon äntligen syn på en av sina älskade sälar som fiskade ute vid Fimpan.
Ett delar sig i två och det finns alltid något gott med dåliga saker, även frost.

Hon: nja, inte om den tar mina plantor. Men det var himla kul med fasanen, såg så kul ut när den struttade förbi på vägen. Undrar om man kan tämja dem och ha istället för hönor…

Tänt var det här!

Och nu är växthuset upptänt och uppvärmt med riktiga värmande grislampor, och fläkten är på fullt ös. Egentligen lite onödigt för inatt ska det vara mildare, men efter att ha betalt sjuuuuukt mycket för elen hela vintern måste man förstås passa på att få tillbaka lite också…

Japp, nu ska vi tjäna kosing!
Godnatt!

Påskafton: himla bra dag!

Frukost i solen…
Till och med kissarna makade sig ut från sängen

Hon: mycket bättre dag än långfredagen känner jag. Frukost i solen, pratat med båda mina barn (väldigt kort, båda var upptagna, men de lät glada på rösten), och sedan har vi städat upp runt Chateau Margareta. Fyllt ytterligare ett lass på nya släpvagnen. Den var ett bra köp!

Lammstek, urgod!

Sen förberedde vi kvällens middag, tillsammans!!! Det brukar inte funka, blir tjafsigt och trångt med utrymmet. Men idag gick det smidigt. Han gjorde potatisgratäng och putsade lammsteken, ja jag gav upp. För mycket senor. Men jag preppade den med vitlök, rosmarin och timjan. Brynte den i stekpannan. Och förberedde en ratatouille.

Spontant glas med grannar tillika vänner i kvällssolen

Och när vi förberett middagen satte vi oss i kvällssolen utanför Chateau Margareta med ett glas rosé. Så skönt! Min kusin Sten ringde och önskade Glad Påsk. Var glad över att ha fått tid för vaccinering. Sen kom Hasse och Kicki förbi och gjorde oss sällskap. Emma, deras dotter var också med en stund. Sen promenerade Uffe och Gunnel förbi och stannade till för en pratstund. En bra dag helt enkelt. Och middagen blev superb!

Lammstek med potatisgratäng, ratatouille och rödvinsreduktion.

Han: ”Himla bra dag”, låter som en bra sammanfattning av denna dag när inga reserestriktioner i världen kunde hindra judarnas okrönte konung att checka ut. Vad gäller vår påskmiddag kan jag bara tillägga att till lammet serverades ett rött vin från Australien som heter Coco Rôtie och vars etikett pryds av en flinande chimpans med en kungakrona.

Långfredag: Sånt man får leva med när någon har en perfekt defekt

Han: Det händer att vi tänker olika. Vi ser helt olika på saker och ting. Det beror på att hon är skelögd på ett öga.
Dessutom är hon astigmatisk, förmodligen på båda ögonen.
I början av vårt förhållande, när hon oftare blev trött eller berusad, blev hon inte sällan vindögd.
– Vänster öga liksom gled i sidled in mot näsan.

Ganska tilldragande, faktiskt. Det berodde på att småmusklerna runt ögat fick sig en smäll när hon som barn ramlade ur en våningssäng på ett ridläger.
Det var en intressant defekt.
Dessutom en defekt jag gillade och fortfarande gillar.
Till och med uppskattar.
– Det är i själva verket en perfekt defekt som gör att hon inte ser när någon flirtar med henne på krogen.

Ganska träffande om jag får säga det själv.

På senare tid har det inte blivit så mycket krogen (apropå det: Nån annan 72-åring som inte heller fått sin spruta?) och det senaste året har hennes synfel mest varit irriterande.
– Det händer som sagt att vi tycker olika, särskilt när det gäller hur saker ska se ut.
Det hjälper inte att jag brukar hålla upp en spegel mot vara ansikten och påminna henne om vem som har bra smak, hon eller jag.
Skelögdheten till trots, eller kanske tack vare den, är hon en fena på att se raka linjer – vilket ett antal snickare här på udden ofta förbannat.  
– Vi talar om millimeteravvikelser på trettio meters avstånd.

Det värsta är hon nästan alltid har rätt. Och egentligen borde jag inte vara förvånad. När jag bläddrar i Joseph Hellers roman ”Se bilden” (W&W 1988) ramlar det ut gammalt tidningsklipp.
Enligt artikeln har forskare vid Harvard kommit fram till att Rembrandt var skelögd. Genom att studera 36 självporträtt har man visat att denna defekt är hemligheten bakom konstnärens förmåga att förvandla en tredimensionell verklighet till tvådimensionella målningar. Intressant, eller hur?
– Vilken himla tur att mamma och pappa Rembrandt inte fattade att grabben behövde glasögon!

Om det nu är sant att Rembrandt verkligen målade Rembrandts tavlor.
Det är inte helt säkert.
Det är ingen hemlighet att den gamle målarmästaren, som aldrig i livet hade råd att köpa en Rembrandt, lät sina elever kopiera hans verk.
– Särskilt självporträtten.
När det gäller penselbehärskning anser experterna att åtminstone fyra av dessa kopior är överlägsna Rembrandts egna självporträtt.

Till saken hör att Rembrandt inte bara var skelögd. Han var snål också. Det sägs att hans elever målade mynt på ateljégolvet, bara för nöjet att se mästaren krypa omkring och förgäves försöka lägga rabarber på slantarna.

Hon använder glasögon (som småländska har hon dessutom en nedärv känsla för sparsamhet). Men likt förbaskat har hon ibland en märklig verklighetsuppfattning om hur saker är och ska vara.
– Nån man som känner igen fenomenet?

PS: Vi missade alla förstaaprilskämt i år också. Om de fanns där i tidningarna försvann de bland alla andra dåraktiga saker som händer just nu. Till exempel reagerade jag inte en sekund på nyheten att någon hbtqrstfunktionsalternativ lobbyorganisation kräver att golfförbundet raderar begreppet ”handikapp” ur regelboken. Nån annan som känner sig kräääänkt?

Hon: vad vill Han säga mig, egentligen! Ja ja, orka inte grubbla på det, också… känner mig verkligen på passande humör så här på Långfredagen.

Anonym superfin påskpresent

Men man blir ju ändå lite glad när man får paket med posten. Speciellt när innehållet är så här glatt och blommigt. Passar in perfekt här. Men vem är avsändaren? Någon som glömt lägga med kortet, eller någon som inte vill ge sig till känna är frågan. Tack så jättemycket vem du nu är. Och Glad Påsk er alla 🙂

Skärtorsdag: Därför går Tiden fortare när man blir äldre

Han: För ett år sedan reste vi stommen till växthus 1 med hjälp av Höjdhopparn. Nu är hon redan på gång att fylla det med årets plantor. Har ett år gått fort? Både och. Ofta säger man att tiden går fort när man roligt och upplever saker vi inte varit med om tidigare. Men det är inte sant. Under pandemin har det däremot sagts att många gamla människor tycker att tiden går långsamt.
– Det är inte heller sant.
Tiden går faktiskt fortare ju äldre vi blir, det vill säga vi upplever att den går fortare.

Så här hänger det ihop: Tiden går som mest sakta när vi har som roligast och upplever nya saker. Det visar den vetenskapliga forskningen och det finns en intressant förklaring som har med ålder att göra.
– Även med platsen, faktiskt. Ty även rummet har betydelse för tidsuppfattningen. Inte i den betydelse som Einstein bevisade i sinSärskilda relativitetsteori utan i hur rummets begränsning påverkar den tid vår hjärna behöver för att bearbeta våra intryck. 

Minnesforskarna konstaterar att hjärnan inte är en enkel databas. Inte heller bara intellekt, vilket är anledningen till att minnen inte lagras som objektiva och oföränderliga data. Tvärtom, minnen inkluderar fantasi, känslor och påverkas av hjärnans egen organisation av den information den lagrat.
Framförallt måste hjärnan ta in information och sortera den i en begriplig ordning för att vi ska kunna uppfatta något alls av skeendet och tiden.

Det betyder att den första gången vi upplever någonting, behöver hjärnan mer tid att bearbeta denna upplevelse och därför uppfattar vi den som om den varade längre.
– Det var svårare när vi var unga. Det är inte så att det per definition händer mer i unga människors liv (vi som växte upp i hålor som Blåsjöfallet, Gäddede och Strömsund vet att det inte var så).
– Däremot var världen per definition ny för oss.
De flesta intryck vi hade av världen var nya, vilket i sin tur berodde på att vi gärna utsatte oss för ständigt nya upplevelser och således försatte oss i situationer vi inte försatt oss i tidigare – vilket krävde förhållandevis stora insatser från våra unga hjärnor att sortera, värdera och skapa en begriplig världsbild.– Det tog tid.

Det vill säga det tog relativt sett mer tid för hjärnan att bearbeta en upplevelse jämfört med den tid själva upplevelsen krävde – vilket i sin tur gjorde att tiden verkade gå långsammare eftersom vi inte hann med så mycket.
– Det är alltså det som är förklaringen till att vi äldre tycker att tiden går fortare.
Att bli äldre innebär totalt sett är de flesta intryck vi får varje dag redan är definierade, sorterade och inordnade i vår världsbild.
– Been there, done that.
En seniorsajt formulerar det så här: ”Genom att leva i samma mönster och göra samma saker varje dag lär vi våra hjärnor att enkelt bearbeta informationen och många av de intryck vi får i vår vardag är redan intagna, processade och enkla att förstå för oss… Därför känns det som att tiden går snabbare när du är äldre.”

Självklart vet jag att tiden objektivt sett går lika fort nu som när jag var åtta, tjugo, fyrtio år eller 70+. Men min tid går fortare och orsaken till denna mentala förändring är enligt en artikel i Scientific American (”Why Does Time Seem to Speed Up with Age?”) att vår hjärna enbart avkodar nya upplevelser in i minnet och att vårt återblickande omdöme av tiden baseras på hur många nya minnen vi skapar över en bestämd period.

Så är det med den saken. Och nu har det gått ett år sedan vi byggde växthuset. Känns det har hänt mycket på ett år. Och nu har hon två växthus och tycker att hennes tid inte räcker till.

Hon: och 15 år sedan vi gifte oss i Palma, om vi räknar skärtorsdagen som bröllopsdag, annars är det 12 dagar kvar. 13 april 2006. Har det gått fort eller långsamt… det känns ändå rätt längesedan. Vi har haft kul!

18.30 och solen värmer fortfarande, om man är tryckt intill väggen i lä vill säga 😉

Och det skålade vi för i kvällssolen utanför Chateau Margareta. Sedan gick vi in i växthus 2 och kollade in min enda övervintrande Chili, en Jamaican Bell. Trodde nog inte den skulle ta sig efter den hårda beskärningen i höstas (löss) och den kalla vintern. Ibland har det knappt varit över nollan i växthuset. De andra plantorna jag sparat gjorde det inte!

Jamaican Bell på g år två!

Onsdag: så här dan före dan…

Han: Vissa dagar vill man bara ligga kvar i sängen. Även jag har på förekommen anledning funderat på om jag kanske skulle pensionera mig och ligga kvar i sängen. Men inte idag, vaknade 05:30 och resten har varit en lång arbetsdag. Efter morgonens faktureringsbara arbete bakom tangentbordet har jag fortsatt att fixa uterummet. Det kommer att kallas för Vita Havet, detta för att vi alltid ska påminnas om årets rötmånadsdebatt på kultursidorna.

Det är långt ifrån klart än, men det är aldrig för tidigt att ha taklagsfest med goda vänner.

Hon: fest och fest, en mager sillbit och lite ost. Men gästerna gör ju festen, eller hur man säger, så det blev trevligt värre. Och man får passa på när vädret tillåter umgänge, och det gjorde det ikväll, även om vi hade lite hjälp av en värmelampa.

Och till sillen nybakat vörtbröd, på surdeg förstås.
Helt ok även inuti, och välkryddat om man säger så…

Och på tal om gäster, idag kom gallmyggorna och parasitsteklarna som ska göra livet i växthus 2 surt för bladlössen. Men lite orolig de lämnade festen för tidigt, hade dörren på glänt, och såg inte röken av någondera när jag skulle stänga för kvällen.

De lämnade asken snabbt…

Och så har jag satt upp gardinerna i växthus 1, det blir redan väl varmt därinne när solen ligger på så de behövs nu när planta efter planta flyttar in. Börjar faktiskt se riktigt bebott ut därinne igen. Hoppas det inte blir frost i natt bara.

Nu är säsongen igång 🙂