Måndag: Att vara en dålig människa är inte det sämsta

(Uppdaterad 20:30)

Han: ”Jag är en bristfälligt korrläst person”. Det konstaterade skådespelaren och författaren Jonas Carlsson som Sommarpratade igår.
Han menar att han har dålig koll på saker. Det är vi många som har, men han uttryckte det på ett sätt som fick oss lyssnare att gilla honom.
Vilket än en gång bekräftar min tes:
– Vi gillar människor inte i första hand för deras förtjänster utan för deras brister.
Några andra uppbyggliga bevis för min tes: Bill Clintons Gylfkrig slutade med en större framgång än George W Bushs militärt framgångsrika Gulfkrig.
– Skandalen bidrog till att göra Clinton till en av USA:s mest folkkära presidenter genom tiderna.

Vi gillar inte kungen för att han är en perfekt statschef. Vi gillar honom för att han nu och då gör de dumheter vi själva gör – eller bävar för att vi skulle kunna göra om vi levt ett intressantare liv med kaffeflickor och lustiga möten med artister.
– Det är bristerna som gör honom till en folkkär statschef.

Och för att ta en person jag känner väl: Det var tack vare – inte trots – sin Norgehistoria som Björn Rosengren utsågs till den mest populära svensken i Norge och senare även utsågs till ordförande i Norsk-Svenska handelskammaren.

Varför vi gillar dem? Därför att de får dig och mig att känna oss som bättre människor. I själva verket avskyr vi alla dessa fina människor som alltid har rätt, gör rätt, vet bäst. Däremot dras vi till de motsägelsefulla, de som inte alltid har så förbannat rätt, är så genomtänkt nyttiga, de vars svagheter och brister vi känner igen oss i.
Därför hyllas Jonas Carlsson för sitt sommarprogram

Kanske är det ett manligt knep. Även jag hade en gång en fru som sa:
– Du har så jävla många fel att man inte kan låta bli att tycka om dig.
Det gick som det gick, men jag bevarade hennes ord i mitt hjärta.
Eller snarare:
– Jag gjorde det till en affärsidé.
Det funkade ett tag.
Tyvärr är min tredje inte lika lättroad.
– Kan bero på att jag har alla de där fel som Jonas Carlsson låtsas att han har.

Hon: nu går du allt med håven. Tycker om dig som du är, oftast i alla fall 😉

Och den här lilla donnan kan man ju inte annat än älska trots att hon slänger mat hon inte gillar på marken. Även när vi är på Kinakrogen inne i viken.

Mätt och nöjd, och slängde inte alltför mycket idag…
Nu går vi hemåt!

Ja idag orkade ingen laga middag, då är det suveränt att ha en asiatisk toppenbuffé på promenadavstånd. Men drink serverades först i grannhuset av vin- och matintresserad dotter med sambo. Och igår serverade hon en suverän grillbuffé.

Dagens vita drinkvin, så gott. Delades genast vidare av vinhuset på Instagram… och vi har redan beställt tre flaskor att hämta upp på systembolaget i Torsås!

Och så gårdagskvällens drinkvin, det slog allt!!! Tyvärr slutsålt, men kommer det in igen slår jag till direkt, trots att det var i en helt annan prisklass än uddens vanliga…

Grill buffé à la Meli! Stjärnklass!
Och så en prisvärd Cote du Rhône till det (betydligt mer i Uddens nivå 😉

Imorgon ska vi åka till Västkusten och hälsa på andra barn och barnbarn som har sommarhus i Frillesås. Det blir kul, jag har aldrig varit där, och jag hoppas på ett salt och friskt västkustdopp när vi kommer fram. Och att träffa barnen förstås!!

Söndag: Fåglar är också människor

(Uppdaterad 17:00, 16:20, 16:00)

Han: Vi har berättat om vår frukostgäst, den luggslitne talgoxen som varje morgon ansluter till vår frukostbuffé och vinglar direkt fram till osten.
Han ser ut som en uteliggare som haft en tung natt med näbben i gräs. Han dansar fram, knäande, liksom lite på snedden.
– Det är därför vi har döpt honom efter Ron Wood i Rolling Stones.

Vår Ron Wood verkar vara singel. Och det finns en förklaring. I det komplicerade spelat mellan han & hon på talgoxiska spelar färgen en central roll.
– Det är hannen som ska vara snygg och om ett klargult bröst med en distinkt svart revär är vad som får honor att dåna av upphetsning, så bär Ron Wood en urtvättad smutsgul T-shirt från 70-talet med någon diffus svart reklamtext mitt fram. (Tänk Spike, den inneboende tönten hos Hugh Grant i filmen Notting Hill så fattar du.)

TYp vår talgoxe.

Vi tycker fortfarande att han är en märkvärdig gäst på udden, talgoxen alltså. Men kanske inte lika märkvärdigt som vi tyckte innan Uggla kom förbi och visade bilder på Jacko, en silltrut som hänger på deras balkongräcke.

Jacko på besök hos Ugglorna.

Två meter mellan vingspetsarna! Gästar Ugglornas veranda mellan maj och september, nu på sjunde året.
Till hösten flyger Jacko söderut. Kanske passerar han vår udde på väg till Victoriasjön i Östafrika, via Turkiet och Port Said i Egypten.
– Det senare vet man för Jacko tillhör en flock som försetts med gps.
En resa på 6 810 km, enkel resa.
Inget för vår kompis.
Vi anar att Ronny kommer att stanna där han är.
– Man överger inte den ost som föder en.

Apropå att vi döpt vår kompis efter Rolling Stones gitarrist är det komiskt hur vi förmänskligar våra mer eller mindre tama djur. När jag tvivlar på mina medmänniskor brukar jag läsa Woody Allen. I Rena Anarkin (Bakhåll) beskriver han en rättegång där Disney stämts av en sparkad chef.
Rättegången skedde i den verkliga verkligheten år 2005, men i Woody Allens referat är inte alla vittnen verkliga i den verkligheten. En av dem som vittnar dock till dåvarande Disneychefen Michael Eisners fördel förhörs av mediebolagets advokat.
Det låter så här:

A(dvokaten): Vänligen uppge ert namn.
V(ittnet): Musse Pigg.
A: Ert yrke.
V: Animerad gnagare.
A: Var ni och Michael Eisner vänner?

V: Jag skulle inte säga vänner. Vi åt middag ihop ett antal gånger. En gång blev Mimmi och jag hembjuden till honom och hans fru.
A: Diskuterade ni någonsin affärer med varandra?
V: Jag var närvarande vid en frukost tillsammans med mr Eisner, Roy Disney, Pluto och Janne Långben.

A: Var skedde detta?
V: På Beverly Hills Hotel.
A: Fanns det några andra närvarande?
V: Steven Spielberg stannade till vid vårt bord för att hälsa … och just det, Daffy Anka också.


Lite längre ner i förhöret får vi veta att Kalle Anka bodde hos sin chef, den snälle mr Eisner, när han och Kajsa hade separerat:
V: Kalle hade haft en affär med Putinia Pigg, Pelle Piggs flickvän. På Disney ansågs det helt oacceptabelt att socialisera sig med varelser från ett konkurrerande filmbolag, men i fråga om Kalle valde mr Eisner att se mellan fingrarna, vilket förargade aktieägarna.

Enligt Musse Pigg är kompisen Kalle inte bara är kolerisk farbror:
A: Om vi återgår till festen, kan du minnas vad som hände sedan?
V: Ja. Kalle Anka blev full och gjorde ett närmande mot Nicole Kidman. Det var extremt pinsamt, för detta var medan hon och Tom Cruise fortfarande var gifta. Kalle var ganska fientlig mot Tom, minns jag, och kände att Tom blev erbjuden alla roller som han själv hade velat ha. Jag minns att mr Eisner under festen tog med sig Kalle ut för att få honom att lugna sig.
//
A: Stämmer det att Kajsa Anka senare slängde ut Kalle?
V: Ja, och mr Eisner gav honom husrum tills Kalle och Kajsa så småningom kom överens om att de skulle flytta igen men fortsättningsvis ha en sexuellt öppen relation.

I förhållande.

Det är möjligt att vår Ron Wood lever i något liknande förhållande. För idag dök han upp i sällskap med en snygg talgoxhona som även hon uppskattar vår ostbuffé. Eller om det är en pojkvän.
– Man vet ju inte så noga med talgoxar.
Heller.

Två gigantiska gurkor plus en mer normal

Hon: gurklandet fortsätter leverera, i överkant… gett bort massor, och de går ju inte att lagra eller frysa. Och snart är plantorna utarmade, så synd. Att de inte går att lagra alltså. Borde kanske börja sälja! Tomaterna har också kommit igång på allvar, alltså på riktigt på allvar. Och de kan man både frysa in, torka, göra ketchup etc på. Beställt en ny frys, toppmatad. Perfekt!!

Dagens sammanlagda skörd

Och så har mormor lyckats lära Alice att tomaterna som växer på plantorna runt om i trädgården också går att äta, och dessutom är mycket godare än ICAs! Det tog ett tag, men när poletten ramlade ner blev det applåder, och det från Alice själv framförallt. Det var gott!

Inte så dumt!!
Och minst tio slank ner!

Och har jag gräddat surdegsbrödet som bakats på ekologiska kulturarvssorter, och nästan bara på fullkorn. Tog i lite av det siktade Jacoby-mjölet bara. Hade jäst fint men reste sig inte så mycket i ugnen. Vilket var förväntat. Undrar bara hur det smakar… man får inte sköra i brödet direkt, ska gå minst två timmar och helst mer. Imorgon vet vi!

Sååå nyfiken på insida och smak!!


Han: Jag brukar citera Lejonkungen om allt hänger ihop i våra liv. Ännu ett bevis: Idag för år sedan besökte vi Utklippans fyr. Jag noterar att det sista jag ser när vi lämnar fyren är att en stor trut nickar till mig. Han var halt. ”Sen åkte vi hem. När vi kom satte vi oss på vårt soldäck på sjösidan för att prata om allt intressant som hänt under dagen. Plötsligt sitter det en trut på taket och tittar konstigt på mig.
– Sa jag inte att allt hänger ihop i livets stora cirkel?”

Den truten, som var halt, stannade hos oss någon månad innan hen drog vidare. Kanske en polare till Ugglornas Jacko?
På den tiden var vi dock inte så larviga att vi gav flygfän människonamn.
– Men jag tyckte att han sa att han hette Jonathan Livingston Seagull.
Eller sa han Trump? Eller Trut?

Trut helt enkelt.


Lördag: nä nu tar jag mig tid…

(Uppdaterad 20:17, 19:37, 13:17)

Hon: Han hade helt rätt igår, eller halvt rätt, jag hann inte blogga alls… (fick trevligt besök) och hinner inte idag heller, egentligen! Men eftersom han är på ”jobb”, Stugföreningens årsmöte, så tar jag chansen att börja dagens blogg.

Gårdagens besök bestod av ”våra danskar”…
Både stora, små och mittemellan stora 🙂

Han är sekreterare i stugförening och förmodligen ny ordförande efter dagens möte. Passar honom perfekt, men inte mig, aldrig varit på ett årsmöte över huvudtaget faktiskt. Jag är nog helt enkelt ingen föreningsmänniska.

Bakar hellre…

Håller mest till ute på Udden pysslande med mina plantor och diverse hushållssysslor. Vad det kom ifrån kan man ju undra… alltid jobbat heltid, trots små barn, och var inte ett dugg intresserad av trädgården vi hade i Nockeby. I och för sig alltid gillat att baka och laga mat, om jag haft tillräckligt med tid utan att känna stress, vilket jag inte direkt haft. Förrän nu!

Och om man nu ska nörda in på brödbak så måste man förstås ha mjöl som är ekologiska kulturarvssorter. Och var får man tag på det, jo på Rekoringen Kalmar.

Jacoby Borstvete, både siktat och fullkorn. Och så Dalavete och Ölandsvete, båda fullkorn…
…från Solmarka gård.

Nu håller jag på att försöka få till ett nästan helt fullkornsbaserat bröd på de här mjölen. Inte så lättarbetade precis… återkommer med resultatet. Nu jäser degen i kylen. Där kan det stå några dygn, men tror inte jag har tålamod att vänta så länge.

Men de har förstås inte bara mjöl på Rekoringen, man kan köpa massor av olika ekologiska varor. Kött, grönsaker, honung, bär, mejerivaror etc. Allt närproducerat och utan mellanhänder. Man beställer på Facebook och betalar i förhand, och sedan hämtar man sin kasse på utsatt tid från bakluckan på producentens bil.

Handlade lite av Emåmejeriet också…
…yoghurt och ost, Poseidon och Superlagrad!
Och bärhjälp hade jag med!

Han: Apropå gårdagens predikan om att vi alla, inklusive Janne Schaffer, behöver någon som talar för oss så har vi haft årsmöte i stugföreningen.
Hon är rätt, jag torskade och sitter nu med klubban och jobbet att få 77 trevliga stugägare med familjer att samsas och ha trevlig ihop på en begränsad yta vid havet.
– Det ska bli lagom kul!

Har fått en klubba att lägga i verktygslådan.

Och sedan kom barn och barnbarn tillbaka, mormor bjöd på pasta och när solen börjat gå ner blev det bara de vuxna kvar i rummet:
– Eller hur morfar.

Hon: och medan mormor gjorde ravioli (hemgjord), vilket tog tid… badade Alice och morfar. Ja Alice dök till och med ner under vattnet, men det hann inte komma med på bild. Men som tur var hann Han med att snabbt få henne på fötter igen. Alltså, Alice tyckte inte det var någon grej, huvudet ska man väl doppa om man nu ska bada. Imorgon ska mormor också bada! Länge!

Innan Alice dök…

Fredag: Alla behöver en taltratt – vår egen eller någon annans

Han: Det är egentligen hennes dag att börja blogga. Men hon har ju ett arbete vid sidan om (torra odlingar, färdigodlat, B&B-städning, tvätt, katter, födda och ofödda barnbarn, grannens katter, egna bladlöss, allmän oro för väderomslag etc etc). Så här sitter jag med morgonens sändning.
Vi börjar en bra bit från udden.
– Eller inte.

Det fanns en tid när unga vuxna (som det heter nu för tiden på PK-svenska) ville jobba ”med media” (som man av någon idiotisk anledning kallade journalistik). Redan det var ett uttryck för dåligt omdöme och dito uppfostran.
– Nu vill många bli ”influencers”  – som det heter på tidstypisk swengelska – vilket är uttryck inte bara för dåligt omdöme och dito uppfostran utan även uttryck för att snorungarna inte vet vad det är de vill bli.


Vad gör en influencer? Så här svarar man på något privat påhitt som kallas ”Innovationsgymnasiet”: ”En influencer skapar content till digitala plattformar i form av text, film och bild som ska engagera och väcka känslor hos mottagaren. Som influencer har du även en nära kontakt med dina läsare, svarar på kommentarer och mail och har hand om samarbeten. Du som person blir en ”produkt” och du måste därför kunna marknadsföra dig själv och vara villig att släppa in främlingar på djupet.”

Låter spännande, eller hur. Som att dyka bland hajar eller möjligen något narcissistiskt, typ pole dancer på en nattklubb i ett red light district.
– Det är det inte.
Dagens Nyheters krönikör Saga Cavallin skingrar snömoset: ”Så låt oss tala klarspråk. Influerarna är marionetter, nyttoidioter som de riktiga, gamla makthavarna – företagen – betalar för att agera taltratt åt deras intressen. Och influerarna skulle i sin tur aldrig bita den hand som föder dem. Lojaliteten med sponsorerna, och de maktfullkomliga digitala plattformar utan vilka deras skrå inte skulle existera, är dyrköpt och därmed osviklig.

Sociala medier uppstår, blommar och dör i snabb takt, menar Cavallin. ”Gammelmedia hinner inte med att sätta sig in i deras logik innan svärmen av användare dragit vidare till nästa blomma. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan den form av influerarskap vi nu vant oss vid blivit helt obsolet. Då kommer företagen vara där direkt, vattna och göda sitt späda lilla skott med all världens sponsorpengar.”

Och det nya är redan gammalt: På något som heter Off Script är det influencern som väljer vad för produkt den vill göra reklam för och hur det ska se ut. ”På sin Off Script-sida visa profilen upp bilder och klipp, precis som på Instagram, där den rekommenderar produkter, gör recensioner eller visar upp sina favoriter eller nya inköp. Den efterfrågan som då skapas på en produkt får influencern betalt för, då produkterna kan köpas direkt via profilens shop på Off Script.” 

Ungefär som att jobba på Pressbyrån, alltså.  Eller öppna en egen kiosk med lösgodis. Spännande framtidsjobb, eller hur?

PS: Idag toppar Barometern med en intervju med allas vår Janne Schaffer. Det är en reklamtext. Det vet vi som läser Barometern. Tidningarnas kultursidor brukar erbjuda artister och författare gratis textreklam. Det är därför alla stora tidningar publicerar ”unika intervjuer” med samma kändis samma dag.
Så gick det till även denna gång.
Det enda unika är att Barometerns krönikör Christian Gustafsson berättar öppet om införsäljningen.  


– Hej, det är Janne Schaffer, vill du intervjua mig? Säger en röst i Gustafssons telefon.
– Jag tänkte att jag kan ju ringa och fråga om du vill ha en intervju inför spelningarna på Öland och i Oskarshamn. Du behöver absolut inte. Jag har sålt bra med biljetter, i Oskarshamn är det nästan slutsålt, sa Janne.

Gustavsson blir förstås förvånad över det fräcka tilltaget, men veknar: ”Visst, Janne Schaffer må vara dunderlegendar, men det är nog inte så att tidningar över landet jagar livet ur sig för intervjuer.Men det var något hjärtevärmande, något genuint över hela situationen.
– Brukar du göra så här, ringa runt och erbjuda intervjuer till tidningar? frågade jag försynt.
– Ja, det gör jag ibland, sa Janne. Jag har aldrig haft någon agent eller så, men jag tycker att jag har rätt mycket att berätta och det är kul att snacka, så då brukar jag slå en signal till tidningen dit jag ska och se om de är intresserade. Jag försöker bara vara sjyst.

Resultatet? Gustafsson skriver bra, han skriver dessutom sanningen: Telefonsamtalet blev en helsida (17 juli). Och idag blev det 2 sidor till plus ettan (omslaget).

Schaffer är en trevlig man. Blyg, men inte blygsam. Så länga jag känt honom har han alltid varit bra på att sälja in sig själv som artist. Eftersom han inte kränger onödiga krämer och läppglans behöver han ingen influerare.
Kort sagt:
– Han är som vi andra, vi tvingas sälja in oss själva så gott vi kan.

Torsdag: Och solen har sin gång*

(Uppdaterad 22:23, 21:54, 16:00, 08:35)

05:10.

Han: Vaknar av någon anledning redan klockan fyra. Går upp en timme senare.
– Hur vet man att man har blivit äldre?
Ett annat svar:
– Titta dig i spegeln en sådan här vacker morgon.
(Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden.)
Om man bor på en udde finns det även ett tredje sätt att se tiden gå förbi med snabba steg:
– Kolla in hennes trädgårdsland.

Så här såg hennes första bädd ut för i juli 2015:

… och sex år senare ser samma vy ut så här:

Ser du taknocken på Margaretas stuga?

Apropå naturens gång: Den som promenerar längs viken ut till vår udde passerar en lång kortklippt strandäng och ett antal välskötta gräsmattor. Här ute däremot vajar gräset högt och här och där lyser det blått, violett och gult från vilda blommor.
Somliga tycker förmodligen det ser ovårdat ut, andra säger att de gillar att ”naturen är naturlig”.

Det är andra året i rad som vi låter ”hundra blommor blomma”. För ett år sedan just idag (22 juli) publicerade vi en inventering av biologen Axel Kielland om vad som händer när man låter sjöängen växa fritt.
Axel fann då 52  olika blommor och örtväxter utanför Margeretas Chateau där det åren innan varit välsnaggad gräsmatta.
– Här kan du läsa om hans inventering.

I slutet av förra sommaren, när allt blommat över, klippte vi ängen och städade undan. Även i år har vi låtit gräs och blommor växa fritt. Just nu ser det onekligen torrare ut än förra året. Idag eller i morgon kommer Axel ut till udden och vi får se om han trots torkan kan berätta vad som sker under det som synes ske när man låter naturen ha sin gång.

*PS: Rubriken på dagens blogg är snodd från Ernst Hemingways Och solen har sin gång (originaltitel: The Sun Also Rises). Romanen handlar om några vänner som drar till Spanien för att dricka vin och se tjurrusningen i Pamplona, men speglar enligt kulturnissarna ”den förlorade generationens” håglösa brist på framtidstro.
– Tillhör vi inte alla den generationen vissa mornar?

Gurkland på väg över till chli-landet…

Hon: ja det är lite skillnad, och ”värre” kommer det att bli, gurkorna är på väg över gången in till chilin på ena hållet, och till tomaterna på andra…

Gurkor på väg att ta över tomatlandet!

Men det blir skörd! Och tomaterna verkar må rätt bra också trots att de säger att de inte trivs ihop med gurkor.

Dagens gurk-skörd,
Två gigantiska Brandywine, grannar med gurkorna.
Verkar ha många stora sorter i år för den delen

Och börjar tomaterna äntligen mogna på allvar! I alla fall de mindre sorterna.

En liten favorit är Mei Wei! Och den lyser snart helt röd.

Han: Och plötsligt är det kväll efter ännu en dag. Vi har tagit vår kvällspromenad med kissarna ner till Bertils brygga och eftersom månen verkar vara tämligen full är det väl dags att även gubben på udden går och lägger sig.
Ska vi säga så?
– Det är en dag i morgon också.

Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel enligt Lejonkungen ska jag lägga mig och läsa En underbar torsdag av Steinbeck, min absoluta favoritbok sedan jag var 12 år.
– I morgon är det fredag.


Onsdag: lugn mellandag efter kärt och efterlängtat besök!

(Uppdaterad 13:55)

Hon: ja så himla roligt att träffa Gunnar igen, senast vi sågs var i november förra året då Malin fortfarande fanns med oss. Att han ändå kom till Udden som vanligt i sommar kändes väldigt bra, och jag tror Malin var med oss hela kvällen, om än inte fysiskt!

Ja Spagetti Bolognesen serverades direkt ur grytan, det var friska vindar, som vanligt…

Men dåliga samvetet för att ha ”dumpat” barnen hos släkten på Öland och stuckit nästan omgående till oss på fastlandet, gjorde att han hoppade morgondoppet och körde tillbaka direkt efter frukost. Lite synd tycker nog jag, vattnet var glasklart och mycket friskare (ganska exakt 5 grader kyligare än i fredags) efter ett par dagars hård frånlandsvind! Härligt!!! Kan det var så att algerna nu är på Öland…

Så himla härligt i vattnet! +23 istället för +28 grader…

Känns också kul att jag kunde kontra med ett inlägg om Wittgenstein när männen diskuterade litteratur på hög (alltså dötrist…) nivå. I förra årets mest diskuterade, och Augustprisvinnande bok, Samlade Verk av Lydia Sandgren, har nämligen Wittgenstein en central roll. Dags för ”gubbarna” att börja läsa lite mer dagsaktuella, skönlitterära verk kanske…

Japp!

Och vad gör vi nu då… en hel dag utan något inplanerat! Han är igång med trimmern, kors i taket. Kanske jag ska ta tag i de förvuxna salladslanden och så lite nya fröer. Så får det bli!

Han: Hon raljerar. Och hon gör det bra. Både Gunnar och jag är tillräckligt gamla för att inse att gamla böcker är bättre än nya.
– Som princip, eftersom gamla böcker är så många fler än de nya.
Som Wittengenstein.

Anti-filosofen som blev filosofiens störste influenser, som det heter nu för tiden. Favorithistorien: När Wittgenstein besöker en filosofikongress med den tidens framstående filosofer stoppades han av vaktmästare som trodde han var en vilsegången uteliggare:
– Min herre, jag är rädd att det här pågår en filosofisk kongress.
Wittgenstein tittar på vaktmästaren och svarar allvarligt:
– Ja, det är jag också mycket rädd för att det gör.

Målaren avporträtterad av mig.

Nåväl, det finns ett särskilt skäl att vi kom in på Wittgenstein. Gunnar förlorade sin Malin för några månader sedan och bearbetar den sorgen med hjälp av Wittgenstein.
Det är inte så konstigt som det låter.
– Smärtan är, eller tycks åtminstone vara, ”genomskinligt för det egna medvetandet”, menar Wittgenstein. Detta i samma bemärkelse ”som att smärtan är lika mycket en del av mig som mitt trasiga ben är, som mitt värkande huvud är, som min värkande tand är.”

Men som all smärta kräver även sorgen ett yttre uttryck. ”För vad skulle smärta vara om den aldrig uttrycktes, aldrig syntes?”
–Jävlar vad ont det gjorde! Vrålar vi när vi slår oss på tummen.Men sorg håller i sig för länge för att man ska kunna rusa omkring och vråla ut sin smärta. Men vår olycksbroder har hittat ett sätt att uttrycka sin sorg:
– Han har börjat måla på allvar.

Och han gör det jävligt bra. I november blir det en utställning på temat ”flera sorters sorg”.
Låter det sorgligt?
Inte alls!
När han berättade om utställningen sa jag spontant:
– Gud vad kul!
Varpå den målande änkemannen gapflabbade och jag med.
Jag menade förstås att det är bra att han hittat ett sätt att bearbeta sin ångest.
Sorgen lever alltid nära skrattet.

Familjeporträtt.


Apropå sorg, så drar den allt oftare förbi udden. Hur minns man en människa man känt i över 30 år? Lasse Weiss bad mig en gång måla ett familjeporträtt, eller snarare ett porträtt på ett hus.
Varje gång jag sett tavlan där i villan på Lidingö säger jag urskuldande:
– Lasse är som han är, men som alla vackra kvinnor är Anna svår att måla.
Det där med Anna får tillskrivas min bristande förmåga med penseln. När det gäller Lasse låter kommentaren kanske nonchalant.
– Det är den inte.

”Man fäller ofta en anmärkning och inser först senare hur sann den är,” för att citera Wittgenstein. Och så tänker jag nu när jag får veta att Lasse brutalt och mitt i steget lämnat familjen och oss andra.
Många skriver om hans betydelse och goda sidor.
– Med rätta!
För mig är och förblir Lasse som Lasse är – en rejäl och varm människa i boots och cowboyhatt som alltid kommer att se ut som han brukade se ut när han kom inridande till Stureplan från någon prärie norr om stan, ivrig att dela med sig av intressanta tankar.
Han hade också lätt till skratt.

PS: Fredrik S, en kollega som för övrigt brukar hålla till på andra sidan gränsen till Blekinge, skickar en länk som kan ge er som inte kände Weissen en vink om hans personlighet och hur han uppfattade sin roll som chef.

Tisdag: På Udden duger bara hennes köttfärssås

Sanningssägare.

Han: Jag har alltid gillat Expressens krönikör Johan Hakelius. Kan bero på att jag en gång i förr-i-förr-tiden-tiden övertog hans chefsredaktörsrum. Jan Stenbeck hade gett honom sparken och sånt skapar manlig gemenskap och dunkel lojalitet bakom husses rygg.
Numera är Hacke frigående krönikör som flanerar genom livet med fyndiga iakttagelser om det moderna livet. Som den här: ”En svensk, åtminstone en sådan i medelåldern, som sätter sig ned och kartlägger sina matvanor de senaste 40 åren, kommer i säkert åtta av tio fall upptäcka att hon eller han i praktiken har flyttat. En aning till Thailand, Japan och Kina. Lite grand till Mellanöstern och Nordafrika. I viss mån till Frankrike, USA, Mexiko och Grekland. Mest till Italien…”

Det handlar alltså om hur den svenska maten så att säga tryfferats med utländska influenser: ”Det finns fem sorters parmesan och snabbmakaronerna får gruppstryk av tjugo sorters pasta – färsk och torr, skuren med bronskniv och tryfferad med ricotta. Torra skinkor talar emilianska och piemontesiska över huvudet på västgötska och jämtländska kokskinkor. I bröddisken står sig möjligen tunnbrödet och rostbrödet, men sirapslimporna är hopplöst förbisprungna av surdegslevainer, focaccia och än mer exotiska pitabröd.”

Svensk husmanskost.


Och det optimala beviset: ”Tacos kallas numera Sveriges nationalrätt. Svenskarna lägger en dryg miljard på tacos om året, vi äter flest tacos i Europa och 85 procent av oss säger att vi äter tacos regelbundet.”
Lägg där till andra basala saker som franska viner (Mont Redon!). För att inte glömma råvaror som hennes tomater och chili (Sydamerika) och vindruvor (Medelhavet) som inte ens fanns där jag växte upp som barn.

Krönikören är på intet sätt kritisk till denna kulturimperialism. Poängen är istället att förskjutningen i matkassens innehåll inte är ömsesidig process. Någon större export av glasmästarsill till Italien förekommer inte. Försök få tag på messmör i Mexico City, om du kan. Fransmännen talar inte varmt om saussice de falun.”

Den svenska synden blev en hyggligt stor exportvara, men de flesta av oss som entusiastiskt anslöt oss till den revolutionen på 70-talet tycker nog – åtminstone så här i efterskott – att dagens importerade gastronomiska revolution erbjuder en mer bestående njutning.
Trots dess negativa effekt på bytesbalansen.
– Det är bara att tugga i sig, som Johan Hakelius uttrycker det.
Med glädje.

Dagens middag.

Idag ska vi dock äta hennes spagetti och köttfärssås. Och den har i alla fall sitt ursprung i Torsås, ty där föddes hon. Eller möjligen på Öland där hennes morbror Jocke gjorde den bästa köttfärssåsen redan på tidigt 60-tal och som senare, verkar det som, möjligen långt tidigare, typ trehundra år tidigare, inspirerade kockar i staden Bologna att koka ihop en dito sås.
– Och på italienares vis stal receptet och lanserade köttfärssåsen under namnet bolognese.

Spelar roll: Italienarna vann fotbolls-EM, men det finns ingen köttfärssås som den Gunnar, dagens gäst på udden, och jag kommer att serveras idag.

MåndaG: Om Ernst är större än Garpen kan han tända ett annat ljus …

(Uppdaterad 16:32)

Han: Med fasa noterade jag igår att trots fyrens dramatiska historia lockar Garpens fyr flest besökare nu för tiden för att Ernest Kirchkål, förlåt Kirchsteiger, inrett ett andhus på den lilla fyrön utanför udden.
– Sic!

Förlåt den sura tonen. Det är inte Ernsts fel att televisionens nöjesprogram blivit allas vårt gemensamma universitet och minnespalats.
Så om vi idag vänder andra kinden till, ty det finns fler fyrar att bli kändis-kända.
– Således: Naturligtvis bör TV4 fira ner Ernst på Ölands södra grund några veckor!
Genom att ensam tassa omkring på sina bara fötter på den bortglömda fyren skulle eftervärlden kanske även komma ihåg Anders Ahlmark.
Känd som ”Fången på fyren”.

Nästa fyr för Ernst.

Fyren på Ölands Södra Grund var Sveriges första bemannade kassunfyr. Man behöver bara se fyren på bild för att inse vilket banbrytande pionjärarbete det är och hur det kändes att arbeta här ute på öppet hav. Total höjd 47 m, höjd 35 m över vattenytan, ståendes på 12 m djup.
Den 1 augusti år 1951 tändes fyren. Fram till 1962 drevs fyren av likström och använde beroende på behov växelvis en 250W eller 1000W lampa. År 1970 byttes linsen ut mot 96 sealed beam lampor monterade på flera ramper i en spaltsektorfyr. 1993 byggdes fyren om till solpaneldrift

Ölands södra grund ser vi inte från udden. Däremot ser vi på natten ljuset från fyren Långe Jan på Ölands södra udde och kassunfyren ligger i en rak linje bakom Långe Jans ljussignal, cirka 12 distansminuter ut i havet.

Fyren var bemannad åren 1951 –1970. Men den mest dramatiska utplaceringen skedde år 1979 när kartografen på Sjöfartsverket i Norrköping, Anders Ahlmark, firades ner från en helikopter för att sona sitt brott  – som inte var något brott och straffet därför ett av de värsta rättsövergrepp som begåtts i den moderna svenska statens historia.

Om någon skulle ha firats ner i den vindpinade tornet för att begrunda sina synder borde det ha varit Sjöfartsverkets dåvarande chef, ansvarig för justitiemordet.
Jag påminns om denna historia av Ölandsbloggaren Staffan Lagerström som skriver alltid intressanta Alvarssamt (”icke allvarligt om livet runt alvaret”).  

Tankern på grund.

Historien i korthet: I oktober 1977 gick den ryska oljetankern Tsesis gick på grund  vid Fifång i Södertäljeleden utanför Trosa. Fartyget sprang läck och cirka 1 000 kubikmeter olja läckte ut i havet. Sjöfartsverket lade skulden för olyckan på lotsen, sjökapten Hjalmar Nordenberg och fartygets befälhavare, sjökapten Vladimir Minailenko.  Men orsaken var i själva verket att Sjöfartsverket hade missat att rita in grundet på sjökortet.

Förste kartografen på Sjöfartsverket Anders Ahlmark slog larm om misstaget, som verket inte ville kännas vid.
I stället för att hyllas som modig visselblåsare pekades Ahlmark ut som en förrädare av Sjöfartsverks chef och som straff placerades på den sedan sju år obemannad fyr mitt ute i havet söder om Öland.
– Han har skadat verket så in i helvete. Så inte tänker vi be honom om ursäkt, sa dåvarande generaldirektören för sjöfartsverket, Kaj Janérus, till Dagens Nyheter.

Affären uppmärksammades av medierna, ”Fången på fyren” blev en folkhjälte, för Ahlmark hade nämligen rätt i sak. Det slog senare Högsta domstolen fast 1983. Men hans fortsatta karriär var förstörd. Han fick inte fortsätta som kartograf och efter många år i karantän slutade han på verket.
– Någon ursäkt har han aldrig fått.

Inte heller fick chefen något straff för sina försök att slå blå dunster i ögonen på allmänheten.
– Men man har byggt en fyr på grundet som inte fanns, och det tycker jag är en ursäkt i sig, konstaterade Anders Ahlmark före sin död.
Idag är fyren Kärringhällan placerad på grundet som Tsesis gick på. Även fyren på Fifång justerades så att dess ledsektor blev smalare.

På sin blogg Fången på Fyren har Ahlmark berättat hela historien om den groteska processen som slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen.
– Inte minst hur han upplevde landssättningen på tornet i havet.
Du får ursäkta om jag tröttar din semesterhjärna med ett längre citat (nej, jag kräver att du läser och begrundar vartenda jävla ord!!): ”På håll såg kassunfyren ut som en tändsticka i ett jättehav. Vinden hade friskat i och havet hade börjat bli vitt. Jag hade gett vad som helst för en kamera – en ny makalös bild. Helikopterlandningsplattan på toppen såg försvinnande liten ut på håll utan referenser, men den blev som tur var större när vi närmade oss. Piloten gjorde en flott landning mot vinden. Alla strålkastare och varningsljus som fanns verkade vara påslagna.
– Det blåser som fan där ute, så håll för helvete i dig när du går ur, skrek piloten när jag fått av mig hörlurarna.
Han hade rätt. Vinden slet i mig från alla håll. Kurt hade lyft bort gallerluckan och dök upp ur ett fyrkantigt hål i betongplattan. Han hjälpte mig att lasta ur och bära ner utrustningen i skydd. Det tog bara ett par minuter. Piloten fick klartecken av Kurt. Han gjorde tummen upp tillbaka. Helikoptern lyfte direkt. Det vrålande motorljudet försvann när den satte kurs mot land och jag följde helikoptern med blicken en kort stund.

I fjärran tyckte jag att jag såg skenet från ”Långe Jan”. En stege ledde ner till en meter bred avsats med ett glest järnräcke som gick runt på utsidan av fyren. Vi bar våra prylar till den motsatta sidan. Vinden sög tag i den stora overallen och det gick 171 inte att stå stilla. Det var dryg trettio meter ner till vattnet från den smala avsatsen. Jag tittade inte gärna ner mot de fräsande, vita bränningarna i det svarta havet som bröt mot fyrens stadiga betongvägg. Helvete också! Den tunga järndörren hade fastnat. Vi kunde inte rubba den. Kurt fick fram ett verktyg och lossade ett järnrör ur räcket som han kunde bryta med. Min vän slet till, dörren gav med sig och blåste upp med våldsam kraft. Han höll på att kastas i havet genom det hål han själv åstadkommit i räcket, men klarade sig med en hårsmån från att bli träffad av dörren. Jag hämtade mig först efter ett kort chocktillstånd. Snubblande i vinden tog vi in våra prylar och hjälptes åt att dra igen järndörren bakom oss. Scenförändringen var overklig. Det blev tyst, lugnt, varmt och framförallt ljust. Vi hade kommit direkt in i fyrtornet, där fyrbelysningen finns. Hundratals strålkastare, liknande fotolampor, var uppmonterade på fasta ramper. De tändes och släcktes med några sekunders intervall. Varje gång uppstod ett mystiskt väsande ljud. Jag var så fascinerad att jag för ett ögonblick glömde att vi inte var ”hemma” än. Kurt fick säga åt mig att vi måste fortsätta ner i fyren. Men först måste jag kränga av mig flygoverallen, en befriande känsla. Det var sämre med ljus på våningen under. Vi fick klättra på en smal stege för att ta oss dit. Kurt fick byta några glödlampor och jag frågade om jag kunde hjälpa till.
– Det kan du säkert, du är ju elingenjör nu, sa han och log brett.
– Just det, svarade jag utan att le. Jag hade inte hämtat mig från den skakiga upplevelsen på utsidan. Det blev ljust i den trånga spiraltrappan, och vi kunde fortsätta neråt, in i fyren innandöme. Kurt berättade att det fanns nio våningar. Bostadsdelen låg i mitten. Fyra våningar ner låg det översta bostadsplanet. Där fanns också kontoret. Golvytan blev med ens sex gånger så stor som i tornet. Mot fyrens yttervägg fanns små rum liknade tårtbitsformade fartygshytter. Framför hytterna fanns en bred avsats som slutade med ett enkelt räcke mot det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn.
Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning. Jag kunde inte släppa den dramatiska situationen med järndörren på avsatsen. Tänk om jag hade sopats i havet kvällen innan. Vad hade hänt då? Eller konsekvenserna om Kurt inte hade hunnit undan? Tankar jag inte ens vågade tänka…”

Anders Ahlmark har aldrig fått någon uttalad upprättelse från staten. Däremot har Fången på Fyren blivit en symbol för civilkurage – och vad det kan kosta – om än lite bortglömd i vårt medielandskap.
Därav dagens budskap från den här motvilligt imponerade gubben på udden:
– Kanske kunde Ernst K i någon mån skingra glömskans dimmor kring hjälten bara genom att inreda ett litet rum i det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Annorlunda vy idag… regnmoln över Öland! Regnade en skvätt här med förut. Ganska skönt faktiskt.

Hon: därute någonstans, till höger i bild, ligger nog grundet. Undrar om det är ”pricken” man åkte till för att lägga flundregarn förr, det var lååångt dit vet jag, tog ett par timmar. Mamma och pappa gick aldrig så långt, tyckte det räckte med sandbotten till höger om Fimpan för vår konsumtion. Men jag har varit där med Bertil dit.

Söndag: full fart igen!

(Uppdaterad 18:45, 18:05)

Hon: det här med att vara ledig och koppla av kändes inge bra, full fart igen. Vaknade lite för tidigt av en jäkligt jobbig fluga bara, men ett uppfriskande dopp så kommer man igång. Ja algerna är på väg till Öland och vattnet är klart och fint igen, hurra!

Morgon-skörd

Börjar med att vattna och ge näring överallt. Skördar det som behövs under tiden. Binder upp sockerärtorna bakom Chateau Margareta (borde jag gjort för längesedan…) och småpratar lite med grannen Kajsa. Mysigt, längesedan vi gjorde det, typ på försommaren innan husen fylldes med barn och barnbarn.

Mjuk kaka med blåbär och röda vinbär

De sista röda vinbären plockade jag in, och tillsammans med hallon, blåbär och jordgubbar som blivit över under veckan blev det både en mjuk kaka och fyra burkar sylt.

Sylt/marmelad på fyra sorters bär!

Igår, efter pytt på överbliven potatis och tre tråkiga korvar bestämde jag att idag skulle det bli sallad på våra grönsaker. Började med att ugnsrosta aubergine, zucchini och paprika. Stekte halloumi (svensk…) och några sockerärter. Plockade in lite sallad och delade några nävar tomater…

Voilà!

Men först en svampsmörgås gjord av de superfina kantarellerna jag fick av kompisen och grannen Ancy häromdagen. Det var en STOR burk, men några försvann ner i Hans pytt igår…

Hans macka..,
Min macka! Så gott Ancy, Tack!!!

Just det, hann faktiskt plocka bort lite vissnande blommor här och var också, känns bra. Vila är överskattat!

Garpen i vinterstorm.

… och dagens mest omtumlande nyhet: Ernst är större än fyren!

Han: Den mackan var verkligen god! För egen del har jag spanat ut över havet för idag läste jag nåt som fick nackhåret att resa sig.

Jag har alltid tyckt att fyrar är mytiska och spännande. Utanför udden ligger en sådan mytisk profil: Garpens fyr, uppförd i sin ursprungliga form år 1893 med Vinga fyr som förlaga. 1919 höll en lösdrivande mina från första kriget på att spränga hela skiten luften.
Dagens 27 meter höga fyr uppfördes år 1934. Två år senare, julen 1936 tog lastfartyget ”Sigrid Mathiesen” fel på Garpen och Utgrunden och gick därför på grund. Fartyget var lastad med kaffe och bananstockar till Stockholm. För att gå flott beordnade kaptenen att dumpa lasten över bord.

Kaffesäckarna sjönk till botten men bananstockar flyter och vår Margereta (Chateau M.), då 12 år gammal, har berättat för mig att den julen tackade många Torsås- Bergkvara- och Söderåktabor gudarna för den julklappen.
Många hade aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, mindes Margareta på gamla dar och lät blicken förlora sig över havet.
Genom hennes fönster ser vi fortfarande fyren två distansminuter ut:

Alltid i blickfånget.

Fram till år 1967 var fyren bemannad. Den mest legendariske av fyrmästarna hette Hjalmar Sjöholm. Han blev fyrmästare år 1934 och stannade på Garpen i 24 år.
– En livsinsats, i klass med min svärmors pappa Andreas Krall som var fyrmästare på Långe Erik vid Ölands norra udde i 37 år.
Ibland anar jag att även kvinnan i mitt liv fått sitt DNA präglat av livet på en fyr.

Att vara fyrmästare var inget jobb för vår tids storstadsmänniskor, sällskapssjuka och nöjeslystna. Ön är bara 300 x 60 meter stor. Vid normalvattenstånd. Öns högsta punkt når knappt 2 meter över havet och när stormarna drar ner genom Kalmarsund försvinner 30 procent av landytan under vatten. 
– Nej Kasper och ni andra kära barnbarn, ungarna som bodde här hade varken paddor, mobiler eller tv. De kunde inte ens roa sig med att ta selfies när stormarna fick det smala tornet att gunga.

Idag är Garpen ett turistmål med massor av spännande och otäcka historier att ta del av, som när tio ungdomar under sitt sommarlov år 1925 drunknade i havet när de skulle ro in till fastlandet.

Ernst fick i alla fall träffa Hjalmars son Gustav.

Med detta som bakgrund berättade Barometern häromdagen den för mig mest omskakande historien om Garpen, nämligen vad som lockar dagens besökare:
– Man skulle kunna tro att fyren är Garpens stora ­dragplåster, men så är inte fallet, konstaterar Niklas Banérsson, ­som sedan tre år driver ett Bed & Breakfast på ön.

Vad som lockar, läs och häpna, är istället att Ernst Kirchsteiger år 2009 intog ön med sitt program Sommar med Ernst. Detta för att barfota inreda ett rum i ett uthus. Det kallas ”andrummet” och är bokat nästan konstant, ­berättar Banérsson för oss läsare.

– Man märker vilket ­genomslag TV har. Ernst är ju lite av en vattendelare, antingen älskar eller hatar man honom. Men intresset är fortfarande stort.

Ska man skratta eller gråta? Fanns det någon rättvisa i världen kunde man hoppas att Hjalmar Sjöholm går igen som en vinterstorm och blåser enfalden i havet.

PS: Fascineras du också av fyrar? Då bör du läsa Fyren av Kristian Petri (Bokförlaget DN, 1999). Du är i fint sällskap. Bland annat får du veta varför psykoanalytikerna Sigmund Freud och Carl Gustav Jung var besatta av fyrar, varför poeter som Yeats och Rilke bosatte sig i ensliga torn – och att August Strindberg hade långtgående planer att söka jobb som fyrvaktare på Gotska Sandön.

Firad idag.

Nåt att fira är däremot att vårt barnbarn Ludwig fyller 17 idag. Fyller gör även Hasse Axelsson, ”Tomat-Hasse i Gata”. Ludwig får vi fira när vi åker över till västkusten, Tomat-Hasse firar vi på det lokala haket med manligt existentiella samtal och en selfie.

Lördag: Drömmar om hennes lökar

Han med hennes lökar. Foto: Bengt Uggla.

Han: Vad har vi lärt oss idag? Klockan är bara 08:44 men jag har lärt mig hur vi ska lagra hennes lök och vitlök.
– i en papplåda under sängen.
Jo, det är sant för det är Sara Bäckmo som berättat det för mig.

Landets trendigaste trädgårdsmästare just nu (snart på en tv-skärm nära dig) har i sin tur lärt sig av Birger.  
– Jag trodde det var bluff och båg för ett gäng år sedan när familjens vän Birger demonstrerade hur han lagrade lök. Han viftade med en pappkartong och pratade om att ha den ståendes. Inomhus. Full med lök. Det krävs inga jordkällare, frysboxar, exakt tempererade förråd eller konserveringsmetoder. Det är i stort sett bara lök och ett hem som behövs.

Så får det bli. Nu får lökskörden torka i min ateljé, det vill säga det som var min ateljé men blivit ett förråd och museum över flydda tider – typ hennes julpynt, kuddar till alltför många utemöbler, fågelmat, hennes burkar, tavlor, mina ekonomipapper.
Jag har börjat återta förlorat territorium genom att placera min stora skinnstol mitt i rummet. Dessutom står min transistorradio på dygnet rum för att radiovågorna ska varna fientliga element från att närma sig.

Löktork.


Men även löken måste ju få någonstans att torka. ”När den färska löken torkar lär blasten på något sätt korka igen infarten till löken och minskar risken för att den blir dålig. De yttre lagren av löken torkar också upp och bildar det prassliga orangebruna höljet som omger själva löken. Jag torkar löken så noga jag kan, och sedan lite till för att vara på den säkra sidan. Bäst blir den om den får ligga luftigt och inte på hög huller om buller.”

Skriver Sara B.

Nästa steg inför hösten/vinterns slutförvaring under sängen ska jag ”fnassla av” blasten, klippa bort eventuella rotdelar och putsa bort överflödigt skal. Sedan lägger jag dem i en våra tömda vinlådor och så somnar jag lycklig och glad på hennes lökar medan dagar läggs till veckor och månader tills hon sätter nya fröer i februari och vid den här tiden nästa år har förhoppningsvis den sista löken modell 2021 hackats ner i någon sallad eller god gryta.
Så ska vi ha det.

Tack, då tar jag ledigt i eftermiddag 😉

Hon: så tacksam att Han tog över ansvaret för löken. Vaknade lite för tidigt med tanke på att vi har ett par dagar utan sommargäster för första gången på flera veckor, och då tänkte jag på löken det första jag gjorde… Det andra var att jag måste ut och vattna och se över ”förödelsen” av gårdagens hårda vind.

Det visade sig inte vara så farligt faktiskt, men det var väldigt torrt! Nu är allt vattnat och någotsånär uppbundet och jag tänkte faktiskt sätta mig och läsa under parasollet.

Söt middagsgäst vilar ut på kissarnas solsäng!

Men först lite om gårdagskvällen! Min kompis (sedan 22 år tillbaka) och före detta kollega från mina år på Garbergs (åtta!) kom förbi Skeppevik med sin pojkvän Per. Anna var den som först ”bokade” in sig här i sommar, faktiskt redan i mitten av maj. ”Ordning och reda, jag är ju produktionsledare” sa Anna när det kom på tal, ha ha! Dessutom bokade Per samtidigt övernattning på campingen i en av deras gäststugor eftersom vi har svårt att härbärgera övernattande gäster med hund. Hus 2 är ju allergifritt och hus 1 bebos av två hundhatande ”vildkatter”.

Han hade mycket att berätta…

Hursom hade vi en urtrevlig kväll trots halv storm. Vi hittade lä vid sjöboden, första ”vindskyddet” vi skaffade mod nordanvinden. Och där satt vi till mörkret föll.

Ps. Tack Blomlöfs rökeri för att ni finns när orken tryter! Maten uppskattades!

Anna och Per, kom snart tillbaka, men gärna i lågsäsong (säger jag till alla just nu, ha ha) när värdinnan är aningen piggare och orkar laga maten själv!

Sötaste Anna, så roligt att ses!!! Det gör vi om snarast, här eller i Stockholm!