Måndag: När hon smiter ut i skogen bygger han skafferi

(Uppdaterad 20:24, 20:11, 18:30)

Hon: för själsfriden borde jag ha städat idag, men hade absolut noll lust. Men för att ändå känna att jag gjort något nyttigt började jag med ett yogapass. Ja, två pass i veckan var det ju, bravo!

45 minuter Vinyasa med det här gänget!

Och sedan, efter att ha vattnat i växthusen, en promenad genom skogen. Det är äntligen lite bättre väder, till och med solen har tittat fram en hel del idag. Fast det blåser fortfarande bra här ute på udden, och igår kväll lät det som om vinden flyttade bord på baksidan.

Redan börjat nallat lite på denna bilden…

Tog en sväng förbi mitt svampställe, som inte levererat trattisar på ett par år nu. En och annan kanske, men nu var det massor. Fast så pytte pyttesmå att de borde fått stå kvar och växa till sig. Men det vågade jag inte, kanske någon annan hade hittat dem innan jag hann tillbaka…

Fler…
Och även lite utanför ”stället”…

Väldans nöjd, även om de var små. Inte van att hitta någon svamp alls, förutom lite stolt Fjällskivling utanför huset. Och så sopparna jag vågade mig på för några veckor sedan. Men det var lite läskigt, trattkantareller känns mycket mycket bättre och lyxigare på något sätt. Lång skogspromenad blev det också, lyckades fördriva hela dagen utan att ha gjort någon nytta alls… nu är det väl snart drinkdags 😉

Rensade!
Skafferi.

Han: Härliga bilder! För egen del hoppade jag över både yogan och svampskogen. På förekommen anledning har jag ägnat förmiddagen åt att bygga ut hennes skafferi (ovan).
– Det gäller ju att samla i ladorna som vår finansminister och blivande fru statsministern sa i riksdagen idag.
Eller kanske sa Magdalena Andersson som det var:
– Nu är det valår och då gäller för oss Socialdemokrater att öppna statens alla lador så att maktpartiet bäddar för stöd från både Vänstern och Centern och Miljöpartiets krav på en familjevecka.

Det ska bli spännande att se vad alla stora ord i dagens budgetdebatt kommer att koka ner till. Och apropå språk har väl ingen missat att kravet på språktest fått en renässans. När Sverigedemokraterna lanserade krav på språktest var det fascism och nazism. När Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, föreslog ett språktest för att få svenskt medborgarskap var det en ”magnet för främlingsfientliga väljare”, skrev justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) i sin blogg.

Det var några år sedan. I dag är språkkravet en del i den Socialdemokratiska regeringens migrationspolitik. Hos Anders Holmberg i SVT-programmet ”30 minuter” skruvar Morgan Johansson på sig inför minnet av sitt – numera raderade – blogginlägg som han skrev på den tiden när han tyckte att språkkrav för medborgarskap var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet” men typiskt för folkpartiledaren Lars Leijonborg, ”en politiker som inte är så noga med de grundläggande värderingarna”.
– Bara så jag förstår här… Man kan så klart ändra sig även i politiken. Men det är ingen liten förflyttning, konstaterade programledaren och lille Morgan flackar med blicken som han förmodligen alltid flackat med blicken när han avslöjats med att ha pinkat på mattan och skyllt på katten.
– Det är korrekt. Jag har tänkt om, svettas statsrådet.

Det krav som igår var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet” är idag S-politik.
– Är ditt syfte ädlare, undrar intervjuaren nu med skärpa i rösten.
– Mitt syfte är ju att få till en bättre integration, pep Johansson.

Slutsats? En given slutsats drar Viktor Barth-Kron i Expressen: ”Om en borgerlig regering stramar åt invandringen så ekar stöveltrampen från det tyska 30-talet, men om S-regering gör det är det istället hammarslagen från det svenska 30-talets folkhemsbygge som hörs” (Expressen 19.9.21).

Men det finns en alternativ slutsats som är viktigare:
– Morgan, när du lyssnar på politiska motståndare ska du lyssna på vad de faktiskt säger, inte spekulera i vad du vill tro att de egentligen menar.
– Du behöver inte tycka som andra. Men ta fasta på vad folk faktiskt säger och skriver i sina förslag – mellan raderna står ingenting.

Dessutom bäste Morgan: Det är inte fel att ändra sig. Tvärtom! Men förklara i så fall för oss andra varför du gör det och låtsas inte att (s)pråkkrav för medborgarskap är något annat än (sp)råkkrav för medborgarskap.
– För jag utgår från att du verkligen menar vad du säger och inte bara fiskar röster i grumligt vatten.

Men när allt kommer omkring finns det saker som känns viktigare när vi sett alla nyhetsprogram. Typ en familjekväll framför Idol.

Alltså, den är mycket större och finare i verkligheten!

Hon: och om man släpper blicken från tv:n så är det en fantastisk måne över Fimpan. Fast göra den rättvisa på bild går ju aldrig…

Söndag: För livet & kärleken i Demånes värld

Med alla bollar i luften samtidigt.

Han: Somliga konstnärer vänder verkligheten ryggen och skapar sig en egen fantasivärld. Andra gör konst av verkligheten. Målaren, skulptören och trädgårdskonstnären Susanne Demåne tillhör de senare. I en gammal folkskola i har hon förvandlat allt till konst.
– Bokstavligt talat allt – stolar, bord, en skolsal här, ett lusthus där, stubbar, ved, hönor, hästar, skogen, trädgården.

Förra helgen gjorde vi en konstrunda i Småland. Idag var det dags för dito i Blekinge. Men vi kom bara hem till Susanne i Edestads gamla skola.
Bland prinsessor, hästar, skogsfolk, honjävlar, en räv och farliga rosa män blev vi fast. Med oss hem hade vi en fin bok med personlig dedikation, en ny bekantskap, en liten tavla och en ordentlig dos av smittsamt skaparvirus.

Hon: ja fantastiskt ställe och fantastisk konstnär och person. Kul att prata med henne var det också. Dessutom älskade hon träd lika mycket som vi. När de hade huggit ner ett träd längs stigen hon gick var dag, då hade hon känt det som om det var henne de stuckit ner. Kände helt igen mig!!

John Bauer-känsla!
Och här går vi stigen…
Som också var en fotoutställning

Hon hade dessutom levande djur. Höns, gäss och två svarta magnifika hästar (som hon ibland hade uppvisningar med) strövade runt i trädgården. Underbart allting helt enkelt.

Inga vanliga höns precis, de var också magnifika

Var inte bara sevärt i trädgården för den delen, utan även hörvärt, så på med ljudet nu:

Måste bara lägga upp lite bilder till, går inte att sålla helt enkelt…

Kolla vilket ställe!! Filmiskt!
Hallå där!
Bakom hästen står konstnärinnan själv i cool keps och samtalar med besökare. Outtröttlig!
Godnatt!

Lördag: Förstagångsväljare…

Hon: det var första gången jag röstat i ett kyrkoval, vad jag kan minnas i alla fall. Han är inte med i svenska kyrkan men hade jäkligt mycket synpunkter på själva valet och mitt val och svenska kyrkan som sådan med mera med mera, i bilen på vägen dit. Gå med i kyrkan då kan man ju tycka, eller håll klaffen 😉

Japp, jag har röstat i kyrkovalet!

Jag hade i princip bestämt mig redan men höll på att ändra mig på grund av argumentationen i bilen. Men så fann jag ett namn på en nära och väldigt omtyckt vän på den ena listan, det avgjorde saken! (Inte hans synpunkter alltså, ha ha…)

… och vi andra undrar vad Gud gör en sån här dag

Han: För egen del lämnade jag svenska kyrkan redan när den var statskyrka. Orsakerna var två:
– Jag hade kommit fram till att jag hade ett bättre förhållande till gud än vad kyrkan verkade ha.
Dessutom insåg jag redan då att religion är en för viktig sak för att överlåtas till präster, politiker och andra mellanhänder.

Vi har ett gott förhållande.

Mitt avhopp skedde redan för 50 år sedan och ingenting har hänt sedan dess som fått mig att ompröva mitt beslut.
Tvärtom. Vi har haft ett bra förhållande, Gud och jag.
Avspänt och tolerant.
– Som i alla bra relationer beror det på att vi kan tjafsa om ditt och datt men i grunden bottna i att vi har samma grundvärderingar.
Tror jag.

Möjligen är vi lite för lika för att bo ihop under samma (kyrk)tak om man säger så. Det blir lätt så när någon i ett förhållande envisas med att försöka forma den andre till sin avbild.
– Och här skyller jag inte bara på honom.
Men som sagt, i grunden är vi ganska lika.
– Jag tror man kan säga att vi är lika självupptagna, lättrörda. Lättstötta.
Och omnipotenta – vi tror att solen går upp för att vi ska få leka.
– Det slår mig att vi båda varit chefer i hela våra aktiva liv. Jag sedan Roger Andersson (Lille-John) som var huvudet större än oss andra pojkar pekade och sa:
– Peppe ska vara Robin Hood.
Vem som pekade med sitt finger på Gud framgår inte.
Inte heller om han också var 9 år eller…?

Jag vet, den tröttsamma ironin. Och humörsvängningarna. Inte sällan framstår vi som koleriska.
– Även du Gud blev som bekant skogstokig på idioter. Särskilt under din gammaltestamentliga period i ungdomen.
Om du nu inte föddes lillgammal.
Eller som surgubbe.
Till vårt försvar måste man säga att vi också är snälla. Romantiska. Lättrörda.
– Kärleksfulla och därför, tyvärr, ibland svekfulla.
Men till vårt försvar:
– Ofta är förlåtande mot de svekfulla och jagsvaga.
Osv.

Även han verkar vara rastlös – i min världsbild är Gud ingen hon eller hen, övertygad som jag är om att ingen kvinna skulle behandla sina barn så illa.
I liten skala påminner min skapelseberättelse på udden om hans:
– Fort men fel, som man säger.
Det som inte är färdigt på sex dagar blir aldrig färdigt.
– Om det är något jag är avundsjuk på så är det hans lättjefulla inställning till arbete.

Åtminstone om vi ska tro hans egen biografi: ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort” (Första Moseboken 1:1).
– Snacka om att inte jobba ihjäl sig!
Inget stöd för arbetslinjen och uppskjutna pensionsåldrar där inte.
– Undrar om hon funderat på den aspekten innan hon röstar.

Medlem.

Jag följde med henne till pastorsexpeditionen i Torsås och hade där ett trevligt samtal med en av valförrättarna. Dock fattades det något i stämningen som gjorde att jag återigen undrar över meningen med föreningen:
Gud skapade världen som ett skämt.
Det menade den helige Thomas av Aquino och allt talar för att den store kyrkoledaren har rätt, eller hur?
Jag har alltid trott att gud skrattar lika gott åt Monty Pytons ”Life of Brian” som jag.
Men märks det i kyrkovalet?

Sen finns det förstås skillnader. Det här med kvinnor till exempel. Som författaren Eduardo Galeano påpekar (Omfamningarnas bok) är den kristne guden lite eljest.
Han är den ende av gudarna som aldrig haft sex.
Så är det.
– Av alla gudar i alla religioner i mänsklighetens historia har han aldrig kommit ut ur en enda garderob.
”Varje gång jag tänker på det tycker jag synd om honom”, skriver Galeano. ”Och då förlåter jag honom för att han varit en sådan bestraffande överpappa …”.

Instämmer! Men det handlar inte bara det här med sex. Jag fattar att pr-folket har rensat hans cv (Bibeln) från distraherande bifigurer. Jag menar, tänk om fru Gud mitt i storyn om den intensiva skapelseveckan hade öppnat ett fönster och ropat genom universum:
– Är du klar snart med det där du håller på med? Maten står på spisen, vi andra har ätit.

Och ändå. Jag ser det först nu, när jag skriver detta, att Guds spökskrivare i Första Moseboken noterar att Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” 
Vi?
– Vilka var ”vi” innan Gud påstås ha skapat världen och alla oss andra (inklusive mannen och åsnan)?

Säg det. Men oavsett vem eller vilka som en gång i tiden fanns där någonstans i bakgrunden känns det som om vi även på den här punkten är mer lika än det verkat.
– Vi behöver ett ”vi” för att få ihop våra historier.
Som här på bloggen.
Men förlåt kära fru … nu kom min del i dagens notering kanske att handla om fel sak:
– Jag menar kyrkovalet har ju inget med Gud och religion att göra.
Överens?

Har inget med religion att göra.

Fredag: Saker man inte förstår

Han: När jag fyller tolv år får jag Hjalmar Bergmans Clownen Jac i födelsedagspresent av min pappa. Två år senare har han slagit in W.W. Sawyers Vad är differential och integralkalkyl?
Jag undrar fortfarande somliga kvällar varför han tyckte att en tolvåring borde läsa Bergmans tragiska avskedsroman innan han tog farväl av publiken med en överdos.
– Förutsåg han någonting i min framtida karriär?
Clownen Jac står ständigt på scenen, men alltmer motvilligt. En central sekvens lyder: ”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig.”

Det där med differential och integralkalkyl är lättare att begripa. Han var ingenjör och matematik ett språk även fjortonåringar måste kunna om (när!) de också blir ingenjörer. En tid inger den elementära aritmetiken viss tröst, men till Ingenjörens sorg kommer jag inte längre än till Sawyers slutsats på sidan 28: ”Fallet med konstant hastighet är alltför okomplicerat för att vara särskilt intressant.
Meningen har jag strukit under med blå penna.
I kanten, tre frågetecken.

Varför jag tänker på det denna regniga dag? För att det är först idag som jag tror mig förstå det verkliga syftet bakom pappas böcker. ”Den största tjänst man kan göra sitt barn är att sätta böcker i deras händer som de inte begriper”, skriver DN:s Anna-Lena Laurén. ”De utvecklar sitt språk och lär sig att acceptera att de inte förstår allt”.

Det ligger något i det. Även om man naturligtvis inte behöver läsa böcker för att förstå att man inte förstår allt.  En sak jag på förekommen anledning ofta undrar över är vart mina glasögon tar vägen.
Vis av erfarenheten brukar jag köpa på mig ett antal läsglasögon. Jag har till och med en langare i huvudstaden som köper ut billiga glasögon i olika färger.
Men trots att jag har ett femtontal färgglada dito är de allt oftare som uppslukade av jorden.
– Särskilt när jag får för mig att skriva något.

Plötsligt finns de där.

Å andra sidan: Ibland är glasögonen som katterna – plötsligt dyker de upp från ingenstans och ser ut som om de aldrig varit borta.
– Just nu räknar jag till fem (5!) par liggande på bokbordet bredvid mig.
Märkligt att de dyker upp just denna regniga fredagkväll när jag inte kan komma på något vettigt att skriva om.
Därför låter jag dem ligga och överlämnar med varm hand ordet till henne.

Hon: jag älskade att läsa när jag var liten, och gick till biblioteket i Torsås var och varannan dag. Det låg där vårdcentralen idag ligger. Men då var det ett gammalt fint trähus med trädgård. Ingången var från Karlskronavägen.

Jag kommer så väl ihåg tanten som jobbade där, hon var liten och rund med grått hår och knut, men just nu kommer jag inte ihåg vad hon hette. (Det kommer…) Problemet var bara att det var åldersgräns på böckerna jag helst ville låna, vilka man fick låna berodde alltså på hur gammal man var, vilket ju i så fall var ännu tokigare än vad jag redan tyckt. Men Margret Ellow (tack Gerthie) lät mig ändå låna utav de förbjudna, och min älsklingsbok alla kategorier var Tusen och en Natt. Jag lånade den om och om igen för jag fick bara ha den två veckor åt gången.

Men idag har jag varit mer digital, var helt enkelt tvungen att ge mig på The Magic Mouse, för i nästa vecka blir det jobb jobb.

Hur ska det här gå…

Alltså, den var busenkel att ”sätta igång”. Varför har jag inte haft en sladdlös sådan här tidigare!!

Både snygg, enkel och sladdlös.
Lagt torkade fröer i påsar samt lagt nya på tork.

Lite fix med mitt ”riktiga” jobb hann jag förstås också med. Fingertopparna hettar, varför har jag inte skyddshandskar… råkade dessutom klia mig i ögat. AJ!! Fick skölja med massvis med vatten innan jag kunde öppna ögat igen.

Och dagens väder:

17.20. Grått, grått grått!

Han: Jag visste väl att hon skulle få ihop dagens betraktelser från udden. Allt beror på vädret! Regn och 9-15 sekundmeter blåst från nordost. Inte undra på att jag inte hittar mina glasögon.

Torsdag: Rädda det som räddas kan…

Får se om de mognar härinne…

Hon: fy tusan vilket väder!!! Vaknade redan 5.30 utav stormen ute. Eller nästan storm, rak pålandsvind hursomhelst. Och så spöregn på det, fram till kanske två i eftermiddags. Då gick jag ut och tog in så mycket av de gröna tomaterna som möjligt, plus hällde ut allt vatten som samlats i de som låg i lådor under markisen på baksidan. Ja markisen fick vi dra upp igår kväll eftersom det blåste för hårt redan då, trots att det är lä på den sidan…

Slut som artist…

Men först idag ett yogapass, det andra denna veckan, kors i taket. Fast bara det tredje efter sommaruppehållet… Men jag gick ut hårt och körde det svettiga power yogapasset med Ally Maz, helt slut!!! Men det kändes väldigt bra. Nu ska jag fortsätta i samma anda, två pass i veckan, basta!

Paprikapulver till vänster och chiliblandning till höger!

Har också malt ner lite mer chili, både till blandningen och till det heta paprikapulvret. Det kommer jag inte ha lika mycket av, helt klart. Jag har i och för sig många gröna på gång ute i landet, men som väderprognosen ser ut de närmaste dagarna blir jag lite orolig över att de ska ruttna innan de hinner mogna… det är ganska varmt, 17 grader, men så blött och fuktigt. Behövs sol!!!

Grått, grått, grått…

… men somliga skulle kalla det kattväder

Han: ”Hon: husse saknas förstås, men dagen börjar ändå väldigt bra med morgon-kel inne och sol ute.”
Så inledde hon bloggen idag för ett år sedan och så började även denna regniga och blåsiga dag redan medan husse sover. Och kelande pågår fortfarande. För idag har det verkligen varit innesittarväder. Jag hämtade för ovanlighetens skull tidningarna i morse (med bil). Sedan dess har jag hållit mig inne. Läst, lagat gulasch och funderat över våra katter som även de håller sig inomhus.

De upphör aldrig att roa och förvåna oss.
– Inte vetenskapen heller.
Och vetenskapen upphör inte heller att förvåna. Årets internationella ”Ig Nobelpris” belönar forskning som först får oss att skratta – sedan att tänka efter.

Ludde pratar så matte förstår …


Prissumman uppgår till tio tusen miljarder zimbabwiska dollar. En hiskelig summa pengar, värd några futtiga kronor (en ZWD = 0.0237136 SEK).Men äran är stor, för Ig Nobel är en blinkning både till Nobelpriset och det engelska ordet ”ignobel”, som översatt ungefär betyder ”inte så ädel”.
Kort sagt:
– Ju knasigare, desto bättre är idén bakom priset.

Årets biologipris gick till lundaforskaren Susanne Schötz för hennes studier av katters olika läten. Schötz och hennes forskarkollegor har gjort flera studier av de olika språk tamkatter använder – inte minst när de kommunicerar med människor. Juryns motivering lyder i översättning: ”För att man analyserat variationer i spinnandet, jamandet, tjattrandet, kvittrandet, pratandet, drillandet, fräsandet, mumlandet, pipandet, stönandet, gnisslandet, väsandet, ylandet, morrandet och andra former av kommunikation mellan katt och människa.”

Egentligen slår forskarna (som vanligt) in öppna dörrar. Det gäller inte minst för oss som lever med katter. När katter pratar med varandra använder de kroppsspråk och doftsignaler. Men när de kommunicerar med oss människor lär de sig snart att det är säkrast att använda ljud.
– De märker hur vi sitter upptagna framför våra datorer eller tomater och då ser vi ju inte katternas kroppsspråk och vi har inte samma luktsinne som dem. Men när de jamar, så hör vi och då reagerar vi direkt, konstaterar Schötz.
Därför har katterna utvecklat ett ”människospråk” under de tre tusen år som de levt med oss.

Vi hör det varje dag. Ludde piper som ett människobarn när han vill att matte ska ligga kvar i sängen och kela med honom.
– Vilket matte naturligtvis inte kan motstå.
Vilda, som är född vild, pratar mindre men har utpräglat kroppsspråk. När hon får spaning på ett byte klapprar hon tänder. När hon vill fjäska kloar hon på min fotpall.  Svansen står rakt upp när hon inser att vi ska gå på vår korta kvällspromenad till Bertils brygga. Spinner gör hon bara när matte kliar henne bakom örat.

.. och även matte och Vilda har ett eget språk.

Redan år 2017 prisades kattforskningen av IgNobel: Fysikikern Marc-Antoine Fardin vid École Normale Supérieure i Lyon i Frankrike fick pris för att han gick till botten med påståenden som då spreds på nätet om att katter egentligen är vätskor (Can a Cat Be Both a Solid and a Liquid?”).
Låter galet men tanken är att katter – precis som vätskor – har en förmåga att fylla upp byrålådor, kartonger, burkar och annat de lägger sig i. De liksom rinner ut och den prisade forskaren fann att det så kallade ”Deborahtalet” är mycket lågt för katter, vilket betyder att de verkligen är flytande.
– Han liknar dem vid studslera (silly putty på engelska), en leksak som ibland fungerar som en studsboll och ibland är flytande. Dessutom undersökte han om virvlar kan uppstå när en katt i en burk eller ett glas snurrar runt.

Snurrigt är ordet. För säkerhets skull betonade forskaren att inga katter kom till skada under studien.

PS: Om du undrar vad kattväder syftar på så finns det underbart Youtube-klipp om den tyske tv-meteorologen Jörg Kachelmann som hade hunnit en bit in på sin prognos för det närmaste dygnets kyla, när tittarna kunde se en svans sticka upp i nedre delen av rutan. Kachelmann försökte först inte låtsas om att en katt strök sig mot hans ben, men till sist fann han för gott att avsluta snörapporten med katten i famnen. Han förklarade att det var redaktionskatten Lupin som olovandes hade tagit sig in i studion. Den improviserade väderrapporten blev naturligtvis en favorit på Youtube.


Nu något annat. Igår handlade den politiska dagordningen om att korven är politikens gemensamma nämnare. Numera handlar medierna politikbevakning allt mindre om politik, allt mer om personjournalistik och skandaler.
– Politikrapporteringen härmar dokusåpan. Alltmer handlar om skandaler och avgångsutröstningar, skrev förre publicisten, landshövdingen med mera Mats Svegfors redan år 2007. Och politikbevakningen har inte blivit seriösare sen dess.
Idag tar det mindre en minut att få upp 3 390 000 artikelträffar på kombinationen skandal+politiker.

Dagens namn är förstås Hanis Bali, som ingen vet vad han står för i politiken men nu får lika stort utrymme som ”Powerkvinnan” som av någon anledning är arg på en före detta politiker som vi inte längre minns att vi glömt.

Hon: måste bara säga att det där med att Vilda inte pratar så mycket stämmer inte, hon var den som pratade först och mest faktiskt. Sedan har väl Ludde tagit över allt mer. Han kom ju igång lite sent, kanske det är därför han fortfarande inte har kommit i målbrottet. Men han låter definitivt högre och högre, med uppfodrande ton! Manligt karaktärsdrag kanske. Vilda däremot är lite mer nyanserad i sitt språk 😉

Onsdag: Om kriget kommer behöver vi tomater … och samling runt korven

(Uppdaterad 20:30, 18:38, 17:47)

Samma hav. Men motorbullret berättar en annan historia.

Han: Har just insett en sak.Om kriget kommer sitter jag på första parkett här på verandan. Och kommer ryssen så kommer han här utanför udden. På andra sidan Östersjön, i Kaliningrad – som hette Königsberg före den sovjetiska ockupationen år 1945 – har trupptransportfartyg landsatt soldater ur marininfanteriet i ett stort antal pansarfordon på stränderna.

Samtidigt som Rysslands stora militärmanöver Zapad rullar närmare, laddar den svenska krigsmakten om här utanför.I måndags startade ”Northern Coasts 21”. Det är alltså inget dataspel utan en samövning med 15 (!) nationer och 2 000 deltagare i södra Östersjön.
Manövern går ut på att ”öva väpnad strid i Östersjön”. Det innebär luftförsvar, ubåtsjakt, ytstrid, minröjning och ubåtsoperationer. Ett 30-tal fartyg och tio flygplan och helikoptrar deltar och vi hör och ser dem.

Inget dataspel.

Samtidigt samövar en annan del av den svenska marinen med USA:s marinkår i Stockholms skärgård. 200 amerikanska soldater genomför övningen Archipelago Endeavour.
Nånting har hänt, eller hur? Kanske beror det på att hösten är här. Men nog känns det i vänster armbåge att det kalla kriget är på väg tillbaka.
– Och vi försöker inte längre låtsas att vi är neutrala.

Hon: ja och det känns tryggt att höra och se Jas-planen flyga i skytteltrafik över udden. Konstigt, och en annan känsla än för sisådär tio år sedan, då tyckte jag nog bara det var lite jobbigt med bullret. Och onödigt…

Äntligen!!!

Idag kom mina frö-kuvert. Har tagit sjukt lång tid, via Kina, och kostat två och en halv gång så mycket som det skulle på grund av tullavgifter. Som ingen sa något om! Glad ändå, börjat lite lätt, speciellt med de chilis som är på sista refrängen och som det knappt finns några kvar att ta fröer ifrån…

Fröer på tork

Han: Har aldrig tvivlat. Likt den tappre Sven Dufva kommer hon inte att släppa någon djävul över bron om kriget kommer. Utan försvara varje tomatplanta och fortsätta samla sin frön för kommande säsong.

Beredd på allt

Men nu till dagens storpolitik: Sverige är ett litet land. Men ett korvälskande land. Det bekräftades när Stefan Löfven avtackades i riksdagen idag.
– Stefan Löfven gillar korv, sa Jimmie Åkesson i sitt personliga hyllningstal och konstaterade att det är något de har gemensamt. SD-ledaren överlämnades dessutom en ”mycket kryddstark” korv.
– För stark för mig, konstaterade Åkesson och öppnade för dagens tuffaste replik:
– Om den här korven är för stark för Åkesson ska jag bannemig äta den, replikerade Löfven med ett skratt.

Så talar en statsman. Publicisten Herbert Tingsten konstaterade en gång i förr-i-tiden-tiden att i svensk politik är man ”eniga i stort, blott oeniga i smått”.
– Typ att somliga gillar kryddstark chorizo och andra föredrar svensk falukorv.

PS: Flinar mest åt dagens politiska samling kring korven gör nog min kompis Jan Scherman, ledamot av Korvakademin och författare till korvboken statsministern hedrades med. Självklart har akademiledamoten sin egen smiley som idag blivet en symbol för det samlade politiska etablissemanget:

Och det är klart, jag har alltid anat att den partipolitiska debatten mest är ett spel för gallerierna. Innerst inne är vi alla lika goda korvälskare:

Han igen, mitt i Idol: Nu gäller det att hålla i hatten. Hon är redan ute och stänger växthusen för i natt blåser det på udden. Det viner redan i väggarna, barometern går stadigt mot ostadigt och SMHI varnar för kuling. Till och med katterna inser att det är dags att hålla sig inne.

Tisdag: Tränger mig in före…

(Uppdaterat 17:17)

Hon: ja, Han blev lite väl långrandig igår (tycker jag) så ni kanske missade både mina chili-etiketter och bilderna på min chili-pulver-produktion. Men å andra sidan gödslar ju jag med bilder, så missa inte att scrolla ner till honom idag, det är ganska kul. I alla fall i början… 😉

Kolla in havet, som en Zorn-målning. Typ…

Börjar med en morgonbild, det blev faktiskt frukost ute, molnen sprack lägligt upp. Skönt efter gårdagens ihållande regn. Så idag har jag mest jobbat ute. Känns bra, för det är ett supertrist jobb jag har framför mig där. Rensa landen och göra iordning för nästa års grödor, inte kul…

Men man blir stark!
Och den sent sådda salladen får mer plats att gro.

Men först skördade jag en hel del chili som fick åka in i ugnen på torkning. Så glad för all fin feedback jag fick på etiketterna igår, tack! Har även fått en hel del förbeställningar, så nu får jag se till att inget går till spillo.

Full ugn!

I BRIST PÅ EN BUCKET LIST NJUTER VI IDAG AV DET VI BORDE HA NJUTIT AV IGÅR

Han: Hon har som vanligt rätt. Jag blir långrandig. Det beror på att det är svårare att skriva kort än långt. Men idag har jag ett viktigt meddelande för dig som funderar över hur du blir lycklig.
Först ett statement: Jag har aldrig trott på horoskop. Särskilt inte sedan jag bosatte mig på udden. Dagens utlåtande om min dag säger allt.


Orimliga krav och mål som i princip är omöjliga att nå? Jag? Knappast.
– Snacka om tavelbom.
Men horoskopet ger mig en ingång i dagens blogg. Dagens ämne är nämligen hett där ute:
– Bucket list.
Om du inte vet vad det betyder: ”En “bucket list” eller hinklista som man ibland säger på svenska är kort och gott en lista med sina drömmar och mål. En bucket list kan också göras för att skriva ner platser man vill besöka och saker att göra innan man dör.”
Förklarar Wikipedia, detta fantastiska uppslagsverk som alltid finns tillgängligt på nätet.
– Om nån borde få pris i upplysningens tjänst så är det alla dessa bildade människor som inte nöjer sig med att slänga sig med inneord utan förklarar för oss andra vad orden betyder.

Något för dig? Inte Jarefors.

Men tillbaka till bucket list, ”hinklistan”. ”Om du skulle göra en bucket list, vad hamnar överst på listan?”
Den frågan ställer ekonomiprofessorn Micael Dahlén till oss följare och vänner på Facebook.
8000 har svarat och de tio vanligaste svaren är

10. Utvecklas
Bli modigare, våga älska, hitta harmoni, känna mig fri…
9. Milstolpe
Bilda familj, få barn, gifta mig, bli mormor, bli kär…
8. Bemästra något
Åka slalom, stå på händer, meditation, rida, skateboard, spela harpa…
7. Prestation
Ultramaraton, bygga ett hus, bli 200 år, slå ett världsrekord, fallskärmscertifikat…
6. Resa
Jorden runt, långresa, kryssning, roadtrip…
5. Byta liv
Flytta till ett annat land, byta karriär, jobba halvtid, bo i skogen, bli ekonomiskt oberoende…
4. Upplevelse
Se norrsken, löprunda i Central Park, övernatta i fyr, valsafari, en kväll i Las Vegas ed mycket pengar…
3. Äventyr
Segla över Atlanten, bestiga K2, flyga wingsuit, skoter i Norrland, göra något förbjudet…
2. Karriärprestation
Skriva en bok, starta eget, bli framgångsrik föreläsare, leva som fotograf, laga Nobelmiddagen…
1. Besöka en plats
Galapagos, Påskön, Lofoten, NYC, Hawaii, Nya Zeeland, Sarek, Cooköarna Kebnekaise…

Professorns slutsats: Själv tycker jag det är extra intressant att jämföra med omröstningen jag gjorde på LinkedIn för några veckor sedan där drygt 1 000 deltagare valde om de helst ville ha ett lyckligt liv (52%), ett meningsfullt liv (37%) eller ett händelse-/upplevelserikt liv (11%).
– När vi ser framåt vill de flesta ha lycka och trygghet, när vi blickar tillbaka vill de flesta känna sig rika på upplevelser och utmaningar.

Intressant?  Kanske. Jag tycker att Jarefors svar är intressantare. Han ingår inte i Micael Dahléns enkät. Definitivt inte. Jag ringer honom eftersom jag är på det humöret. Han var min första sambo. När jag var 12 och oskuld tills jag var 17 och vi trodde att vi hade förlorat den.
Nu för tiden behöver det kanske sägas:
– Nej, vi var inte gay. Vi bara bodde ihop som två vita heterosexuella pojkar från Gäddede som gick i realskolan (= en uråldrig version av gymnasiet)  och utvecklade våra intressen sida vid sida men i olika sängar i samma inackorderingsrum i Strömsund, Flata kallat (ofrivillig vits).

Jag har bott ihop med två pojkvänner, elva katter och sex kvinnor men the first cut is the deepest som Cat Stevens sjöng redan på den tiden (innan Rod Stewart trängde sig fram till mikrofonen) och sånt sätter sina spår.
Alltså är det Jarefors jag brukar ringa när jag känner mig melankolisk.
Jag säger som det är, att jag saknar honom, och han säger saker som lugnar mig och sedan säger han att han och Ingrid mår bra och sedan säger han något som för mig tillbaka till dagens ämne
– Jag njuter av varje dag som den är och jag har ingen bucket list.

Ingen bucket list!? Det kortsluter väl Professorns teorier? Eller så gör det inte det. I En liten bok om lycka har Micael Dahlen samlat forskning tillsammans med egna studier och erfarenheter. Hans slutsats i boken är att lycka inte handlar om de märkvärdiga ögonblicken i våra liv.
– Lycka är de små saker vi gör eller inte gör varje dag.

Men det finns ett problem. Eller en möjlighet: I en intervju säger han:
– Jag har bett människor att uppskatta sin lycka när de tänker på någonting de upplevt nyligen, på någonting de förväntar sig ska hända sedan och när de upplever det.
Och slutsatsen?
– Det visade att det är lättare att tillgodogöra sig lyckan före och efter, än då det sker.

Professor Dahlen förklarar detta med att när det vi har sett fram emot sker, så blir det nästan aldrig lika underbart som vi förväntat oss.
Detta beror på att vi vi inte riktigt är ”där” när det verkligen händer.
– Nuet är korta sjok av sekunder, enligt professorn. Ungefär fyra sekunder klarar vi att verkligen vara här och nu. Därefter börjar vi försvinna iväg.

Med andra ord: Bucket lists är slöseri med tid och energi. När vi väl nått målet för pricka av det är känslan redan borta. Möjligen fungerar ”hinklistan” som skiss eller kuliss som vi pratar om medan vi njuter av nuet.
Eller rättare:
– Medan vi idag njuter av det vi borde ha njutet mer av igår eftersom vi igår inte fullt ut förstod att njuta av det eftersom vi var upptagna med njuta av det som hänt dagen innan – och det som skulle hända i morgon, alltså igår.

Vilket leder oss till dagens sista slutsats: Till skillnad från Jarefors brottas många av våra jämnåriga med oron för att åldras.  Men de har alltså missat poängen.
Som professor Dahlen formulerar det:
– Det är härligt att veta att du blir i genomsnitt lite lyckligare för varje dag du blir äldre.
Förklaringen är förstås att vi får allt fler härliga händelser att njuta av i efterhand.
– Vi skapar en lyckobank.

Ingen bucket list men …

Tro’t den som vill. Men för egen del är risken minimal att jag sätter upp omöjliga mål. Däremot ska jag åka till Lindbergs och köpa virke. Höjdhopparn och jag ska börja snygga upp vår gemensamma båtbrygga. Här är hans beställning:


PS: Eftersom allt hänger ihop i mitt liv hör jag av en slump när jag kommit så här långt att ekonomiprofessorn Micael Dahlén prata om samma ämne i P1:s program Kropp & själ. Han talar om ”microvanornas” betydelse för vårt välbefinnande.
Värt att lyssna på!

Måndag: Som ett paket på posten

(Uppdaterad 18:18)

Han: Postnord slutar dela ut brev varje vardag. Samtidigt ökar paketutbärningen exponentiellt.”Folk skriver färre brev, men näthandlar flera eltandborstar och batteriladdare som ska delas ut”, konstaterar Ove Säverman (DN 10 sept). Dessa paketerade eltandborstar och batteri­laddare ska i sin tur delas ut varenda dag. Men är det inte brevbärare som bär ut paket också? Eller byter de namn till paketutdelare?”

Det är sådana frågor man grubblar över när man bor på en udde i havet. Särskilt när vi de senaste tre vardagarna fått lika många paket levererade i postlådan.
– Om man nu delar ut ett paket om dan kan man väl stoppa med de fåtaliga brev som skrivs?

Förmodligen något Ove och jag inte förstått. Reklamen kommer däremot fram i alla väder. Även här finns det saker att grubbla över en regnig dag:
– Jag vet inte hur många gånger jag i kulturdebatten hör referenser till Sven Lindqvists bok ”Reklamen är livsfarlig”. Senast i helgens intervju med allkonstnären Carl Johan de Geer.

Värd att lyssna på.

Det var en rolig intervju, men hänvisningen till Reklamen är livsfarlig föll platt till marken. Synd, för det finns mycket vettigt att säga. Ty, trots att Nina Björk i förordet till den senaste upplagan hävdar att Lindqvists bok är ”något av det mest relevanta som skrivits om det svenska nuet” så undrar jag om någon enda av dessa kulturtyckare verkligen läst boken.
Om de har läst Lindqvist undrar jag:
– Hur kommer det sig att poeten Göran Greider dyker upp som hackspetten i Disneys julprogram i alla tyckarprogram, men ingen undrar vad reklammannen Sven-Olof Bodenfors tycker och tänker om ”det svenska nuet”.

Tung kulturpåverkare.

Jag vet vad du tänker: Bodenfors, vem? Det är din okunnighet och enfald som Sven Lindqvist varnar för.
– När ska kulturredaktörer inse att reklam är kultur?
Om sanningen ska fram ställde jag den frågan redan i en ledare i reklambranschens tidning Resumé år 1994. Även jag uppmanade dåtidens kulturredaktörer att läsa Reklamen är livsfarlig.
Och det gäller i ännu större utsträckning idag. Trots att Lindqvist skrev sin stridsskrift redan år 1959 så har han fortfarande rätt i sina slutsatser om reklamens roll och betydelse:
– Reklam är med Lindqvists ord ”populärdrama och populärlitteratur med stort inflytande”. Han hävdar till och med att reklamutbudet är ”landets största undervisningsanstalt, den verkliga folkskolan”.

Notera att detta skrevs när Sverige ännu saknade reklamfinansierad television och radio. Sponsringen – SVT:s finord för reklamfinansiering – existerade inte. Det är knappt att televisionen som sådan finns. När Sven Lindqvist sätter sig ner och skriver Reklamen är livsfarlig den 29 september 1956 har svensk television funnits i ungefär tre veckor, påpekar David Orlic i en föreläsning. Enligt direktiv från staten sänder Radiotjänst tv endast 10 timmar i veckan — resten av tiden är det tomt i rutan.

Idag har reklamen blivit en del av underhållningsindustrin och är det blodsystem som håller liv i alla medier – från dagstidningar till sociala medier.
– För att inte tala om att den ger Postnord massor av jobb.
Men trots att denna industri var i sin linda satte Lindqvist fingret på vad som fortfarande är dåligt med den dåliga mediebevakningen av reklam.

Lindqvist påpekade att kritiken i alltför stor utsträckning fokuserar på huruvida reklamen är sann eller inte.
– Det är ett stickspår. Det mesta i reklamen är värderingar och när det gäller värderingar finns inget rätt eller fel.
Därför, skriver Lindqvist, ”har sanningskravet blivit den blindtarm i vilken diskussionen om reklamens allmänna kulturverkningar fastnat”.
Affärspressen i sin tur begränsar frågan om reklamens verkningar till hur den påverkar försäljning och företagsekonomin. Men denna begränsning är, påpekar Lindqvist, lika korkad som om ”den pedagogiska litteraturen skulle handla om hur lärarna kan öka sina inkomster”.

Fortfarande ett ensamt rop i öknen.

Och så kulturdebatten: Lindqvist tar dagspressens kulturredaktioner i örat och kräver att ”varje tidning bör ha en spalt där alla sorters reklam vecka för vecka bedöms”.
– Utmärkt! Vem börjar?
Det som retar mig är att den frågan ställde jag alltså redan år 1994.
– Men som idioten ropar får han svar!
Snart tre decennier senare fortsätter kultureliten att hylla Sven Lindqvists pamflett utan att inse att han pissade på deras matta.
– Som fortfarande ligger där och stinker!
Det är därför jag än en gång låter mitt dåliga humör gå ut över den förträfflige poeten Göran Greider.
Faktum är jag här ovan bara citerade mig själv från förr-i-tiden-tiden.
­ Ut med poeten, in med reklamaren!

Det var inte bättre förr
men gamla gubbar som var bättre förr älskar att citera sig själva från den tiden: ”Göran Greider heter en debattör som likt hackspetten i Disneys julprogram alltför ofta ploppar upp i olika kulturprogram. Greider är poet och det faktum att han hörs mest och längst antyder kulturdebattens begränsning. Ty vad kan en poet rimligtvis ha att säga om samhällsklimatet?
– En mer marginell yrkesgrupp är svår att hitta.
Särskilt om man utgår från Greiders egen definition, nämligen att ’kultur är en arena där man strider om vilka värderingar som ska gälla i samhället’…”

Som sagt:
– Vem börjar?

En vänsterröst som stör den småborgerliga idyllen.

PS: Ovanstående gubbsura notering skrev jag igår eftermiddag och där hade jag tänkt sätta på punkt. Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Som av en händelse (eller som ett som ett brev på posten förr i tiden??) dyker just Göran Greider ännu en gång upp i rutan på söndagskvällen. Han har skrivit en ny diktsamling och intervjun i Babel visar varför han trettio år senare är en lika populär figur som hackspetten i Disneys julprogram.
– Förlåt Göran, missförstå mig rätt. Din röst behövs och du är absolut värd din plats på kulturscenen. Inte minst för att jag sedan 1994 varit helt övertygad om att just du fattar vad jag är ute efter:
– Det är inte poeterna, utan de obildade kulturredaktörerna som gör reklamen livsfarlig.

Hon: mmmmmm…. jag gör ett snabbt hopp till chili, kryddor och etiketter på g!

Japp, ny leverantör, hoppas de håller vad de lovar…

Fick till slut iväg etiketterna på tryck. Format, tryck- och papperskvalitet såg ut att hålla måttet (se bild ovan), fast än vågar jag inte ropa hej. Men företaget hade i alla fall ett telefonnummer i Göteborg, hoppas de inte ska till Kina och vända innan de hamnar hos mig bara…

För nu är produktionen igång!
Inte tillräckligt finmalet än, kör lite till!
Sådärja!
Men det finns mer att mala… (och ännu ej skördad dessutom)
Fortsätter imorgon!

Söndag: bör jar nästan bli lite pinsamt…

(Uppdaterad 18:06, 17:51, 17:38, 17:22)

Hon: ja, att vara såhär mamma-stolt ideligen kan ju vara lite skämmigt, men Meli och hennes kollega Michael VerdicchioGP har snart vunnit allt man kan vinna för reportaget Systrar i GP (podden kan alla lyssna på, även ej prenumeranter, tror jag…). Så jag tycker nog att jag har lite rätt till det.

Guldspadegalan sände live från Borås igårkväll, vi kollade förstås, från sängen i Skeppevik
Och ja, de vann, hurra!!!

Och idag tog de emot Wendelapriset ur Amelia Adamos hand i Södertälje (och fick framföra hälsningar från oss, förstås ;).

Lite orolig var jag för deras tidiga bilfärd från Borås imorse eftersom de glatt festat (välförtjänt iof…) halva natten. Och nu är de dessutom redan på väg tillbaka till Göteborg igen. Att vara mamma är inte bara glädje, det är att ständigt vara orolig också…

Ni är bäst!. Puss och grattis!!!

Han: Man inser att man är passé när ens barn vinner priser i journalistik. Överhör den stolta moderns samtal med dottern. Tänker osökt på min kompis Björn Rosengren som en natt ringde mig kring midnatt:
– Kan du komma, jag sitter på Sturehofs uteservering.
– Varför viskar du?
– Jag är deprimerad. Snälla Peppe, kan du komma.
Naturligtvis sätter jag mig i en taxi. Och han är verkligen bekymrad. Men inte deprimerad som hemmafruar blir i förorten. Helena har inte ens hotat att lämna honom om han köper ännu en Aston Martin.
Han säger ynkligt:
– Jag har gjort en så jävla bra affär idag och jag tror att jag har drabbats av framgångsdepression.


Framgångsdepression alltså. Grattis Meli! Det finns även annat att fira. Idag söndag är det ”Mor- och Farföräldrarnas Dag”.
Detta enligt ett glatt mejl från Interflora.
Det hade jag ingen aning om.
Först blir jag glad. Sen inser jag att det är ännu ett kommersiellt jippo där någon smart person vill tjäna pengar på människors eviga behov av uppskattning.
– Därför kära Alexander, Ludwig, Kasper, Cassandra, Emil, Alice och Iggy – skippa blommorna!
Skicka mormor och farmor och farfar och morfar, Don Peppe och alla bonusavatarer som tillhör det moderna familjeträdet en snäll tanke idag.
Eller i morgon
Det är så mycket mer värt.
– Fett mycket mer.

I övrigt har vi varit på konst- och matrunda i bygden. Kreativiteten tar sig många uttryck.
I Magdegärde håller Magnus Bondesson med fru Katarina och sonen Oscar på att bygga upp en gårdsbutik som vi kommer att återvända till många gånger.

här byggs en ny gårdsbutik.


Annars var det konsten som lockade idag. 46 konstnärer i trakten öppnade sina ateljéer och det blev trångt i portarna.
Ingen nämnd, ingen glömd. Roligt att återse Jan Olsson, som vi båda känt från Stockholms tidnings- och reklamvärld, men som tidigt flyttade ner till Bergkvara.
Mest inspirerande: Stina Lindskogs ateljé i Getnabo.

Du kanske tror att Stina är en lokal förmåga från provinsen. Icke! Hon gick på konsthögskolan Valand med Helen och Ernst Billgren och har studerat konst i Paris.
– Och det märks.
Hade vi haft en fri vägg hade vi köpt upp hennes bästa
Mamma Andersson och Linn Fernström, släng er i väggen! Om inte Stina Lindskog snart ställer ut hos Lars Bohman i Stockholm kommer jag att äta upp mina strumpor.
Eller förresten:
– Hoppas det dröjer tills vi hunnit köpa Stinas bästa.
(Tack Kåre på Kulturmagasinet i Bergkvara som tipsade oss!)

Hon: ja så himla himla fina grejer! Habegär, får väl vara glada för att vi inte har några väggar att hänga tavlor på härnere annars hade jag tagit mina sista korvören och köpt den här:

Stinas bästa, enligt mig…

Ps. Hennes man Mats Kläpp hade också väldigt färgstarka och fina tavlor, men mest föll jag nog för hans arbetsbord :

Så kreativt!!!

Lördag: Idag toppar vi med en nyhet

(Uppdaterad 16:42, 16:10)

Här ute hände det.

Han: Idag har jag badat! Därför toppar vi bloggen med det. Detta i linje med mediedramaturgin som säger att en nyhet är en avvikelse från det normala, det udda, det som inte brukar hända.
Det är därför tidningar och tv-nyheterna hela tiden rapporterar om gängvåld, mord, våldtäkter, gamlingar som inte vågar gå ut. Incest, bilolyckor. Etc etc.

Det beror helt enkelt på att gängvåld, mord, incest och bilolyckor drabbas oss så sällan att vi fortfarande upplever det som nyheter. Få kvinnor blir våldtagna. De flesta gamlingar vågar gå ut, de tänker inte ens på att skulle kunde dem något.
– De flesta människor är goda, skötsamma, rättrådiga. Därför skapar de inga rubriker.

Det är bra att tänka på det ibland. Och som sagt:
– Att mannen i huset har badat i havet toppar denna nyhetssändning från udden beror alltså bara på att det händer så sällan att det är en nyhet. Tyvärr missade hon att ta en bild, vilket hon skyller på att hon blev så överraskad.
– Vilket bekräftar att det verkligen var en nyhet.
Att även hon badade är inte ens värt en notis. Det gör hon varje dag.

Hon: och nu målar han, går från klarhet till klarhet! Själv är jag trött idag, vet inte om det är det goda vinet till pizzan igår, eller den spontana trevliga drinken hos grannarna efteråt…

Gott vin från Pompette
…till god hemlagad Pizza från udden!

Det blir rester till middag idag. Skönt! Sitter och läser i kvällssolen. Imorgon ska vi på Konst runt. Bäst att vila upp inför det.

HAn: Det ska bli gott med pizza. Och att flytta in i sofforna. Tycker vi. Även om den melankoliske diktaren inte gillar att bli inställd i den mörka ateljén igen.