Måndag: Katter på hett plåttak

(Uppdaterad 22:08, 19:46)

Han: Bara +2° på udden (06:30). Men ingen frost i gräset och solen är på väg upp. Brittsommaren håller i sig. Dagens bildbevis: Två nyvakna katter väljer att möta dagen på solvarmt plåttak:

Och katterna hölls sig undan hela dagen för sedan blev det dags att städa undan allt som luktar gräsänkling. Men en sista låt hinner vi med på hög volym. Tur att man har körkort:

Hon: och nu är vi på väg! Tack för att du städat. Ses snart.

Han: Lång dag färds mot natt. Slutet gott, allting gott. Flocken återförenad och matriarkatet återupprättat:

Söndag: Återvinning, Sportsöndag och …

(Uppdaterad 20:50)

Han: Brittsommaren fortsätter på udden. Tio grader varmt, sol, bleke. Svanarna trivs och vaktmästaren hedrar vilodagen genom åka till vår tids kyrka, återvinningscentralen, för att lämna ännu ett lass med ansade björkar och gulnande löv.

Ännu ett lass.

Nu tillbaka till framtiden: Det har hänt förut och lagom inför denna Sportsöndag händer det igen. Får ett sms från en före detta kollega:

Fort men fel präglar journalistiken. Och som sagt det, det är inte första gången de grävande journalisterna blandat ihop oss. Särskilt efter att Peppe blev den dansande sportkommentatorn har jag levt gott på hans kändisskap.
Även när jag flyttade till udden nickade grannarna igenkännande.
– Lets dance…
Gubbarna trodde att de äntligen fått en proffskommentator till gubblaget som brukade samlas på fotbollsplanen.
Vad damerna hoppades vet jag inte. Men tyvärr dansar Peppe avgjort bättre också.

Tror inte Peppe skrivit om Marie Antoinette, men även Google har svårt skilja på Peppe och Peppe.

Den roligaste förväxlingen skrattade även min mamma åt. Under vår sista resa tillsammans i hennes barndomstrakter i Kovland utanför Sundsvall stannar vi framför en liten stuga.
– Här bor min gamla klasskamrat, hojtar mamma Henny och slänger upp dörren innan jag hunnit parkera.
Snart står en annan liten tant på förstukvisten och tant Anna slår ihop sina händer och utbrister förtjust:
– Peppe! Dig har jag inte sett sedan du var en tvärhand hög. Jo, vi ser dig ju på TV4-sporten förstås och då säger jag alltid till gubben, ”Ser du vad lik Henny han är!”
Jojo.
– Är din mamma och jag verkligen så lika, undrade Peppe.
– Det måste vara skägget, brukade jag säga; på den tiden när jag rakade mig varje dag.
Nu derby. När Hammarby möter AIK håller vi djurgårdare på Bajern.
– Eller hur Peppe?

Bord med utsikt!

Hon: fint väder i Stockholm också. Blev promenad till Djurgården med kompisen Helen med avslutande brunch på Oaxen. Så kul att ses, och god mat var det också.

Det glada humöret höll inte hela kvällen…

Gårdagens 30årsfirande blev tyvärr utan sin yngsta deltagare, som inte alls hade lust med middag på Sturehof. Han brydde sig nog inte det minsta av att få gå hem före förrätten, men att hans mamma Filippa inte fick vara med och fira hans pappa var en sorg, och la förstås sordi över kvällen. Men vi hade trots allt ganska trevligt. Konstaterade att det var väldigt längesedan bara vi fyra åt en middag ihop. Mamma, pappa, barn. Och ja, det blev väl lite högljudda diskussioner…

Nästan så att brandlarmet gick…

Ps. Som tur är kommer Iggy med ner till udden imorgon, så det blir nya chanser för firande i veckan som kommer!

Lördag i huvudstaden – och på udden

(Uppdaterad 18:05, 11:44, 09:14)

Hon: hinner inte riktigt med, Storstadslivet är stressigt, och idag fyller dessutom min son 30 år! Upp och hoppa!

Utsikt från sängen!

Blir en snabb bild-resumé av senaste dagarna:

Torsdag kväll;?Äntligen middag på tu man hand med bästisen Mia, på Emilio Ingrossos relativt nya krog Scarpetta! Hur den var…? Lite väl hysteriskt och överdrivet. Fawlty towers på italienska skulle man kunna säga 🙂

Fredag morgon: koncentrerat bokjobb i Helenes fantastiska ateljé. Sen lunch med före detta kollegorna och kompisarna Petra och Jojo. Längtar redan till nästa ”date”, det blir nog en middag. Vi har mycket att dryfta. Alltid. Så kul!

Fredag eftermiddag: shopping! Trodde inte jag skulle hinna, men det gjorde jag. Härligt!

Invigning av Kung Carls nya bar. Så fin!

Fredag kväll: passerar hotellets nya bar som har invigning. Sedan snabb promenad till Kicki som är värdinna för kvällens bokklubb. Underbart att få träffa alla på riktigt igen! Och att få kramas.

Äntligen bokklubb irl!!

Och det blev dessutom en bok i min smak att läsa till nästa gång, ha ha! Tack för det Kicki!

Jajamän!!

Taxi hem till hotellet (som fortfarande firar) för att hinna sova ut inför lördagens 30-årsfirande. Vid lunch kommer jag få sällskap på rummet av Meli, dotter och storasyster till födelsedagsbarnet!

Live band i hotellets ”gamla” bar…

Nu måste jag hoppa in i duschen och börja lördagen.

Han: Det går fort i huvudstaden. Händer mycket. Här går det på-landet-tempo. Havet. Katterna. Kaffe i lilla kannan. Mansupproret fortsätter om i lugnare tempo. Lundströms Bokradio på hög volym.
– Intervju med Nora Ikstena om ”Modersmjölken”.
Mycket intressant!

Frukost? Hade bestämt mig för att inte handla något onyttigt igår, men åtta minuter i sju föll jag. Åkte till Tempo i Gökalund:
Frysta hamburgare,
Scans falukorv,
Hönökaka, 4 stora.
leverpastej,
två paket påläggsskinka.

Och om sanningen ska fram: 2 burkar Bullens pilsnerkorv och 1 burk fiskbullar i hummersås.
– Hon är i Stockholm, hör jag mig säga urskuldande.
– Ojdå, säger Voong och ser ut över det överfulla bandet. Ska du inte ha en sån här också?
– Okej då.
Tre Marabou mjölkchoklad för priset av två gör ju ingen skillnad.
Egentligen.

Frukost på manslägret.

Problemet med att falla för sitt beroende kommer dagen efter. Efter euforin, ångest. Och straffet måste intas med högt huvud: Alltså fick det bli äckligt mycket Hönökaka med leverpastej till kaffet.
– Gott i snittformat, inte i pizzaformat tidigt på morgonen.

Men vi hasar raskt vidare. Klockan 10:00 samlas Mellström, Lohman och andra pojkar för att stänga av sommarvattnet. Och sen hotar Tomat-Hasse att bjuda på lunch:
– Tack kompis, hemmagjorda räkmackor och öl låter som en inbjudan till Cadierbaren på Grand hotel!
Så har vi det på landet.

Nej, en sån skönhet möter man inte på Stureplan! Som vanligt var uppslutningen kring Jockes kompressor när sommarvattnet stängs av – det definitiva avslutet på sommaren.

PS: Du undrar förstås hur Tomat-Hasses hemgjorda räkmacka smakade? God! Till och med bättre än dito i Cadierbaren på Grand hotel.
– Och dubbelt så står!
Jag vet, CA Carlsson och jag har testat huvudstadens alla räkmackor.
Tack för idag.


Fredag: Mamma Scan har lämnat sitt bakomflutna före sig

Står för de stora orden idag.

Han: ”Livets stora cirkel”, säger Lejonkungen och ”du ska lämna ditt bakomflutna före dig” säger Pumba. På något sätt tänker jag på båda dessa visdomsord när jag får beskedet att Marie har somnat in, 91 år gammal.
Cool som Lauren Bacall.
Mjuk och varm som en oktoberkväll i Port de Pollenca.
– Vass som en skalpell när CA:s fantasi blev alltför livlig.  


Få av er läsare känner Marie, men många av er har kanske hört talas om Mamma Scan.
Marie var Mamma Scan.
Originalet.
Ansiktet utåt på det framgångsrika koncept som reklambyrån Falk & Pihl tog fram för Scan på 70-talet.

Konceptet har sedan dess torkat in stekpannan som så ofta när nya marknadschefer tycker att historien ska börja med dem. Och nu är det försent att gå tillbaka längs den stora cirkeln. Marie har återförenats med alla sköna typer, bland dem Povel Ramel och Knäppupgänget på något rolig teaterscen där uppe.
– Förmodligen kommer alla änglar tro att Lauren Bacalls vackra lillasyster checkat in.
Vi andra håller CA sällskap så länge. Ganska coolt det också.
– Hasta luego.

Marie med sin livskamrat CA, målad i vårt gemensamma paradis i Port de Pollenca, Mallorca.

Och singellivet går in på sitt andra dygn. Status: Trots dunkande Stones-gala och efterfest framåt småtimmarna vaknade husse 06:34. Pigg och nyter. Frukost utan tidningar (klart jag saknar henne som brukar cykla och hämta dem).
Snabb titt i kylskåpet bekräftar att det är en bättre idé att äta lunch hos Tobbe & Fred med de andra gubbarna.
Det är ju ändå fredag
– Bjuder med Tomat-Hasse för att slippa feministisk kritik om du-sparar-alltid-rester-men-du äter-dem-aldrig.

Valde Tobbes pytt framför egna rester.

De två vilda katterna sover däremot ruset av sig (15:00). Antingen för att de dansade för länge på bordet. Eller att de också saknar husmusen och inte tror att husse tänker servera dem något att äta.
Det borde jag inte.
– Det effektivaste sättet att bekämpa möss och råttor är att skaffa katt, säger teknikern från Anticimex som på avtalad tid dök upp på udden.
– Check! Vi har två.
Hur många möss och råttor som är bofasta på udden är oklart. Åtminstone två, för de har vi på bild och teknikern blev mäkta imponerad av att vi har till och med har en inneboende under taket (se nedan).
Det fick bli gift i boxar som katterna inte kan ta sig in i.
Återbesök om två veckor.

Torsdag: Visst har storleken betydelse

(Uppdaterad 18:01, 16:53, 15:59)

Inte bara årgången spelar roll.

Han: Storleken har betydelse. Doktor Bellander, som introducerat mig till 3 och 6 liters Mont-Redon flaskor i självaste Châteauneuf-du-Pape, förklarar det med att vin i större buteljer lagras längre.
Och alltså blir bättre.
Sedan dess föredrar jag stora framför små och som vanligt är jag bara en medelmåttig, vit heterosexuell man som flyter med vågorna. Ty den som följer vinreklamen i våra vanligaste medier noterar att trenden är att allt fler producenter lanserar sina droppar i 1-liters flaskor istället för den traditionella 75:an.
– Men varför har 75-centilitersflaskor dominerat marknaden så länge, undrar uddens i övrigt mycket pålästa vinimportör.

Tidstypisk reklam följer trenden.


Det kan bezzerwissernisse svara direkt på, min kära. Först myten: Storleken beror inte på att glasblåsarnas lungor klarar en utandning motsvarande omkring 75 centiliter.
– Det är bara en legend som sprids i simpla vinpimplarkretsar.
Bara det faktum att det finns massor av handblåsta magnumflaskor falsifierar den legenden.

Stor vindrickare dricker stort.

Bakgrunden till 75-an går istället tillbaka på den gamla vanliga kulturkrocken mellan fransmän och de egensinniga öborna på andra sidan sundet. Franska vinproducenter exporterade stora mängder vin till England redan på 1800-talet. Men när fransmännen mätte vinet i liter, räknade engelsmännen i gallon, som motsvarar ungefär 4,5 liter.
Vem som helst inser att det var en ekvation som inte var helt enkel att lösa. Särskilt inte när de franska vinerna exporterades i ekfat om 225 liter för att sedan buteljerades på brittisk mark.  
– Och voilà! Något snille kom på att 225 liter motsvarar 50 gallon – vilket i sin tur motsvarar 300 flaskor vin à 75 centiliter styck.
– Nu vet du det också.

Mardröm för en tolvåring.

PS: Kanske är det bara något i mitt huvud, men har inte sprutorna blivit mindre? När jag var barn (7-33 år) avskydde jag vaccinsprutor och inte minst det gigantiska rör som någon hårdhänt sjuksköterska tryckte in i armvecket.
– Men här går utvecklingen i motsatt riktning jämfört med vinflaskorna.
De senaste fem åren har jag haft anledning att regelbundet utsätta mig för allehanda provtagningar vid sidan av covid – och TBE-vaccinationer. Senast idag, när jag än en gång fick träffa Josefin och de andra på vårdcentralen i Torsås.
– Alltid lika trevligt.
Jag påstår inte att jag älskar sprutor, men i mina ögonen blir de mindre och mindre. Dessutom hinner jag knappt sätta mig i den sköna röda stolen innan en vänlig röst säger att nu det är klart.
– Redan?

Hon: ja, storleken har betydelse. Tack vare att bokklubben valt en tunn bok hann jag i princip läsa ut hela på tåget upp till Stockholm. Resten läser jag ikväll på hotellet, imorgon kväll är det bokklubb!

Tur den var tunn…

Skulle förstås börjat läsa boken tidigare, men inte riktigt haft någon lust. Jag vill i princip bara läsa feelgood nu för tiden, i varje fall inte böcker där barn eller djur far illa. I denna finns båda delarna med, även om djuret bara var en abborre. Och slutet ska vara lyckligt. Gärna romantiskt 😉

Han: Eftersom husmusen har rest till Stockholm dansar husse och katterna på bordet till Rolling Stones på högsta volym.
– Och Charlie Watts är inte alls död.

Eller, ja eller inte. När musiken tystnar är det klart att vi redan saknar henne:

Onsdag: trädbeskärning och stolpar ingen äger

(Uppdaterad 18:45)

Hon: vaknade 6.30 till en underbar morgon, och enligt SMHI ska det vara sol hela dagen. Nu gäller det att solens strålar når ner till mina omogna Espelette, och det gör de inte riktigt eftersom björken vuxit massor i sommar (som var sommar) och så står ju solen så lågt nu. Bestämmer mig för att det blir dagens första punkt!

Fin soluppgång utanför sovrummet

Tänker att det klarar jag själv utan inblandning av honom. Annars blir det bara ett jätteprojekt med motorsåg och radikal beskärning… tar stegen och ställer under trädet, med mig har jag en hederlig bågsåg, och så klättrar jag upp i trädet så jag når de höga grenarna i toppen.

Detta är alltså bara den ”lilla Oxeln”… (fanns ingen som kunde plåta när jag var ensam uppe i Björken.)

Det är ganska tjocka grenar alltså, en häcksax räcker inte. Men fy fasen vad jobbigt det var att såga igenom dem, trots att de inte var jätte jättetjocka. Skitsåg!! Men skam den som ger sig. Fast vid sista och högsta stora grenen tog orken slut. Ringde honom, som stod på andra sidan häcken och undrade vad jag var … Han började genast förmana och prata om motorsåg etc! Ge mig lite beröm istället tyckte jag. Okej då muttrade han. Sen beskar vi massor av träd i gyllene harmoni!

Han: Jag sa bara, ”mmm men rör inte sågen Alfons”. Naturligtvis gjorde hon just det. Var hon hittade den gamla rostiga bågsågen vet jag inte, men ibland inser jag att hon är ensambarn, van vid att solen går upp bara för att hon ska kunna leka.
Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och när dagen är slut har vi toppat allt med gulnande blad på.
Men hon är snygg i motljus och det blev en trevlig eftermiddag.

I övrigt har jag ägnat dagen åt att försöka få kontakta med någon-som-har-hand-om-det. Det vill säga någon som har hand om nedfallna teleledningar och stolpar med vidhängande ledningar som ingen använder men som år efter år står där de står och ibland faller där de står.

Det visar sig vara i princip omöjligt. Det finns gott om hemsidor och digitala kundtjänster hos olika Teliabolag som ber mig zappa mig vidare bland alternativ som jag inte är intresserad av.
– Nej, jag har inte problem med min mobil.
– Jag förstår inte. Vad kan jag hjälpa dig med?
– Det är så att jag är ordförande i en stugförening och vi har ett 10-tal telestolpar med diverse ledningar som vi tror inte längre används och just ligger minst en ledning på
marken…
– Förlåt jag förstår inte. Har du problem med din internetuppkoppling…?

Till slut gav jag upp. Först tänkte jag sätta in en annons i något lokalt bov-forum, typ ”Passa på, massor av kopparledningar att stjäla utan att nån bryr sig!”. Sen tog jag saken i egna händer. Beväpnad med hennes sekatör och min skruvdragare klippte jag helt sonika av de 30 meter telefonledning som länge nog legat som snubbeltråd kring stolpen vid Kiosken.
– Det kändes bra.
I ögonvrån såg jag hur Altonen som bor intill gjorde tummen upp för denna hjälplösa revolt mot de där uppe som har hand om det.

Tisdag: Efterlängtat paket i brevlådan – och gässen håller tiden

Även de små har fått etiketter!

Hon: idag kom de, resterande etiketter till mina kryddor, hurra!!! Nu ska jag bara bestämma hur många och vilka storlekar jag tar med upp till Stockholm på torsdag. Några är givna eftersom de är beställda sedan länge, och några har jag dessutom lovat varsin stor burk av Espelette. De är jag annars lite snål med. Jag har alldeles för få, kylan kom för fort och alla Espelette-plantor står ute på friland. Hoppas hoppas de mognar, men det är ytterst tveksamt. Ska gå ner till +2 i natt, vill det sig illa kanske det till och med blir frost…

Vilka och hur många ska få följa med till storstan…?
Dessa kom också idag!

Och har jag beställt några utan produktnamn till sådant jag bara har lite av. Ketchup och Hot Sauce till exempel. Jag har också ganska många Aji Amarillo på gång i växthusen så kanske jag maler lite av den som egen krydda också (finns med i blandningen), om Espeletten tryter. Den blir det också en väldigt god chilikrydda av.

En Aji Amarillo, på väg att mogna.
Följer tidtabellen.

Han: Ännu ett hösttecken när 500-600 vitkindade gäss hovrar över udden för att bestämma sig för om man ska dra söderut eller stanna ett tag till. Går till läggen och upptäcker att gässen håller tidtabellen. Exakt idag för ett år sedan samlades de över udden.
Även då var det brittsommar hos oss, vilket jag ringer och tackar min storasyster Birgitta för. Enligt legenden var det hennes namne, den Heliga Birgitta som tyckte att det nordiska klimatet var så kallt och bistert att hon bad sin gud om bättre väder.
– Gud var på gott humör eller frusen, han beslöt sig för att ge nordborna några extra sommardagar kring den heliga Birgittas dag.

Nu något annat. Debatten om Lars Vilks fortsätter, vilket förmodligen gläder honom. Intressantast i dag: Dan Jönsson i Dagens Nyheter och Göran Greider i Expressen. Det som gör det särskilt intressant är att de är eniga i stort (försvaret för Vilks yttrandefrihet), oeniga i smått (hur bra konstnär var mannen, myten, egentligen).
Den diskussionen mår bra av att fortgå något decennium till.
– Eller längre.  
Inte minst för att kulturetablissemanget – symtomatiskt nog först efter Vilks död – hävdar att denne är 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär” (DN:S kulturchef Björn Wiman).

För egen del är jag mest intresserad av en fråga ingen annan tycks bry sig om:
– Var sjutton hittade Lars Vilks all drivved som han byggde sitt Nimis av?!
Jag har alltid tyckt om att ströva runt om stränder och söka drivved och annan bråte som flyter i land. Saker jag ska bygga små landmärken av.
– Problemet är att det ju inte längre finns någon drivved!

Åtminstone inte på vår udde och längs kringliggande stränder. Uppriktigt sagt har jag det senaste decenniet inte hittat en enda jäkla bräda!
– Utom mina egna bräder och plank som havet tog med sig under den stora stormen nyåret 2017-18 när havsnivån i Kalmarsund steg 1,54 meter.

I brist på drivved.

Så om Nimis (efter latinets ”för mycket”) är ett imponerande konstverk får jag nöja mig med små minnesmärken. Å andra sidan har jag inte Vilks ambition och omnipotenta självbild.
Enligt legenden byggde han Nimis som ”hämnd på havet”. Detta efter att han varit nära att drunkna.
– För egen del markerar jag bara närvaro.

PS: Vad gäller denna och andra noteringar inser jag att även jag ingår i Lars Wilks projekt och konstsyn. Helt okej, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om mitt minnesmärke.

Bloggen för ett år sedan: Människan lärde sig kontrollera elden för ungefär en miljon år sedan. Elden gjorde att vi slapp äta rått kött och snart kunde sno ihop en flamberad pepparstek med potatisgratäng á la dauphinoise på en vanlig tisdag.
– Och kanske kunde man tända en välrullad cohiba efteråt, skrev jag då. Känns som jag inte rökt en cohiba sedan dess.
Men framför allt blev elden någonting att samlas kring och det är vad vi gjort idag för ett år sedan. Självklart gned jag två pinnar mot varann och det tog ett tag innan tändvätskan började brinna.

Och det ena gav det andra. Eld och vatten är motpoler. Hon blev varm av elden och drogs till havet. Fjolårets sista dopp i 14-gradigt vatten, vilket hon avstår från i år. Chiliodlare är som andra bönder. De jobbar när vi daglönare roar oss med att titta efter gäss och drivved.

Måndag: Bolunds förklaring fladdrar i vinden…

(Uppdaterad 19:34, 18:14)

Han: Sanningen är konkret och det här med elpriset bekräftar det. I september 2020 betalade vi här på udden (= hon, ekonomichefen) 52,90 öre per kilowattimme i rörligt pris till E.ON. Under samma period år hade priset stigit till 161, 54 öre.
– Alltså tre gånger så mycket.
Så trots att vi gjorde av med mindre el i år jämfört med år 2020 så hamnade septembers räkning på totalt 2008 kr för en månads lyse och värme.

Varför så dyrt? Det ansvariga pekar i alla riktningar. ”Det har inte blåst så mycket och då kommer det inte någon energi från vindkraften”. ”Bränslepriserna på gas, kol och olja i Europa, som södra Sverige är sammanlänkat med, har dragit iväg”.  Och om det har också varit låga vattennivåer ”vilket gör att vattenkraftens kapacitet minskar” så skyller man på EU.

Självporträtt av kraftverksungen vars far ägnade hela sitt liv yrkesliv år att se till att elektrifiera landet.

Inget av detta är orsaken till att vi och våra grannar betalar tre gånger så mycket för att värma upp våra stugor. Det är bara symtom och min pappa, Ingenjören som ägnade hela sitt yrkesliv åt elektrifieringen av landet, skulle vända sig i sin grav om visste hur illa det gått.

Ett av flera spår: I årtionden har politikerna tjafsat om vindkraft och solkraft versus kärnkraft och kol. Viktigt förvisso, men meden polemiken pågått har den svenska elförsörjningen varit ett Titanic på väg mot isberget.
Och nu står vi där och det som började som en skakning med nedre däck har blivit uppenbart för de flesta:
– Hela skiten har sprungit läck och nu är det bara Per Bolund (mp) som vägrar se att det finns ett grundläggande problem till att elmätaren skenar.
I gårdagens partiledardebatt hävdade han att vi har ett ”elöverskott” utan att närmare förklara varför marknadsekonomin inte fungerar just i detta fall:
– Varför rusar priserna om det råder överskott?!

Bolund ser grandet i andras ögon men inte bjälken i sitt eget, som man sa förr i förr-i-tiden-tiden. I juni 2020 avslöjade Aftonbladet att Svenska kraftnät, det statliga affärsverket som äger stamnäten, mörkat vad som kan behöva ske vid framtida krisscenarion:
– Hälften av alla anslutna kunder i syd skulle vid ett riktigt allvarligt läge tvingas kopplas bort från nätet och därmed tillfälligt bli utan el.

Redan 2013 kritiserade Riksrevisionen hur skitdåligt politiker och myndigheter hanterat den svenska elmarknaden – som avreglerades år 1996. Citat: ”Regeringens styrning av Svenska Kraftnät har varit för passiv. Kapaciteten för överföring av el i Sverige är fortfarande inte tillräcklig och tillståndsprocessen för nätutbyggnad har tagit lång tid, vilket har försenat viktiga investeringar. Elpriserna påverkas av den bristande överföringskapaciteten.”

Svenska kraftnät har sedan åtminstone tidigt 2000-tal vetat om att Sveriges stamnät, som byggdes på 1930-talet, skulle behöva rustas upp. Anställda på Svenska kraftnät har larmat om behoven av investeringar, vilket inte hörsammats av ledningen.
Och regeringarna har haft nollkoll. ”Krisen i Sveriges kapacitetsförmåga att överföra el från norr till söder vittnar om hur fel det kan gå när politiker och myndigheter försummar kärnuppgifter, och vad som händer på en marknad med monopol och oklar ansvarsfördelning samt luddiga band mellan stat och marknad”, skriver Karin Pihl i en av få begripliga artiklar jag läst om varför i hela helvete elpriset här på udden stigit så.

Vill inte se det verkliga problemet.

Problemet Bolund, formulerat i en enda mening: ”Medan den energipolitiska debatten handlat om huruvida subventioner till vindkraft är bra eller dåligt har elsystemets motorvägar försummats i åratal.”

Hon: och dessutom går börsen ner, dags att dra åt svångremmen och frysa sig igenom vintern med andra ord…

Vogue UK november 2021

Och trenden är kortkort och uppklätt. Inte varmt, och inte billigt, men jag kan återanvända en massa gamla ”trasor”, typ den jag hade på Bond-premiären häromveckan. Den får följa med till Stockholm på torsdag! Och så min gamla rosa fuskpäls, plus mina moonboots, också de i fuskpäls.
Varmt och skönt! Och reuse

Billig gudomligt god mat!

Och ”min” spaghetti aglio är med i Harpers Bazars senaste nummer. Trendigt och superbilligt! Det blir vinterns fattigmanskost härnere. Minst en gång i veckan. Och Han uppskattade den jag gjorde väldigt häromveckan dessutom.

Dagens pyssel!

Och har jag även börjat fixa i ordning Stockholms-leveransen av min chilikrydda. (Förutom planerat packningen då…). Knutit på etiketter och malt chili för glatta livet. Jag får nog topp-etiketterna till de små burkarna också innan jag åker, pust! Det får bli flest sådana i kappsäcken tror jag, så jag får plats med mina glamour-klänningar.

Han: Som en man ropar från sin udde får han svar: Det finns ju en myt om att EU har bestämt detta åt oss och det är faktiskt ganska många inom politiken som fortfarande tror det men det här är ett svenskt beslut. EU kan inte bestämma om Sveriges ska ha elområden eller inte utan det bestämmer Sverige själva och det har väldigt stor påverkan på priset.
Det säger Malmös Handelskammarens vice VD Per Tryding P4 Sveriges Radio apropå de stora skillnaderna i elpriser i Sveriges olika elzoner och konsekvensen av detta.

Söndag: Samling kring grisen gav mersmak

(Uppdaterad 14:32)

Han: Vaknar med ett fånigt leende i ansiktet. Minns inte att jag somnade, men det gjorde jag. Tidigt. Och med ett självbelåtet flin. Ty det blev en jäkligt trevlig fest, vår Oktoberfest med helstekt gris. Alla kom, alla 53 som hörsammat stugföreningens lockrop.

Viktigaste gästen på festen var förstås grisen. Stort tack till Urban Engman med medarbetare som gav en heldagslektion i hur man föder upp och tillagar en femstjärnig middag i solnedgång.
I övrigt kan jag bara konstatera att somliga människor är lättroade och om inte festen slutat så pågår den även i vacker soluppgång.
Men som sagt, värden gick hem tidigt och somnade glad som gris redan efter tolv timmar vid en grill. Ibland säger en film mer än en massa ord:

Hon: och jag missade visst det allra roligaste, efterfesten, attans!! Gick hem när solen började gå ner, mest för att jag behövde uppsöka damernas längst ut på udden. Eftersom jag var lite slak efter en natt på slottet bestämde jag mig för att lägga mig i soffan framför tv:n istället för att gå tillbaka. Skulle jag ju inte gjort!! Ser redan fram emot nästa års grisfest, då ska jag vara utsövd och redo för en allsångsnatt i Småländsk anda!

… Vi ses nästa gång!

Han: Och sen kom det vanliga tivoligänget med Sope-Bengt och Höjdhopparn i spetsen tillbaka morgonen efter och rev tivolitältet och återställde festplatsen.
– Vi ses på brottsplatsen snart igen!

Lördag: och ikväll blir det grisfest à la udden!

Hon: men först en liten resumé av gårdagskvällen som började med incheckning på Slottshotellet i Kalmar.

Bubbel bubbel bubbel

Kastade snabbt in väskorna på rummen, sen direkt ut till hotellets mysiga trädgårdsbar för ett glas bubbel innan avfärd mot slottet.

Nu på väg…
Kom igen då… glögg med calva väntar på borggården!!!

Ja hela kvällen var en höjdare. Fantastiska skådespelare och superb trerätters middag komponerad av restaurang Postgatan. Väldigt väldigt gott!! Och många många skratt blev det.

Rekommenderas!!!
Imponerande historieberättare.

Däremot levde kvällens sista stopp, Park Hermina, knappast upp till våra förväntningar. Tror vi var de enda som passerat 20… Men till ungdomarnas uppenbara förtjusning gjorde vi en liten uppvisning för att visa hur det ska gå till innan vi drog oss tillbaka till hotellet…

Han: Va?! Fanns det andra brudar på dansgolvet. Jag hade bara ögon för våra medhavda fruar. Och även trädet utanför baren var vackert dekorerat. Det tyckte även två uppsluppna kvinnor som vid närmare eftertanke bar mer kläder än alla de dansanta flickorna på dansgolvet.

Och nu blir det snart helgrillad gris tillsammans med Stugföreningen härnere på udden. Ingen rast och ingen ro ;). Återkommer om det imorgon.