Söndag: Tecken tyder på att det blir sommar även i år

Han: Slånbären blommar. Alla chili- och tomatplantor har flyttat ut i växthusen där humlorna har börjat jobba för trädgårdsmästarinnan. Rapsfälten längs E22:an står i gult och havet pendlar kring tio grader (10°).
– Vilket inte hindrar att det starka könet på udden redan har tagit sina första dopp.

Trots allt. Det som får mig att tro att det blir sommar även i år är att Richards (Sextons) svarta tulpan bestämt sig för komma upp även i år.
– En solitär som vet hur man intar scenen.

Apropå att inta scenen: Bergkvaradagen tillhör de säkra vårtecknen i vårt hörn av världen. Mycket folk, mycket krimskrams, men årets höjdpunkt var som vanligt Sjöräddningens helikopteruppvisning. Den fastnade inte på bild, men det gjorde däremot Kurt Roland (Blomman) Blomkvist som berättade vad vi imponerade besökare såg.
Spännande?
– Radiosportens ordvrickare Christian Olsson kan slänga sig i väggen, om du frågar mig.

Blomman refererar den spännande matschen mot vågorna.

Apropå Sjöräddningen: Seger igen! Än en gång har vår stugförening fått diplom för bästa insamling av ölburkar.
– Klart jag är stolt, jag är ju ända kämparnas ordförande!
Okej, även Peter på Salt & Sött i Kristianopel är duktig. Skillnaden är att han har en hel krogpublik i sitt lag.

Ännu en hemmaseger.

Apropå veckans solitärer: Svartvit flugsnappare, gulsparv, blåhake, svartmes, skrattmås, strandkata, bofink, löfsångare, gråhäger, svartvit flugsnappare, talgoxe, grågås, stor hackspett, sädesärla, gråhäger, blåhake, svartvit flugsnappare, bofink.
Alla röster listade i min nya fågelapp (Merlin).
– Men det är den lilla svart-vita sångaren som äger scenen under morgonsändningar på udden.

Illustration: Wild Garden.

Den svartvita flugsnapparen (Ficedula hypoleuca) var hennes mammas favoritfågel. Efter Anna-Brittas tid på udden har den sjungit för döva öron. Men den gångna veckan har han (jag vet; alltid dessa hanar som vill höras och synas) gjort storstilad come-back i det vilda körsbärsträdet mot Icahandlarns till.
– Möjligen bor den i fågelholken vi fick av ”danskarna” för ett antal år sedan?

Sången beskrivs som munter och rytmisk, något som onomatopoeterna beskriver som ”tsit-tsit-tsit tsju-tsju-tsju”. De mer musikaliska fågelkännarna påstår att repertoaren utgörs av melodiska, rytmiska visslingar ”som går i folkdanstakt”.
– Tro’t om du vill. För en tondöv låter locklätet så här:

Förr i tiden-tiden ansågs den svartvita flugsnapparen vara ”vårens och ljusets budbärare”. Man trodde att den lilla fågeln hade flugit ända till solen för att hämta tillbaka värmen och ljuset till oss människor efter en lång och mörk vinter. När den ivrigt sjungande hanen dök upp i trädgården togs detta som ett säkert tecken på att våren äntligen hade kommit för att stanna.
– Idag känns det som att myten är sann (15 grader i luften, 10° i havet, sol, stillsam vind. Inga yllesockor.

Nytta gör de också: Inte för att myggen kommit till udden ännu. Men flugsnapparen (och svalan) är de fåglar i Sverige som äter mest mygg. En enskild fågel kan sätta i sig upp till 2 500 myggor dagligen. 

PS: Härom dan hälsade jag på svarthättan, även det en nyanländ sommargäst ute på udden. Jag skrev att i förr i tiden-tiden kallades svarthättan för ”munk” i Sverige.
– Vår danska läsekrets konstaterar att i Danmark kallas den fortfarande för just det.

Onsdag: I fablernas värld på gymmet

Han: ”Du kan inte återvända och ändra början, men du kan börja där du är nu och ändra slutet”.
Ovanstående citat tillskrivs författaren  C.S. Lewis; mest känd för fantasyserien Berättelsen om Narnia, utgiven på 1950-talet när jag var lika gammal som våra fem yngsta barnbarn.
Jo, jag förstår budskapet, ett käckt sätt att säga:
– Kom igen Peppe! Du borde ha börjat träna för länge länge sen, men bättre sent än aldrig.

Vi har varit på gymmet, igen.
– Hur det känns?
Om jag säger så här: Varje gång undrar jag varför man har placerat C.S.Lewis budskap i gymmets minsta rum där jag bara kan läsa det när jag pinkar.
Kanske beror det på att citatet är lika illusoriskt som Lewis sagor?
– Ett hittepå!

Lewis skrev mycket, men inte de orden. Experter på Lewis (som Quote Investigator) har spårat citatet till en bok som heter ”Rejection” av den amerikanske författaren James R. Sherman.
– Mest känd för sina hurtiga självhjälpsböcker som ”alla” läste under det självupptagna 80-talet.

Shermans originalformulering: ”You can’t go back and make a new start, but you can start right now and make a brand new ending.” 
– A Brand New Ending, alltså.
Ursäkta en skeptisk man, men ett strålande nytt slut låter aningen mer fantasieggande än det lagom-svenska löftet att jag kan ”ändra slutet” om jag bara springer någon kilometer till på löpbandet.
– Är det värt det?

Med den surmulna invändningen: Det är trevligt att gå på gym (även om jag aldrig i livet skulle göra det utan hennes kärleksfulla stödinsatser). Bortsett från att jag får vara nära min fru utan en djungel av tomat- och chiliplantor i famnen träffar man hyggliga människor.
– Om det förändrar slutet på historien är jag mindre övertygad om.

Tills vidare säger jag som Rolf i Lafsekulla som pustar ut efter sitt pass:
– Varför jag fortsätter komma hit? Det viktigaste skälet är att jag har betalt årsavgiften.


Behöver jag tillägga att vi är lika gamla och även i övrigt överens om det mesta.

Å andra sidan ger gymmet tid för mental träning. På förekommen anledning. När jag ser henne springa på bandet intill försöker jag komma ihåg vad poängen är Aisopos gamla fabel om haren och sköldpaddan.
– Jag inser att ingenting är vad det synes vara.

Det handlar inte om farten. Sköldpaddan vinner över haren för att hon bestämt sig. Hon är tålmodig och uthållig, medan den självgode haren är självgod, slapp i anden och låter sig distraherar av oväsentliga saker längs vägen. Kanske är den lärdomen värd årsavgift

Dagens fågel: Jag har skaffat en ny fågelapp (tack Isman!). Den berättar för mig att svarthättan är morgonens vokalist. Han (Sylvia atricapilla) brukar dyka upp i början av maj här på udden.
– Ja, även bland fåglarna är det han som syns och hörs mest.
Förhoppningsvis stannar även hans fru här till september-oktober, när de flyger på vintersemester 600 mil söderut till östra Afrika. I höstas gjorde vi en sista notering den 2 oktober 2025.

Svarthättan är känd för sin klara och flöjtande sång, som ofta beskrivs som en av de vackraste i den svenska naturen; till och med jämförbar med näktergalens.
– Entusiaster kallar den för ”fågeln med silvertonerna” på grund av sången börjar lågmält likt trädgårdssångarens pladder och den avslutas med klara flöjtlika och starka toner.
I gammal svensk folktro kallas denna sångfågel ironisk nog för ”munken”. Vilket anspelar på hanens svarta kalott, som liknar den tonsur (hårlösa hjässa) som vi fortfarande identifierar munkar med, Typ Broder Tuck:

Lördag: Och idag sjöng näktergalen

Han: ”Döden, döden, döden” – så inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sina systrar på äldre dar för att snabbt få det oundvikliga ämnet avklarat.
– Det var en besvärjelse.
Ett sätt att hantera ”det värsta” och efter den inledningen kunde de prata om vardagliga saker.

Frånvarande men mest närvarande. Foto: Bengt Uggla.

Döden har passerat även vår udde. Häromdagen sa vi hej då till ännu en kompis.
– Håkan ville att familj, släkt och vi kompisar skulle samlas runt honom; dricka champagne, spela AC/DC och kanske säga något snällt.
Som ännu en fest hemma på tomten.

Tyvärr hade Håkan underskattat hur många som ville skåla med honom. Därför höll vi vår minnesstund hos Peter på Sött & Salt i Kristianopel.
Även i övrigt tror jag att Håkan gillade det han såg och hörde.

För egen del fick Jacques Werups korta kärleksdikt ett nytt innehåll:
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Därför känns det också helt okej att jag i morse näktergalen sjunga igen.
– På återseende.

Söndag: Hyllning till den fria sikten

På valborgsmässoafton gör lövsångaren debut,
phylloscopus trochilus.
Åtminstone
för den som känner igen den rösten;

Vi andra hörde bara göken.
Södergök är dödergök, tänker sorgerösten
tyst.
– Ko-ko, ekar det från skogen
och till slut går det upp ett ljus
– Vänta nu! Det är ju öster och den göken,
den trösten!

Utanför udden pågår Operation Aurora
men fru Isman ser bara vårens första svala
– Där, där! Även den är valborg trogen
Och svalan ser fru Isman från sin himmel,
faktiskt helt perfekt.
– Tänk att hon är här igen, vilken tajming!

Väckt
ut ur vinters långsökta dvala samlas skeppeviksbor på kvällen,
Spontant kring elden,
proteiner,
vin och vimmel.
Varför?
– Varför inte!
Rimmar bäst mot nattens himmel.
– Snus och rus och lite … skimmel!
– Vem sa nåt om häst, har ni fest, eller?

Svaret kommer när vinden vindar,
vänder från öst till väst.
Ty även första maj rimmar svenska flaggan i solen
demonstrerar tyst mot trumpister,
putinister;
den ökända pållarna från Troja.

Ensamma hägern står redan i talarstolen.
Först i tåget familjen Fågel;
och vårens första kull ulliga små gässlingar!
– Anser anser,
anser vår talare och blivande minister.

 
Hade gärna hört henne sjunga något intressant.
– Gärna nåt som rimmar på phylloscopus trochilus,
eller gässlingar.
Linné hade rätt: Det är först när ett fenomen får namn
som just det ordet blir sant.

Nåja. Det finns de som inte bara försöker beskriva verkligheten i dikt, utan även förändrar den.
På andra sidan udden bygger föreningens Bryggkommitte ut den Nya världen:

Onsdag: Kommunen hoppas på fler kriminella

Befolkningen minskar i Torsås kommun. Den 30 juni 2025 bodde enligt SCB:s senaste siffror 6 921 personer i kommunen. Men är det verkligen fler kriminella som är lösningen på kommunalrådet Henrik Nilsson Bokors problem?

Han: ”Snälla gud, ge oss vårt årliga statsbidrag och ett fängelse i kommunen!”
Ur led är tiden, när jag växte upp tävlade landsändarna om industrijobb, utbyggda järnvägar, kraftverksbyggen och högskolor.
– Numera sätter politikerna sitt hopp till de kriminella.

Enligt medierapporteringen har närmare ett 40-tal (!) kommuner fört diskussioner med Kriminalvården om att få hysa in brottslingar.

Halltorps fästning tar form.

Kalmar tillhör vinnarna: Bygger en ny stor anstalt i Halltorp med över 430 platser. Även vår egen kommun (Torsås) hoppas att få dela på den vinstlotten: ”Den nya anstalten skapar stora möjligheter för hela regionen och inte minst för Torsås kommun”, skriver entusiastiska kommunpolitiker. ”Etablering av en så stor arbetsplats endast fem km från Torsås kommungräns innebär goda möjligheter till utveckling i form av nya kommuninvånare, nya arbetstillfällen, ökat behov av service och tjänster samt efterfrågan på nya bostäder”, Kommunen behöver aktivt följa och vara engagerad i etableringen för att tillvarata möjligheterna till utveckling.”


Jag växte visserligen upp under 50-talet på ett kraftverksbygge i Norrlands inland, men jag fattar att Henrik Nilsson Bokor och andra ansvarskännande politiker sliter sitt hår.
– Trots alla storslagna utvecklingsplaner krymper Torsås kommun.Men är det verkligen fler kriminella som är lösningen på problemen?

Nu till något roligare: Det våras för havsöringen. Vårens flugfiske i Emån har gjort många sportfiskare lyckliga i år.
– Vi har haft den bästa fångsten på tio år, konstaterar Kent Håkansson, fiskeförvaltare på Ems herrgård (Barometern 28 april 2026).
Under de fem veckor som hittills gått har 450 fiskar fångats på den fyra kilometer långa sträckan från mynningen upp till Emsfors. 80 procent av fångsten utgörs av havsöring.

Kul, tycker vi som bor vid havet, sju mil söder om Emåns utlopp. Förra sommaren krockade hon med två havsöringar när hon simmade utanför vår lilla badvik.
– Och tidigare i vår fick en granne den här bjässen på kroken inåt Skeppeviken.

5 kilo fisk.

Havsöringen kan bli upp till 18 år gammal, men en mer vanlig maximal ålder är runt 7–10 år. Detta enligt Havs- och vattenmyndigheten.
Äggen kläcks under våren i rinnande sötvatten. De nykläckta ynglen lever i födelsebäcken och livnär sig till en början på insekter och smådjur.
– Efter några år i ån vandrar de ut i havet, oftast på natten. För att kunna klara att leva i saltvatten genomgår öringungarna en fysiologisk förändring som kallas smoltifiering.
Väl ute i havet växer havsöringen snabbt. Kosten ändras från insekter till småfisk, räkor och märlor.

När havsöringen blivit könsmogen återvänder den för att leka i samma vattendrag som den själv föddes i. En nyhet för mig är att havsöringen efter leken inte dör som laxen oftast gör. Fisken vandrar tillbaka till havet för att äta upp sig och kan leka igen, i vissa fall upp till 7–8 gånger.
– Kanske var det två seniorer som hon krockade med utanför udden?

PS: 70 procent av Jordens yta består av vatten och alla hav hänger ihop. Havsöringen är en av cirka 255 fiskarter någon gång observerats i svenska vatten, vilket är knappt en procent av alla arter i världen.
På Gran Canaria mötte jag härom veckan både större och fulare fiskar. Hälsade på Ugglorna (vi träffades senast i Grekland) och fick en rundvandring i det stora akvariet i Las Palmas.

Naturligtvis var mötet med hajarna det som fick skribentens hjärta att slå extraslag.

Måndag: Ogräs, ogräs och ogräs … och en försvunnen skatt

Hon: Alltså, snarare gräsmatta än ogräs. Behöver inte gå på gym i alla fall. Men frågan är om det inte är roligare. Men det har i alla fall blivit fint väder härnere, äntligen, hurra!

Löklandet:

Före…
…halvvägs…
…gödslat och klart!

Tog ett par dagar. Men igår gjorde jag hela första tomatlandet från scratch till gödslat och klart. Var inte en lika kompakt gräsmatta, pust.

Tomatland 1:

Typ före…
Halvvägs
Bara gödslet kvar!

Dessutom var det hög tid att göra klart även växthus 1 (växthus 2 är mer isolerat och redan proppfullt) för inflyttning av plantor. På torsdag verkar även nattemperaturen bli mildare så då ska alla plantor inne ut.

Sådärja! Gardinerna uppe också.

Nu får han fortsätta. Nästa ”gräsmatta” väntar. Tomatland nummer 2.

Han: När hon inte gräver tittar vi så klart på SVT:s serie om ZTV. Serien bekräftar att den svenska medievärlden var roligare förr.
– Åtminstone hade vi som var med roligare på den tiden.
Nostalgi är en sentimental och bitterljuv känsla för det förflutna och därför säger jag ”vi”.
Nej, jag jobbade aldrig med ZTV, anslöt mig till Jan Stenbecks Our Group senare.

Värd årets grävarpris!

Men år 1992, samma år som Stenbeck lät några vildhjärnor starta ZTV, tilldelades jag Stora Journalistpriset för att jag i samma mediala ankdamm fått en annan skvader att lyfta med ZTV som en av våra nya annonsörer och därmed finansierade leken.
Motivering: ”För den rappa, kontroversiella debatten som gjort tidningen till branschens naturliga mötesplats”.

Min enda merit: Jag råkade gå förbi en öppen dörr där några kompisar gjorde tidning och blev kvar där. Det kändes som om jag hamnat i ett rockband som övade på att skriva nya låtar och behövde en vokalist. Eftersom jag var tondöv kände jag mig hemma.
– Det var nåt med tidsandan som även speglas i serien om ZTV.
Ett frimodigt kreativt kaos, där marken hela tiden rörde sig och ”fort men fel” blev en paroll som gjorde omöjliga saker möjliga.
– Att beviset på mitt Stora Journalistpris försvann i turbulensen har jag alltid sett som en försumbar symbol över en hänryckningens tid.  

Men det är en annan historia, som barn och barnbarn redan tröttnat på. Att jag blir nostalgisk beror på att jag fastnade för en detalj. Jens von Reis berättar i en intervju var han hittade ZTV:s försvunna arkiv: ”Det har varit ett jäkla kaos. Ryktet var att alla kassetter var försvunna. Men ryktet var falskt. ZTV-materialet visade sig finnas bevarat i ett Shurgard-förråd i Kista.
– Jag fick ett tips om att materialet kunde finnas där och lyckades hitta det där förrådet. Där låg alla beta-kassetterna i en container. Vi har filmat när jag står där inne och blåser bort dammet på kartongerna. Det ser helt sinnessjukt märkligt ut. Men där var hela arkivet. Alla musikvideor, alla program – allting. Det känns som att det är en tidsfråga innan de flyttar det till Baltikum – och så är kassetterna borta för alltid” (Barometern 18 april 2026).

Nyckelorden är ”ett Shurgard-förråd i Kista”. Jag är inte ett dugg förvånad över att jakten på ZTV:s försvunna arkiv förde Jens von Reis just till Kista.
– Det som i mina ögon gör honom värd Årets Grävarpris är att han lyckades ta sig in!
Förrådet i Kista är nämligen inget vanligt förråd.
– Det är ett Lubjanka, KGB:s klassiska fort i Moskva.
En bastion där Stenbecks eget KGB gömde allt som ansågs tillhöra ”Our Groups” historia. (Bland oss vanliga dödliga kallades avdelningen ”Lean & Mean” och även det är värt ett eget nostalgiprogram. Hugade researcher bör tala med Calle Höglund som vet allt om verksamheten. Calle har gått vidare inom säkerhetssektorn, men du hittar honom på Facebook.)

Historien om ZTV är kul; men jag märker att historien i första hand väcker mitt eget arkeologiska intresse. Även resterna av ett antal medieprojekt jag varit inblandade i torde nämligen finnas gömda och glömda i Kistaförrådet. Typ, Finanstidningens arkiv, allt om magasinen Kapital och Moderna Tider; inte minst servrarna till vår ”rosa Metro” som efter Jan Stenbecks död las ner med 85 miljoner i förluster. Med mera.

Dessutom, och nu har nostalgin satt sig djupt i gubbens Hippocampus: Jag misstänker att även mitt förlorade diplom för Stora Journalistpriset göms någonstans i resterna av Sveriges häftigaste mediekoncern.

PS: Det som är bäst med tv-serien om ZTV är att public service än en gång bekräftar den avgörande roll som entreprenören Jan Stenbeck haft för den moderna svenska medievärlden. Han krossade inte bara TV-monopolet och Televerkets monopol inom telecom. ”Utan Stenbeck inget Spotify, utan Stenbeck inget Skype. Utan Stenbeck hade det svenska mobil- och it-undret aldrig skett”, som en av hans adepter uttrycker det.
”Innan Jan vände upp och ner på allt ville alla på Handelshögskolan bli storbolagsdirektörer. Efter Stenbeck vill alla bli entreprenörer.”

Fredag: Tre fjädrar gör Ismans hackspett levande

Han: Plötsligt får du för dig att du hör en död kompis röst. Rösten är närvarande i ditt huvud, men bara för att du vet att vännen är fysiskt frånvarande. Uppriktigt sagt inser du att den döde till och med är mer närvarande i sin frånvaro än många levande är i sin närvaro omkring dig.
– Av samma skäl får tre fjädrar bakom Margaretas stuga en stor hackspett att bli högst levande.

Bekräftar filosofen Derridas tes.

Du har saknat dem, eller hur? Mina initierade rapporter om uddens fågel- och djurliv, alltså. Som du vill, här en kort uppdatering som börjar i toppen av näringskedjan:
– Nyligen togs havsörnen bort från den svenska rödlistan över hotade arter.
Check!
De senaste fem åren har det inte varit det minsta synd om havsörnen i vårt hörn av världen.
– Tvärtom, det var länge sen vi fascinerades av dessa rovfåglar som i par eller i skvadroner flyger in över häckande ejder- och måsbon på Fimpan.

Med den starkes rätt.

Imponerande? Absolut. På samma sätt som när de amerikanska B52-planen var imponerande när de flög in över Vietnam på den tiden när min världsbild formades.
Samma logik:
– Den starkes rätt att slå den mindre och svagare.

Fimpan är förbjudet område för människor under häckningstid, men inte för havsörnen.

Civilisationskritiska aktivister har fått för sig att vår civilisation är ond och naturen god.
– Det är naturligtvis tvärtom.
Som biologen och författaren Fredrik Sjöberg formulerar det: ”På ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger”.
– Instämmer.
Det är därför vi avskyr Trump, Putin, Netanyahu och andra rovdjur som försöker införa naturrätten även i den internationella människobyn.

Inte längre rödmärkt.

Efter flera år som rödlistad har även uttern återhämtat sig och betecknas från och med i år som livskraftig av SLU.
– Åtgärder som inleddes på sextio- och sjuttiotalet har nu till slut lett till att utter kan klassas som livskraftig, säger Henrik Thurfjell på SLU Artdatabanken.
Check!
Sedan 2020 har vi haft minst tre återkommande besök på udden av denna simmande jägare vars (manliga) revir kan sträcka sig 45 km längs en kustlinje, en eller flera honor inclusive.

Storskraken dominerar på sjösidan.

I övrigt noterar vi att fågellivet inomskärs Fimpan domineras av storskraken och gräsänder.
Några fiskmåsar, ett mindre antal skrattmåsar och tärnor har hittat tillbaka efter vintern. Kanadagässen har äntligen dragit vidare men våra två bofasta svanpar strävar på som de seriemonogama partners även de är.
– När det gäller småfåglarna är rapporten tyvärr lika sexig som Svt:s nysatsning Sverige Live: Koltrast, björktrast, pilfink, talgoxe och ett par sädesärlor pockar även de på att få hennes havrekakor till frukost.
En grönfink har hittat ut den blåsiga udden, vilket hon och jag pratar om.

Illa ute.

Blåmesen kräver ett kapitel för sig. Orsaken är att fågelskådare runt om i landet håller extra utkik efter sjuka blåmesar. Det efter varningar från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) om att en dödlig lungsjukdom sprids bland blåmesar runt om i Sverige.
– Jag har aldrig sett detta tidigare, säger Mats Forslund som är ordförande i Dalarnas ornitologiska förening.
Uppriktigt sagt har vi denna vår saknat blåmesen på udden.
– Faktum är att vi bara sett två ömkligt små exemplar på vårt soldäck.

Apropå döden döden: Den mest drabbande upptäckten är resterna av den stora hackspetten som i tidig vår trummat sina solon i Ismans tallar.
Drabbande i sig, men mest för att vi de senaste veckorna fått vår beskärda del av död även i människobyn.
– Kanske är det därför tre svartvita fjädrar fick mig att bli sittande med min melankoli och Derridas texter om ”närvaro genom frånvaro”.

Högst närvarande i sin frånvaro.

Filosofen Jacques Derrida vände upp och ner på västerländska föreställningar om metafysik och som all filosofi ter sig texterna ogenomträngliga som björnbärssnår. Men efter några timmars melankoliskt grubblande framstår budskapet glasklart även för mig:
– Vi lever alltid i ”närvaro genom frånvaro” och min egen melankolins paradox är att den döde blir mer ”intensivt närvarande” i sin frånvaro än många levande är i sin närvaro.

Hoppfullt tänker jag och tycker mig till och med höra trummandet bland Ismans tallar. En tanke slår mig:
– Kanske var det nåt likande Jacques Werup kände när han skrev sin korta kärleksdikt:
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.”

Blodsmak efter angrepp från björmbär.

Efterord: Apropå ogenomträngliga björnbärssnår gav jag mig på ett vildvuxet sådant efter Derridas lektion. Det slutade med blodvite och en önskan om absolut frånvaro. Sedan simmande jag 950 meter bara för att få bjuda Bad Boys på varmkorv och öl i torpet. 19 grader varmt, sol och premiär för vårens AS (After Swim).

Närvarande: Per Williamsson och Roland Blomman Blomqvist. Närvarande som frånvarande: Håkan Gabrielsson och Maxe Axelsson.

Onsdag: Hon släcker bränder, han läser tidningen

Hon: om ni undrar varför jag så sällan är här på bloggen… pust! (Det blev en vlog idag.)

Växthus 2
Inne
…och inne

Längtar efter varmare nätter så jag kan börja flytta ut plantorna inne till växthus 1.

Undrar om de kommer att få plats:

Växthus 1

Han: Det är svårt att göra tidning i dessa tider. Ovanstående rubrik i papperstidningen läser vi samtidigt som digitala medier berättat att TACO-mannen i Vita huset förklarat att han förlänger vapenvilan på obestämd tid.

Detta efter att under de senaste 24 timmarna hotat återuppta bombningarna, redan vunnit kriget, både öppnat och blockerat Hormuzsundet och ljugit för sina väljare att ”vi är nära ett avtal med iranierna” och att han inte är intresserad av att förlänga vapenvila.

På förekommen anledning: TACO är som alla barnbarn numera vet inte längre deras favorit bland maträtter. Det står för ”Trump Always Chickens Out”, vilket bäst översätts till ”Trump fegar alltid ur”.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att läsa lokaltidningen är mitt dagliga seminarium. Döm själv, detta har jag lärt mig idag:
1. Regementen som förr byggdes på tre år i dag tar 10–15 år att färdigställa. Varför?
Svaret får jag i dagens ledare: Problemet är att den myndighet som äger och ansvarar för försvarsmyndigheternas fastigheter – Fortifikationsverket – ligger under Finansdepartementet och inte Försvarsdepartementet.
Detta sedan år 1994.
”Årtalet signalerar varför”, skriver Martin Tunström. När den eviga freden anades och försvaret rustades ned var tilltron till marknadslösningar inom den statliga förvaltningen som allra högst. Fastighetsförvaltningen skulle effektiviseras, fortifikationsförvaltningen som hade anor bak till trettioåriga kriget skulle åläggas ett vinstkrav. Ja, under alliansregeringen fanns till och med diskussioner om att lägga vissa fastigheter med anknytning till försvaret i ett bolag.”
Visste inte heller du det?

2. Att vår omtänksamma kommunledning har anställt en budget- och skuldrådgivare som ska hjälpa Torsåsborna att sanera sin privatekonomi.
– Hon kan börja med kommunens egen ekonomi, menar vanligtvis elaka tungor i byn. Politikerna har kört ekonomin i botten (-10,6 miljoner 2025), kommunen har stora skulder (45 milj) och som lök på laxen: Revisorerna sågar politikernas årsredovisning (Barometern 11.4.26).

3. I Skogsstyrelsens nya rapport om den biologiska mångfalden i svenska skogen 2026/07 dras den alarmerande slutsatsen att läget är allvarligt, skriver Naturskyddsföreningen på debattsidan. ”Sverige har skrivit på EU-avtal om att skydda 30 procent av skogen. Idag har endast 9 procent formellt skydd och många av dessa skogar är fjällnära. ”I vårt län är mindre än 3 procent av skogen skyddad”.
Nyligen berättade samma aktiva insändarskribenter att listan över rödlistade arter blir längre och östra Småland är sämst i landet. ”Bara 1,7 procent av landarealen har ett starkt och långsiktigt skydd. Sedan 2015 har den skyddade landarealen bara ökat med tusen hektar, vilket motsvarar en promille av Kalmar län när Öland inte räknas med”.

4. Att journalister är det svenska språkets värsta marodörer visste jag. Dagens nya superlativ kommer som så ofta på sportsidorna: ”Doldisbjässe”.
– Torde betyda ”storvuxen målvakt som är okänd för skribenten”.


5. Sport är lokaltidningens styrkebälte. Ibland är kommentarerna av riksintresse: ”Jag har i grunden inget emot John Guidetti som expertkommentator – han har en del kloka åsikter – men kan tycka att han borde hålla sig borta från att tycka om AIK. I alla fall den första säsongen i rutan. Det blir bara smetigt och distanslöst. Som om Ulf Kristersson skulle gå från partiledarrollen till att direkt kommentera Moderaternas partistämma för SVT …”.

6. Dessutom har jag lärt mig ett ord som faktiskt finns: Viktualier. Ett gammaldags begrepp som betyder matvaror eller livsmedel. ”Viktualiehandlare” kallades den som drev matvarubutik förr i förr-i-tiden-tiden.
Hon visste däremot att Astrid Lindgren gjort ordet ständigt levande bland barnbarnen, ty hjältinnans fullständiga namn lyder: Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.
– Det hade jag ingen aning om.

7. Däremot visste jag att på lördag-söndag har den japanska konstnären Takako Takeuchi, bosatt i Torsås, vernissage i Bergkvara konsthall. Det står till och med i min kalender: ”26 april, Bergkvaradagen: Du öppnar och vaktar Takakos utställning 13-15”.
PS: Om du inte visste det är Bergkvara Konsthall kommunens enda galleri och drivs av Kulturmagasinet som fyller 30 år i år.

8. Sist men inte minst. Apropå kultur känner jag mig även idag mest hemma bland serierna:

Söndag: ”Men bortsett från det; hur går det med konsten?”

Han: ”Nej, jag väntar med att åka upp till din vernissage, nån måste ta hand om katterna och hennes plantor”.
Jag vet att han skrattade.
Han fattade att det var en besvärjelse.
Han hade fått åka direkt från akuten till Ersta, Stockholms sjukhus för palliativ vård.
Jag höll mitt löfte att komma på vernissagen.
Tyvärr var Gunnar inte där.
– Eller så var han det.

Samma dag hade vi visserligen sagt hej då vid begravningen i Maria Magdalena kyrka, två kvarter från Pyssgränd där Gunnar hade hängt sin utställning hemma i lägenheten.
– Men det kändes som han var kvar här.
Ivrig att visa sista kapitlet i sin rapport om Malin och kärleken och döden, sitt eget döende och det lyckliga året han fick med Ylva.

För ett år sedan bjöd Gunnar på en mycket känslosam vernissage i Benhuset, Katarina kyrka. I helgen visade han hur historien slutar.

Missförstår mig rätt, det är inte så att vi inte pratade om döden. Det är en myt att män inte pratar om känslor och våra samtal började alltid i sjukdomen. Men jag tror att just därför att vi visste att tiden var knapp nådde vi alltid en punkt i samtalet där någon av oss sa:
– Men bortsett från det; hur går det med konsten?
Det var ingen besvärjelse.

Sista brevet om viktiga saker.


Om det är nåt Gunnar lärt mig hittills, så är det att människor som vet att de ska dö snart inte vill prata om så är det döden.
– De är fullt upptagna om att prata om livet.
Viktiga saker som i Gunnars fall: Betydelsen av Musils Mannen utan egenskaper, Wittgensteins språkfilosofi och W.G. Sebalds mastodontverk (1084 sidor!) som han en sommar hade med sig ner till udden.
– Framför allt: Egna konstprojekt.

Gunnar visar upp delar av sitt konstprojekt på udden.

Porträttet ovan gjorde jag efter att Gunnar dött första gången. För det också sant, han är den ende jag känner som dött tre gånger. Men det är en annan historia (finns här bland alla orden) och varför tala om döden när man fortfarande har fullt upp att tänka på hur en man lyckas göra så levande konst av döden.
– Oroväckande bra, som kompisar kan säga och mena det.

Läs mer: Vill du veta vem Gunnar också var? Läs Staffan Julius mer genomtänkta minnesord.

PS: Om jag känner Gunnar rätt kommer han, förr eller senare, att påpeka att en besvärjelse är en trollformel, en fras bestående av vissa formler, som anses besitta en magisk kraft och riktar sig till ett ont väsen (typ elaka tumörer). Etnologer gör en åtskillnad mellan besvärjelser, som riktar sig till ett ont väsen, och signelser, som riktar sig till en lidande varelse för att hjälpa mot något ont, typ.
Ja, du fattar att jag saknar honom.

Måndag: Bröllopsdag på udden

Man ser i alla fall vem som har god smak.

Han: ”Någon har sagt att kärlek är att göra saker om och om igen och ändå känna att det är en gång för lite.
Tål att tänka på en dag som denna.”

Så skrev jag här i bloggen idag för sex år sedan. På förekommen anledning. Det var vår fjortonde bröllopsdag och jag satte in det i ett historiskt sammanhang: ”Tiden går fort när man roligt. Säger man. Men det är inte sant. Ofta går tiden som mest sakta när vi har som roligast. Det visar den vetenskapliga forskningen och det finns en intressant förklaring som har med ålder att göra.
– Även med platsen, faktiskt. Ty även rummet har betydelse för tidsuppfattningen. Inte i den betydelse som bevisas i Einsteins särskilda Relativitetsteori utan i hur rummets begränsning påverkar den tid vår hjärna behöver för att bearbeta våra intryck.”

En bra början. Foto: Björn Engberg, Palma de Mallorca 2006.


Idag är det 13 april 2026 och jag skippar föreläsningen. Tjugo (20) år går visst jäkligt fort även när man har roligt.
– Tack älskade fru för att du stått ut med mig så här länge.
Det enda jag kan lova dig är att det ändå bara är slutet på början ❤️❤️❤️ ❤️❤️❤️ ❤️❤️❤️ ❤️❤️❤️ ❤️❤️❤️ ❤️❤️❤️ ❤️❤️ …

I vått och grått: Andra minnesvärda dagar: