Show me the money!Frasen är det enda vi minns från Tom Cruises 90-talsfilm Jerry Maguire. Efter ännu en meningslös omröstning i riksdagen känns det som ett vrål som borde eka över landet.
Han: Ännu en dag i det politiska spelet kring hur nästa regering ska se ut, men ursäkta en dum fråga: – När ska de börja prata om vilken politik den nya regeringen ska samlas kring? Det har gått en månad sen valet. Fortfarande bråkar de rödgröna om vilka som (inte) vill leka med vem och vilka som ska få en ministerpost och inte. – Hur skulle det vara om någon av partiledarna berättar vilken politik de vill driva i en eventuell regering?
Uppriktigt sagt skiter jag i vilka som blir minister för det ena och det andra ministeriet – efter fyra år har jag inte ens lyckats lära mig namnen på hälften av ministrarna i den avgående regeringen. – Jag vill veta vilken politik den nya regeringen ska föra i tidens huvudfrågor. Men det vill ingen av de möjliga regeringspartierna berätta för mig. – Varför?
Hur svårt kan det vara? En bra början på en möjlig underbar vänskap (som Humphrey Bogart säger i ”Casablanca”) är att Magdalena Anderssons fyrklöver prickar av de tio punkterna? – Vad vill vi göra? Vad vill vi inte lägga pengarna på?
Jag har full förståelse för att partier tycker olika. Det är poängen med ett flerpartisystem. Men politik handlar inte om att vilja, det handlar om att göra saker. – Ytterst handlar det om vad partierna vill lägga våra skattepengar på! Vad jag inte fattar är att de inblandade partierna hävdar att de är oeniga om allt innan de ens visat var de står i de tio frågor som är viktigast för oss väljare.
Han: Tillbaka från ytterligare två veckor som bejublad huvudrollsinnehavare i den verklighetsbaserade citcom-serien ”Mormor!” (som även går på en annan scen i samma huvudstad med titeln ”Farmor är tillbaka!”, fyller hon som vanligt sina dagar på udden med aktiviteter. För egen del har jag fullt upp med mina passiviter. – Sedan träffas vi vid eftermiddagsdrinken och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.
Till exempel berättar jag att även förskolebarn rör sig mindre kyliga och molniga dagar än soliga. Det har jag läst i Barometern. – Intressant, tyckte jag som just fått en bild i mobilen från ett av tio barnbarn.
Barn i förskoleåldern rör sig som mest under soliga och varma dagar. Det visar en omfattande studie från Karolinska Institutet som undersökte rörelsemönstret hos över 3 300 barn i åldrarna tre till fem år på förskolor. Under kyliga dagar rörde sig barnen i genomsnitt 15 minuter mindre med ansträngande fysisk aktivitet. De satt dessutom stilla nästan 47 minuter mer per dag jämfört med under soliga och varma dagar. [1]
Möjlig förklaring: Forskarna har inte fastställt de exakta orsakerna, men pekar på att små barn påverkas mycket av kläder. Tjocka, tunga vinter- och regnkläder under kalla eller blöta dagar begränsar barnens naturliga rörlighet jämfört med lätta sommarkläder
Till saken här att skillnaderna i aktivitet mellan soliga och molniga dagar var betydligt större på helgerna än under vardagarna. Det tyder på att förskolans fasta rutiner, planerade utevistelser och pedagogiska verksamhet hjälper barnen att hålla igång, även när vädret är sämre. Nu vet hon det också. Hennes kommentar: – Men idag skiner ju solen.
PS: Jag hör vad hon säger: I morgon ska jag åka och simma med Bad Boys. 1000 m i ryggläge i skittråkigt. Men en trevlig lunch på Möre Golfbana är värt det.
KVÄLLENS TVSveriges nästa stjärnkock New York. Må bästa kock vinna. Men vi håller på Frank. Yngste deltagaren, 23 år. – Varför? Vi är partiska. Vi känner hans föräldrar och vi träffade Frank första gången på Mallorca.när han var 20 år yngre. – En mycket aktiv ung man, minns jag. Men så var det ovanligt varmt på Mallorca den sommaren.
Barnvakt.
Särskilt minne: Frank är den enda unge jag känner som helt orädd och utan skyddsväst klättrat upp i skådisen Goldie Hawns knä på en legendarisk sjökrog i Deia. – Räcker det?
Inte för mig: Goldie Hawn var en sprallig tjej som dessutom hade varit gift med en kompis: Bruno Wintzell, även han skådespelare som tyvärr blev mest förknippad med Tutti-fritti-tv i den kommersiella tv-historiens barndom. Men i mina ögon en mycket klok och vänfast kamrat som jag efter en trevlig kväll på Café Opera omedelbart inbjöd att skriva ledare i en av de tidningar jag av en slump blivit redaktör för.
DAGENS HISTORIA: Många kvinnor klagar över att deras män inte lyssnar på dem. Men jag kan stolt konstatera att jag aldrig har hört min fru säga något sådant. (Snodd ur veckans Torsås-Posten, läst på Pep’s)
Han: Har läst någonstans att för fyrtio år sedan vägde en svensk kanelbulle 50–60 gram på kondis. – Den innehöll 200–250 kalorier. Dagens kanelbulle väger mellan 110 och 150 gram och de allra största landar på närmare 200 gram. – En sådan bulle innehåller mellan 400 och 600 kalorier – alltså lika mycket energi som en hel lunch.
Vi vet var det landar: Andelen svenskar med obesitas (= finare ord för fetma, ett BMI på 30 eller mer) har tredubblats sedan 1980-talet. Enligt Folkhälsomyndigheten betyder det att mer än varannan (54 procent) av oss alla i åldern 16–84 år är överviktiga. Och? – Statistiken ingår i min mental Maginotlinje; ett psykologiska mantra jag tar spjärn mot när jag känner suget efter en fika hos Pep’s i Torsås. Icke så, denna gång. Att kanalbullens elefantisis dyker upp i mitt homeostatiska system i hjärnan (eller om det är det hedoniska belöningssystemet??) utlöstes av att jag får syn på våra nya sopkärl.
De är många, svarta och framför allt STORA. Närmare bestämt är de mer än DUBBELT så stora som de gamla gröna soptunnorna. – Dessutom levereras de i tvåsamhet, det vill säga i stället för en smal tunna ska varje stuga nu härbärgera en koloss på 1,5 kubikmeter. Uppriktigt sagt förändrar de bilden av vårt stugområde.
Gubbgnäll, tänker du. Men du har fel. Jag tror att de nya sopkärlen behövs och kommer att fungera bra (även om det retar mig att de inte kallas för soptunnor längre). – Som man bäddar får man ligga och sopberget skapar vi själva. I EU ligger snittet på runt 505 kilo per person och år. Statiskt sett slänger vi i Sverige 431 kg sopor per år och Världsbanken beräknar att den globala avfallsmängden kan öka med upp till 70 procent till år 2050.
Torsås kommunen stämmer i bäcken. Därför får vi nya alltså sopkärl. Detta i enlighet med ett EU-beslut som våra valda politiker tillsammans fattade redan år 2018. Uppsåtet är som vanligt gott och förmodligen blir det bra. I framtiden kommer våra barnbarn att undra varför farfar/morfar iddes skriva den här bloggen,
Det finns en anledning, möjligen två. Våra två nya soptunnor har tillsammans elva (11) fack: matavfall, restavfall, ofärgade glasförpackningar, färgade glasförpackningar, plastförpackningar, pappersförpackningar, tidningar, metallförpackningar, ljuskällor, småelektronik och batterier.
På förekommen har jag minadubier om att facken för färgade och ofärgade (vin)flaskor är för små. Men framför allt noterar jag redan dag 1 att facket för tidningar är på tok för litet. Denna första dag fyller jag den lilla plastbyttan med 5 dagars morgontidningar enligt nedan. Problemet? – Detta kärl töms bara en gång i månaden!
Visst, jag såg det komma. Det är ett tidens tecken. När katterna och jag för fem år sedan flyttade till udden hade vi fyra morgontidningar och ett antal pappersmagasin. – Nu har vi två morgontidningar och ett månadsmagasin (en dotter jobbar för tidningen Vi).
På den tiden tömde jag tidningskorg varannen vecka på återvinningscentralen i Torsås. Då fanns det 4 stora containers för tidningar och en (1) för plastsopor. – Idag finns det en (1) tidningscontainer och 4 för plastsoporna. Vad hände?
Torsås återvinningscentral speglar världen i vår tid. Totalt producerar mänskligheten runt 430 miljoner ton plast årligen enligt FN:s miljöprogram (UNEP). Samtidigt har produktionen av tidningspapper de senaste decennierna minskat till blygsamma 20 miljoner ton. – Det är klart att jag blir nostalgisk.
Papperstidningar har givits ut i Sverige sedan 1600-talet. Vår tryckfrihetsförordning från år 1766 var den första av sitt slag i hela världen. Och tack vare den obligatoriska folkskolan, infördes år 1842, var även svenska drängar och pigor läskunniga långt före de flesta andra länder. Därför har Sverige, ett litet skitland här uppe på tundran, blivit ett av världens mest tidningsläsande folk.
Så är det fortfarande. Men vi befinner oss på ett sluttande plan. Visst, vi har fått digitala tidningar och sociala medier. Men det är inte samma sak. Den sämsta av våra kvällstidningar är mer läsvärd än allt skräp som spottas ut i cyberrymden. – Jag har jobbat med tidningar hela mitt vuxna liv. Och nu förväntas jag alltså fylla våra stora och svarta soptunnor med fyra gånger så mycket plast som tidningar.
Vad göra? I väntan på ditt svar tröstar jag mig med en kanelbulle på Pep’s.
NYHETEN SOM FÖRSVANN I DIMMAN: Socialdemokraterna i Kalmar bryter sitt samarbete med Vänsterpartiet och Vänsterpartiet för att i stället bilda en ”lila koalition” med Moderaterna.” Få såg denna dramatik komma, men på tisdagsförmiddagen exploderade alltså den politiska bomben”, konstaterar Martin Tunström på Barometerns moderata ledarsida.
Även om krigsmetaforer kan ifrågasättas i svensk politik, så är det en nyhet värd sina rubriker. – Samarbetet mellan S och V har trots allt pågått i 31 år och relationen med C har varat i 13 år! I många har Kalmar varit ett slags skyltfönster för det rödgröna samarbetet. Under valrörelsen hävade Magdalena Andersson att ”Sverige borde bli mer som Kalmar”.
Men nu är det alltså slut. Och som vanligt vid skilsmässor visar sig de rödgrönas ménage à trois inte ha varit så lyckligt som omvärlden trott. ”Ett samarbete som utåt präglats av stabilitet och gemenskap avslutas i bitterhet och ilska”, som Martin Tunström formulerar det på sin nyanserade prosa.
Det som förvånar mig är att denna politiska bomb passerat utan att någon politisk kommentator utanför Småland tycks ha lagt märke till det lokala skalvet. Ibland inser jag att Kalmar ligger längre från Stockholm än Stockholm från Kalmar.
Dimma: 500 nyanser av grått
Apropå dimma, så har den dragit in över udden. Vilket på förekommen anledning väcker intresse: Kustdimman uppstår när varm och fuktig luft sveper in över det relativt kallare havet (+6°). Den varma luften kyls av så pass mycket att den kondenserar, dvs små vattendroppar i luften frigörs och det är det vi kallar dimma. Ganska trist, tycker många. – Men för uddens obotligt optimistiske terapimålare döljer detta gråa vårens färggranna palett.
Grått är nämligen en färg som vägrar passa in i någon enkel färglära. Grått är varken en primärfärg eller en komplementärfärg. Målare kallar den för en neutral bro mellan svart och vitt. – Men det är inte hela sanningen. Grått är nämligen inte bara ett möte mellan svart och vitt. Det gråa uppstår även om du blandar gult+violett och rött+grönt. – Grått blir det även om du blandar orange och blå färg, liksom orange, blått och gult.
Tittar du närmare på din palett kommer det ”gråa” att få olika nyanser beroende på de olika grundfärgernas karaktärer – modefärger som skiffergrått eller dämpad greige eller naturens varianter av duvgrå, drivvedsgrå, musgrå, trallgrå, kråkgrå eller den gråbruna nyans som hennes plantor får innan de dör. – 50 nyanser av grått har blivit ett begrepp. Men sanningen är att det mänskliga ögat kan urskilja 500 nyanser av grått.
Med andra ord. Slutsatsen är visserligen ofrivillig, men så blir det när man skriver i vattnet: – Tänk om poängen i denna blogg är att den politiska dimman jag inledde med i själva verket gömmer alla de grundfärger som tillhör den höst som kommer?
Han: Montagne Sainte-Victoire är världens mest avbildade berg. Berget ligger i Provence i Frankrike. Framför allt finns det åtminstone 80 tavlor av det moderna måleriets pionjär Paul Cézanne, varav ett antal visas på Grand Palais i Paris i höst.
Berget, som ligger i Provence i södra Frankrike, dominerade landskapet runt Cézannes hemstad Aix-en-Provence och blev ett av hans absolut mest hängivna och återkommande motiv under hans karriär. – Gång på gång samma provencalska berg – ständigt nytt och ändå samma.
Varför denna besatthet? Jag frågar min kompis Richard Sexton som även han har målat Montagne Sainte-Victoire. Hans svar: ”The mountain was home.He had the desire to show us the ”truth in nature”. The paintings of the mountain would prove his point and illuminate us all. This was his ”desiderata”. Det latinska ordet ”desiderata” betyder ”önskemål”, ”det som är önskat” eller ”eftertraktade ting” på svenska. – Om det nu förklarar någonting för dig. Om inte så är det begripligt. Richard tillägger nämligen: Whether he succeeded is a good question. I would like to imagine that to some extent he did but with the last great Bather paintings. Så pass? – De stora baderskorna är en serie som Cezannes senare målade så här:
Eftersom jag är ensam på udden skriver jag i vattnet. Ungefär så här: – Det sägs att vi män tänker på Rom varje dag. Inte jag. Jag tänker ofta på Cezannes berg. – Det beror på att jag tänker på Fimpan.
Jag är inte Cezanne och Fimpan är inte Montagne Sainte-Victoire. Fimpan är en platt liten fågelö 700 meter utanför udden. Men bortsett från det sitter jag här på udden och glor på Fimpan med uppsåt att än en gång försöka fånga dess mystik med penseln. Det mesta blir aska. Andra försök fyller ladan som jag kallar min ateljé:
Varför envisas jag med att ständigt misslyckas? Jag är ingen Monet heller, verkligen inte. Men jag känner igen lössen på gången: Monet ägnar sitt liv åt att måla en trädgård i Giverny. – Han vill att vattnet ska brinna på dukarna. Om och om igen målar han om sin näckrosdamm.
Vi vet hur det slutar. När vattnet brinner är Monet blind. Han ser inte att vattnet brinner och han ser inte färgerna på sin palett. Inte heller ser han sin Minette, kvinnan som han lärt sig att älska målande. Följaktligen dör hon ifrån honom samma år och Monet blir mer känd för sin trädgård än för sina dukar på vilka färgen får vattnet att brinna. – Så kan det gå.
Sorry Richard, jag vet inte vad jag ska dra för slutsats. Arbete främjar inte hälsa? Eller: Älska mig lite men länge, som flickan sa.
Läs mer: Om du inte känner Richard Sexton, så finns han här:
Apropå att organisera sophämtningen väntar vi på udden fortfarande på att kommunen äntligen ska hämta de gamla soptunnorna och ställda ut de nya sopkärl som EU har bestämt att svenska kommuner ska levereras även till udden.
Han: ”Kan man tillsammans organisera sophanteringen i en kommun, då kan man också reagera ihop”. Ett tänkvärt uttalande som plötsligt blixtrande till i mediernas ständigt snurrande ljudslinga om vårt icke existerande regeringsprogram. – Klokt sagt, tycker jag.
Jag har aldrig förstått varför ideologiskt oeniga partier i årtionden samarbetat i kommuner och regioner samtidigt som samma partier ersatt politiken med beröringsskräck i riksdagen. Att påstå att kommun- och regionalpolitik handlar om någon annan slags skvader än rikspolitiken är bara trams. – Det är att nedvärdera alla tusentals lokala politiker till principlösa och ideologilösa opportunister.
Politikens innehåll är så klart avgörande och den politiken kan man tycka olika om. Där går det röda linjer, men kommunalrådet Henrik Nilsson Bokor i Torsås är naturligt lika mycket sosse som Magdalena Andersson. – Även om han de senaste fyra året styrt kommunen tillsammans med Centerpartiet, Vänstern – och Moderaterna.
Vilka som kommer att styra de närmaste fyra åren är oklart. Men här som där handlar det nu om vilket politiskt handlingsprogram ideologisk oeniga partier kan enas om. Det och bara det avgör vilka som kan regera ihop.
Dagens skiss, ungefär ser hon ut.
Dagens lokala nyhet: ”Nu finns det prutgäss i vår vik,” skriver Isman. Prutgåsen (Branta bernicla) är en småväxt gåsart som häckar i Arktis och övervintrar vid kusterna i Västeuropa, Nordsjön och Atlanten. Den känns igen med sin svarta kropp och ett litet vitt chokerband rund halsen. Här längs Östersjöns kust mellanlandar prutgåsen under perioden 15 september till slutet av oktober. – Allt är således som det ska vara även i fågelvärlden.
Han: ”Ett vida utbrett missförstånd är att det finns fyra årstider. I själva verket finns det minst åtta, troligen fler än så, fast många förstås endast har kunnat teoretiserats. Som förekomsten av ett svart hål, som i sig inte observeras, bara att stjärnorna runtom beter sig nervöst”. Det hävdar Mikael Yvesand i sin även i övrigt omtumlande roman ”Ha en nice dag” (Polaris). Enligt romanens berättarjag finns det åtminstone tre vintrar, två vårar och två höstar: ”Den ena är solig, fortfarande varm från sommaren, nine-eleven-väder, men lurar samtidigt ingen, en solig tisdag utsträckt till månader.” – Den andra hösten är suddig och kall. Typ, ”En tablett citodonbrus som buffrar i det stora glas vi valt att leva våra liv i.”
Däremellan ligger somrarna: ”En är trögflytande och gul. Det blåser lite ibland, sensory overload. Industrisemester och det piskande havet. Den andra infaller under enstaka sekunder, strösslade slumpvis under ens livstid. Det kan vara molnigt och 18 grader, det är inte viktigt. Det är The Softies ’The Best days’ …”
Tja, vad säger man? Om det inte är sant så är det i alla fall välformulerat. Här på uddden noterar jag för egen del att strandängarna nu skiftar i sepia, men våra rosor än en gång blommar i cinnoberrött, gult, rosa. Citronerna är ännu inte skördade, samtidigt som hon förberett odlingsbädden för höstsådden av vitlök.
Och därutanför: De första transtäcken har passerat och kanadagässen samlas i Skeppeviken. – Men havet utanför udden har ännu inte förvandlats till en transithall för högljudda Afrikaresenärer.
Framför allt: Motvilligt låter hon golvvärmen sluka kilowattimmar på nätterna för fuktens skull. – Samtidigt låter vi på dagarna verandadörren mot havet stå öppet för att höra havet. Kort sagt: Det är inte sommar, men inte heller höst. – These are the best days, som The Softies sjunger.
Uppdaterad mån 28 sept kl 10:20: Längre ner i denna blogg gör jag en jämförelse mellan Magdalena Anderssons regeringssonderingar och Ingrid Bergmans problem med sin rolltolkning i filmen Casablancaq. – Bloggen skrev jag helgen efter att ha återkommit från en skön vecka vid Medelhavet.
När jag skrev min kommentar tyckte även jag att jämförelsen var ovanligt långsökt, men ibland skriver man i vattnet utan att koppla in hjärnan. – Efter att vi alla nu på förmiddan tagit del av Magdalena Anderssons rockad i regerinsgfrågan känner jag mig ganska nöjd med gårdagens blogg. Även om rubriken kanske borde vara, ”När ingenting hänt men allt har förändrats”?
Han: ”Efter det att de hade kört genom Pollensas smala gator och nu följde havsstrandens krökta linje, kom de till Hotel Pino d’Oro – ett litet hotell som låg vid havet och hade en utsikt som i solljuset en vacker morgon hade den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. Mr Parker Pyne visste med detsamma att detta, och endast detta, var vad han sökte efter.”
Agatha Christie publicerade novellen ”Problem at Pollensa Bay” år 1935. Den publicerades första gången i The Strand Magazine och gavs även ut i novellsamlingen Problem at Pollensa Bay and Other Stories år 1991. Om du inte visste det så är Mr Parker Pyne en tidig föregångare till Hercule Poirot, om än trevligare och mer brittisk. Specialitet: The Detective of the Heart.
Hotel Pino dÓro hette – och heter – i verkligheten Illa d´Or vars utsikt fortfarande en solig morgon äger den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. – Det vet jag eftersom jag just återvänt från ett besök från dess utomhusbar.
En bar vid Medelhavet som jag under de senaste 30 åren återvänt till många gånger i familjens och glada vänner lag. En plats jag inte för så länge sen trodde att jag skulle pensionera mig i närheten av. – Uppriktigt sagt ger utsikten mig fortfarande en lättare form av Stendhals syndrom: hjärtklappning och svindelkänsla. – Tack Erik och Olivia för en fin resa!
En nostalgitripp som farfar njöt av varje minut. Inte minst för att jag fick återse gamla vänner: Aldo, hovmästare på La Terassa och Javier på Casinet som till och med kände igen oss på långt håll. Som man säger när man är lycklig: – Allt har hänt, ingenting har förändrats.
Tillbaka på udden. Ett mindre och kallare hav, men samma måne. I övrigt har mycket lite hänt och ingenting förändrats, utom färgen på björkens löv. När det gäller valrörelsen verkar den fortfarande rulla på. En film som ingen verkar veta hur den ska sluta.
Eftersom min hjärna fortfarande befinner sig på resa associerar den fritt: I filmen ”Casablanca” har Ingrid Bergman ett problem. ”Casablanca började som en katastrof”, skriver den svenska filmstjärnan i sina memoarer. ”Manus måste ändras på alla möjliga sätt. Så varenda dag filmade vi på måfå, varje dag fick vi våra repliker och försökte få dem att låta någotsånär vettiga. Ingen visste vart filmen var på väg och ingen visste hur den skulle sluta, vilket knappast hjälpte våra rolltolkningar… Hela tiden ville jag veta vem jag var kär i, Paul Henreid eller Humphrey Bogart. Och regissören och manusförfattarna svarade: Vi vet inte riktigt, men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta det i morgon. Du får spela det…mittemellan.”
Bergman spelarIlsa Lund Lazlo som är på flykt undan nazisterna. Henreid tillsammans med sin man, den antifascistiske motståndshjältenn Victor Laszlo, spelad av Henreid. Humphrey Bogart är den stora stjärnan i rollen som den cyniske caféägaren RickBlaine. Han är en amerikan i förskingringen som Ilsa haft en kort kärlekshistoria med i början av kriget i tron att hennes man redan hade dödats av nazisterna.
Filmens manus bygger på en tämligen opolitisk teaterpjäs (Everybody Comes to Rick’s) men intrigen måste skrivas om efter att USA dragits in i andra världskriget i samband med det japanska anfallet på Pearl Harbor 1942. Vilket förklarar regissören Michael Curtiz svar på Bergmans fråga om vem hon egentligen är kär i: – Vi vet inte riktigt vem som får dig på slutet. Men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta mer i morgon. Du får spela det … mittemellan.
I sina memoarer klagar Bergman över att de manliga manusförfattarna inte vet hur Casablanca ska sluta. Bergmans första man, Petter Lindström, konstaterar att hon var som bäst när hon är kär i sin motspelare. Gary Cooper spelar mot Bergman i ”Klockan klämtar för dig” och ”Högt spel i Saratuga” och han sammanfattar villkoren för den bergmanska kärleken: ”I hela mitt liv har jag aldrig träffat någon som varit så förälskad i mig som Ingrid. Dagen efter att filminspelningen avslutats svarar hon inte ens i telefon.”
Hon vill veta vem som får henne på slutet: ”Det var löjligt. Alldeles förskräckligt. Det är skillnad på att vara kär och känna medlidande med någon. Men som det skådespelarproffs Ingrid Bergman är redan vid 26 års ålder gör hon som hon blir tillsagd: – Hon spelar ”mittemellan”. Detta genom att i alla scener betrakta sina båda manliga medspelare med samma outgrundlig min. Nollställd, möjlig att uttolka först i efterhand.
Med blanka ögon, som det heter i Victor Storms roman Those Damned Eyes. ”Kanske är det ett knep kvinnor tar till när ni inte vet vad ni vill? Eller när ni inte vill att vi andra ska veta att ni vet vad ni vill,” skriver författaren.
Kanske är det en typiskt manschauvinistisk analys. Men min poäng: – Jag tänker på Ingrid Bergmans dilemma varje gång jag ser Magdalena Andersson svara på frågor kring regeringsbildningen. Snacka om blanka ögon! Outgrundliga i väntan på att manus ska skrivas klart. Frågan är vem det är som bestämmer hur den här filmen ska sluta?
PS:Vill du läsa mer om Ingrid Bergmans dilemma och om Mr Parker Pyne, Hjärtats Detektiv? – Ett tips hittar du här.
Han: Som man ropar får man svar: För en kort stund var alla vinnare. Sedan insåg de flesta att de förlorat och nu försöker de största förlorarna skylla på någon annan. En sak fattar alla: – Nooshi Dadgostar bör tacka Jimmie Åkesson för Vänsterns framgångar i ytterområdena.
Apropå ytterområden. Medan vi varit upptagna med det svenska valet har världsbilden förändrats. Bokstavligt talat. Efter 500 år har alla insett att världen inte ser som kartan på köksväggen gjorde i Blå huset i Bläsjöfallet när jag växte upp. Sverige har krympt väsentligt. Liksom stora delar av den eurocentristiska världen inklusive Nordamerika. – Särskilt Afrika har visat sig vara betydligt större än många inbillat sig.
Ibland är det bra att saker får sina rätta proportioner även i mediebilden. Ofta är sanningen till och med riktigt rolig:
Han: ”Äggen flyter”. Låter möjligen som en kommentar till nattens valresultat. En lockande tanke, men som vanligt pågår det lilla livet oberört av de stora händelserna. – Ensam på udden upptäcker jag nämligen att några kvarglömda ägg passerat en gräns och att jag nog inte bör äta dem till frukost.
Vid närmare eftertanke blev det kanske också en ofrivillig kommentar till valresultatet. Även om alla inblandade som vanligt hävdar att de vann känns det som alla vi andra förlorade.
I den grekiska mytologon har Ikaros av någon anledning hjälteförklarats som en symbol för frihetslängtan. Dumt. Ikaros var en korkad grabb som ignorerade sin pappas varningar och flög för nära solen med lånta fjädrar. Vaxet som höll ihop hans hemmagjorda vingar smälte och han störtade i havet. – Det kan man inte anklaga våra fåglar för.
Däremot händer det så här års att unga fåglar överskattar sin flygförmåga. Som den unga sparvhök som försökte gena genom vår stuga men kraschade mot en stenhård fönsterruta. – Men slutet gott, allting gott:
