Torsdag: En sak är redan värd att fira

(Uppdaterad 21:34, 19.17, 16:54, 16:00)

Slutet på början av en underbar torsdag.

Han: Som ett tecken i skyn gick solen upp över havet. Ett tecken på vad? En underbar torsdag? Det återstår at se, men en sak är redan värd att fira. USA har fått en ny president. Förhoppningsvis återgår historien därmed till den lagomlunk som präglade världspolitiken före Trump.
Åtminstone minns vi den så idag.


Lagom är ett underskattat tillstånd. Av Biden/Harris förväntar sig världen inga stordåd. ”Älska mig lite men länge”, som flickan sa. (Åtminstone berättade Jan Myrdal en gång att flickor säger så; har nog aldrig hört någon uttrycka sig så men jag gillar tanken bakom).
För egen del ser jag mest fram emot att slippa glo på CNN halva nätterna. Framför allt hoppas jag att världens största nyhetskanal återgår till att bli just det – en nyhetskanal. Det senaste året har CNN, liksom Fox News, förvandlats till tjatiga propagandakanaler för och emot den avgående presidenten.
Och apropå den mannen, tack Nalle i Köpenhamn för en avslutande kommentar om en profil vi önskar en mycket lång semester.

Hon: ja pust, Trump värre än både Trips, Bladlöss och Sködlöss! Skulle förstås gärna bli av med dem också för gott…

Men man får inte ge upp. Satte om en del av de små nyuppkomna chilisarna idag. Vågade inte ta ut dom i växthuset även om det verkligen kändes som vår därute. Fyllde krukorna med jord och tog in dem i värmen.

Medan jorden stod inne och värmdes upp, tog jag en promenad… kändes inte lika vårlikt mot Järnsida om jag säger så, sydvästlig vind.

Ljud på, förstås 😉

Klarar sig bra utan mig.

Han, igen: Jag erkänner, jag har blivit en voyeur, en fluktare. En sån där gubbe med toppluva och rock som står bakom ett hörn och glor när andra jobbar. De senaste dagarna har jag varit friställd från bygget av badrummet hos Margareta. Tomek och Krzysztof klarar sig bra utan mig.
Det har de naturligtvis gjort hela tiden, men ny ryms vi helt enkelt inte.
– Eller uppriktigt sagt: De klarar sig utan mig.

Och (en) man blir trött när han inte arbetar. Tar därför bilen till Lindbergs. Sa till henne om jag måste köpa nät till hennes växthus. För att hålla mössen utanför. Och med Linus hjälp hittar jag vad jag behöver för att hindra mössen att ta sig in.
Inklusive en Professional Hammer Tacker, som alla hantverkare behöver och som förmodligen kallas slag-häftapparat på medelklassvenska.
– När jag nu får tid ta itu med det jobbet.

Kommer på att jag även måste åka upp till Knoen på OK. Knoen har jag berättat om tidigare. Han heter inte så, men det är vad alla kallar honom. Knoen är ännu en sån där hantverkare som kan allt och nu vill jag att han ska sätta på en dragkrok på bilen – som vi för övrigt nu köpt loss från Hedins Bil.
– Visst, säger Knoen. Jag hör av mig.
Jag ser att han har annat att göra just nu.

Hasse.

Sedan åker jag förbi hos Hasse, Tomat-Hasse i Gata. Även han är av den där arbetsamma sorten och håller på att bygga ett stort växthus. Vi pratar om Trump och Biden, om de resor vi inte kan göra just nu och om de böcker vi läser (framför allt Hägglunds Vårt enda liv) och efter en stund ser jag att han vill fortsätta med det han håller på med och då åker jag hem och lägger mig på soffan och ser ut som om jag lyssnar på radion.
När jag vaknar går jag ut och tittar till bygget och sedan går jag in och nu har även hon arbetat klart med sitt och som belöning för dagens insatser blir jag serverad dagens eftermiddagsdrink.
– Tack, säger jag. Det ska bli gott.

Hon: och så en liten bit chokladkaka med kanel och kokosflingor till efterrätt. Imorgon får han stå för middagen. Jag har bokklubb, digital förstås.

Han: Taget! Vad sägs om en burk Bullens? Nähä, tror att det blir fisk. Får se om några kandidaterna till Mästerkockarna har något kul recept.
Nu ska jag överraska henne en sista gång idag – hon vet inte att det är Kramens Dag idag.

Skakig avslutning, men vidare.

PS: Ingen fisk på Mästerkockarna. Men en glad avslutning: Niclas, vän från Sturehof, gick vidare till final som 13:e man – trots att bara tolv går vidare enligt reglerna. Förbannelsen är bruten, 13 är ett turnummer.

Onsdag: Våren kommer med en doft av balsamterpentin

Han: Plötsligt händer allt roligt på en och samma gång.Det börjar med att Hampus Rosenqvist hör av sig. Han har ”slösurfat” på Bukowskis auktionsverk och hittat en Peppe Engberg.
– Äntligen!
”Tango” är visserligen osignerad, skriver Hampus, men jag har svårt att svära mig fri från den dansen. Målad i Port de Pollenca, Mallorca nån gång när även seklet var ungt.
– Hampus, klart att jag sätta en kråka på den patån (122 x 55 cm) och fira ett så generöst slöseri med dina pengar.
När vaccinet har gjort sitt.

Dansade senast på Bukowskis.

Det rycker i kluddgenen när jag ser bilden. Kanske borde jag verkligen börja måla igen? De senaste 14 månaderna har jag bara lyckats få ihop ett dubbelporträtt.
– I morgon ska börja måla, säger jag till kvinnan på bilden och samma ögonblick hör jag en röst i mobilen:
– Målar du? Det lyser i din ateljé.
Det var tack vare min målarkompis Bo Löfgren som jag fick en ateljé på Hornsgatspuckeln på Söder i Stockholm. Han vet att jag sitter på udde i Kalmarsund och han vet att ateljén gått i arv till sonen Björn. Men den mannen låter inte såna världsliga realiteter skymma visionerna.

Bosse har som vanligt massor av idéer om allt vi ska skapa när vi med vaccin i kroppen kommer ut i det fria. Vi har haft det här samtalet många gånger och Bosse vet att han predikar för döva öron. Han skickar till och med en bild på sig själv i en predikstol.
Och den här gången bevarar hans ord i mitt hjärta:
– Klart vi ska måla!

Målar framtiden i ljusa färger.

Och Lejonkungen har rätt: Allt hänger ihop i livets stora cirkel! Alltså hinner jag knappt lägga på luren när jag hör Anders Borgströms röst i mobilen. Även Anders är en gammal målarkompis. Vi tillhör båda De 12, en förr-i-tiden-tiden ansedd och aktiv grupp av konstnärer med bakgrund i reklam- och mediebranschen.

De slumrande tolv.

Jag råkar vara den senast invalde medlemmen och det för flera år sedan. Men nu tycker Anders att det är dags att aktivera den sovande cellen. Tonen är mild, men budskapet uppfodrande:
– Vad tror du om att vi skulle samla De12 och ställa ut i min by i Provence i sommar? Om det går för coronan, alltså.
– Äntligen!, hör jag en entusiastisk röst svara.
Det visar sig vara min egen och så kan alltså ett nytt äventyr börja om man svarar i sin mobiltelefon.

Det här är Hampus.

Vi får se hur det går. Men glöm inte var du läste det först när du känner doften av balsamterpentin. Innan jag letar rätt på mina penslar ska jag gå ut och se hur badrumsbygget går.

PS: Som sagt, allt hänger ihop i livets stora cirkel och slumpen är ingen vanlig tillfällighet. Hampus har jag inte hört av på många månvarv (han har till och med fått skäggväxt). När jag nu går tvärs över udden får jag syn på en tomte, som glömts kvar efter julhelgen. Till den skäggige gubbens provenens hör att han dök upp som inflyttningspresent i Nockeby Bromma, året 2003. Hampus hävdade att han råkat få syn på den vita tomten ”någonstans på vägen” och bjudit med honom på festen.
Där blev tomten kvar och har nu flyttat till en udde i Kalmarsund. Trots mycket prat har tomten förblivit omålad och lyser marmorvit som andra antika skulpturer numera gör.

Fortfarande omålad.

Hon: och idag säger jag bara sköldlöss, grrrr! Tack Kinna för tipset, om du inte sagt att du fått det på ditt lagerblad, genom ett litet citrusträd, apropå mina trips igår hade jag aldrig fattat att det var det mitt citronträdet fått. Kände klet på en del blad häromdagen och tänkte bladlöss, men såg inga. Men det var alltså sköldlöss. Har nu i ett par timmar tvättad varje blad för sig med en blandning av neemolja, gin (istället för t-sprit), såpa och vatten. De små sköldarna med löss har jag tagit bort med nyporna.

Varje blad är tvättat!!
Och det är inget litet träd…

Tänk vad man vänjer sig vid de små gynnarna. Klämmer ihjäl bladlössen också. Första gången jag fick stifta bekantskap med dem kunde jag inte drömma om att jag skulle komma att ta i dem med fingrarna. Tycker fortfarande de är äckliga, men de har liksom blivit en del av vardagen… ungefär som pälsängrarna blev i stan. De slipper jag här i alla fall 🙂

Får lufta sig ute i regnet ett par timmar

Olivträdet fick sig en dusch av blandningen också, och får stå ute i regnet ett tag. Det har verkligen vuxit sen jag tog in det i växthuset i höstas.

Hyacinten vi köpte i julas verkar också trivas i växthuset. Inga spår av löss har den heller 😉

Tisdag: Nu för tiden varar nu minst en månad till

Han: Att prioritera innebär, enligt Nationalencyklopedin, ”ge företräde åt” och syftet med att prioritera är att fokusera så att man får något gjort och inte spinga omkring som yra höns och kackla.
”Nu kommer vaccinet”, läste vi redan i mellandagarna. Sedan dess har det kacklats mycket om vilken grupp som ska prioriteras och vem som minsann inte ska gå före i kön – när vaccinerandet väl kommer igång på allvar.

Det kan man inte påstå att vi gjort i Sverige om vi jämför med andra länder, inklusive EU. Däremot har Sverige kommit långt när det gäller att prioritera själva prioriteringsdiskussionen.

Jag har respekt för att WHOs generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus oroar sig för att de rika länderna lägger beslag på allt vaccin. ”The world is on the brink of a catastrophic moral failure
När det gäller den svenska debatten mår jag bara illa. Döende, urgamla, gamla, vårdpersonal, IVA-personal, absolut inte kungen, lärare, uteliggare (jo, det också sant), busschaufförer.
Administrativa chefer i en region tänker ställa sig först i kön med motivering att ”deras planering av vaccineringsprocessen måste fungera”.
Till och med frisörernas fackliga företrädare kräver att de stå i första ledet.
– När blev en ny slinga i håret en samhällsbärande insats för mänskligheten?!
Men vad vet jag, en gnällig och luggsliten gubbe på en udde.

Nu varar minst en månad till.

Under den så kallade behovs- och solidaritetsprincipen kan det onekligen inrymmas många kontraintuitiva prioriteringsbeslut, konstaterar läkaren Jörg Carlsson i en krönika i Barometern, men ”detta i sin tur skulle dock också kunna betyda att män borde vaccineras före kvinnor eftersom deras risk att insjukna svårt och att dö är mycket större än kvinnornas i de flesta länder.
Nåja, ”detta skulle förstås vara otänkbart under en feministisk, rakapparat-prioriterande regering” menar Carlsson. Men det visar att prioriteringsdebatten om något borde ha prioriterats från början och sedan prioriterats bort.
– Tänk om våra politiker istället för att delta i detta käbbel, hade erbjudit sig att hjälpa sina hemkommuner genom att ringa runt och lugna gamla och verkligt sjuka att det här fixar vi tillsammans.

Även i Finland har det varit trögt i starten. Uppenbarligen har debatten om prioriteringen hämmat själva själva vaccinerandet. Lasse Lehtonen, direktör för diagnostik vid Helsingfors Universitetssjukhus, säger till Sveriges radio P1 att det skulle gå snabbare ”om man inte hade haft ett så komplicerat system med flera olika prioriterade grupper”.

Eftersom jag saknar ombudsman väntar jag tyst någonstans i kön.  Men jag undrar över hur länge ett ”nu” varar nu för tiden. I dagens tidning läser jag att om en månad är det dags för min riskgrupp att få vaccin här i kommunen. Eller kanske inte, ”Tanken är att vaccineringen ska inledas under andra halvan av februari.”
Men en sak är i alla fall säkert: ”Just nu är planeringen igång”.
Tack för det alla planeringschefer, som bör ha planerat för detta nu i exakt ett år när coronan bröt ut.

Tröst för tigerhjärta är att jag vet att ni i vården som rastlöst väntar på att få greppa sprutan gör vad ni kan för att det ska bli min tur.

Hon: och jag säger bara Trips! Grrrrrr….

Nyttodjur beställda. Snart i ett vardagsrum nära dig…🪲🪲🪲

Måndag: nu är de igång…

I vedförrådet ska hörnbadkaret stå
Taket över badrummet ska bli tätt…
Och vips var väggen borta och badrummet
dubbelt så långt!

Hon: när jag vaknade imorse, alldeles för sent… hade Han redan flyttat undan veden från boden som ska bli badrum, och byggarna var redan igång med att riva gamla väggen. Nu ska det bli isolerat, och takets ruttna delar ska bort. Det kommer att bli ett Chateaubadrum. Mer om detta får han skriva. Har inte sett röken av honom på hela dagen…

Komsi komsi små bin 🐝

För att också känna mig nyttig så har jag städat, ganska väl t.o.m, och varit och handlat och hämtat ut paket på Tempo. Äpplen från Frankrike bl.a, supergoda! Och så en sväng förbi Lantmännen för att köpa kattmat, och vad fann jag då, jo säsongens nya fröer. Så kul, nytt märke dessutom, och massor av ängsblommor i storpack. Kunde inte låta bli att köpa några, även om det lite tidigt än. Men snart så!

Han: Inte mycket att tillägga. Sådana här dagar inser man varför riktiga män inte behöver gå på gym eller ta långa promenader för att känna att de har en kropp. En annan sak som slår mig när jag säger Do zobaczenia jutro rano till Engmans pojkar är att ”bygga ett Chateau-badrum” i en gammal stuga i första hand betyder att man ska riva ut en massa bråte:

Och snart i sky
  stod damm och boss,
  då plank och läkt
  de bröto loss.

  Det ruttna trät,
  så torrt som snus,
  det virvlar om
  med kalk och grus.

Så diktade August Strindberg i Esplanadsystemet, mest känd för avslutningen:
”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”
— ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”

Den lyxen kostar vi inte på oss. Vi river varken för att bygga en esplanad eller en villa. Vi river ut två bodar och en toalett under befintligt tak för att få ett okej badrum med dusch och tvättmaskin. Men det ändrar inte dagens lärdom känns i nacke och axlar.
– Fan, vad det är jobbigt att riva vad andra byggt med stor entusiasm och förbluffande mycket spik.

Avslutar dagens blogg med en bild att vila i:

Söndag: Om svanars sexliv i skuggan av den normkritiska språkriktighetsdiskussionen

Hen är han och går redan i pappas fotspår.

Han: I fredags diktade jag om vårt svanpar som flyter omkring i vår vik, med sin hemmaboende tonåring ständigt inom kvackavstånd. Hen är lika storvuxen som sina föräldrar, men smutsbrun. Jag förutspådde att till våren kommer detta ensambarn att tvingas flytta till en egen vik. Detta när föräldrarna skaffar sig en ny kull ungar.
Den här fjolårsungen kommer att leka rommen av sig som man sa förr om människobarn, åtminstone om de var pojkar, och det är först om 4-5 år som hen blir könsmogen och skaffa sig en egen familj.

Säsong 2 av denna såpa gick dock upp snabbare framför vårt panoramafönster än jag förutspådde. Åtminstone fick vi en teaser i helgen. På förekommen anledning vill jag därför omgående be familjen Svan om ursäkt för att jag använde ett pronomen som normkritiska transaktivister använder i den normkritiska språkriktighetsdiskussionen, men som jag misstänker de flesta svanar ställer sig helt oförstående till.
– Jag menar förstås pronomenet ”hen”.

Som för att redan nu sätta ner foten när det gäller könstillhörighet gjorde nämligen den här fula svanungen plötsligt som han sett sin pappa göra sedan han föddes: Med ett testosteronsmattrande trummande med vingarna mot vattenytan gav han sig på några vuxna svanhannar som tagit skydd för issörjan i vår sida av udden.
Eller snarare: I hans pappas revir.

Utbölingarna från norr måste ha blivit mer förvånande än förskräckta. Men de bad om ursäkt på svanars vis för att ha snedseglat in i unge herrns revir – de drog till havs.
Pappa och mamma Svan såg förvånat på varandra medan solen gick ner.
– Vad ska det bli av den pöjken måntro.

Fortsättning följer.

PS: Struntar du i svanar men följer den normkritiska språkriktighetsdiskussionen kring köns pronomen? I så fall ger Lena Andersson ett intressant perspektiv i en krönika i Dagens Nyheter. Bland annat kopplar hon ihop debatten att man själv har rätt att bestämma vårt eget kön hon med Mr Trumps känsla för sanningens relativitet: ”Frågan om könets nya ontologiska status är intressant då den i lika hög grad som Trumps presidentskap, men från andra hållet, belyser samhällets flykt från förnuftet, från det objektiva och universellt giltiga och därmed det prövbara.”  

12.15. prat- och fikastund i Järnsida med Tina och Blomman, och deras grannes söta Labrador-valp

Sms 10.47: ”vill ni ta en promenad med oss idag. Vi kan väl ses i Järnsida? Vi tar med fika”

”Gärna, men vi är inte påklädda än (vi låg fortfarande i sängen, åt frukost och läste tidningarna). När ska vi ses?

”Vi tänkte gå vid 11.00 så vi hinner ut innan solen går ner…”

Hon: tack Tina och Blomman för att ni fick oss ur sängen innan solen gick ner idag. Och tack för fika och trevlig pratstund. Får vi snart göra om!

Lördag: När kriget är vunnet återstår att vinna dagens slag

(Uppdaterad 16:24)

Han: Svenska partier är eniga i stort (ideologi), blott oeniga i smått (skattenivån). Det konstaterade den liberale publicisten, debattören och cigarrökaren Herbert Tingsten redan på 60-talet.
Det hindrar inte att våra partiledare förfarande upphetsat försöker få oss att tro att motsatsen råder.
– Eftersom det är teater minns jag inte en enda replik från veckans partiledardebatt.
Gör du?

Eniga i stort, oeniga i smått.

Även här på udden pågår den politiska debatten. Eniga i smått ( i princip allt som står i tidningen), oeniga i dagens stridsämne:
–  Det kommer bli en kvinnlig ICA-Stig, sätter jag hundra spänn på! Det hävdade Hon redan förra gången frågan var uppe i konselj.
Med det viktiga tillägget: ”Förhoppningsvis från någon av Stockholms invandrartäta förorter. Gift med en kvinna och barn på väg. Alternativt äldre, men nygift! Två vita män i övre medelåldern har passerat, och minst en av dem bor i Djursholm. Inte sååå modernt tänk just i toppen av den såpan va…”

Ämnet aktualiseras av dagens reportage i Dagens Nyheter och har sedan vår förra debatt uppenbarligen hållits vid liv på sociala medier.
– Alla tycks fatta att det måste bli en kvinna, säger hon. Men varför hon?
Det framgår att någon föreslagit komikern Pia Johansson som ny butiksföreståndare. Hon kan föra traditionen från Icander och Ica-Stig vidare, skrivs det på hennes padda.
– Men hon är ju bara en kvinnlig Loa Falkman, utbrister hon.
– Hon bor i alla fall på Södermalm, säger jag som bott granne med Johansson på Horngatspuckeln.

Bara en kvinnlig Loa.

Det är förstås en provokation, värdig Ebba Bursch. Jag fattar naturligtvis vad hon menar och delar hennes grundsyn: Om Ica ska hålla sitt varumärke lönsamt måste man hänga med i den demografiska utvecklingen.
Det handlar inte om att vara politiskt korrekt.
– It’s all about economy, stupid! som Bill Clintons rådgivare James Carville uttryckte det.
https://en.wikipedia.org/wiki/James_Carville
Medelålders vita tanter och farbröder räcker helt enkelt inte till för att fylla Ica-handlarnas feta bankkonto.

Efter tio omtumlande år följt av tio års fred handlar det inte längre om att vinna kriget, blott att vinna dagens slag. Alltså säger jag:
– Du har rätt, men Ica tar en stor risk om de gör som du tycker. Ica-Stig har blivit någon man skrattar åt. Den rollen kräver en vit medelålders man. Varför? Därför att allt sedan Astrid Lindgrens papparoller är vi den grupp i samhället som man får skoja med.
Det är en käpphäst, men i politisk debatt handlar det om att upprepa argumenten till leda oavsett om de är sanna eller inte:
– Kvinnor som Pia Johansson and Babben Larsson kan skoja om sig själva – men ingen manusförfattare skulle komma på tanken att häckla dom som man mobbar vita män på film och särskilt i reklamen.
Detta av samma skäl som det bara är judar som får dra judeskämt och svarta som …

Ja, där slutar det som det brukar göra när man är överens i sak, men inte till formen: En arg blick och sedan läser vi vidare i var sin tidning.

PS: Dagens Nyheters serie om Icas växande makt är mycket läsvärd. Av dagens tidning framgår att det är underleverantörerna som betalar Ica-Stig för att visa upp deras varor. 800 000 spänn kostar det att synas i rutan, enligt DN.
Intressant uppgift, eftersom det är uppenbart att i butiken trängs dessa utomstående varumärken alltmer undan av Ica:s egna märken.

Det gäller särskilt i vår lokala Ica-butik i Torsås och där är vårt parlament på udden till 100 procent eniga:
– Vi kräver att undanträngningspolitiken upphör!
Och som man och kvinna bojkottar vi tillsammans och tills vidare Torsås framför Ica i Jämjö som fortfarande erbjuder oss brett sortiment av bra svenska varumärken.

Så har vi det denne soliga lördagsmorgon. Eller hur?
– Älskling, har du redan gått ut?


Han, 14000 steg senare: Efter morgonens intellektuella gympa tog vi en långpromenad. Vi träffade Annika, Kerstins tonårskompis, och det finns inget som skiljer kvinnor från män som denna lust att gå ut och gå med benvärmare.
– Nej, jag klagar. Absolut inte, solen skiner och även om jag inte alltid deltar i samtalet tycker jag om ljudet av deras röster.
Vi går mot Bergkvara till och på andra sidan viken ser ungar som åker skridskor; vi hejar på Rolf, markägarn, och hans fru, inspireras av vackra grindar (jag tänker bygga en sån) och på vägen hem leker hon Bambi på isen.

Konstnären Björn Ramels grind.
Bambi som vuxen, saknar sina skridskor med 7 taggar.

Hon: först och främst handlar vi det mesta på Tempo numera. Deras sortiment bara ökar och de har framförallt många olika varumärken, inte bara Hemköps egna varumärke Garant. Som för övrigt är mycket bättre än ICAs egna varumärke…

Och Annika och jag är inte tonårskompisar utan barndomsvänner. Vi har känt varandra hela livet, samt gått i samma klass från lekis upp till nian. Annika har dessutom gjort den godaste ostkaka jag ätit. Vi fick den före jul men har sparat den till i gårkväll, ville ju inte dela med oss av den till barnen i julas ;).

Världens godaste ostkaka!

Stefan är vår gamla klasskompis, också från lekis till nian. Stefan Karlsson alltså. Vi hade nämligen tre Stefan i vår klass. Karlsson, Martinsson och Ohlsson. Poppis pojknamn 1962, uppenbarligen, för det var nog bara max åtta killar i klassen, från början i alla fall.

Tack Annika, både för trevlig långpromenad (hade aldrig fått med Peppe så långt annars) och himmelsk ostkaka!
Och här vände vi hemåt. Vår stuga ligger på udden bakom den udden man ser längst bort. Nu står solen ganska lågt…
Bäst att skynda på! 7000 steg återstår.



Fredag: Det här blir en fin dag med små och stora fåglar

(Uppdaterad 18:50, 15:45)

Han: Nu har det hänt, vintern är här. Åtta grader kallt 06:30. Is i viken. Jag hämtar tidingarna. Hon ligger kvar i sängen och tittar på småfåglarna.
– Det här blir en fin dag.

Hon: ja jag älskar att ligga och titta på fågelträdet på morgonen. Tyvärr har inte Halsbandsparakiten dykt upp än. Kommer inte ge upp hoppet, vem kan motstå vårt drive-in-hak. Idag kom både Staren och Bofinken förbi, fast de egentligen borde vara i Belgien eller Frankrike så här års. Men det händer (tydligen…) att de övervintra nere i södra Sverige ibland.

Blåmesar, Talgoxar och Pilfinkar hälsar på var dag, i mängd. Sedan har vi en Nötväcka som också kommer var dag, den är lite större och verkar dominera trädet när den dyker upp. En söt liten Rödhake har vi också som återkommande gäst. Och så förstås stora stygga ”vargen”… missa inte slutet 😉

Han: Och inte bara små fåglar. I viken ligger ett av våra övervintrande svanpar. De födde 4 ungar i våras, en klarade sig undan havsörnarna och gäddorna som inte bara leker i vikar och vass. Och detta ensambarn bor fortfarande hemma trots att hen nu är lika stor som sina föräldrar.

Svanar är monogama och lever i livslånga relationer. Så länge det nu varar. I somras fick vi kalla på Peter, kommunens viltvårdare, för att avliva en hanne som fått nacken bruten i ett slagsmål om reviret med yngre hannar.
Vad som hände med hans fru vet vi inte.
Kanske gifte hon om sig, kanske for även hon till himlen.
– Ty där uppe finns en stjärnbild som heter Svanen (Cygnus på latin), som förknippas med kärlek.
Dock inte livslång.

Enligt den grekiska mytologin skapades stjärnbilden av Zeus, denne kåtbock till gud som satte på allt som rörde sig, ofta maskerad som djur (typ tjuren som förförde Europa). Denna gång handlar det om Leda, drottning och gift med kung Tyndareus av Sparta.
Annorlunda historia, samma formel: Från sin tron på Olympen fick Zeus en kväll syn på Leda när drottningen badade näck i en vik som vår.
Zeus är hårt hållen hemma, men förvandlar sig raskt till en vit svan och simmar bort till Leda. Hon blir betuttad i den vackra fågeln och det går som det går. Det vill säga, samma natt ligger Leda även med sin make, kung Tyndareus, och se där – nio månader senare föder hon fyra bäbisar!

Eftersom detta är en förlaga till alla familjedramer, Tomten är far till alla barnen inkluderad:  
– Två av barnen (Pollux och Helena) visar sig ha en gud till pappa. Oklart hur faderskapstestet går till, men Castor och Klytaimnestra får nöja sig med att ha en vanlig pappa, om än med vidhängande kungarike.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar? Ja det verkar så. Zeus åkte hem till sig, men strödde på vägen ut några stjärnor på himlen som ett minne av sin trevliga svanestund.
– Och Tyndareus?
Det verkar inte så på Correggios målning ovan, men långt innan #metoo fanns det de som hävdade att Zeus hade gjort som Weinstein och alla skitstövlar till män med makt. Han hade utnyttjat sin position (gud) och att Leda inte kunde klandras, eftersom hon befann sig i beroendeställning (människa och kvinna).

Av allt döma var Tyndareus en modern make och kung även om han var från Troja. Han förlät sin lättflörtade fru och tog alla hennes fyra ungarna under sina vingar.
– Bildlikt talat.
Så till vida är vår svanpappa mer lik kung Tyndareus än Zeus. Dag efter dag och i nöd och lust simmar han omkring där ute med sin fru och barn, ständigt beredd att med försvara sitt flytande revir.
Och på den vägen är det.

Men vad är en historia utan ett slut, som Van Morrison diktar. Till våren kommer svanföräldrarna att stöta bort sin fjolårsunge. Hen kommer att ansluta sig till de andra i flocken av smutsbruna generationskamrater utanför Fimpan, där de kommer att driva omkring som tonåringar gör, äta, kackla och bli alltmer vita i fjäderdräkten
Dock dröjer det innan de lärt sig leka Leda och Zeus.
Först om 4-5 år blir de könsmogna och filmen börjar om igen.

Torsdag: Tal till en vinnande kock över en burk Bullens korv

Han: Igår kväll firade vi att blivande sonhustrun Amanda gick vidare i Mästerkockarna på TV4. Som klanens äldste tar jag genast ut slutsegern i förskott och har börjat skissa på ett promoveringstal. Som vanligt håller jag mig en bit över spishällen och har samlat några tanketrådar att lyfta ämnet till en mer filosofiskt doftande sfär med några kryddmått genusperspektiv. Försök hänga med här, för jag skriver det här bara en gång:

”En måltid kan på en och samma gång vara en högst individuell företeelse och en gemensam händelse”. Så säger Georg Simmel i Soziologie der Mahlzeit (Brücke und Tür, Essays des Philosophen zur Geschichte, Religion, Kunst und Gesellschaft, Stuttgart, Koehler Verlag, 1957.)
Hans slutsats är fantasieggande: ”Det en människa ätit upp kan hon inte dela med någon annan. Måltidssituationen är däremot något som kan delas av flera…”

Marianne Ekström, som citerar Simmel i sin doktorsavhandling KOST, KLASS OCH KÖN (Sociologiska institutionen Umeå universitet, 1990), var först ut i den nordiska akademiska debatten att diskutera hur mat blir en social markör för det kvinnliga och manliga könet. Under de tre decennier som gått har den kulturella och filosofiska debatten kring matlagningen breddats.

Sålunda talade Zarathustra (tyska: Also sprach Zarathustra), med undertiteln En bok för alla och ingen (Ein Buch für Alle und Keinen), är – som allt färre vet – en skrift av den förr i tiden-tiden mycket välkände tyske filosofen Friedrich Nietzsche.
Nietzsche verkade långt innan tidningarnas kultursidor började kalla personer av hans sort för superkändisar och ”stjärnfilosofer”, men kanske blir Nietzsche en bubblare år 2021. Österrikiska forskare har nämligen hittat ett bortglömt manuskript som nu getts ut på franska med titeln Alors mangé Zarathoustra – Les conseils diététiques de Friedrich Nietzsche.

Alla som har sett Kockarnas Kamp och andra matprogram har insett att kockarna har blivit vår tids filosofer – ingen kan som de koka den mest djupsinniga soppa på ett floskelben och en tårögd programledare. Därför förväntar jag mig att Nietzsches kokbok (i svensk översättning lyder titeln, typ Så åt Zarathustra – Friedrich Nietzsches kostråd) kommer att bli en succé.
”Ingen västerländsk tänkare har varit så nära att lyckas förena Platons idéer med Pritikins”, skriver en recensent. Det räcker att citera några sentenser för att inse att det inte är överord i en tid när fetman är värd sin vikt i guld i matprogrammens moralism:
”Fett i sig är en substans eller essensen av en substans eller modus av denna essens.”

Redan här förstår vi varför författaren anses vara så rätt i tiden, trots att texterna torde ha skrivits för nästan 200 år sedan. Men, som de kloka säger:
– Inget är nytt under köksfläkten.
Nietzsche påpekar således att Zenon var den försokratiker som hävdade att ”vikt är en illusion” och att oavsett hur mycket en människa åt skulle hon alltid bara vara ”hälften så tjock som den människa som aldrig gör armhävningar.”

Det krävde Aristoteles genialitet för att behandla viktproblemet vetenskapligt, och i ett tidigt fragment av Den nikomachiska etiken hävdar han att ”en människas omkrets är lika med bredden multiplicerad med pi”. Det förblev den allmänt rådande uppfattningen fram till medeltiden, då Thomas av Aquino översatte ett antal menyer till latin och de första riktigt bra ostronkrogarna öppnade.

Nietzsche är Nietzsche och hans förmåga att placera content (närodlat, förstås) i sin historiska context bör naturligtvis läsas i sin helhet för att ge en kulinarisk helhet. Men en slutsats hänger som matos över hela detta verk Så åt Zarathustra, en slutsats som jag tror att du Amanda och dagens bästa kockar kan hitta tillbaka till inför årets mat-och-prat-program: ”Ingen filosof kom att lösa problemet med skuld och vikt förrän Descartes gjorde en uppdelning mellan hjärna och kropp, så att kroppen kunde frossa medan hjärnan tänkte ’vem bryr sig, det är ju inte jag som äter’…”

Redan en vinnare.

Kära Amanda, det moderna köket har ersatt den trädgård där Sokrates gick omkring och formulerade sina stora tankar. Alla som följer matprogrammen på TV har insett att kändiskockarna blivit vår tids filosofer – ingen kan som de koka den mest djupsinniga soppa på ett floskelben och en tårögd programledare.
Även en ytligt okulär sökning visar bredden och djupet hos de utvalda förkläden som du nu upptagits bland. Några citat:

”Det som får mig att gå igång på matlagning är den kreativa biten”
”Mat för mig är verkligen ett sätt att kommunicera”

”Mat måste komma ifrån själen och hjärtat”
”Låt det ta tid och gör det med kärlek.”

”Jag kände att restaurangvärlden inte riktigt var där jag ville vara”
”Matlagning är mitt sätt att uttrycka mig”

Och mitt egen favoritcitat:
– Alla människor sätter i sig mat, men få kan konsten att äta.

Nåja. Som åtminstone du Amanda förstått (om du läst så här långt), så skojar jag bara. Ovanstående pseudofilosofiska snömos har jag delvis lånat från Woody Allens galna skrivbok Rena Anarkin (Bakhåll, 2012). Citaten är dock på riktigt och hämtade från de senaste årens svenska matlagningsprogram. Simmel och Ekström finns också på riktigt – men de är inte kockar!

Som du vet har Bullens pilsnerkorv länge varit min en favorit, kall och färsk direkt handplockad ur burken. Ätandet är puddingens bevis och inte ens den magra menyn kräver några filosofiska utläggningar, blott goda smaklökar och en konservöppnare.
– Och du Amanda kan laga riktig mat. Som du visade i gårdagens Mästerkockarna kräver det inga långrandiga förklaringar.
Grattis, du har redan vunnit!

PS, apropå grytor och kastruller så hör vi just nu slammar från Stureplan. Det visade sig vara vår favoritkrögare PG Nilsson (Sturehof, Riche m fl) som fått kollegor, kunder och personal att gå ut i en protest mot att regeringen låter restriktionerna slå ihjäl krogbranschen.
”Vi gör det i en minut, varken mer eller mindre, och vi fortsätter att göra det tills finansministern ser till att vi får alla de stöd som utlovats utbetalda”, skriver han i inlägget. 
– Vi vill sätta ljuset på den här frågan och få folk att inse hur illa ställt det är i vår bransch. De stödpaket som olika politiker gör stort nummer av har inte gått att få ut, säger PG Nilsson till Expressen. 

Den första protesten ägde alltså rum klockan 15.00 i dag. 

– Bästa vänner, vi hör er! Er kamp är vår och därför höjer vi i förskingringen en skål i väntan på vår gemensamma segerfest när pesten är över.

Av förklarliga skäl fick det bli en hemgjord whisky sour.

Onsdag: Frostig morgon slutade med glad Amanda i Mästerkockarna

(Uppdaterad 21:10, 16:24, 15:23)

Frost.

Han: 06:26. Vakande innan jag somnade, kändes det som. Frost. Vackert. Efter morgonens arbete bakom tangentbordet (06:30-08:24) och kort frukost (08:24-08:43) hade vi båda tid (09:10) hos Torsås nya tandläkarpar, Deborah Malec och Michel Hanna.
Eftersom jag kom först och som den äldre man jag är hälsade jag Michel välkommen till kommunen. Ny tandläkare är stor nyhet i en liten kommun. Något grävjobb behövdes knappast – Barometerns lokalredaktion delar adress med kliniken.
Jag visste därför att paret flyttade hit i våras, månaden efter att vi blev bofasta på udden.

Tandläkarbesök är inte min tekopp, som engelsmännen säger. Men Michel är den snällaste och mest pedagogiska tanddoktor jag träffat. Och hon verkade också ha kommit väl överens med sin.
– I think this is the beginning of a beautiful friendship, som Bogart säger I Casablanca. Han lär också ha haft tandläkarskräck, vilket kan förklara varför hjälten sällan log.

Hon: och om det var blå blå himlar igår, är det grå grå himlar och hav idag. Och dimma. Man såg inte Fimpan alls imorse.

8.30 imorse. Vackert!

Sen blev det milt, blåsigt och småduggigt. Urtrist, för trist för att komma med på bild… vad gör man då, ingen lust med nåt. Fast de sista citronerna jag skickade efter från Italien genom CrowdFarming måste tas om hand nu.

Tänkte göra ”riktig” limoncello på dem, inte fuskvarianten jag gjort hittills. Den innehåller saften och tar knappt en vecka. Nu blir det bara skal och sprit först i en dryg månad, sedan i med sockerlag och så får det dra ytterligare minst en månad. Ingen saft ska i alls. Ska bli spännande att smaka skillnaden. Sist blev fuskvarianten lite besk tyckte jag. Det är så tråkigt att skala citronerna så förmodligen slarvade jag och lät för mycket av det vita komma med. Hoppas jag var tillräckligt noggrann idag…

Typ 15 små citroner och 70 cl kronvodka

Och vad gör man med 15 skalade citroner… kanske citron- och ingefärslemonad. Japp! Blev tre flaskor. Och god blev den, tyckte jag i alla fall 🙂

Och bakom lemonaden får ni en lien hint om skitvädret vi fick hit runt lunch..,

Han: Hon är ett arbetsbi, jag en drönare. Idag har det inte blivit mycket gjort. Skyller på att jag råkade läsa mitt horoskop hos tandläkaren. Det lät som en uppmaning att orsaka så lite väsen som möjligt.
Detta gäller alltså för den 13 januari för mig: Passa på att använda din humor för att klara av dagen idag. Eventuella investeringar kan komma att ge en fin liten avkastning, men se till så att du ber om råd innan du gör någonting drastiskt. Tygla din ilska, annars finns det risk att hela dagen blir förstörd. Försök dessutom att inte ta din partner för givet eller svika honom eller henne, då kommer ni bara att börja bråka. Snart är dagen här som du länge har väntat på.

Tar verkligen inte henne för given. Alltså gör jag ingenting. Lyssnar på partiledardebatten. Passar på att titta på skidskytte på tv. Och att läsa tidningarna. Apropå hennes limoncello ser jag att Steffo Törnquist fyller år idag.
– Grattis pöjk, snart är vi jämnåriga.
Skojar bara. Steffo är, som bekant, mest känd från TV4:s morgonsoffa och tillhör knappast den mest grävande delen av den svenska journalistkåren. ”Jag har inte kläckt särskilt mycket klokt genom åren”, som Steffo själv uttrycker det, ”men den här formuleringen är jag stolt över:
– Kan man inte uttrycka det man menar, tvingas man mena det man kan uttrycka.

Menar det han uttrycker. Bild stulen med god smak från Steffos Instagram.

Så klokt sagt. Men han kan en massa om viktiga saker också. Typ, hur man intar det goda här i livet. Det var därför vi började hälsa. En gång i förr-i-tiden-tiden var jag nämligen redaktör på ett affärsmagasin som hette Månadens affärer (senare Bizniz), som just ägnade sig åt den framgångsrika kapitalismens goda fallfrukter.
Ett av mina första beslut som nybliven chefredaktör var att knyta upp Steffo som krönikor. Uppdraget var brett och generöst:
– Berätta för läsarna hur man njuter av en cigarr, ett glas whisky eller en ny tredelad kostym i tweed.

Ungefär så. På den tiden var den typen av folkbildande journalistik fortfarande kontroversiell. Men Steffo var redan då bra på korta analyser. Och arrogant. När en upprörd läsare mångordigt ifrågasatte att Bonniers finaste affärsmagasin anlitat ”en sån dryg jävla snobb och besserweisser”, gav Steffo invändningarna det utrymme han ansåg den förtjäna.
Han korta svar i tidningen löd:
– Besserwisser stavas inte så.

Tänk på det en dag som denna.

Han, igen: Nu är det klart – sommarens post-coronakock på udden heter Amanda Nathorst Windahl. Det är i alla fall kravet från köket efter att vi sett kvällens Mästerkockarna på TV4.
Att den blivande svärdottern kan laga mat visste vi. Men inte detta!
– Grattis!

Tisdag: blå blå himlar och hav… och en trip till Stockholm

(Uppdaterad 17:30)

Bild inifrån viken ut mot Udden, man kan tro att den är redigerad med blått filter. Men icke!

Hon: en sådan härligt blå dag det varit idag. Och nej, vi har ingen snö alls!

Han har munskyddet på, tack!

Vaknade av att Peppe kom in och sa hej kvart i sex imorse. Han ska upp till Stockholm på kontroll av fläcken i ögat på St Eriks sjukhus. (Det gick bra, hurra!) Fick kallelsen först i fredags så det blev ingen gemensam tur upp denna gången. Han åker hem igen vid fyra. Och lika bra vänta till i alla fall han är vaccinerad med längre stadsbesök. Glad blev jag i alla fall när jag fick en bild från honom med med munskydd på!!

Sen tog jag en långpromenad. Kallt men nästan ingen vind. Fast efterdyningarna från den hårda vinden inatt låg kvar.

Ljud på är ett måste!!!

Älskar verkligen ljudet av vågor som slår in mot stranden. Fattar att mamma, som är född och uppvuxen på Ölands Norra Udde, och pappa som kom från Karlskrona och gjorde sin utbildning som Skeppsgosse, saknade det ljudet när de båda fick jobb i Torsås som ligger en halv mil in i landet från kusten. När de träffades i mitten av fyrtiotalet tog de cykeln ner till kusten och fann ett litet hus på 10 kvm ute på udde som de köpte redan som förlovade. Alltså före 1948. Och där bor vi nu, fast det har blivit lite större sedan dess. Tack mamma o pappa!!

Lågvatten i vår vik, sjötången från högvattnet tog havet dock inte med sig ut…

För härligt för att gå in. Började klippa en gång i buskaget bakom chililandet. Vilken härva av hagtorn, björnbärssnår och kaprifol. Pust! Pallade en timme, kom en halvmeter in typ..,

En bit kvar… imorgon 😉

Han: Och medan hon harvat på i arbetslägret har jag surfat omkring på en räkmacka. Eller snarare på Öresundstågs och SJ:s bredband, ätit min 1:a klassfrukost i min sköna stol, bytt tåg, sovit och vaknat i en solig huvudstad, tagit en taxi till S:t Eriks Ögonsjukhus, väntat, ätit en god yakiniki på Indochine, träffat Doktor Mattias som kollade alla mina ögon.

Mattias tog alla de prover man brukar ta och det hade han inte mycket för. Resultatet var negativt, det vill säga positivt på vanlig svenska. Inga förändringar i den förändring som man upptäckte i februari förra året.
– Är jag glad eller är jag glad att jag betalar skatt?!

Som bonus hann jag dessutom hälsa på hemma hos Erik, som har antikroppar, gott kaffe och ledig från fotbollen på grund av restriktionerna.

Nu är jag tillbaka i Vagn 1. En snäll människa har frågat när jag vill bli serverad kvällens middag och vad jag vill dricka till.
– Vad sägs om nu?
Ser trevligt ut, eller hur?
Men bäst av allt:
– Snart är jag hemma igen på udden. Utan munskydd. Sådana här intensiva arbetsdagar orkar man bara med någon gång varannan månad.