Fredag: Barnskratt, döden och bananer – tre Tankar på stranden

Påminner om sommar? Eller obehagliga nyheter?

Han: Plötsligt rullar en badboll in i vår vik, vindarna har fört för den in hit ut och innan jag hinner fiska upp den har bollen drivit ut i havet igen. Kanske är det Ismans barnbarn som glömt den utomhus. Kanske kommer bollen, som är ljusblå och reklammärkt ”Estrella”, från någon helt annan strand.
– Man vill inte tro att något hemskt hänt, men när solen går upp över udden flyter bollen in i boken jag läser.

Många tror att det är havet som farligt. Men Titanic och Estonia till trots, det är stränderna som är farliga. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. Femtusen människor omkom varje år när båtar slogs sönder mot klippor, förmodligen var det lika illa på den franska sidan.
Det berättar historikern Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms, 2020). Det är en otäck bok som i 14 lärda essäer berättar om stranddöden i fantasin och i det vanliga grymma livet..

Döden på stranden i bok och i film.

För oss som bor mindre än tio meter från havet förknippar vi stranden med trevliga saker. Bad, sjöfåglar. Vackra stenar. Trift, strandmålla, vildlök och andra växter.
– Den motsägelsefulla doften av tång.
Vi känner oss priviligierade som får bo på en strandtomt. Men Högselius visar att för inte så länge sedan havsstranden betraktades som ett ”förruttnelsens ohälsosamma rum”. Havsstranden varhuvudsak en domän för de fattigaste. ”För fiskare och saltarbetare, för strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister la sig på spikbäddar eller gick genom eld. Det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn.”

I den judisk-kristna skapelseberättelsen utgjorde stranden gränsen till avgrunden där de hemska havsmonstren regerar. Inte för inte är det på stranden som Döden visar sig i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Det först mot slutet av 1700-talet som européerna i större omfattning började söka sig till stränderna för att bada, leka, insupa den friska luften.
Kort sagt: njuta av att befinna sig på gränsen till havet.
Som vi.

Å andra sidan: På senare tid har någonting hänt i min egen skalle. Om jag säger Alan Kurdi så fattar de flesta av er vad jag menar. Bilden av den treårige gossens livlösa kropp uppsköljd på en strand i Medelhavet dyker fortfarande ibland upp när jag ser ut över vår del av detta hav, som skiljer och förenar vår trygga udde med alla havsstränder där det händer hemska saker.
När jag är på det humöret händer det att jag föreställer mig att den dagen kommer när den första flyktingbåten kapsejsar på revet vid Fimpan.
Eller rättare sagt:
– Så tänkte jag innan coronan slog till och alla flyktingar upphörde att finnas till. Åtminstone har överfulla gummibåtar slutat gå på grund i medierna och därmed har flyktingfrågan blivit en ickefråga i politiken och i det offentliga medvetandet.
Även mitt.

Den motsägelsefulla doften av tång.


Vart jag vill komma? Bara hit: Ofrivilligt korsas två tankar i min hjärna när jag betraktar badbollen som nu driver allt längre ut mot revet där vågskummet yr. Å enda sidan påminns jag om sommarens glada barnskratt bortifrån Ismans vik. Å andra sidan skulle den förlorade bollen kunna illustrera en av alla ännu oskriva berättelser från den stora världen bortom vår udde. ”Ty”, som Per Högselius formulerar det, ”ännu på 2000-talet förblir havsstranden en plats som bättre än någon annan påminner oss om det bräckliga i vår tillvaro, om att allt plötsligt kan gå i kras.”
Tyvärr.

Rekonstruktion.
04: 20

Vid närmare eftertanke: Möjligen beror ovanstående melankoliska betraktelse på att jag såg tv-debatten mellan Trump och Biden i natt. Hänförd blev jag icke (om du ids: här är Trumps 25 värsta lögner under de 90 minuter debatten pågick). Efter att Hon nu serverat fredagens Klockan-5-drink (gin, fläder, hemgjord limoncello och bubbel) redan klockan fyra (helt enligt den lokala ordningsstadgan) lyser solen plötsligt upp havet och den ljusblå badbollen väcker även en tredje tanke, mer angenäm. Margareta, vår saknade vän och granne, berättade en gång en historia som någon borde skriva ner.

Denna, en minnesanteckning: En jul någon gång på 30-talet när Margareta var barn, möjligen år 1936, gick ett fartyg i stark vind på grund i farleden utanför udden.
– Det var ett lastfartyg från Sydamerika, berättade Margareta.
Fartyget stod hårt på grund och snart samlades stora skaror av människor längs stränderna för att följa dramat (Hörselius beskriver psykologin bakom detta utbredda fenomen som idag går igen vid bilolyckor och mordbränder).
I detta fall fick dock historien ett dubbelt lyckligt slut: Kaptenen var en handlingens man. Han beordrade att lasten skulle hävas över bord.
Detta skedde och båten gick fri från grundet.

Till saken hör att lasten bestod av hundratals bananstockar som skulle levereras till Stockholm. I den starka pålandsvinden flöt således denna blåsiga juldag tusentals bananer in mot stränderna kring Bergkvara där den exotiska frukten samlades ihop av tacksamma lokalbor, varav många aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, minns Margareta och låter blicken förlora sig över havet.

Torsdag: Från och med idag måste även han ta ansvar

Talg står högst upp på talgoxens meny.

Han: I sju månader har vi 70-plussare blivit tillsagda att hålla oss undan. Men nu hävs restriktionerna för Sveriges äldre och riskgrupper.
– Det är inte rimligt att en grupp ska bära det stora ansvaret, säger socialminister Lena Hallengren (S).

Tack Lena! Äntligen får jag följa med in och storhandla på Ica i Jämjö. Istället för att sitta kvar i bilen, lyssna på mina favoritprogram och kanske åka till Ok-macken och köpa en kabanos.
Dessutom måste jag hitta på nya ursäkter när jag inte vill träffa människor som av någon anledning vill träffa mig.
Framför allt: I istället för att tillhöra den privilegierade grupp i samhället som sluppit ta ansvar tvingas jag nu ta samma hänsyn till andra människor som de i sju månader visat mig.
– Och så skrattar unga människor när vi gamlingar säger att det var bättre förr.  

PS: Det var ofta inte men en klar förbättring tycker våra talgoxar att livet på udden har blivit. Detta sedan vi igår höstöppnade småfågelskrogen i syrenen utanför sovrumsfönstret. Bäst i test hittills: Talgkotten a 98 kr på Granngården som nu heter nåt ingen kommer ihåg eftersom någon varumärkesbyrå hittat på ett modernt namn som slutar på ”o”.

Tack Gloria Isabel Diaz och CrowdFarming för dessa sjuuukt fina avokados.

Hon: och så helt plötslig, medan jag krigar mot bladlöss i växthus 2, ser jag Hannes från UPS komma gående utifrån hus 1. Hur kunde jag missa honom… och budbilen som står parkerad ett par meter ifrån växthuset. Skyller på den hårda vinden, och bladlössen naturligtvis, grrr!

Ser ni dom små jävlarna på blomman!!! Jag har ändå först hällt en hink vatten över den och sedan sprutat med såpa, vatten och lite grappa (så nära t-sprit jag kunde komma…). Denna fina chiliplanta blir helt utvisad från växthuset, tyvärr.

Men Peppe hade tagit emot mina fina avokados från Spanien. kul, nu har jag både mangos och avokados. Apelsiner och citroner får jag i början av december. Nu måste jag nog bara adoptera ett träd också. Frågan är från vilken bonde och vilken frukt jag ska välja.

Bebiscitron på g…

Citronträd har jag ju själv, och det roliga är att det verkar trivas. Det har blommat och även pollinerats och fått frukter sen det flyttade in hos oss. Bara inte det får för mycket löss nu från chiliplantan som stod intill, det var den som var värst drabbad dessutom, och numera utvisad…

Tre stora fina Brandywine är också på gång. Sedan är nog tomatsäsongen helt över även i växthusen.

Sedan får man verkligen hoppas att inte precis allt i växthuset blir helt invaderat av löss. Citronen kan jag låta frysa lite lätt om det blir frost någon natt, då dör lössen. Men min fortfarande fina tomatplanta med tre stora tomater på ryker, likaså resterande chiliplantor. Olivträdet klarar också några minusgrader. Fler än citronträdet. Bara hålla tummarna såpavattnet hjälpte…

Dagens stora nyhet där utanför.

Han, igen: Apropå mina journalistiska iakttagelser ovan. Det finns viktigare saker att berätta om där utanför udden. Psykiskt funktionsnedsatta barn utsattes på 40-talet för vidriga experiment för att framkalla karies. Ekot och P1 Dokumentärs avslöjande har snurrat i mina öronsnäckor hela dan. Eftersom min kompis Thomas Kanger ligger bakom avslöjandet känns det som vanligt.

Ungefär så här: Bakom varje duktig journalist finns en kompis. En skugga som flanerar omkring utan att lämna några egna avtryck, möjligen med undantag för de röda årsringar som vinglaset efterlämnar på favoritkrogens favoritbord.
– Eller bagatellartade avtryck i bloggisfären.

I Thomas fall är jag alltså den kompisen. Vi har varit kompisar i snart fyra decennier. En del bra journalistjobb har vi gjort ihop (t.ex. fackpamparnas och mediefolkets lönelistor som kvälls- och branschpress fortfarande roar läsekretsen med, en årlig taxeringsgenomgång som ni började publicera i Gnistan i början av 80-talet).
Den mesta av tiden har han gjort viktiga saker, medan jag seglat fram på en räkmacka.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka medan Thomas målat intressant på någon duk.

Inte bara författare, här även i min ateljé.

När Solidaritet i Polen förändrade världen reste Thomas till Gdansk som en av de första utländska reportrarna – du stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.

När jag senare slet ut kreditkortet på reklambranschens tidning – på den tiden när branschen fortfarande visste hur man storslaget firar även obetydliga nedkomster av Guldägg – reste Thomas till gerillakrigen i Afghanistan och Punjab.
När jag svävade omkring i dot.com-bubblan i början av 00-talet, jobbade han med grävande journalistik för Kalla fakta, skrev böcker om mordet på Palme och IB-affären och undervisade i journalistik i Palestina och Vietnam.
Dessutom hann han skriva deckare och en avslöjande bok om barnhemsbarnen som satte igång debatten om samhällets svek mot dessa barn.

Ofta har han hört av sig från någon annan del av världen. Jag minns att Thomas en gång räknade ut att av alla människor han under årens lopp intervjuat runt om i världen har sjutton mördats därefter. Däribland Bangladesh förste president Mujibur Rahman.
– Sjutton!
Och jag? Okej, det var jag som fick Stora Journalistpriset. Jag var också en av Sveriges bloggare. Min karriär nådde en höjdpunkt när Maja Aase på Sveriges Radio gjorde en intervju om detta mitt bloggande:
– Vad får dig att tro att läsarna vill veta att du varit hos tandläkaren och tagit bort tandsten?
På den vägen är det, som våra respektive mediala nedslag idag visar.

Vi har kul ihop, Kanger och jag. Trots att jag under alla år haft mycket att stå i träffas vi regelbundet för att utbyta tankar om våra äventyrliga liv.

Så ser han ut just nu om du undrar. Snabbskiss medan hon lagar ost- och baconkorv från Attanäs med stuvad vitkål och gröna ärtor.

Onsdag: Dagvill och dessutom med mobilen i vänster hand

Först nästa vecka.

Han, dagvill: I kväll skulle vi ha åkt in till anrika Dillbergs bokhandel i Kalmar för att höra Amelia Adamo och Jan Guillou prata om sina nya böcker. Det är slutsålt, men Amelia har lovat fixa biljetter. Tyvärr hade jag missförstått datum, månadens kulturgym med gamla bekanta från huvudstaden infaller först nästa onsdag!

Dessbättre hann jag inte duscha i onödan inför stadsresan, upptagen som jag varit hela dagen med att få beställa ännu ett nytt låsvred till köksdörren i Hus 1 (det blev förstås fel) och få dit ytterligare några taklister i uterummet i Hus 2. Misstaget gjorde mig dessutom medveten om en annan sak:
– Ända sedan jag skaffat mig en Iphone SE, med dubbla förgasare och induktionshäll eller vad modellen nu heter, har jag ofta av misstag stängt av mobilen när jag flyttat mobilen från höger till vänster hand – t ex när jag ska göra anteckningar.
– Nu fattar jag varför.
I Lefthanded Club News för oktober får jag en förklaring. Det beror på att Tim Cocks tekniker flyttat på/av-knappen från telefonens översida till höger sida av telefonen.
– Där man mycket lätt kommer åt den av misstag.Åtminstone om man är vänsterhänt.

Vänsterhäntas förening är en av de få föreningar jag fortfarande tillhör. Jag är inte vänsterhänt i största allmänhet, men tillhör en extrem vänstervänsterfalang som är vänster bara när vi äter med kniv och gaffel.
Om detta har jag berättat. Men nu inser jag att även mobilen tillhör kategorin ”redskap vi för till munnen”.
– Och att Apple alltså inte tänkte på oss när man vidareutvecklade Iphone.

Självklart känner jag mig krääänkt, jag funderar på att säga vad jag tycker i Ring P1 (”men det får man väl inte säga längre i det här jävla PK-landet”) och undersöker möjligheten att kräva bidrag av nåt slag, gärna från EU. Till saken hör att i det här fallet tillhör jag inte den vanligtvis bisarra kniv- och gaffel-minoriteten inom den stora vänsterminoriteten:
– Enligt Left Handed Club är cirka 13% av mänskligheten vänsterhänta, men en större andel av samma mänsklighet – fyra av tio (44%) – föredrar faktiskt att prata med mobilen i vänster hand. Vilket förklarar varför mobilsamtal nu för tiden allt oftare avbryts av att någon ”kommit åt nån knapp” på telefonen.
Nu vet du det också.

Även hon gör det i vänster öra, om än hands free, här i samtal med sin dotter.

Hon: ja pust, slipper alltså fundera över vad man ska ha på sig när man åker in till stan, alltså Kalmar då, inte Stockholm… och vad jag minns från de tre år jag bodde där, mina gymnasieår, så var de väldigt snofsiga i Lacoste-tröjor hela bunten. Man kunde iof också vara engagerad i studentkåren och ha Palestinasjal och näbbstövlar.

Själv gick jag i mammas gamla fläckiga mockajacka från 50-talet och kände mig som jag inte tillhörde nåt… får se vad det blir om en vecka. Näbbstövlar eller high heels, mammas mockajacka slet jag dessvärre ut.

Inte mycket kvar nu…

Började rensa ut ordentligt i växthus 1 idag. Egentligen kunde jag nog skördat det som är kvar och slängt ut alla plantorna på komposten. Men det får bli lite pö om pö tror jag, känns ju lite sorgligt.

Kompostfärdigt…

Väldigt tomt ute i pallkragarna också, men det blir ju kul sätta nytt. Det ser jag fram emot. Och så blommar det ju lite här och var fortfarande faktiskt. Varit 13.5 grader här idag, rena våren. Faktiskt fortfarande 13 grader fast klockan är fem nu.

Tomma pallkragar…
Förutom där krassen nu fått utrymme att ta för sig 🙂
Och min fina ”Ölandsros” sätter nya knoppar och blommar på!

Tisdag: … idag kom Göran med ljuset

Göran lyser upp vår tillvaro.

Han: Plötsligt stod han där mörkret, mannen som ger oss ljus. Göran har vi väntat på länge, men nu står han i Margaretas kök redan 06:30. Sedan går allt med turbo medan PepTalk levererar dagens nyheter i korthet (Tele2:s kvartalsrapport mm) tills även solen börjar sprida sitt ljus över udden och får Garpen fyr att lysa.

Ta det lugnt Matte!

Hon: och inifrån Hus 1 och vårt sovrum var det också ett magiskt uppvaknande. Ludde tyckte det var helt onödigt att gå upp eller vara delaktig i arbetet i det andra huset. Matte höll med!

7.20. Och OBS, inget filter, det var faktiskt ännu rödare men det ville inte kameran uppfatta!

Och helt plötsligt kom mina mangos från MariaFinca Los Pepones i Malaga, så kul! Och på torsdag kommer avokados från en annan odlare i Spanien. Allt direkt från odlaren genom Crowd Farming som är en organisation som stödjer småskaliga ekologiska odlare. Och vilka gigantiska mangos sen, aldrig sett så stora och fina förut.

Jättemangos 🙂

Han: Och när mörkret sänker sig igen över udden ser vi resultatet av El-Görans arbete. Vackert, även om hon undrar varför ljusslingan kring Växthus 1 plötsligt är flerfärgad och blinkar som det gjorde på det kringresande tivoli som besökte Torsås när hon var barn.

Upplysningen är här igen!
Nu med färgglad och blinkande ljusslinga.

Måndag: Idag kom frosten

Idag kom frosten. Klockan 06:00 var det fortfarande bara 2,3 grader.

(Uppdaterad senast 19:04) Han: Jag säger som Ulf Lundell: En dag som runnit mellan fingrarna känns det som
Alla dagar kan inte vara dagar man är nöjd med
Kunde ha gjort nåt mer bestående
Eller inte bestående.


Hade stora planer, men det bidde en tumme. Eller rättare sagt. Det blev en resa till Lindbergs, några lockläckt, en regel 45 x 145, några klädselbräder, allt för totalt 350 kr och så småningom ett uppsnyggat hörn som förhoppningsvis blir något bestående i den kuliss vi bygger.

Och hon har klippt gräset med den nya gräsklipparen, vår fjärde. Det blev fint. Sedan bjöd hon på spagetti & köttfärssås på 4 sorters chili (*****) och medan solen gick ner över udden talade vi om allt viktigt som hänt under dagen.

Hon: som att någon, förmodligen jag då… hade dragit ut någon slags elsladd ur nåt hål typ. Göran elektrikern kommer 6.45 imorgon och ska fixa en massa saker, hoppas vi, som är kvar att göra. Alltså ska allt vara förberett för det. Typiskt hans ansvar. Jag gjorde en kardemummakaka. Förutom spaghetti bolognese då. Väldigt stereotypa könsroller här sista tiden kan man tycka. Å andra sidan var det jag som löste vad det ”konstiga” avloppsröret under Chateau Margareta härrörde 😉

Kardemummakaka, mums…

Han: Eftersom könsrollerna tycks vara på glid noterar jag (trots att jag är man och män inte sägs läsa böcker längre) att tre av ”våra” oktoberböcker just nu nominerats till Augustpriset 2020: Klas Östergrens Renegaterna, som jag kämpar med på kvällarna (väger minst 2 kilo); Lydia Sandgrens Samlade verk som hon läste klart i morse, och Nina Burtons Livets tunna väggar som åtminstone få pris för årets vackraste omslag.

Redan vinnare.


Söndag: En pilgrimsfärd tillbaka till framtiden

Som alltid ska hon längst ut på udden.

Han: Söndag, vilodag. Långpromenad, denna gång i hedlandskapet kring Kristianopel. Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar oss till en annan historia. Eller snarare till en plats som tvinnar ihop flera lösa trådar i nutid och dåtid. Under promenaden hittade vi både en död säl, några kringflygande plastpåsar, kraniet efter en jättestor gädda, koskit en masse och en ilandfluten röd lateralprick som förmodligen markerat infarten till hamnen men sliten sig under den senaste stormen.
Det var en mycket givande utflykt.
– 4600 steg, för att vara exakt.

Stor gädda …
… jag menar STORGÄDDAN (jfr hennes iPhone)

Men det räckte för att ta oss långt tillbaka i tiden. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Danmarks kung Kristian IV hade stora planer:
– Kristianopel skulle bli den nya huvudstaden i det av Danmark styrda lydriket i norr.  
Staden förlorades dock till svenskarna redan under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel förlorad till turismen, en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar därför idag om att Kristianopel faktiskt var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer. Det mesta är borta, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur. Kyrkan, anlagd redan på 1200-talet, brändes ner av den av svenska armén med den tappre kronprinsen Gustav II Adolf i spetsen.
– Hon säger att hon tycker om den lilla kyrkan.
Särskilt mittgångens minnesplattor över döda rika män och några kvinnor – ett antal prydda med dödskallar inhuggna i plattorna.

Även barn förstår de geometriska principerna.

Kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med kalk och gråsten från Öland och tegel från Nättraby.  Kyrkan är som alla kyrkor anlagd i klassisk öst-västlig orientering. Alltså med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga
Men denna trosvissa ambition till trots, det snedvinklade trappgaveltornet är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem vilket ger byggnaden ett skevt intryck.
Nu behöver man inte tro på Jesus återkomst för att tycka om denna kyrka.
Korväggen, målade av Johan Eneberg år 1838, är nämligen mycket ovanligt vacker – på den enkla vitmålade väggen av ohyvlat breda bräder har Eneberg målat långa smala tallar som förenar gjord och himmel.
– Som gjord för en söndagsutflykt med en hängivet troende tallkramare på en kort pilgrimsfärd från en udde på andra sidan den småländska gränsen!

Så här ser det ut när du kommer in…
Och så här lite närmre. Kungens sittplats till vänster om altaret.
Med signatur
Peppe kontemplerar

Hon: ja, älskar den kyrkan. Har gjort sedan jag var barn. Mamma ville alltid gå in där när vi var i Kristianopel, och jag hade inget att invända. Älskade att titta på och försöka tyda de gamla gravstenarna på golvet inne i kyrkan. Gör fortfarande, men hela stämningen i kyrkan är magisk. Och vacker. Man förflyttas århundranden bakåt i tiden.

Sjörövargrav 😉
Läs!

Och så var vi längst ut revet utanför muren. Har jag inte gått förut, konstigt, så många gånger som jag varit där… Och förutom hans kadaver fanns det ett jättefint träd. Men ingen aning om vad det är för sort. Någon som vet?

Vad är det för träd…?
(Kyrkan och den gamla stadsmuren syns i bakgrunder)
Och Han var faktiskt förtrupp ut till spetsen 🙂

Han: Söndagsutflykten avslutas som sig bör i soffan med en bok och en liten panakam, varmt indiskt te för vuxna (Larsen konjak, honung, kanal, citron).

Hon: och så status på min hand, igår och idag. Bättre eller sämre… hrmm, mer utspritt fast lägre, kan man kanske säga

Lördag: Det händer intressanta saker bortom udden också

(Uppdaterad senast 17:02) Han: Vaknar med värk i armbågar och axlar men med en redan vaken och vacker fru och inga döda möss på mattan. Bara 3 grader ute. Tar bilen till postlådan.
– Du borde cykla, säger Wallentorp, en glad entusiast som även han tillhör den bosatta skaran. Och som uppenbarligen innehar en cykel. Jag försöker säga att jag har också en cykel, 750 kr på Vågen, men att den inte fungerar efter att jag vurpat när jag skulle cykla och hämta tidningen förra gången och att jag hade tänkt ta hennes cykel om det inte vore för min armbåge, ja en gammal tennisskada, Stockholms tennishall, Janne Lundqvists hemmaplan du vet och som slagits upp igår när jag rev Margaretas utedusch och och … ja, kanske tänkte jag bara säga allt det där men Wallentorp vinkade bara glatt och försvann på sin hoj.
Frukost i sängen, tidningar.
– De äldre i kommunen är missnöjda med hemtjänstens omsorg, säger hon rakt ut i luften som om hon extraherat min värkande armbåge till ett mer allmänt framtida förfall på min sida sängen.

Apropå förfall, med tanke på allt intressant som händer här på udden har du kanske missat att det händer intressanta saker även där ute. I Belarus (Vitryssland) har president Lukashenko genomfört en lag som innebär att i nästa presidentval kommer det bara finns en enda vallokal i Minsk liksom i de mindre kommunerna krig huvudstaden för att lämna röstsedlar i.
Det gynnar landsbygden kring staden, där stödet för det styrande partiet är starkt, men missgynnar storstäderna, där den demokraterna oppositionen är koncentrerad. Det minsta valdistriktet på landet har bara 147 invånare, medan det största i Minsk har 4,7 miljoner invånare.
Det kontroversiella förslaget godkändes i veckan av en domstol där samtliga domare var tillsatta av Lukashenko …

Inte Vitryssland.

Nej, nu ljuger jag. I själva verket läser jag en artikel i Dagens Nyheter, i vilken Martin Gelin berättar att ”i Texas har Republikanerna genomfört en lag som innebär att det bara finns en låda för att lämna röstsedlar per county, distrikt. Det gynnar landsbygden, där stödet för republikanerna är starkt, men missgynnar storstäderna, där Demokraterna är koncentrerade. Det minsta valdistriktet i Texas har bara 147 invånare, medan det största i Houston har 4,7 miljoner invånare. Det kontroversiella förslaget godkändes i veckan av en domstol i Texas, där samtliga domare var tillsatta av Trump.”

Detta har skett i demokratins namn och i demokratisk ordning. Och det är bara ett exempel på hur Trumps parti i demokratisk ordning försvårat valdeltagandet i områden där demokraterna är starka. I Wisconsin – den viktigaste swingstaten i valet om tre veckor – lät den tidigare republikanska guvernören Scott Walker stänga 90 procent av vallokalerna. Valforskarna hävdar att de stängda vallokalerna i delstatens svarta områden bidrog till Trumps knappa seger i Wisconsin 2016.

Gelins artikel vore begriplig om den handlade om den vedervärdiga diktaturen i Belarus. Att ovanstående händer i världens främsta demokrati är däremot nästan ofattbart. Och det handlar uppenbarligen om ett system i förfall. 1965 infördes Voting Rights Act som skulle förhindra just diskriminerande röstlagar. Men 2013 upphävde Högsta domstolen delar av denna lag. Det har banat väg för en landsomfattande offensiv av trösklar, hinder och metoder som kritiker ofta menar är utformade för att göra det svårare att rösta i just svarta bostadsområden, konstaterar Martin Gelin.
Det stora hotet mot demokratin är alltså demokratin.

Finansfolket tror på Biden men…

PS: Joe Biden är favorit att vinna presidentvalet i USA enligt alla opinionsmätningar. Trots det satsar 82 procent av Sveriges spelare sina pengar på Donald Trump.
– Många tror sannolikt att han, liksom 2016, kan gå emot förhandstipsen och vinna även detta val, säger Henrik Holm på Unibet.

Börsen spekulerar om en ”Blue Wave och finansfolket satsar just nu sina surt förvärvade slantar på Biden. Fan tro’t. Enligt Betfair vinner Trump i den viktiga swingstaten Florida, 20 dollar per 100-lapp.
Biden ger 61 dollar.
– Nån som vill betta emot?
Inte jag. Förresten ringer Ann, Ordföranden. Jag måste göra ett utskick. Vi måste kratta upp tången som stormen lämnade efter sig på de nyklippta allmänningarna. Bäst jag skriver det redan här så jag inte glömmer. Lördag nästa vecka, kl 10.

Så här vill vi inte ha det. Foto: Ordförande Ann.

Det är mycket nu och då har jag inte ens berättat om den Stora Katastrofen: Igårkväll fick jag förtroendet att sätta på värmen i växthusen. Det gjorde jag, inte (vilket nog är den enkla förklaringen till att hon fastnade för Barometerns artikel om den kommunala omsorgen av mer eller mindre dementa män(iskor).
Jag erkänner: Jag satte på fläkten – men jag glömde sätta på värmen. Därför upptäckte hon, som innan dess var väldigt snäll, att det bara var 2 grader i Västhus I i morse.
Kallare än ute.
– Plus kalla vindar som chilin haaaaatar.

… Nu klipper hon vresrosorna. Även de är vackra. Om än med vassa taggar.

Han fortsätter, eftersom hon är upptagen med annat: Det blev en ansenlig bukett med fallna vresrosor. Vackert även det, eller hur? Även jag har arbetat utomhus. Bland annat har jag använt mina teoretiska kunskaper i fysik och med hjälp av en hävert tömt min förlista båt. Tekniken är en elementär kunskap som alla bensintjuvar tillägnat sig utan genomförda akademiska studier i Uppsala, men som det här känns naturligt att anföra, de akademiska studierna i Uppsala alltså, eftersom jag under arbetet lyssnar på två avsnitt av PO Enqvists radioföljetong som uppehåller sig vid författarens tid i Uppsala.

Självförlist båt med hävert.


Till denna kulturella föreställning serveras en lätt lunch som icke (Enqvist använder ofta detta gammelsvenska ord, icke) inverkar menligt på arbetet men väsentligt höjer moralen hos arbetskraften som ännu klagar över sin tennisarmbåge. Även denna iakttagelse, alltså detta om moralen, inspireras av Enqvist, som vid denna tid (del 13 & 14) fortfarande är en trosviss höjdhoppare med författarambitioner och ofta uppehåller sig vid de förskjutningar i den egna moralen som skedde under det 60-tal när även han, som uttrycket antyder, låg i Uppsala.

Lunch.

Hon: ja, förutom klippt Vildrosen, som växer minst en meter på höjden var sommar, har jag letat efter julens julklappspapper. Vi ska på födelsedagsmiddag ikväll, kul, och jag ville få till paketet fint. Men det skulle jag inte gjort, klämde mig när jag skulle flytta på fem fulla kartonger med hans femtielva versioner av Hajen… och nu ser jag ut som Quasimodo på handen, suck! Inte min dag idag, men det kan ju bara bli bättre 🙂

Hur kan man svullna upp så här…

Fredag: Hon är inte Molly och han är inte Bloom men …

Han: Alla som i likhet med min kompis Tomat-Hasse har läst ”Ulysseus” vet att James Joyce ägnar 750 sidor åt att beskriva en enda dag i levnadskonstnären Leopold Blooms liv. Närmare bestämt den 16 juni år 1904. Bloom, som bor på 7 Eccles Street i Dublin, gillar inälvsmat (”Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) och  börjar dagen med att tillaga njure till sin feta och otrogna hustru Molly.
Han går därefter ut och deltar i vännen Paddy Dignams begravning, där han tänker på sin son Ruby som dog när han var elva dagar. Under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som är halt och som han känner sig dragen till (läs: han runkar vid åsynen av henne på stranden). På en affärsinrättning för män möter Bloom en bordellvärdinna som kan sägas motsvara Homeros Kirke. Hon som förförde Odysseus med olika trollformler.
– Som du kanske fattar är Ulysseus en metaversion av Homeros skröna om Odysseus.

05:07.

Romanen slutar med Molly Blooms berömda inre monolog som du inte bör läsa högt för dina barnbarn. Min dag kräver inte 750 sidor (och tar inte fyra år att beskriva):

04:55 vaknar. Mardröm, nåt om lumpen.
05:07 ger upp, går upp. Toa, normalt. Tar en selfie.
05:11 öppnar datorn, BBC World radio News. Trump vs Biden Town hall collective monologues. Redigerar nyhetsmaterial till dagens PepTalk. Kinnevik Q3 report aftermath, vinneraktie enligt DI. MTG också, men coronan sänker börserna i Asien.
Lyssnar på P1, recension av Lena Anderssons nya roman om folkhemmet.

06:06 Hon som inte är någon Molly vaknar, på tok för tidigt.
Bara 5 gr ute enligt termometern, 4-7 sek/m N-vind enligt SMHI.
06:34 solen går upp. Håkan ringer. Deras kattungar bråkar, honor. Behöver låna vår kattbur. måste kastreras.
– Nu!

08:07 skickar PepTalk. Gör frukost medan hon ser en säl och hämtar tidningarna.  
08:24 kaffet kokar. Klär på mig, gårdagens plagg. Toa, rutin efter PepTalk.
08:31 sms till Adam som fyller år. Betraktar sälen vid Fimpan, fet men mindre än den som brukar ligga på den stenen. De 4 svanungarna passerar över viken, FF?
Efterkoll av respons på PepTalk.

Aldrig under veckans alla dagar efter Metoo.

08:40 – 09:38 skön frukost i sofforna, ”känns som juldag” säger hon. Tidningarna, inget fastnade.
– Du har väl inte läst färdigt, säger hon under sin fäll. Hon avskyr att jag stör hennes frukostlugn.
09:57 bara 6 grader ute. Lyssnar på Ring P1. Och Stil och kollar oddsen i USA-valet. 100 dollar på Trump ger bara 120 tillbaka när det gäller Florida, 161 vid Biden-seger.
10:31 Hon kliver upp ur soffan och i stövlarna.
– Måste kolla att vitlöken ännu inte börjat gro.
Det har dom.
Jag lyssnar fortfarande på Stil om Melina Mercuri, skådespelerskan som blev styv politiker. Minns att jag gillade henne i Aldrig på en Söndag. Underbar film om den lyckliga horan som tänker som Molly Bloom men inte ser ut som hon.
– Ja, mediepolitiskt omöjlig projekt idag.
11:06 okej, nu går jag också i stövlarna. Ibland måste en man verkligen bygga en ny veranda.
(to be continued)

Panik!!!

Hon: japp, den ena sorten har börjat gro. Och jag har ju väntat med att sätta ut dem i år just för att de inte skulle börja gro för tidigt. Bara att börja plantera.

Hade kanske inte bestämt hundra procent var alla ska få plats, och det är många många som ska i jorden märker jag, tror bestämt jag beställde sättlök för fem kilo vitlök…

Tomatlandet klart, och katt-toa-säkrat!!

Sätter ett gäng i det tomatland jag hunnit fixa iordning med ny gödsel och lite av Hans sjötångsjord. Får inte plats många där inte. Fortsätter plantera ut i utrymmet mellan jordgubbarna i nya landet. Mycket sjötångsjord men förmodligen tillräckligt med köpejord för att inte vara ett vågspel. Hoppas jag!!

Nya landen, med tång och havssand som bas. Kommer vitlöken bli färdigsaltad då måntro…

Men det andra nya landet som i huvudsak består av tång, havssand och gamla löv, ja det blir spännande, och dyrt om det inte funkar… mest vitlök där. Sparar några och funderar över natten på var, hur och när jag ska sätta dom.

Sparar dessa ett tag…

Går in och städar, det är ju ändå fredag…

Han: Wow, schysta lökar! Som Leopold Bloom skulle ha formulerat det. Men för att nu fortsätta redovisningen av En dag i Peppe Engbergs intressanta liv. Detta innan jag ger dig den roligaste recension av James Joyces Ulysseus jag läst och som inspirerar till dagens noteringar:

11:07 – 15:42 satte på stövlarna och en vindtygsjacka med MTG-emblem, ty det är kyligt. Går över till Margaretas chateau. När jag vaknade hade en plan. Kom på att jag kunde återanvända glasrutorna från dörren vid tog bort på växthuset1.0.
Rivit ganska mycket, som vanligt byggt lite mindre.
– Åstadkommit något.
Margaretas utedusch is no more. Förhoppningsvis har vi dusch inne före sommaren 2021.

Dessutom: Lyssnat på P1. Nyheter, vetenskapsradion om alligatorbröl. Tyvärr låg jag inte i fas med tiden, ty streamingen gjorde att jag missade PO Enqvists uppläsning av sin ”Ett annat liv”.
Synd, han är bra.
– Men ”Spanarna”!
Fredagens höjdpunkt för en radiodiggare. Som jag önskar att skolan hade varit, ett underhållande och samhällsorienterande seminarium.

Till exempel berättar Calle Norlén att feta män är inne. Han talar i egen sak eftersom han inte kunnat besöka gym under coronan. Men länge har det tjatats om att tjocka tjejer, typ Molly Bloom, måste få ta plats. Och det gör de. Nu är det vi män som ska svälla över byxlinningen. Det till och med sprids forskning som säger att feta killar är bättre älskare – de kan prestera 7,5 minuter längre.
Calles spaning förklarar en del.
– Och jag som hade tänkt berätta att jag gått ner sex kilo i sommar.
Kvalar nu in i lätt tungvikt (79,5 kilo).

Arbete ger arbete, ingen lunch, inte ens pinkat. Regnar gör det också. Hon återkommer från sin promenad. Hon har hämtat posten, jag har fått kallelse till 24-timmars blodtrycksmätning. Hon ett rött paket, ansiktstvål. Vad det nu är.

Men nog om hårt arbete. Har ont i axlarna och det är ändå fredag. Här på udden serveras Klockan-5-drinken dessutom redan klockan 4, fackets krav som jag står enhälligt bakom. Plockar undan och går hem till oss på sjösidan.
– Och tänk, där står hon med två glas i handen som den ljuva kvinna hon är.
Så har vi det.
Och där är regnbågen också.

Det finns andra värden än arbete.

PS: Ovanstående rapport, som i tempot påminner om Leopold Blooms dag, kanske inte inspirerar till att läsa Joyces roman. Möjligen kan Jan Gradvalls recension väcka mer intresse än min pastisch. Gradvall, musiknörden som blivit folkkär även på udden, skriver så här:
1 Skit i alla paralleller till Homeros Odysséen.
2 Skit i att läsa på överhuvudtaget.
3 Börja i stället med att bläddra fram till sidan 59 där Leopold Bloom gör entré.

Vad man drabbas av där är inte 90 år av litteraturhistoriska framsteg utan insikten: jävlar vad Joyce kan skriva. Det är så rappt, smart, ledigt formulerat – flera av de mest korthuggna meningarna påminner faktiskt om modern journalistik – att man som skribent häpnar över hur mycket man kan sno.
Man slås även av vilken fantastisk matskribent James Joyce är. Rottrådarna till matskribentens AA Gills flottdrypande bildspråk börjar i Ulysses… Ulysses handlar egentligen bara om tre personer: två män och en kvinna. Kvinnan, Molly Bloom, har bara varit indirekt närvarande i boken fram till sista kapitlet där hon plötsligt tar över helt och hållet och hennes tankar träder fram i ett ”stream of consciousness”-flöde på 51 sidor utan punkt eller skiljetecken.
Flödet påminner om frijazz. Och klarar man av Coltrane klarar man av Joyce. Att känna är viktigare än att fatta alla inbakade referenser.
Det är också i Mollys frijazzmonolog som man tydligast inser hur kontroversiell boken måste ha varit 1922. Och hur kontroversiell den förmodligen fortfarande kan upplevas i dag.

Mollys inre röst talar om att ”vara jävligt välknullad”, om ”fläckar efter hans sås på det rena lakanet” och att ”han kan sticka tungan 7 mile upp i hålet när han ändå är där i det bruna”.
Sexskildringarna är också avgörande för vad man under läsningens gång till slut inser vad boken i grunden handlar om – och vad som var Joyces uppsåt. Att precis allt, högt som lågt, måste med. Precis allt vad det innebär att vara människa.

När boken bannades på en sovjetisk författarkongress 1934 – även USA förbjöd boken – löd omdömet att Ulysses var ”en dynghög full av maskar, fotograferad av en filmkamera genom ett mikroskop”. I dag skulle Albert Bonniers förlag kunna trycka upp det som ett klistermärke för att sälja pocketupplagan. Wow, den boken vill jag läsa!”

Nu vet du hur en dag i en mans liv också kan beskrivas. Ladda ner Joyces skröna här.

Torsdag: Känt virus drabbar Årets Svensk

Räddad av stormen.

Han: Det senaste dygnets storm slog omkull några träd, men lyfte också havet så att min förlista båt gick att dra upp på land. Det är sånt som får livsoptimisten att känna att lök på laxen ibland är som grädde på moset.

Men nu till motsatsen: Refaat El-Sayed, skojare; Hans Holmér, länspolismästaren som tidigt tog livet av utredningen om mordet på Olof Palme; Ebbe Carlsson, mytoman och skojare med kontakter i regeringen – och idag avslöjas ännu en pristagare: Rektor Hamid.

Årets svensk var en gång i tiden en titel som Rapportredaktionen tilldelade den person i Sverige som ansågs ha stått i centrum för nyhetsrapporteringen under året. År 1989 visade det sig att den person som bäst uppfyllde kriteriet för titeln var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, varför mina gamla kollegor valde att sluta utnämna årets svensk.
År 1997 återupptog SR P4:s program Efter tolv utnämningen. Numera har denna uppgift övertagits av tidskriften Fokus och idag firar priset ännu en självutplånande seger: Rektor Hamid avslöjad som troll.

Slutsats: Utmärkelsen Årets Svensk får dagens nyinrättade pris IMIUKIngenting är så Meningslöst som när det som Inte borde göras alls Utförs på ett Kompetent sätt.
Prisnedsänkningen i havet sker under tystnad på i en udde i Kalmarsund.

Apropå gårdagens spalt 😉

Hon: tydligen inte bara jag som häcklade Anna Mi Matzén för hennes önskan/undran om höstvindar i gårdagens Barometer, ha ha. Den var verkligen dåligt tajmad.

Fortsatte blåsa sjukt hårt i alla fall fram till midnatt. Var ganska läskigt faktiskt, även om jag vanligtvis gillar att följa olika ”oväder” (inifrån) här på Udden. Man är liksom mitt i stormens öga. Men igår väntade man bara på att få höra ett brak av träd som faller. Kanske över ett hus… Var nog mest orolig för en barnfamilj som tillfälligt bor i ett relativt litet grannhus. Pappa Jonas vankade oroligt runt huset, sa han var mest orolig för bilen, men jag tror kanske oron var mer än så. Men som tur var stod våra tallar här längst ut på Udden pall. De har ju fortfarande lite skydd och sällskap av varandra…

… eller inte.

Han: Små chanser är ofta början till stora bedrifter. Men även udden är full att tappade chanser. Vid närmare eftertanke gav stormen en möjlighet. Som jag inte tog … på grund av att det blåste småspik. När lugnet lagt sig ligger hon därför kvar där med stjärten under vatten.
To be continued.

Ensam är inte stark.

Han: Vi tog en promenad efter att Hon i två timmar försökt kommunicera med ett fondbolag via dator och mobil. Hon behövde krama en tall för att bli på bra humör igen. Tänkte jag. Jag visade henne torrtallen och eken som stormen tog igår.
Även en av enarna in mot viken har skadats.
För sent för att krama. Men hon har i alla fall fått viktigare saker att tänka på än aktieplaceringar.

Nu lyssnar jag på P1 Kultur. Det handlar om vårt förhållande till träd. En kvinnlig idéhistoriker säger till mig:
– Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.”

Idéhistorikern Julia Nordblad berättar om att i den gamla renässansrepubliken Venedig fanns det två ord för hur vi förhåller oss till våra träd. ”Bosco” var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen.
Kontrasten var ”selva”, vildmarken.
– Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra.

Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar.
Kort sagt: Hur långt framåt hon sett med tanke på att en tall tar 100 år på sig att växa upp. De fanns här långt före oss som nu arrenderar marken – och de som får finnas kvar kommer att överleva oss alla.

Den verkliga riskgruppen, 70+..

Avslutningen tål att tänka på, särskilt på en udde där vi människor tar sig rätten att ta ner träd efter träd för hur solen står: ”Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.”

Här kan även du lyssna på kloka ord om vårt förhållande till träd.

Stockholmslevain, stor som en plåt och snyggast hittills:)

Hon: två bortslösade timmar för mig idag alltså, kokning av chilisås är fortfarande ogjort. Men brödbaket, på surdeg, som jag påbörjade igår från mina två surdegsgrunder ser ändå lyckade ut trots att de höll på att bli överjästa, pga Skandia Liv… och även pga en okoncentrerad bagare som råkade hälla en halv liter vatten i fel surdeg…

Kaffe- och tranbärsbröd, fast med mest russin, tranbären tog slut…
Ganska snygga uppifrån också måste jag säga 😉

Onsdag: ingen bleke så långt ögat når

Han: 23 sekundmeter i byarna och Klass 1-varning från SMHI på andra sidan sundet. Sop-Bengts barometer visar att det för ovanlighetens skull blåser även längre in i viken.
– Som sagt, frukost i sängen idag.

Hon: och vi bor alltså på en udde precis mittemot södra Öland. Så blåser det där så blåser det här. Ja, frukost i sängen blir det, och hoppar nog över bad idag också även om det kul med höga vågor 😉

Utanför sovrummet…
… och inne. Kelväder tycker Ludde. Läsa tidningen kan du göra sen Matte.

Han, även han från sängen: Människan är utrustad med ett enormt utvecklat luktsinne. Somliga mer än andra.
– Det kallas girighet.
Follow the money, som vi säger efter att uttrycket myntats i boken/filmen Alla Presidentens män. Gör vi det just nu så talar en sak för att Trump torskar sin tribun om tre veckor.
Opinionsmätningar och mina gamla kollegors analyser ger jag visserligen inte mycket för.
– Allt är inte fejk, men skenet bedrar, som någon lustigkurre formulerar det på Dagens Nyheters Namn och nytt-sida.
Men kanske vågar vi trots allt tro, ty nu har de girigaste av de girigaste fått upp ett spår:
– Spelbolagens odds talar för en seger för Biden.
Åtminstone denna blåsiga dag.

PS: Också i övrigt är dagens nyheter goda även utanför udden. Kalmar län har lägst antal nya virusfall i Sverige. I vår kommun har det bara upptäckts ett (1) nytt fall den senaste månaden. Huspriserna går däremot upp i kommunen (+3,1%). Betänk att här lyfter man på ögonbrynen över att en villa i Söderåkra nyligen gick på 1,6 miljoner – 51 procent över utropspris.
På Södermalm i huvudstaden skulle vi få betala 5-6 miljoner.
– För en 1:a.

I övrigt instämmer vi i Barometerns krönikör Ulf Wickboms (och Gert Fylkings klassiska) ”Äntligen!” är Svenska Akademin åter är De Aderton. Detta även om Akademin fortsätter underpresterar när det gäller kommunikation. Dagen efter den stora nyheten har PR-ansvariga inte lyckats uppdatera den officiella hemsidan.
Läser man inte tidningarna?

Hon, igen: Saxat ur dagens Barometern…
Anna Mi Matzén känns lite sen på bollen här, ha ha!

Hon: tog mig i kragen och körde 45 minuter intesiv Vinyasa Flow. Känns bra. Tillbaka till soffan eller ta tag i chilin som har fermenterats färdigt och bör kokas sås av, that’s the question…

Från sängen, till soffan, till golvet…🙏🏼

Han: … allt detta medan jag sovit middag och sedan gått min vanliga runda i närområdet. Denna gång för att syna stormens härjningar…

(krigskorrespondent har man ju alltid velat bli)