Onsdag: Epsteindokumenten bekräftar att Trump är en del av etablissemanget

Han: Det sägs ofta att Donald Trump är narcissist. Faktum är att du får över tio miljoner Google-träffar på kombinationen ”Trump+narcissist”. Tvåhundra internationella forskare och läkare har till och med satt etiketten ”malign narcissism” på Trump, en extrem form av narcissistisk personlighetsstörning som gränsar till psykopati, antisocial personlighetsstörning, sadism och paranoia. 
Det är faktiskt jävligt oförskämt.
– Mot Narcissus.

De flesta som svänger sig med begreppet vet att beteckningen ”narcissist” kommer från den gamla grekiska myten om Narcissus.
– Gossen som i vattenpölen råkar få syn på sin egen spegelbild och blir alldeles till sig i brallerna.
Men som Rebecka Kärde påpekar (DN 9 febr 2026) är det talande för vår kultur och tidsanda att vi tolkar berättelsen som att Narcissus blir besatt av sig själv.

För egentligen finns det ingenting i den gamla myten om att Narcissus identifierar sig med spegelbilden. Tvärtom, grabben förälskar sig i bilden han tror är någon annan.
– Lite för snygg och lite korkad, alltså.
Men synd om killen som 2000 år senare får ge diagnos åt en pompös president med grandios självbild.

Så till det här med gänget kring Epstein: ”Jag vet inte vad Jeffrey Epstein hade emot mig. Ska man tro det som skrivs i tidningarna – och det är trots allt vår plikt – finns bara en handfull heterosexuella, mogna män i världen som inte besökte hans ö, flög i hans flygplan, åt middag i hans Manhattanhus och kelade med hans delvis underåriga harem. Ändå nämns jag inte ens i förbifarten av tredje person i något av de miljontals dokument som nu lämnats ut till glädje för journalister, harpyor och konspirationsteoretiker. Det hade kanske varit genant att vara omnämnd, men jag börjar känna att det är än mer genant att vara helt förbigången.”

Jag vet inte om man ska skoja om Epstein och hans kompisar, men Sveriges mest cyniska krönikör Johan Hakelius gör det.
– Och jag flinar skadeglatt.
Redan den 20 december 2025 skrev en annan gammal journalistkompis till mig: ”Mår illa när jag plöjer de första skärvorna av korruptionen i Washington. Har vi varit oförlåtligt naiva när vi dissat alla som talat om deep state och ett eliternas pedofilnätverk.? Tydligen…”

Efter ytterligare några miljoner Epsteindokument behöver vi inte vara konspirationsteoretiker för att inse att denna affär visar på något större. ”Är det något man kan slå fast med bestämdhet är att det faktiskt finns en internationell rikemanselit som älskar varandra för att de är just en elit”, skriver Malin Ullgren i DN.”Inga gränser finns dem emellan, inga ideologier spelar någon roll, därför att de tillhör en egen socioekonomisk sfär. … Jag får intrycket av att de kickar på själva nihilismen i den sfären. Moral av den ganska låga kalibern ”våldta inte barn” gäller inte, tvärtom. Att höja sig över allt sådant är själva rationalen (grundbulten, PE), det är vad som särpräglar dem i förhållande till massan…”

Det är ingen pedofil-ring som förenar prinsessan Mette-Marit, Bill Clinton, f.d prinsfrun Sarah Fergie Ferguson; techmiljardärerna Peter Thiel och Elon Musk; den brittiske diplomaten Peter Mandelsohn; Norges tidigare statsminister Thorbjörn Jagland; f.d. Fröken Sverige, Eva Andersson-Dubin, som var Epsteins flickvän under hela 1980-talet och förblev hans vännina även som gift med hedgefondkapitalisten Glenn Dubin; den ryska oligarken Michail Prochorov och Sergej Beljakov, liksom Putin utbildad i KGB/FSB och medlem i FSB-veteranernas organisation Vympel.
– Med flera, med flera.

Inte heller Donald Trump är pedofil även om han är en mansgris (”when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ‘em by the pussy. You can do anything …”).
Trumpsanhängare brukar jubla när han pekar fingret mot ”etablissemanget”. Epsteinaffären visar att det är en bumberang:
Donald Trump (omnämnd 38 000 gånger i dokumenten) är född in i detta etablissemang som nu visat sig vara ett litet skikt rika människor i det internationella samhället som delar intressen, pengar och vänskapsband bortom ideologier och uppdrag. ”Jag såg verkligen fram emot att äntligen tillbringa lite tid ihop för att bara ha kul”, som Trumps polare Elon Musk skriver till Epstein sex år efter att denne dömdes till fängelse för sina övergrepp mot minderåriga.
– Skit flyter, som man säger.

PS: Även jag tillhör ett nätverk av likasinnade, Bad Boys. Idag har vi simmat 950 meter i samma vatten. Dessutom badat bastu, nakna.
Därefter åt vi lunch på Torsås nya vattenhål, ”Banken by MJ”. Detta eftersom vår lokala hemmakrog, Möre Golfrestaurang stängt ner.
– Toppluvan av för Peter som verkligen försökte.
Bad Boys analys är entydig: Golfklubben måste backa upp sin krögare om man vill vara med i matchen.

Måndag: Riktig vinter även här!

Hon: efter en vecka med barn och barnbarn i Stockholms pulkabackar blev det lite av en chock att komma hem till ännu mer snö. När jag lämnade var det bar backe.

I Stockholm var det soligt och svag vind, men kallt som tusan. På udden är det väl nästan tio grader varmare ute, men tio grader kallare inne. Med sydvästlig vind, typ storm, som ligger rakt på är huset nästan omöjligt att värma upp. Trots en elräkning på 7.500 kronor…. Suck!

Men igår mojnade det något, till typ styv kuling… och solen tittade fram. Och det blev långpromenad med kompisen Ancy.

Och idag blev det skridskopremiär inne i viken. Ringrostig, två år sedan senast. Minst. Och isen är knölig och snödrivor ligger runt isplättarna där snön blåst bort. Men det var kul! Får skotta mer imorgon.

Han filmade visst också, de första skälvande skären…

Han: Ordningen är återställd, hon är hemma igen och lugnet sänker sig över udden. Trots att vintern kom tillbaka med mer blåst och snö.

Förresten, var fick jag lugnet ifrån? Förutom att jag coachat henne på isen har jag sen sist till och med följt med till gymmet.

I övrigt: För att slippa de vanliga nyheter om Putins krig, Trump & Epstein (USA:s president nämns 38 000 gånger i dokumenten!) och andra nyheter från den verkliga verkligheten hukar jag bakom mitt tangentbord, nära kaminen.
Framför allt gräver jag ner mig bakom ett skyddsvärn av böcker.
Överst i högen av lästa böcker: Richard Flanagans ”Fråga 7” (Albert Bonniers förlag). 

Ett centralt citat: ”Onsdagen den 17 juni 1881 var ett tåg tvunget att lämna station A klockan 3 på morgonen för att nå station B klockan 23.00; precis när tåget skulle avgå kom dock en order om att tåget skulle nå station B senast 19.00. Vems kärlek varar längst, en mans eller en kvinnas?”

Förvirrande, eller hur? Recensionerna beskriver boken som en djupt rörande, komplex hybrid mellan memoar, historia och autofiktion, där författaren utforskar liv, öde, kolonialism och arv, med utgångspunkt i atombomben över Hiroshima och den moraliska paradoxen att hans egen överlevnad beror på den.
– Allt sammanvävt med personliga berättelser och med folkutrotningen av Tasmanien som bakgrund.

Låter som en riktig gubbröra? Inte alls! Redan i titeln tar Flanagan rygg på den ryske 1800-talsförfattaren Anton Tjechov.
– Denne favorit bland Europas gamla författare ansåg att litteraturens roll inte är att ge svar på tidens frågor utan att, just det: ställa de nödvändiga frågorna.
– Det är en viktig distinktion.

I en av Tjechovs tidigaste berättelser parodierar han den typ av huvudräkningsfrågor som skolbarn ställdes inför och fortfarande ställs (?) inför: Tjechovs Fråga 7 lyder alltså: ”Onsdagen den 17 juni 1881 var ett tåg tvunget att lämna station A klockan 3 på morgonen för att nå station B klockan 23.00; precis när tåget skulle avgå kom dock en order om att tåget skulle nå station B senast 19.00. Vems kärlek varar längst, en mans eller en kvinnas?”

En förvirrande fråga, eller hur? Vilken fråga är det egentligen som kräver ett svar?
Jag tänker inte ge dig någon fler ledtråd.
– När du köpt och läst Flanagans roman/självbiografi/essä kommer även du ställa dig frågor om vad som är viktigt för oss människor denna vinter 2026.

PS: Min grundtes är annars att gamla böcker är bättre än nya. Omläst i natt: Graham Greenes ”Honorärkonsuln” (1973). ”Kanske den roman som jag föredrar framför alla de andra”, som författaren konstaterar i sina memoarer.

Onsdag: Myten om Europas bortrövande

Han: Definitionen av en nyhet är enligt journalistbibeln något som avviker från det normala – Det är därför medierna är fyllda av våld och mord och andra otrevligheter.
Trots det säger man på nyheterna att det ska börja blåsa här nere hos oss.
– Herregud, här har det blåst 10 – 18 sekundmeter i två veckor nu!

Katterna och jag hykar inomhus och därför blir det nu en gammal saga. Den går så här:
Kung Agenors unga dotter var en dag ute med sina väninnor och plockade blommor på en äng nära havet.
Det borde hon inte ha gjort.
– Guden Zeus får då syn på henne och fylls – som det hette på den tiden – med en stark lidelse till flickan.

Vi vet hur det går: Zeus, världsberömd för sina kvinnoaffärer, förvandlar sig till en ståtlig tjur (tänk: Tjuren Ferdinand) och förflyttar sig närmare flickorna.
När prinsessan får syn på tjuren blir hon förtjust, hon kan inte motstå frestelsen att klappa honom.
Zeus är manipulativ som alla fula gubbar och lockar henne att sätta sig på hans rygg.
– Hon känner sig sedd, som det heter nu för tiden.

Till en början strövar den ståtliga tjuren lugnt runt bland flickans vänner på ängen. Men plötsligt rusar han ut i havet med prinsessan förskräckt klamrande sig fast på ryggen.
– Enligt myten simmar Zeus ända ut till ön Kreta där han parar sig med henne.
Det framgår inte om det sker med samtycke eller inte, men snart föder prinsessan trillingar och den store guden drar vidare.

Prinsessan hette Europa och anses ha gett upphov till namnet på vår kontinent.
– En kontinent som tvåtusen år senare förvirrat vaknar upp och anser sig grovt lurad av amerikansk imperialism, förförd och nu övergiven av vår tids enda supermakt.
I det här fallet råder det ingen tvekan: Vi har helt frivilligt låtit oss förföras med dollar, Hollywood, amerikansk musik, livsstil, popcorn, krogar som nyöppnade Stockholmskrogen G.A.T (”en högaktanig New York-bistro med klassiska drinkar och exklusiv private dining”) – och inte minst Jim Beam.

Sensmoral: Smicker funkar, dumhet straffar sig. Viktigare: ”Den som skyller på andra har en lång resa att gå. Den som skyller på sig själv har kommit halvvägs. Den som inte skyller på någon har kommit fram” (gammalt kinesiskt ordspråk).

PS: Svinhugg går igen. Läser med illa dold skadeglädje att Jim Beam tvingatsstoppa all produktion av bourbon vid huvuddestilleriet i Clermont, Kentucky.
Beslutet beror på minskad global efterfrågan – läs: bojkotter – efter Trumps arroganta utspel om tullar och hot att göra Kanada till en delstat i USA. Efter det kollapsade USA:s whiskeyexport till Kanada och har sedan dess minskat med 80 – 85 procent.

Nu ska jag åka och simma med Bad Boys, äta lunch hos Peter på Möre Golfrestaurang (kålpudding!). Därefter blir det en tur till Kalmar Central för att hämta värdefull last och sedan rundar vi av dagen med ett möte i Kustmiljögruppens styrelse.
Nu vet du det också.

Måndag: Nån har snott 77 dagar hittills

Han: Oavsett vad djurvänner säger är naturen grym. Där gäller den starkes oinskränkta rätt att ta det han vill ha. Särskilt nu när isen lägger sig och havsörnen vädrar försvagade och ibland fastfrusna bytesdjur (grymt uttryck, eller hur?).
– Så här ser en vacker svan ut efteråt:

PS: Reagerar du på tonen? Medan jag skriver lyssnar jag på OBS Radioessän. Ämne: Om människan ska ingripa i den naturliga döden och försöka omskola vargen till vegetarian.

Nu till ett annat mysterium. Ibland ställer även barn oväntade frågor: ”Pappa, varför säger man att ett år består av 52 veckor? Det stämmer ju inte. En vecka består av sju dagar och 7 x 52 = 364 dagar.
– Men även 2026 har 365 dagar…?”

Kanske ska frågan ses som en reaktion på att sonen var tillbaka på jobbet efter den långa jul- och nyårshelgen.
– Tillbaka i selen, som det hette förr.
I det gamla bondesamhället kallades den här perioden för ”oxveckorna”.
– Årets segaste period när nästa ledighet känns mycket långt borta.

Inte för att jag tror att överhetens påbud om röda dagar gällde i bondesamhället. När riksdagen 1919 beslutade om 8 timmars arbetsdag (och 48-timmarsvecka) omfattades inte jordbruket av lagen. Det var först med 1973 års allmänna arbetstidslag som 40-timmarsveckan inkluderade jordbruket.
– Men det gällde och gäller bara anställda lantarbetare. För självägande bönder och deras familjemedlemmar finns inga lagstadgade begränsningar för hur mycket de får arbeta på den egna gården.

Idag arbetar färre än 160 000 i lantbruket. Varav en majoritet tillhör den senare gruppen för vilket begreppet ”oxveckor” måste kännas som ett hån.
– Ett uppdaterat och relevant begrepp efterlyses härmed!
För innebörden har naturligtvis alltjämt en existentiell betydelse för dagens urbana medelklass.

Särskilt när nästa block röda dagar kommer först 3 – 6 april. Liksom upptäckten att någon uppenbarligen i århundraden försökt dölja att ett vanligt arbetsår faktiskt består av 52 veckor + en extra dag!
– Vad säger man?
Typ: Tack käre son för upplysningen. För en pensionerad och redan dagvill pappa är visserligen alla dagar röda. Men det är klart att jag grubblar över blåsningen.
– Fakta är ju att under mina 77 år hittills (4000 veckor i denna Jämmerdal!) har någon snott minst 77 dagar som jag nu gärna hade sparat för framtiden. Och de kommer jag ju inte få igen eftersom just jag inte ens har någon nytta av de 13 röda dagarna.
– Eller tänker jag fel?

Ja, jag vet. Jag skulle kunna fråga henne. Om det inte vore för att hon reste till Stockholm när jag åkte på mansläger.
– Som du förstår är det därför jag sitter här och klinkar planlöst på tangentbordet.

Söndag: Två dagar på mansläger

Han: Ibland gör gubben på udden som Fantomen; klär sig i vanliga kläder och åker in till människobyn för att lära sig nya saker.
– I detta fallet blev det en bildningsresa till Karlshamn med Maxe Axelsson som ciceron och chaufför.
En road trip bland män som gör saker de vill göra och känsla för feeling.

Tre nedslag, första stoppen: Sjöbergs Herrmode, grundat år 1937. Drivs av Micke Andersson, Maxes gamla kompis. En lokal Karlshamnsprofil som visade hur man lyckas i affärer på små orter.
– Tack Micke! Nu fattar även en luggsliten redaktör att även en klädbutik egentligen är en mötesplats; en plattform.
En rörelse.

En gång i tiden lovade jag mig själv att nästa tidning jag startar ska vara en krog. Förstår varför, när vi i snöyran passerar kvarterskrogen Dockside Downtown.
– Pär Torstensson har fattat vad vi gäster vill ha innan vi förstått det själva!
Den där känslan somliga av oss får när vi stiger in i kyrka, moske eller tempel; ett andligt rum.
– Hur fångar man den?

Lite vill ha mer. Karlshamn är verkligen en trevlig liten stad vid havet. Runt hörnet från Pers bar ligger Lochness, den krog som alla vi möter säger:
– Där ska ni äta.

Sagt och gjort. Perfekt konferenslokal för två män. Detta även bortsett från den koreanska kycklingen i kryddig koreansk glaze, Chickenwings K-style med kimchimayo, silverlök, kimchi, lime, koriander, sötstarka picklade chilies och Dirty Fries slungade i vitlök & ost med hellmansmayo, srirashamayo och picklad chili.
– Lägg till vinet och något litet glas som ännu en av Maxes kompisar bjöd på.

Framför allt gav platsen och stämningen utrymme för två mäns tankar om livet och arbetet och kvinnorna i våra liv och musiken och konsten och hon som log när hon fyllde på våra glas och jag sa att dig vill jag måla, men som förstås insåg att hon skulle lämna oss i våra visioner och till slut blev det ett glas till på rummet där vi konstaterade att man ångrar bara det man inte gör.
– Sen sa vi inte så mycket mer och sen sa någon att det är en dag i morgon i också.

Och det blev det. För det avdragsgilla syftet med vår resa var att Maxe skulle lägga ljud på en dokumentärfilm av Per Anders Rudelius, som senare i vår ska tävla på Tempofestivalen i Stockholm och dessutom visas på SvT inför valet.

För mig var det ett arbetsplatsbesök utöver det vanliga. Centrumbiografen anses vara en av Sveriges modernaste lokaler för filmvisningar och bara det bästa är gott nog åt proffs.
Det blev en arbetsstudie i konstnärskapets lustfyllda smärta. Och i den avancerade medieteknik som dagens filmindustri består av.

Jag säger bara: Dolby Atmos, DANTE Nettwerk, PRO Tools.
– Och har du inte tillgång till en DAW digital work station, så är det ingen idé att försöker göra en film.

Per Anders, Maxe och grabbarna på Pama Studios har jobbat ihop i flera projekt – senast i den uppmärksammade dokumentären Sweden Rock och festivalgeneralen.
– I den nya filmen utforskar Per Anders ovissheten i den lilla livet och i vår oroliga omvärld utifrån sin släktgårds framtid.
Filmen är bara 14 minuter, mer behövs inte om man kan konsten att berätta en historia.
Och mer avslöjar jag inte nu.
Jag inser nämligen att mina ord inte räcker för att fånga alla de känslor som en så kort och tekniskt fullbordad dokumentärfilm skapar i en stor biosalong.
– Tack för lektionen, grabbar.
Less is more!

PS: Det finns samtidskrönikörer som fångar det stora i det lilla med färre ord än jag slösat bort här. Två (2) dagar tog det även för Bruce Sprinsteen att skriva, komponera, spela in och distribuera den här rapporten från Trumplandet.
– Så berättar man en historia.

Torsdag: Rapport från ett blåsigt fågelbord

(uppdaterad 6 febr 2026)

Han: En bild är en bild är en bild och ibland en bild som visar sig innehålla en bild vid sidan av det uppenbara.
– Kanske trodde fasantuppen att den skulle få vara med i fågelsårets första jippo?

I Sverige samlas vi i folkrörelser. Vinterfåglar inpå knuten är BirdLife Sveriges årliga småfågelräkning i slutet av januari där 15-20 000 entusiaster deltar runt om i landet. Det handlar om att räkna alla fåglar som besöker landets fågelbord och andra fågelmatningar.
– På udden har vi varit medlemmar sedan år 2020 och även vi har ett resultat.

Enligt preliminära siffror från Birdlife ser det just nu ut som vanligt på den nationella topplistan:
– Talgoxe, blåmes och pilfink. Därefter kom i år koltrasten och det är vår nationalfågels högsta numerär under alla de 21 åren.
Årets riksbubblare verkar vara gulsparven.

Norrlänningar på besök.

På vår blåsiga udde i Kalmarsund ser pippilivet annorlunda ut, åtminstone under de blåsiga räkningsdagarna 23-26 jan).
Runt vårt bufféträd utanför sovrumsfönstret:

12 talgoxar
4 domherrar
3 pilfinkar
2 koltrastar
1 stare
2 sidensvansar
1 Stenknäck (död)
1 rödhake

Magert, eller hur? Vi skyller på vädret. Det brukar blåsa på udden så här års, men i år har det varit för jävligt blåsigt (14-18 sekundmeter i byarna). Om det finns någon trend i årets iakttagelser så är det att domherren (Pyrrhula pyrrhula)  har dykt upp här i år.
År 2024 var denna, i mitt nostalgiska minnespalats, rödbröstade norrlänning, årets bubblare i landet som helhet, men det är faktiskt först i år som den hittat hit till udden.
– Bättre sent än aldrig. Och fortfarande efter 32 dagar verkar de två paren tycka att vår havsnära resort är okej.

Stenknäckens vistelse blev kort, men denna vackra varelse är Årets lokala bubblare (inga rankinglistor utan en bubblare).
– Rödhaken är annars min favorit.
Noterar att denna mulliga lilla hen är singel.
– De cyniska fågelkännarna hävdar att rödhaken är en av få småfåglar som pinkar revir året runt; hen gillar helt enkelt inte sällskap.
Jag skriver hen, eftersom det i princip är omöjligt att skilja en hanne från en hona genom okulär besiktning.
– Det kallas sexuell monomorfi, ett begrepp som hen inte verkar bry sig om.

Talgoxarna toppar vår närvarolista. Liksom tidigare år. Däremot: 2024 toppade blåmesen vår lista tillsammans med talgoxen, men blåmesen lyser ännu med sin frånvaro.

Saknade men inte glömda: Vart tog steglitsen, bofinken och trädkryparna vägen? Pilfinken regerar buskagen större delen av året, men under vinterns rapportdagar är det glest.
– Kanske är det som det ska vara?
Redan vid 2021 år räkning saknade vi denna blygsamma fink (Passer montanus) som är mycket lik en gråsparv (Passer domesticus) och liksom den tillhör familjen sparvfinkarna (Passeridae) under räkningsdagarna.

Under hela hösten verkar koltrasten ha anpassat sig bra på udden; i stora flockar har den gillat att pickat små räkdjur ur tången som havet kastat upp runt viken.
– Men det hjälper inte: Under rapportdagarna har den gjort som kolibrin i Disneys julfilm och hållit sig undan.
Bara ett (1) exemplar visade sig vid frukostbordet.

Slutsats av årets räkning: Tyvärr finns det en underliggande trend när det gäller småfåglarna:
– Färre arter och färre exemplar.
Kanske är det en trend. För redan för fem år sedan drog jag samma slutsats.

PS 6 februari 2026: Nu har slutgiltiga siffror publicerats (Barometern 4 febr). Länets siffror stämmer bra med våra iakttagelser på udden. Med ett undantag: Vi saknar blåmesen i år.

Måndag: Äntligen kom han förbi igen…

Han: Det började med att havsörnan dök upp. Det är säkert vintertecken. Havsörnen är som gamarna, asätare. De väntar på att sjöfåglarna ska frysa fast i isen.
– Men jag hade fel som vanligt.

Hon: Japp, för det var en utter. Så kul! Det var nog tre år sedan han kom förbi senast. Läste att de har ett revir på två mil, tar väl lite tid att patrullera.

Han: Vill du se mer om denna krabat? Gör som vi, titta på Svt Plays hjärtknipande historia om: Billy och Molly.

Nu till något helt annat: Kan det vara så enkelt att ingen i Vita huset har visat Donald Trump hur kartan ser ut? Att han tror att världskartan fortfarande ser ut som den gjorde när han (och även jag) var grabb:

Att han missat att moderna kartritare gjort upp med Mercators Europacentrerade karta från 1560-talet till förmån för 2000-talets kartbild baserad på Gall–Peters projection.
– En yttrogen karta som sedan år 2002 visar ländernas korrekta storleksförhållanden. Ofta använd för att motverka den förvrängning av världen som Mercator skapade och där det framgår att Grönland inte alls är lika stort som Afrika:

Förmodligen ingen trevlig nyhet för afrikanerna. men det kanske förklarar varför skitstöveln i Vita huset plötsligt bytt tonläge om Grönland igen.
– Eller så är det meningslöst att spekulera om vad som driver den mannen?
Jag har sagt det förut och med risk för att än en gång förolämpa familjens katter:
– Trumps svärson Jared Kushner har rätt!
Vill vi förstå USA:s president bör vi läsa Lewis Carrolls barnbok ”Alice i underlandet” från år 1865.
– Enligt svärsonen är det den märkliga katten som är Trumps alter ego.

Om du glömt historien så faller Alice ner i kaninhålet. Där i mörkret dyker katten upp med sitt bisarra flin och turkosa ögon och försäkrar Alice att alla i Underlandet är galna.
– Inklusive han själv.

Syftet med kattens alla påhitt är att göra Alice förvirrad: ”Cheshirekatten är en ständigt leende katt som kan teleportera efter behag, snabbt försvinna eller gradvis lösas upp i luften och lämna bara ett brett leende vid avskedet. Alice kommenterar detta med att hon ofta sett en katt utan smil, men aldrig tidigare ett smil utan katt” (Wikipedia).

Observera att Kushner konstaterar jämförelsen med respekt och beundran för sin svärfar. För egen del hatar jag att Donald Trump förstör mina dagar genom att gång på gång infiltrera min hjärna med sina ständiga utspel.
– Även trams som journalisterna inte kan låta bli att uppmärksamma.
Vilket bara Trump njuter av.
– Han njuter av att alla vet att han skiter i det internationella regelverk som byggts upp efter Axelmakterna (Nazi-Tyskland, Italien och Japan) besegrats. ”Jag behöver inte internationella lagar”, förklarar han inför häpna journalister.

Han njuter av att vi alla vet att han inte har några skrupler att använda våld mot andra stater.
Donald Trump har bara en moral: “Yeah, there is one thing. My own morality. My own mind. It’s the only thing that can stop me.”
– Att han blir jämförd med diktatorer som Putin och XI ger honom därför ståfräs. Att bli kallad fascist tar han som en komplimang.

Men ingen bestämmer sitt eftermäle. Förhoppningsvis slutar den här historien som den gjorde för Cheshirekatten.
– När Trump är borta är det bara flinet som blir kvar i historieböckerna.
Än är faran inte över. Ett överhängande hot är att Flinet går till historien för den här bilden:

Hon: Står bara och planterar om små chiliplantor nu om dagarna. Det tar aldrig slut, moment tjugotvå typ! Men krukorna och jorden tar slut hela tiden däremot. Ut i växthuset och hämta mer jord och sen försöka hitta småkrukor som inte är trasiga eller fastfrusna.
– Längtar efter våren när jag kan stå i växthuset med en hel jordsäck och spilla hur mycket som helst.

Fredag: Äntligen en hemmaseger på Idrottsgalan

Han: Redan efter två (2) besök på Victorias gym i Söderåkra fick jag frågan om jag ville komma på årets Idrottsgalan.
– Okej, jag varit med förr på oklara grunder. Men årets omgång kändes som en hemmaseger.
– Årets lag: Mjällby AIF satt vid bordet bredvid.
Marx hade rätt. Varat bestämmer tänkandet och även en djurgårdare i förskingringen bockar när landsorten sätter stockholmarna på plats!

Som vanligt träffar jag både gamla vänner och bekantas bekanta i vimlet. Men det är första gången som någon ber mig hälsa hem.
På riktigt.

– Jag vet inte riktigt vem grabben är (skojar). Men när jag sa att jag har kompis hemma i Skeppevik som heter Bramstedt så sa han:
– Per Åke?! Säg att jag alltid undrat hur det gick till när han tog 2 meter.
Om även du undrar så tog Per Åke Bramstedt, ”Höjdhopparn” kallad, 2.02 meter med den nya floppstilen i Värnamo. Året var 1976 och Floppstilen (Fosbury-flopp) revolutionerande höjdhoppstekniken där den hoppande vänder ryggen mot ribban och ligger horisontellt över den. 
Per Åke Bramstedt från Nybro, numera Skeppevik, var den förste i det svenska A-landslaget i höjdhopp att ”floppa”, det visste förstås Stefan Holm även om grabbhalvan bara var två år 1978.
– Däremot visste han inte att Höjdhopparn numera är en regionsmästare när det gäller öländska kroppkakor:

Apropå att känna igen välklädda kändisar. Härom dagen upptäckte jag inte bara att stenknäck inte är julgodis utan en fågel. Den var visserligen död. Men även en död stenknäck är en stenknäck.
Och som fågelskådarna säger:
– Det var första gången vi ”hade” denna vackra fågel här på udden.

I min entusiasm upptäckte jag till och med en hel flock i toppen av en en. Den är borta nu, min notering alltså (det är inte sant att allt blir kvar på nätet).
– Tack Axel! Även en redaktör behöver en redaktör som inte bara kollar stavning utan även sakinnehåll.
Nu vet jag att det inte var en flock stenknäck jag såg utan ett gäng sidensvansar.
– Så klart, det ser man ju!

Det sägs att misstag är bra som dåliga exempel, men i mitt fall betyder det dessutom att jag osökt får underlag för en ny blogg.
– Ur led är tiden, men mycket är som det ska vara.

Vi pratar ofta vårtecken, men att sidensvansen dyker upp här nere vid kusten är ett typiskt vintertecken.
– Sommartid häckar den i skogstrakterna i norra Sverige.
Men nu den alltså här hos oss.
I vår julblogg (29.12.25) noterade jag att herr och fru Sidansvans plötsligt sitter och kelar i Det Stora Buskaget.
– Och det är som det ska vara.

Så har det nämligen varit sedan vi började göra dagsnoteringarna här på bloggen (2020). Naturen är cirkulär och nu är det sidensvansens semesterveckor.
2021 visade sig sidensvansen den 3 januari.
Året efter den 9 januari och 2024 noterar vi ett möte med åtta sidensvanser på väg till Badudden.
– Och 2025 kom den lagom till nyårsfirandet. .

PS: Om du inte visste det så är sidensvansen (Bombycilla garrulus) stor som en stare men klär sig i en distinkt och färgglad fjäderdräkt – mocha mousse för att tala 2025 års modefärg i människobyn.
– Och till och med fågelvoyeurerna medger att den liknar stenknäck.
Åtminstone på långt håll.

Lördag: Dagens blogg sannolikt ingen slump

Han: Jag vaknar av en smäll mot fönstret mot sjön. Jag anar vad som hänt, men det är först när hon hämtar morgontidningarna som hon hittar liket.
– Det visar sig vara en död stenknäck (Coccothraustes coccothraustes). 

En sorglig start på dagen. Men också intressant: Är det en tillfällighet eller är den döda finken ett exempel på att sannolikhetsläran tagit död på slumpen?

”Lördagsmorgon och Djungelboken” skriver Olivia till farfar och skickar bildbevis. På förekommen anledning svarar farfar med ett citat ur dagens krönika av Thomas Anderberg (Barometern 17 jan): ”I vår tid, som är just nu, är det faktiskt både begripligt och inbjudande att helt enkelt försöka stänga av, skärma bort delar av omvärlden. Man behöver nog blunda ibland. Som en andhämtning, en paus för att sedan räta upp nacken och se klarare”.

Förmodligen är även min förklaring obegriplig för en tvååring: ”Jag satte mig precis nu vid datorn för att skriva om något som får mig att slippa tänka på Trump och Putin och alla andra skitstövlar som förpestar vår tid”
Olivias pappa griper in: ”Tänk på Olivia! De gör jag när livet är som det är”.
Slump? Eller bara en tillfällighet?

Sannolikhetsläran växte fram ur den växande floran av hasardspel i 1500- och 1600-talens i Europa (även det ett uttryck för verklighetsflykt). Brevväxlingen mellan Blaise Pascal och Pierre de Fermat anses vara teorins första vetenskapliga genombrott (1654). Sannolikhetsläran vidareutvecklades av andra matematiker och fick en modern axiomatisk grund på 1930-talet av den geniale Andrej Kolmogorov. 

I den klassiska fysiken avfärdas prat om slumpen som en brist på kunskap hos betraktaren, dåliga mätinstrument etc.
– Många trodde att slumpen slutgiltigt skulle avlivas med kvantmekanikens genombrott, skriver Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.
Sant är forskningen kring kvantfysiken reducerade slumpen genom invecklade matematiska formler. 
Men: Inte ens kvantfysiken har eliminerat slumpen! Tvärtom. Det hävdar i alla fall fysikern Julia Ravanis i (ännu) ett intressant program på P1.

Tillbaka till den döda stenknäcken på vår veranda. Den lilla historien började inte där. Historien började med att Nicke i Råneå skickar ett sms.
Gunnar ”Nicke” Westrin har jag inte träffat sedan vi tog studenten1968 i Strömsund. Men vänskap varar. Vi skriver till varandra och jag har skrivit om honom här på bloggen.

Härom dagen skrev Nicke från det kylslagna Norrbotten (-30!): ”Vi har sällsynt fint besök på fågelbordet 3 st stenknäckar, har aldrig tidigare sett dem i Råneå. Fantastiska ungefär dubbelt så stor som en hungrig talgoxe. Det borde finnas flera hos dig än uppihär.”
Jag svarar som jag det vett jag har: ”Stenknäckar har jag inte sett här på udden, tror jag.
– Jag tar det som en uppmaning att sätta på mig storstövlarna och gå ut i naturen!”

Två dagar senare hittar hon alltså en död stenknäck på vår veranda mot havet.
– Vad är sannolikheten för det?
”Nämen så tråkigt; en stenknäck?!”, svarar Nicke. ”En otroligt vacker fågel som dessutom är snäll mot andra fåglar bered en begravningsplats. Tack för infon.”
Slump eller bara en vanlig tillfällighet?

PS: Nu ska jag satsa lite pengar på veckans V85, sen ska vi gå på gym. Detta trots att min hjälpsamma chatmedarbetare som vanligt försöker förlänga min timeout från den stora världens nyhetsbrus:
”Du ställer en mycket intressant och filosofisk fråga! Skillnaden mellan tillfällighet och slump är ofta hårfin och de används synonymt, men slump betonar oftare bristen på orsakssamband eller förutsägbarhet (en ren händelse), medan ”tillfällighet” fokuserar mer på ett oväntat sammanträffande eller en händelse som ”råkar” ske utan avsikt, där ibland en djupare mening eller ”ödet” kan anas, som i synkronicitet (meningsfull slump). 

Slump eller synkronicitet? Dagen slutade med en premiär. När det händer är det på landet det händer! Årets Torsåsrevy samlade inte bara traktens roligaste människor, även ett antal Skeppeviksbor dök på premiären.
– Rolig?
– Absolut. Allvar och buskis, ett riktigt Tupplyft!
Framför allt den där känslan att i vissa scener är det sannolikt att somliga repliker skapas i stundens glädje: Särskilt i ”Gubbsnack” (ovan) tycks slumpen spela både oss aktörerna oss ett spratt.

Bäst i test? Om du frågar oss: Torsås mest kända kändis – doktor Kjell Johansson – sanslöst roliga version av Frank Sinatras ”My Way”.

Torsdag: Nytt år, nya utmaningar…

Hon: ja plötsligt händer det, och på hans eget initiativ dessutom. Jag har inte haft något emot att smita iväg själv någon timme då och då, speciellt inte sedan jag fick så bra hörlurar i julklapp. Med min spellista i öronen kan jag gå och ro hur långt som helst.

Men visst är det roligt att han vill följa med. Det gäller bara att få med honom minst två gånger i veckan också. Resten av året… eller signade han upp för tre år kanske. Heja!

Och odlingssäsongen har inte riktigt startat än. Inte så den ersätter en timmes träning i alla fall, även om karaktärsbladen börjat komma på några chilis som nog snart behöver omplanteras och komma i egen kruka.

I år satte jag de första chilifröerna den 28 december, lite senare än vanligt. Men några dagar senare hade de redan grott. Rekordsnabbt faktiskt. Så det är nog ingen ko på isen.

Paprikorna, och några stycken chilis till, satte jag en vecka senare, den 5 januari. De flesta av dem har också kommit upp nu, men några står fortfarande i badrummet under lock. Utan tecken på groning.

Den sjukt hårda vinden förra veckan gjorde att golvvärmen inte hjälpte till att värma upp badrummet till en bra groningstempetur. Men man får inte ge upp. Det kan ta veckor för fröerna att gro och ibland får man bara göra om. Men inte ge upp!

Han: Somliga straffar gud genast, andra först efter ett tag. Inte för att vi pratat om det, han och jag, men ibland kommer träningsvärken direkt.
– Som alla förstår har jag redan ångrat mig.