Tisdag: Om betydelsen att vara Göran

Göran in action.

Han: Det sägs ofta i stugorna att man inte kan lita på att hantverkarna kommer när de lovat att fixa något problem. Det är inte sant. Åtminstone inte när det gäller Göran, vår elektriker.
– Och åtminstone inte när man verkligen behöver honom.
Som i natt när hela huset slocknade mitt i David Attenboroughs ”A Life on Our Planet” och jordfelsbrytaren slog ifrån oavsett vad vi gjorde.
– Jag kommer, sa Göran och sedan stod han där i ljuset från pannlampan. Och efter en timmes arbete varde ljus! Felet identifierat och kylar, frysar, dator, mobilladdare, min klockradio och ljusslingan runt växthuset visade att ordningen är återställd.
Tack Göran – hopas du unnade dig sovmorgon idag.
– Nä, kunde just tro det. Nu ska jag berätta en historia om den namne.

Hade nog velat skriva den här historien själv.

Innan ljuset slocknade skålade vi för Pelle Wendel. 26 oktober var inte den dag han dog, men den dag vi begravde honom och därför den dag när jag insåg att han var död. Det har gått 15 år, men jag minns det som vore förra året… eller fem år en eller … spelar roll, rumstiden är ju krökt,ofta med ett skratt, ty begravningar är i efterhand trevliga minnen.
– Och Pelles begravning var något extra allt.
Just nu tänker jag att det var den sorgliga dagen när jag satte Göran Persson på plats.

Pelle Wendel var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste. En jävligt envis murvel, dessutom en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare. Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
Inte minst:
– Han var vänkretsens obestridlige mittfältare, med självpåtaget ansvar för allt och alla. Men Pelle Vännen, som han kallades, var inte så mycket för smicker om man säger så.

Som politikreporter på Expressen var han under många år statsminister Göran Perssons vassaste kritiker.
– Uppriktigt sagt tror jag inte att jag nånsin skrivit nånting positivt om Persson, sa Pelle i sin sjukhussäng. Statsministern var inte så mycket för smicker han heller.
Därför var respekten ömsesidig.
– Han var en av svensk journalistiks verkligt stora, sa Persson när det inte längre kunde avfärdas som fjäsk.
Det vill säga när Pelle var död.

Maktfullkomlig, bufflig och elak, har det ofta sagts. Omtanken som Göran Persson privat visade Pelle under dennes sista år gav en annan bild. Det kändes helt naturligt att han skulle vara med på Pelles begravning.
Det är där jag sätter Persson på plats.

Pelle hade många vänner och Storkyrkan i Gamla stan var så nära en statsbegravning man kan komma. Kyrkorummet var fullsatt, men 24 platser närmast kistan hade reserverats för familjen och den krets som brukade samlas hemma i Pelles kök.
– Och där fanns även plats för Sveriges statsminister vid den tiden.

Det hade fallit på min lott att organisera denna Pelles sista sittning. Jag hälsar på herr och fru statsminister, introducerar Pelles bror och fru och ser till att de får hjälp att hitta sina platser.
Strax innan kyrkklockorna ringer, upptäcker jag att någonting blivit fel.
– Persson sitter inte på sin plats!
Jag upptäcker honom på en undanskymd plats nere i skeppet.
Till saken hör att ansvaret för de praktiska bestyren fungerar som en betablockerare mot min egen sorg. Tunnelseendet gjorde mig överfokuserad när det gäller att lösa mitt uppdrag. Alltså stegar jag fram till Göran Persson, pekar med hela handen och förklarar i stackato att han och Anitra ska sitta framme vid kistan.

Det är fyra minuter innan kyrkklockorna ska börja ljuda och Persson svarar lågmält att han inte vill tränga sig på.
– Familjen, och sådär.
Jag visste vad familjen ville och trodde mig veta det viktigaste:
– Pelle vill att du sitter hos honom, väser jag.
Persson bligar några sekunder på mig genom de där glasögonen. Så ler han sitt sneda flin, tar Anitra i handen och följer mig fram till de två tomma stolarna i koret. Kyrkklockorna slår tunga slag och resten är ett känslosamt farväl av en kompis.

Till saken hör att statsministern kommer att sitta längst ut på den främre raden till vänster om kistan, vilket betyder att 400 personer först kommer att passera honom när de defilerar förbi kistan. Många kända och okända personer passerar också och Persson nickar igenkännande till kollegor och vänner som kommit för att ta farväl av Pelle.
Det var en bild av äkta gemenskap i sorgen och även den nitiske ordningsmannen i mitt huvud har svårt att hålla tårarna borta. Särskilt när jag lyfter upp Pelles sambo, bulldoggen Nisse, för att han ska få krafsa ett sista farväl på husses blomprydda vilorum.

Efter begravningen tar Göran Persson i hand och tackar för att han fick komma. Han ler snett när jag säger att jag är glad att jag satte honom på plats.
Jag säger samma sak till Marianne, vår pålitliga begravningsentreprenör som fixat allt kring begravningen.
Utom just detta med Göran och Anitra.
– Jag vet, sa Marianne. Problemet var att Säpomännen blev kvar nere i skeppet när du drog iväg med statsministern.

Hoppsan. Vad jag inte hade en aning om är att det var Perssons livvakter som vänligt men bestämt avvisat min placeringsplan och satt statsministern i den del av kyrkan där de, bokstavligt talat, kunde skydda honom med sina kroppar.
SÄPO hade av säkerhetsskäl förbjudit honom att sitta framme i koret där alla människor skulle defilera förbi och vem som helst skulle kunna attackera Sveriges mest kontroversielle statsminister sedan Olof Palmes tid. Under några flimrande ögonblick minns jag att jag i ögonvrån sett två män bakom Persson resa sig, men misslyckas med att ta sig ur sina bänkar när jag i sista minuten drar iväg med statsministern.

I efterhand inser jag sanningen bakom Göran Perssons oefterhärmliga leende när han tar Anitras hand och lämnar livvakterna fångade i sin egen fälla. Kanske maktfullkomlig. Men framför allt en politiker som i stort och smått följer sin egen ingivelse.
– Inklusive att låta Peppe Engberg sätta honom på plats. 

Sorry Pelle, den här storyn missade du.

PS: Pelle Wendel skulle ha gillat den historien. Sista gången vi bodde tillsammans i vår lägenhet på Calle Montenegro 14 i Palma de Mallorca, säger han något som jag ofta tänker på. Vi sitter på takterassen och Pelle kisar mot mig genom röken från sin cigarill. Vi vet båda att han snart kan vara död. Han besvarar frågan jag ställer:
– Nej, jag är inte rädd för att dö. Men det känns väldigt konstigt att veta att det finns saker jag aldrig mer kommer att göra. Eller skriva om.
När Pelle var på gott humör kallade han mig för ”B-journalistikens Ronald Reagan”. Låt gå för det, nu har jag fumligt formulerat den story mästaren skulle ha gjort till breaking news i Expressen.

Och nu blir det reklam för fågelmat.
Vilda gm Hon: Fåglar… vem orkar. Godnatt!

Måndag: elavbrott, rosor, Vårstädning, Ernst och bananer

Han: Ny underbar morgon. I huvudstaden är det kaos i tunnelbanan, mellan Slussen och T-centralen – och jag slipper vara där!
Vi har visserligen haft elavbrott på udden, men felet är av allt att döma identifierat (ett element i ateljén). Frukost i soffan med tända ljus, en fantastisk björnbärsgrotta (hennes kaka, alltså), morgontidningar. Inga nya lögner från Trump och ”vårt” län har fått nästan 900 friska miljoner i EU-bidrag till ditten och datten, inklusive bredbandsutbyggnad.
– Kanske även på uddar och kobbar där det vanligtvis glada gubbar ofta svär surt över dålig uppkoppling.
Dock inte denna dag.

Vägrar hösten.


Kort sagt, ännu en underbar morgon. Förmodligen beror det på ljuset. Den röda rosen vid sjöboden vägrar sluta blomma, trots att den är mest utsatt för vindarna. Förresten, idag känns det inte som höst. Fåglarna låter som det är vår och flyger omkring som de är nykära.
Även vi människor gör som vi gör på våren.
– Vi vårstädar.
I helgen samlades ett 20-tal tappra medlemmar i vår stugförening för att städa bort sjötången som stormen dumpade längs de stränder som vi i våras städade av samma orsak. Fyra och en halv timmars tångkast med grepe känns fortfarande i axlarna.
– Slipper alltså gå på gym även denna vecka för att känna var jag borde ha muskler.

Vårstädning. Närmast kameran: Ica-handlarn, my brother in arms (= grepe).


Måste man ta bort tång som spolas upp ur havet, kanske du undrar. Svar: Man kan tycka olika. För egen del odlar jag potatis i blåstången och hon lägger den på sina land säsongen efteråt.
Å andra sidan: Om jag inte tyckte så mycket om våra ambitiösa grannar skulle jag säga som cynikern inom mig:
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.
Kort sagt, jag hoppas att det inte stormar igen nästa vecka.

Valde fel sida om fyran.

Nu tillbaka till händelser vid vatten: Världen är liten och internet är ett underbart bibliotek. Härom dagen återberättade jag gamla Margaretas historia om lastfartyget som en jul gick på grund utanför udden och gjorde att bananer kom att ersatte julpyntet i stugorna kring udden.
Det visar sig att jag för en gång skull inte minns helt fel: ”1936 var bananbåten ”Sigrid Mathiesen” på väg till Stockholm, tog fel och gick på grund. Lasten bananstockar och kaffe var man tvungen att lämpa överbord för att få fartyget loss. Kaffesäckarna sjönk, men bananstockarna flöt. Alla i trakten som hade båt i sjön var ute och bärgade bananstockar. Det var många som hade bananstockar hängande vid spisen under den julen.”

Läser jag på nätet. Det visar sig vara på svenska Fyrsällskapets hemsida, under beskrivningen av Garpens fyr. Garpen är fyren som ligger tre distansminuter ut från udden. Om du som sitter fast i kaoset på T-banan känner igen namnet beror det på fyren blev världsberömd i hela den svenska medievärlden när Ernst Kirchsteiger gav sig på en gammal välbevarad tvättstuga i en av alla dessa förglömliga klassiker, Sommar med Ernst.
Du har förmodligen glömt detaljerna, men enligt historieskrivarna inredde Ernst tvättstugan till ett ”andrum” i ljusa färger ”med inspiration hämtad från naturen. Ett rum att finna stilla ro och andlighet i. Vilket blir lätt på en plats som denna.”

Även Ernst har drabbat Garpen.


Viktigare, även i Garpens loggbok återkommer bananerna. Jag citerar: Incidenter har hänt när fartyg misstagit fyren för att vara Utgrundens och således gått till väster om Garpen och stött på grund. En gång gick bananbåten Sigrid Mathiesen på. Lasten av bananstockar och kaffe tvingades man lämpa överbord för att få loss fartyget. Den julen blev det en riktig bananfest för fyrfolket.
Så var det med den saken.
Och för att knyta ihop morgonens predikan:
– Ibland finns det inget så meningsfullt som när det som inte borde göras alls utförs på ett inkompetent sätt.

Hittar inget meningsfullt i detta bröd…

Hon: nä, nu ger jag snart upp det här med surdeg, grrrrr! Trodde detta brödet var ok ända till jag delade det… inte lika illa som förra försöket, men nära på. Om det beror på att det jäst för lite eller är överjäst vet i sjutton. Något av det är det, och alltså utfört på ett inkompetent sätt helt utan mening!!!

Och jag som bakat till Björn och Hanna som är på väg från Göteborg. Som tur är har jag en halv lyckad dito i frysen inne i Chateau Margareta. Frågan är hur pizzorna som jag typ hållit på med hela eftermiddagen är… tog nyss ut den sista. Och barnen kommer om en halvtimme, bara hoppas på att de är ok när vi börjar skära i dem. Kan vara så att det blev lite mycket projekt med jäst inblandat på en och samma dag…

Peppes och min, skinka, salami och annat gott som barnen inte äter. Mums!!!
Vegetarisk med mycket ost, soltorkade tomater, paprika mm. Hoppas på mums här med.
Också barnvänligt och vegetarisk. Rå tunn potatis, rosmarin, paprika, feta mm. Lagom med ost!

Och dagens bästa, kompis och fd kollega ringde idag och skvallrade om jobbet och livet i Stockholm. Precis vad jag behövde som börjat längta mer och mer efter kompisarna i stan. Och ett telefonsamtal räcker ju långt. Men snart hoppas man ju på att kunna åka lite mer fram och tillbaka. Och hälsa på alltså, det räcker också bra 🙂

Söndag: ”Kolla vilka ögonbryn, typ Mona Sahlin …”

Nötväcka

Han: Plötsligt ser även jag vem hon är; en satt figur med stort huvud, vitt ansikte med en lång spetsig näsa och markerade svarta ögonbryn, typ Mona Sahlin eller Cleopatra, men i övrigt liksom osunt blekt blågrå på nåt obestämt sätt.
– Och så stjärten, knappast nåt man trillar av pinnen för om du förstår vad jag menar höhö … och har hon inte ovanligt stora fötter med tanke på den lilla rultiga kroppen?

Under hotellfrukosten brukar vi i smyg spana in och viskande kommentera de andra gästerna. Så även här och som alla förstår har vi fått syn på en nötväcka.
– Och se där, en större hackspett tränger sig fram till buffén.

För egen del vaknar jag med värk i axlarna. På förekommen anledning – mer om det senare.
Nu frukost i sängen.

Hon: det är en Hackspett!!

Han, replik: Ja, jag vet det är en Hackspett! Hennes korta utrop i bildtexten ovan har en historia, nu suddad och delitad och därmed obegripliggjord. Jag hade av misstag kallat den större hackspetten för ”spillkråkan” i den ursprungliga texten (spillkråkan satt i Margaretas stora tall igår), vilket jag snabbt korrigerade efter en kort och lärorik replikväxling:
Hon: Det är ingen spillkråka, det är en hackspett.
Han (från köket): Jag vet, spillkråkan är en hackspett.
Hon (i sängen): Jamen, det här är en hackspett.
Han (lite högre): Ja jag vet det, spillkråkan är en hackspett. Det är till och med den största hackspetten vi har i Norden…
Hon: Jag tycker i alla fall att det ser ut som en hackspett.
(scenanvisning: Han kommer in i sovrummet med Norstedts Fågelbok i högsta hugg)
Han (pedagogiskt men segervisst): Se här…
Hon (lugnt): Jag vet, jag har googlat. Det här är en hackspett, den har ingen röd mössa. Jag har lagt ut en bild.
Han (mindre irriterat): Vänta nu, är det en hackspett!?
(scenanvisning: han ställer häftigt ner frukostbrickan på sängen och kollar in filmen i mobilen, säger medan han flyhänt ändrar spillkråka till större hackspett i bloggtexten:)
– Det vet jag väl, det är klart att det är en större hackspett. Men spillkråkan är i alla fall den största hackspetten.
(ridå, enstaka skratt från salongen)

Välkommen tillbaka, det var ett tag sen vi hade besök av den större hackspetten. ”Satte sig ogenerat i vår syrén en meter från mig” noterade jag den 10 maj år 2019. Noteringen är gjord under bilden på en Större hackspett (sidan 314) i Norstedts Fågelbok.
Boken fick vi härom året av Axel Kielland, redaktör på den danska originalutgåvan, med den uppfodrande dedikationen: ”Nu e det dags att lära något om fåglar”.
Under bilden på sidan 314 finns nu ytterligare en dagsanteckning.”Tillbaka 25.10.20″.

På första försöket 🙂

Hon: barn på ingång ändrade sig och kommer först imorgon, vet inte riktigt vart dagen tog vägen efter det beskedet. Inte många knop gjorda, men Chateau Margareta står redo för dem imorgon. Inget nybakat surdegsbröd dock, varför orkar jag inte ens tänka på, men ska ge den jäkla degen ett försök till… men björnbärsgrottorna blev lyckade i alla fall, pust!!

Lördag: Ibland är livet underbart orättvist mörkt

Han: Läser morgonens Dagens Industri på Maccen. Klockan är 05:50 och utanför fönstren är mörkret kompakt. Det är svart som natten.Eller som många storstadsbor säger nu för tiden:
– Det är svart som natten brukade vara förr.
De flesta stockholmarna idag var landsortsbor igår.

”Hello darkness, my old friend”, diktar Simon & Garfunkel i låten The sound of silence som vi sjöng i dunklet kring tända ljus år 1966. Men utan att reflektera närmare över det sjöng vi också om hur ljuset plötsligt skär i ögonen – ”When my eyes were stabbed by the flash of a neon light/That split the night”.
Många tycker illa om mörker, det finns till och med en diagnos: nyktofobi, mörkerrädsla. Å andra sidan har vi en växande smitta: Det där ”ljushugget” som förstörde Simon & Garfunkel underbara vemod har vuxit till kompakta ljusföroreningar som till och med påverkar ekosystemet. Kring världens storstäder får dessa ljusföroreningar fåglar som navigerar efter stjärnor att flyga vilse, och skapar bland annat sömnproblem hos människor.
”I Hongkong är natthimlen 1 200 gånger ljusare än den hade varit utan påverkan,” läser jag denna mörka morgon. I Dagens Industri konstaterar fladdermusforskaren Johan Eklöf
– Ljusföroreningar är ljus som inte fyller en funktion, eller spiller över och därmed oavsiktligt påverkar något annat. Gatlyktor längs en gångväg spyr sitt ljus 50 meter in i skogen, uppåt och runt omkring, och gör mörkret mindre mörkt.

Även Eklöf var mörkrädd i unga år. Men under sina 20 års forskning nattetid har han insett fördelarna med att uppleva äkta mörker. Nu har han skrivit ”Mörkermanifestet”.
– Precis som bullerfria miljöer är riktigt mörka platser väldigt avslappnande. Det är inte bara mörkret i sig, utan även möjligheten att uppleva det vi annars inte kan se, som stjärnor, insekter och norrsken, säger Eklöf till DI.
Artikeln – med den fyndiga rubriken ”Mörker och ljus i nytt sken” – är egentligen ett resereportage. Där ute är det nämligen inne att söka sig till mörkret.
Alltså har det vuxit upp en turistindustri som exploaterar detta storstadsmänniskornas behov av mörker.
– Begreppet ”ljusskygghet” har fått en ny innebörd om man säger så.


Kapitalismen är underbart förslagen när det gäller att kapitalisera på mänskliga behov. Idag kan man till och med certifiera mörkret. Enligt DI finns det 87 mörkerparker (dark sky parks) runt om i världen. De flesta i USA, detta motsägelsefulla land som naturligtvis är värst även när det gäller smutsigt ljus.
De närmaste certifierade ”mörkerparkerna” finns i Vordingborg kommun i Danmark. På öarna Møn och Nyord kan man klara nätter se över 5 000 stjärnor.
– I Köpenhamn, en timmes bilresa bort, är siffran blott 100 stjärnor.

Världen är orättvis. Och ibland är världens underbart orättvis: Här på udden är det svart som natten när mörket sänker sig. Stjärnorna är ofta de sista grannar vi säger god natt till.
– Där är Karlavagnen, säger Hon.
Det säger hon varje gång, ty det får henne att tänka på Pappa Bertil som just här lärde henne stjärnbilderna.
Även jag lärde mig stjärnorna när jag var barn. Nu har jag en app i mobilen som håller reda på dem. Ty klara nätter är de många. Vi är sannerligen inte ensamma i universum. De senaste veckorna ser vi till och med Venus, Jupiter och Mars, tror jag.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar …? Nja, lyckliga men innan hon invänder mot min beskrivning: Jag växte upp på ett kraftverksbygge i ett Norrlands inland vid en tid när ett mörkt och kallt 30-tal bokstavligt på några få år förvandlades till ett upplyst 50-tal. Bokstavligt talat: Glödlampor i alla rum. Inga gator men gatlyse längs de leriga vägarna.
– Ja, jag var rädd för mörkret. Min pappa, El-Ingenjören, var min hjälte. Jag minns honom med pannlampa (fick en deja vu när Göran, vår elektriker på udden, härom morgonen kom emot mig i morgonmörkret med sin pannlampa tänd).
– Varde ljus!
Det är faktiskt en av få saker vi är oeniga om.
Inte minst utebelysningen.
– Jag vill ha lampor som ger ljus så att man ser, inte bara ledsyn för skumögda.
I hennes värld är mina lampor bäst när de är släckta. Däremot tycker hon om julgransbelysningen som inramar hennes växthus och syrenen utanför hennes sovrumsfönster. Och vi har kompromissat: Den upplysta tallen har fått ersatt den gatulampa jag och Göran planerat sätta upp – hans fiffiga system som automatiskt tänder utebelysningen när mörkret faller vägrar hon kategoriskt.

Men julslingorna stör alltså inte hennes mörker. Möjligen kan någon alien där uppe undra vad de slingrande slingorna av ljuspunkter i det stora mörkret står för.
Må så vara.
Nu är klockan 07:45. Hon har vaknat och solen är på väg upp för att hon ska kunna leka. Det ljuset älskar hon lika mycket som mörkret.

Hon: ganska kort lördagsfrukost blev det, för klockan tio skulle han ut med de andra gubbarna i föreningen och ta upp sjötången som blåste upp i förra veckans storm och högvatten. Moment 22 så här års om du frågar mig… men de hade tydligen trevligt, fast hålla på 4,5 timme kanske var lite väl, och Peppe såg också trött ut när han äntligen kom tillbaka.

I samtal med Hans Jonsson

Dessutom till en lite misslynt fru som väntat och väntat. Vi skulle nämligen på vernissage på Kulturmagasinet kl 13, 13.30 var det samtal med konstnären. Så det missade vi, men vi fick ändå en pratstund med fotograf Hans Jonsson som förklarade sin teknik för oss. Häftigt, han plåtar och framkallar som man gjorde i mitten på 1800-talet. Våtbladsfotografi kallas det. Jättefina bilder!!!

Och ja, han följde med dit trots att han helst ville sjunka ner i soffan med en whisky. Där sitter han för övrigt nu… välförtjänt!

Försöker visa lite intresse trots helt slut…
Fortfarande i arbetskläderna… ser ju ändå lite cool ut 🙂

Fredag: Barnskratt, döden och bananer – tre Tankar på stranden

Påminner om sommar? Eller obehagliga nyheter?

Han: Plötsligt rullar en badboll in i vår vik, vindarna har fört för den in hit ut och innan jag hinner fiska upp den har bollen drivit ut i havet igen. Kanske är det Ismans barnbarn som glömt den utomhus. Kanske kommer bollen, som är ljusblå och reklammärkt ”Estrella”, från någon helt annan strand.
– Man vill inte tro att något hemskt hänt, men när solen går upp över udden flyter bollen in i boken jag läser.

Många tror att det är havet som farligt. Men Titanic och Estonia till trots, det är stränderna som är farliga. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. Femtusen människor omkom varje år när båtar slogs sönder mot klippor, förmodligen var det lika illa på den franska sidan.
Det berättar historikern Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms, 2020). Det är en otäck bok som i 14 lärda essäer berättar om stranddöden i fantasin och i det vanliga grymma livet..

Döden på stranden i bok och i film.

För oss som bor mindre än tio meter från havet förknippar vi stranden med trevliga saker. Bad, sjöfåglar. Vackra stenar. Trift, strandmålla, vildlök och andra växter.
– Den motsägelsefulla doften av tång.
Vi känner oss priviligierade som får bo på en strandtomt. Men Högselius visar att för inte så länge sedan havsstranden betraktades som ett ”förruttnelsens ohälsosamma rum”. Havsstranden varhuvudsak en domän för de fattigaste. ”För fiskare och saltarbetare, för strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister la sig på spikbäddar eller gick genom eld. Det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn.”

I den judisk-kristna skapelseberättelsen utgjorde stranden gränsen till avgrunden där de hemska havsmonstren regerar. Inte för inte är det på stranden som Döden visar sig i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Det först mot slutet av 1700-talet som européerna i större omfattning började söka sig till stränderna för att bada, leka, insupa den friska luften.
Kort sagt: njuta av att befinna sig på gränsen till havet.
Som vi.

Å andra sidan: På senare tid har någonting hänt i min egen skalle. Om jag säger Alan Kurdi så fattar de flesta av er vad jag menar. Bilden av den treårige gossens livlösa kropp uppsköljd på en strand i Medelhavet dyker fortfarande ibland upp när jag ser ut över vår del av detta hav, som skiljer och förenar vår trygga udde med alla havsstränder där det händer hemska saker.
När jag är på det humöret händer det att jag föreställer mig att den dagen kommer när den första flyktingbåten kapsejsar på revet vid Fimpan.
Eller rättare sagt:
– Så tänkte jag innan coronan slog till och alla flyktingar upphörde att finnas till. Åtminstone har överfulla gummibåtar slutat gå på grund i medierna och därmed har flyktingfrågan blivit en ickefråga i politiken och i det offentliga medvetandet.
Även mitt.

Den motsägelsefulla doften av tång.


Vart jag vill komma? Bara hit: Ofrivilligt korsas två tankar i min hjärna när jag betraktar badbollen som nu driver allt längre ut mot revet där vågskummet yr. Å enda sidan påminns jag om sommarens glada barnskratt bortifrån Ismans vik. Å andra sidan skulle den förlorade bollen kunna illustrera en av alla ännu oskriva berättelser från den stora världen bortom vår udde. ”Ty”, som Per Högselius formulerar det, ”ännu på 2000-talet förblir havsstranden en plats som bättre än någon annan påminner oss om det bräckliga i vår tillvaro, om att allt plötsligt kan gå i kras.”
Tyvärr.

Rekonstruktion.
04: 20

Vid närmare eftertanke: Möjligen beror ovanstående melankoliska betraktelse på att jag såg tv-debatten mellan Trump och Biden i natt. Hänförd blev jag icke (om du ids: här är Trumps 25 värsta lögner under de 90 minuter debatten pågick). Efter att Hon nu serverat fredagens Klockan-5-drink (gin, fläder, hemgjord limoncello och bubbel) redan klockan fyra (helt enligt den lokala ordningsstadgan) lyser solen plötsligt upp havet och den ljusblå badbollen väcker även en tredje tanke, mer angenäm. Margareta, vår saknade vän och granne, berättade en gång en historia som någon borde skriva ner.

Denna, en minnesanteckning: En jul någon gång på 30-talet när Margareta var barn, möjligen år 1936, gick ett fartyg i stark vind på grund i farleden utanför udden.
– Det var ett lastfartyg från Sydamerika, berättade Margareta.
Fartyget stod hårt på grund och snart samlades stora skaror av människor längs stränderna för att följa dramat (Hörselius beskriver psykologin bakom detta utbredda fenomen som idag går igen vid bilolyckor och mordbränder).
I detta fall fick dock historien ett dubbelt lyckligt slut: Kaptenen var en handlingens man. Han beordrade att lasten skulle hävas över bord.
Detta skedde och båten gick fri från grundet.

Till saken hör att lasten bestod av hundratals bananstockar som skulle levereras till Stockholm. I den starka pålandsvinden flöt således denna blåsiga juldag tusentals bananer in mot stränderna kring Bergkvara där den exotiska frukten samlades ihop av tacksamma lokalbor, varav många aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, minns Margareta och låter blicken förlora sig över havet.

Torsdag: Från och med idag måste även han ta ansvar

Talg står högst upp på talgoxens meny.

Han: I sju månader har vi 70-plussare blivit tillsagda att hålla oss undan. Men nu hävs restriktionerna för Sveriges äldre och riskgrupper.
– Det är inte rimligt att en grupp ska bära det stora ansvaret, säger socialminister Lena Hallengren (S).

Tack Lena! Äntligen får jag följa med in och storhandla på Ica i Jämjö. Istället för att sitta kvar i bilen, lyssna på mina favoritprogram och kanske åka till Ok-macken och köpa en kabanos.
Dessutom måste jag hitta på nya ursäkter när jag inte vill träffa människor som av någon anledning vill träffa mig.
Framför allt: I istället för att tillhöra den privilegierade grupp i samhället som sluppit ta ansvar tvingas jag nu ta samma hänsyn till andra människor som de i sju månader visat mig.
– Och så skrattar unga människor när vi gamlingar säger att det var bättre förr.  

PS: Det var ofta inte men en klar förbättring tycker våra talgoxar att livet på udden har blivit. Detta sedan vi igår höstöppnade småfågelskrogen i syrenen utanför sovrumsfönstret. Bäst i test hittills: Talgkotten a 98 kr på Granngården som nu heter nåt ingen kommer ihåg eftersom någon varumärkesbyrå hittat på ett modernt namn som slutar på ”o”.

Tack Gloria Isabel Diaz och CrowdFarming för dessa sjuuukt fina avokados.

Hon: och så helt plötslig, medan jag krigar mot bladlöss i växthus 2, ser jag Hannes från UPS komma gående utifrån hus 1. Hur kunde jag missa honom… och budbilen som står parkerad ett par meter ifrån växthuset. Skyller på den hårda vinden, och bladlössen naturligtvis, grrr!

Ser ni dom små jävlarna på blomman!!! Jag har ändå först hällt en hink vatten över den och sedan sprutat med såpa, vatten och lite grappa (så nära t-sprit jag kunde komma…). Denna fina chiliplanta blir helt utvisad från växthuset, tyvärr.

Men Peppe hade tagit emot mina fina avokados från Spanien. kul, nu har jag både mangos och avokados. Apelsiner och citroner får jag i början av december. Nu måste jag nog bara adoptera ett träd också. Frågan är från vilken bonde och vilken frukt jag ska välja.

Bebiscitron på g…

Citronträd har jag ju själv, och det roliga är att det verkar trivas. Det har blommat och även pollinerats och fått frukter sen det flyttade in hos oss. Bara inte det får för mycket löss nu från chiliplantan som stod intill, det var den som var värst drabbad dessutom, och numera utvisad…

Tre stora fina Brandywine är också på gång. Sedan är nog tomatsäsongen helt över även i växthusen.

Sedan får man verkligen hoppas att inte precis allt i växthuset blir helt invaderat av löss. Citronen kan jag låta frysa lite lätt om det blir frost någon natt, då dör lössen. Men min fortfarande fina tomatplanta med tre stora tomater på ryker, likaså resterande chiliplantor. Olivträdet klarar också några minusgrader. Fler än citronträdet. Bara hålla tummarna såpavattnet hjälpte…

Dagens stora nyhet där utanför.

Han, igen: Apropå mina journalistiska iakttagelser ovan. Det finns viktigare saker att berätta om där utanför udden. Psykiskt funktionsnedsatta barn utsattes på 40-talet för vidriga experiment för att framkalla karies. Ekot och P1 Dokumentärs avslöjande har snurrat i mina öronsnäckor hela dan. Eftersom min kompis Thomas Kanger ligger bakom avslöjandet känns det som vanligt.

Ungefär så här: Bakom varje duktig journalist finns en kompis. En skugga som flanerar omkring utan att lämna några egna avtryck, möjligen med undantag för de röda årsringar som vinglaset efterlämnar på favoritkrogens favoritbord.
– Eller bagatellartade avtryck i bloggisfären.

I Thomas fall är jag alltså den kompisen. Vi har varit kompisar i snart fyra decennier. En del bra journalistjobb har vi gjort ihop (t.ex. fackpamparnas och mediefolkets lönelistor som kvälls- och branschpress fortfarande roar läsekretsen med, en årlig taxeringsgenomgång som ni började publicera i Gnistan i början av 80-talet).
Den mesta av tiden har han gjort viktiga saker, medan jag seglat fram på en räkmacka.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka medan Thomas målat intressant på någon duk.

Inte bara författare, här även i min ateljé.

När Solidaritet i Polen förändrade världen reste Thomas till Gdansk som en av de första utländska reportrarna – du stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.

När jag senare slet ut kreditkortet på reklambranschens tidning – på den tiden när branschen fortfarande visste hur man storslaget firar även obetydliga nedkomster av Guldägg – reste Thomas till gerillakrigen i Afghanistan och Punjab.
När jag svävade omkring i dot.com-bubblan i början av 00-talet, jobbade han med grävande journalistik för Kalla fakta, skrev böcker om mordet på Palme och IB-affären och undervisade i journalistik i Palestina och Vietnam.
Dessutom hann han skriva deckare och en avslöjande bok om barnhemsbarnen som satte igång debatten om samhällets svek mot dessa barn.

Ofta har han hört av sig från någon annan del av världen. Jag minns att Thomas en gång räknade ut att av alla människor han under årens lopp intervjuat runt om i världen har sjutton mördats därefter. Däribland Bangladesh förste president Mujibur Rahman.
– Sjutton!
Och jag? Okej, det var jag som fick Stora Journalistpriset. Jag var också en av Sveriges bloggare. Min karriär nådde en höjdpunkt när Maja Aase på Sveriges Radio gjorde en intervju om detta mitt bloggande:
– Vad får dig att tro att läsarna vill veta att du varit hos tandläkaren och tagit bort tandsten?
På den vägen är det, som våra respektive mediala nedslag idag visar.

Vi har kul ihop, Kanger och jag. Trots att jag under alla år haft mycket att stå i träffas vi regelbundet för att utbyta tankar om våra äventyrliga liv.

Så ser han ut just nu om du undrar. Snabbskiss medan hon lagar ost- och baconkorv från Attanäs med stuvad vitkål och gröna ärtor.

Onsdag: Dagvill och dessutom med mobilen i vänster hand

Först nästa vecka.

Han, dagvill: I kväll skulle vi ha åkt in till anrika Dillbergs bokhandel i Kalmar för att höra Amelia Adamo och Jan Guillou prata om sina nya böcker. Det är slutsålt, men Amelia har lovat fixa biljetter. Tyvärr hade jag missförstått datum, månadens kulturgym med gamla bekanta från huvudstaden infaller först nästa onsdag!

Dessbättre hann jag inte duscha i onödan inför stadsresan, upptagen som jag varit hela dagen med att få beställa ännu ett nytt låsvred till köksdörren i Hus 1 (det blev förstås fel) och få dit ytterligare några taklister i uterummet i Hus 2. Misstaget gjorde mig dessutom medveten om en annan sak:
– Ända sedan jag skaffat mig en Iphone SE, med dubbla förgasare och induktionshäll eller vad modellen nu heter, har jag ofta av misstag stängt av mobilen när jag flyttat mobilen från höger till vänster hand – t ex när jag ska göra anteckningar.
– Nu fattar jag varför.
I Lefthanded Club News för oktober får jag en förklaring. Det beror på att Tim Cocks tekniker flyttat på/av-knappen från telefonens översida till höger sida av telefonen.
– Där man mycket lätt kommer åt den av misstag.Åtminstone om man är vänsterhänt.

Vänsterhäntas förening är en av de få föreningar jag fortfarande tillhör. Jag är inte vänsterhänt i största allmänhet, men tillhör en extrem vänstervänsterfalang som är vänster bara när vi äter med kniv och gaffel.
Om detta har jag berättat. Men nu inser jag att även mobilen tillhör kategorin ”redskap vi för till munnen”.
– Och att Apple alltså inte tänkte på oss när man vidareutvecklade Iphone.

Självklart känner jag mig krääänkt, jag funderar på att säga vad jag tycker i Ring P1 (”men det får man väl inte säga längre i det här jävla PK-landet”) och undersöker möjligheten att kräva bidrag av nåt slag, gärna från EU. Till saken hör att i det här fallet tillhör jag inte den vanligtvis bisarra kniv- och gaffel-minoriteten inom den stora vänsterminoriteten:
– Enligt Left Handed Club är cirka 13% av mänskligheten vänsterhänta, men en större andel av samma mänsklighet – fyra av tio (44%) – föredrar faktiskt att prata med mobilen i vänster hand. Vilket förklarar varför mobilsamtal nu för tiden allt oftare avbryts av att någon ”kommit åt nån knapp” på telefonen.
Nu vet du det också.

Även hon gör det i vänster öra, om än hands free, här i samtal med sin dotter.

Hon: ja pust, slipper alltså fundera över vad man ska ha på sig när man åker in till stan, alltså Kalmar då, inte Stockholm… och vad jag minns från de tre år jag bodde där, mina gymnasieår, så var de väldigt snofsiga i Lacoste-tröjor hela bunten. Man kunde iof också vara engagerad i studentkåren och ha Palestinasjal och näbbstövlar.

Själv gick jag i mammas gamla fläckiga mockajacka från 50-talet och kände mig som jag inte tillhörde nåt… får se vad det blir om en vecka. Näbbstövlar eller high heels, mammas mockajacka slet jag dessvärre ut.

Inte mycket kvar nu…

Började rensa ut ordentligt i växthus 1 idag. Egentligen kunde jag nog skördat det som är kvar och slängt ut alla plantorna på komposten. Men det får bli lite pö om pö tror jag, känns ju lite sorgligt.

Kompostfärdigt…

Väldigt tomt ute i pallkragarna också, men det blir ju kul sätta nytt. Det ser jag fram emot. Och så blommar det ju lite här och var fortfarande faktiskt. Varit 13.5 grader här idag, rena våren. Faktiskt fortfarande 13 grader fast klockan är fem nu.

Tomma pallkragar…
Förutom där krassen nu fått utrymme att ta för sig 🙂
Och min fina ”Ölandsros” sätter nya knoppar och blommar på!

Tisdag: … idag kom Göran med ljuset

Göran lyser upp vår tillvaro.

Han: Plötsligt stod han där mörkret, mannen som ger oss ljus. Göran har vi väntat på länge, men nu står han i Margaretas kök redan 06:30. Sedan går allt med turbo medan PepTalk levererar dagens nyheter i korthet (Tele2:s kvartalsrapport mm) tills även solen börjar sprida sitt ljus över udden och får Garpen fyr att lysa.

Ta det lugnt Matte!

Hon: och inifrån Hus 1 och vårt sovrum var det också ett magiskt uppvaknande. Ludde tyckte det var helt onödigt att gå upp eller vara delaktig i arbetet i det andra huset. Matte höll med!

7.20. Och OBS, inget filter, det var faktiskt ännu rödare men det ville inte kameran uppfatta!

Och helt plötsligt kom mina mangos från MariaFinca Los Pepones i Malaga, så kul! Och på torsdag kommer avokados från en annan odlare i Spanien. Allt direkt från odlaren genom Crowd Farming som är en organisation som stödjer småskaliga ekologiska odlare. Och vilka gigantiska mangos sen, aldrig sett så stora och fina förut.

Jättemangos 🙂

Han: Och när mörkret sänker sig igen över udden ser vi resultatet av El-Görans arbete. Vackert, även om hon undrar varför ljusslingan kring Växthus 1 plötsligt är flerfärgad och blinkar som det gjorde på det kringresande tivoli som besökte Torsås när hon var barn.

Upplysningen är här igen!
Nu med färgglad och blinkande ljusslinga.

Måndag: Idag kom frosten

Idag kom frosten. Klockan 06:00 var det fortfarande bara 2,3 grader.

(Uppdaterad senast 19:04) Han: Jag säger som Ulf Lundell: En dag som runnit mellan fingrarna känns det som
Alla dagar kan inte vara dagar man är nöjd med
Kunde ha gjort nåt mer bestående
Eller inte bestående.


Hade stora planer, men det bidde en tumme. Eller rättare sagt. Det blev en resa till Lindbergs, några lockläckt, en regel 45 x 145, några klädselbräder, allt för totalt 350 kr och så småningom ett uppsnyggat hörn som förhoppningsvis blir något bestående i den kuliss vi bygger.

Och hon har klippt gräset med den nya gräsklipparen, vår fjärde. Det blev fint. Sedan bjöd hon på spagetti & köttfärssås på 4 sorters chili (*****) och medan solen gick ner över udden talade vi om allt viktigt som hänt under dagen.

Hon: som att någon, förmodligen jag då… hade dragit ut någon slags elsladd ur nåt hål typ. Göran elektrikern kommer 6.45 imorgon och ska fixa en massa saker, hoppas vi, som är kvar att göra. Alltså ska allt vara förberett för det. Typiskt hans ansvar. Jag gjorde en kardemummakaka. Förutom spaghetti bolognese då. Väldigt stereotypa könsroller här sista tiden kan man tycka. Å andra sidan var det jag som löste vad det ”konstiga” avloppsröret under Chateau Margareta härrörde 😉

Kardemummakaka, mums…

Han: Eftersom könsrollerna tycks vara på glid noterar jag (trots att jag är man och män inte sägs läsa böcker längre) att tre av ”våra” oktoberböcker just nu nominerats till Augustpriset 2020: Klas Östergrens Renegaterna, som jag kämpar med på kvällarna (väger minst 2 kilo); Lydia Sandgrens Samlade verk som hon läste klart i morse, och Nina Burtons Livets tunna väggar som åtminstone få pris för årets vackraste omslag.

Redan vinnare.


Söndag: En pilgrimsfärd tillbaka till framtiden

Som alltid ska hon längst ut på udden.

Han: Söndag, vilodag. Långpromenad, denna gång i hedlandskapet kring Kristianopel. Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar oss till en annan historia. Eller snarare till en plats som tvinnar ihop flera lösa trådar i nutid och dåtid. Under promenaden hittade vi både en död säl, några kringflygande plastpåsar, kraniet efter en jättestor gädda, koskit en masse och en ilandfluten röd lateralprick som förmodligen markerat infarten till hamnen men sliten sig under den senaste stormen.
Det var en mycket givande utflykt.
– 4600 steg, för att vara exakt.

Stor gädda …
… jag menar STORGÄDDAN (jfr hennes iPhone)

Men det räckte för att ta oss långt tillbaka i tiden. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Danmarks kung Kristian IV hade stora planer:
– Kristianopel skulle bli den nya huvudstaden i det av Danmark styrda lydriket i norr.  
Staden förlorades dock till svenskarna redan under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel förlorad till turismen, en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar därför idag om att Kristianopel faktiskt var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer. Det mesta är borta, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur. Kyrkan, anlagd redan på 1200-talet, brändes ner av den av svenska armén med den tappre kronprinsen Gustav II Adolf i spetsen.
– Hon säger att hon tycker om den lilla kyrkan.
Särskilt mittgångens minnesplattor över döda rika män och några kvinnor – ett antal prydda med dödskallar inhuggna i plattorna.

Även barn förstår de geometriska principerna.

Kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med kalk och gråsten från Öland och tegel från Nättraby.  Kyrkan är som alla kyrkor anlagd i klassisk öst-västlig orientering. Alltså med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga
Men denna trosvissa ambition till trots, det snedvinklade trappgaveltornet är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem vilket ger byggnaden ett skevt intryck.
Nu behöver man inte tro på Jesus återkomst för att tycka om denna kyrka.
Korväggen, målade av Johan Eneberg år 1838, är nämligen mycket ovanligt vacker – på den enkla vitmålade väggen av ohyvlat breda bräder har Eneberg målat långa smala tallar som förenar gjord och himmel.
– Som gjord för en söndagsutflykt med en hängivet troende tallkramare på en kort pilgrimsfärd från en udde på andra sidan den småländska gränsen!

Så här ser det ut när du kommer in…
Och så här lite närmre. Kungens sittplats till vänster om altaret.
Med signatur
Peppe kontemplerar

Hon: ja, älskar den kyrkan. Har gjort sedan jag var barn. Mamma ville alltid gå in där när vi var i Kristianopel, och jag hade inget att invända. Älskade att titta på och försöka tyda de gamla gravstenarna på golvet inne i kyrkan. Gör fortfarande, men hela stämningen i kyrkan är magisk. Och vacker. Man förflyttas århundranden bakåt i tiden.

Sjörövargrav 😉
Läs!

Och så var vi längst ut revet utanför muren. Har jag inte gått förut, konstigt, så många gånger som jag varit där… Och förutom hans kadaver fanns det ett jättefint träd. Men ingen aning om vad det är för sort. Någon som vet?

Vad är det för träd…?
(Kyrkan och den gamla stadsmuren syns i bakgrunder)
Och Han var faktiskt förtrupp ut till spetsen 🙂

Han: Söndagsutflykten avslutas som sig bör i soffan med en bok och en liten panakam, varmt indiskt te för vuxna (Larsen konjak, honung, kanal, citron).

Hon: och så status på min hand, igår och idag. Bättre eller sämre… hrmm, mer utspritt fast lägre, kan man kanske säga