Han: Plötsligt får du för dig att du hör en död kompis röst. Rösten är närvarande i ditt huvud, men bara för att du vet att vännen är fysiskt frånvarande. Uppriktigt sagt inser du att den döde till och med är mer närvarande i sin frånvaro än många levande är i sin närvaro omkring dig.
– Av samma skäl får tre fjädrar bakom Margaretas stuga en stor hackspett att bli högst levande.
Du har saknat dem, eller hur? Mina initierade rapporter om uddens fågel- och djurliv, alltså. Som du vill, här en kort uppdatering som börjar i toppen av näringskedjan:
– Nyligen togs havsörnen bort från den svenska rödlistan över hotade arter.
Check!
De senaste fem åren har det inte varit det minsta synd om havsörnen i vårt hörn av världen.
– Tvärtom, det var länge sen vi fascinerades av dessa rovfåglar som i par eller i skvadroner flyger in över häckande ejder- och måsbon på Fimpan.
Imponerande? Absolut. På samma sätt som när de amerikanska B52-planen var imponerande när de flög in över Vietnam på den tiden när min världsbild formades.
Samma logik:
– Den starkes rätt att slå den mindre och svagare.
Civilisationskritiska aktivister har fått för sig att vår civilisation är ond och naturen god.
– Det är naturligtvis tvärtom.
Som biologen och författaren Fredrik Sjöberg formulerar det: ”På ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger”.
– Instämmer.
Det är därför vi avskyr Trump, Putin, Netanyahu och andra rovdjur som försöker införa naturrätten även i den internationella människobyn.
Efter flera år som rödlistad har även uttern återhämtat sig och betecknas från och med i år som livskraftig av SLU.
– Åtgärder som inleddes på sextio- och sjuttiotalet har nu till slut lett till att utter kan klassas som livskraftig, säger Henrik Thurfjell på SLU Artdatabanken.
Check!
Sedan 2020 har vi haft minst tre återkommande besök på udden av denna simmande jägare vars (manliga) revir kan sträcka sig 45 km längs en kustlinje, en eller flera honor inclusive.
I övrigt noterar vi att fågellivet inomskärs Fimpan domineras av storskraken och gräsänder.
Några fiskmåsar, ett mindre antal skrattmåsar och tärnor har hittat tillbaka efter vintern. Kanadagässen har äntligen dragit vidare men våra två bofasta svanpar strävar på som de seriemonogama partners även de är.
– När det gäller småfåglarna är rapporten tyvärr lika sexig som Svt:s nysatsning Sverige Live: Koltrast, björktrast, pilfink, talgoxe och ett par sädesärlor pockar även de på att få hennes havrekakor till frukost.
En grönfink har hittat ut den blåsiga udden, vilket hon och jag pratar om.
Blåmesen kräver ett kapitel för sig. Orsaken är att fågelskådare runt om i landet håller extra utkik efter sjuka blåmesar. Det efter varningar från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) om att en dödlig lungsjukdom sprids bland blåmesar runt om i Sverige.
– Jag har aldrig sett detta tidigare, säger Mats Forslund som är ordförande i Dalarnas ornitologiska förening.
Uppriktigt sagt har vi denna vår saknat blåmesen på udden.
– Faktum är att vi bara sett två ömkligt små exemplar på vårt soldäck.
Apropå döden döden: Den mest drabbande upptäckten är resterna av den stora hackspetten som i tidig vår trummat sina solon i Ismans tallar.
Drabbande i sig, men mest för att vi de senaste veckorna fått vår beskärda del av död även i människobyn.
– Kanske är det därför tre svartvita fjädrar fick mig att bli sittande med min melankoli och Derridas texter om ”närvaro genom frånvaro”.
Filosofen Jacques Derrida vände upp och ner på västerländska föreställningar om metafysik och som all filosofi ter sig texterna ogenomträngliga som björnbärssnår. Men efter några timmars melankoliskt grubblande framstår budskapet glasklart även för mig:
– Vi lever alltid i ”närvaro genom frånvaro” och min egen melankolins paradox är att den döde blir mer ”intensivt närvarande” i sin frånvaro än många levande är i sin närvaro.
Hoppfullt tänker jag och tycker mig till och med höra trummandet bland Ismans tallar. En tanke slår mig:
– Kanske var det nåt likande Jacques Werup kände när han skrev sin korta kärleksdikt:
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.”
Efterord: Apropå ogenomträngliga björnbärssnår gav jag mig på ett vildvuxet sådant efter Derridas lektion. Det slutade med blodvite och en önskan om absolut frånvaro. Sedan simmande jag 950 meter bara för att få bjuda Bad Boys på varmkorv och öl i torpet. 19 grader varmt, sol och premiär för vårens AS (After Swim).
peppekerstin.blog 
Publicerat av