Som (en) man ropar får han svar från Råneå

Historier föder historier, bättre historier. För en tid sedan skrev jag om tre fjädrar som vittnade om en död hackspett, nyss levande i Ismans tallar. Jag refererade till filosofen Jacques Derridas tes om ”närvaro genom frånvaro”.
Förvirrande kanske, men på förekommen anledning. För att säga det kort:
– Denna vår har döden slagit till i den nära vänkretsen tre gånger inom lika många veckor.
Sånt väcker existentiella frågor hos en gubbe på en udde.
– De tre fjädrarna påminde mig om att i även i mina tankar blir vännerna mer närvarande i sin frånvaro än de faktiskt var när de var levde och detta paradoxalt nog på grund av de faktiskt inte längre är närvarande.

Som (en) man ropar får han ibland tröstande svar. Min gamle kompis Nicke i Råneå ger i en kommentar mina tankar vingar.
Han skriver: ”Min allestädes närvarande indiankompis Golden Bear från Iliamna Lake i de mellersta delarna av Alaska gör mig plötsligt sällskap. Vi vandrar förstrött efter Newhalen River, pratar lågt för att inte störa några plaskande brunbjörnar på den andra sidan av vattendraget.
Golden Bear var min vägvisare och kompis en sommar i landet bortom alla berg, en sällsynt vacker man i tvåmetersklassen.
Mest iögonfallande var hans enorma hår som nådde ända ner till midjan. Minns fortfarande när han skulle vada över en djupare å. För att inte blöta ner de kolsvarta lockarna gjorde han en knut av svallet runt midjan?
– Min ledsagare hade den egenheten att han inte kunde gå förbi en på marken liggande fjäder.
Den plockade han genast upp och fäste den försiktigt i närmaste träd. Fanns det inget träd i närheten stack han fast fjädern i sitt hår. När han sedermera kom hem till byn hade han en gammal stubbe i närheten där han hade fäst alla upphittade dun och vingpennor genom alla åren. Han berättade att i hans by trodde de att en människa blev en fågel efter döden. Genom att ta upp en fjäder och fästa den högre upp, kanske i ett träd eller på en stubbe, hjälpte han den döda människans själ att få ny luft under vingarna. På så sätt kunde livet ta ny fart mot paradisets prunkande nejder.

Golden Bear var en vis man med många strängar på sin lyra. I sin familj var björnen helig och fick inte skjutas. En av många anledningar var att djuren åt mycket lax, framför allt de röda indianlaxarna. Hundratusentals laxar hamnade så småningom på landbacken, oftast rester av björnarnas idoga fiskande. Detta i sin tur gynnade växtligheten, allt från låga buskar till enorma träd. Golden Bear pekade mot den prunkande vegetationen och skrattade högt.
– Den helige ande är med oss, viskade han och lossade på hårknuten.”

Genom att ta upp en fjäder och fästa den högre upp, kanske i ett träd eller på en stubbe, hjälpte han den döda människans själ att få ny luft under vingarna. På så sätt kunde livet ta ny fart mot paradisets prunkande nejder.

Nickes brev ger en bredare bild av livet i människobyn: ”Åren gick och en vacker sommardag drog min grabb Martin till USA med några polare. Så fort pengarna tog slut drog de till spelhålorna i Las Vegas.
Så kom det sig att grabbarna hade samlats för ett spel på något av stadens många flotta hotell, när en äldre och sliten indian plötsligt stapplade in i rummet.
Han undrade försynt om han fick slå sig ner och dra en poker, vilket han naturligtvis fick. Grabbarna och mannen presenterade sig och allt var frid och fröjd, tills han hörde min sons efternamn.
– Westrin? I once knew a man from Sweden called Westrin, sa han på bruten amerikanska.
– I think he was an auther and a flyfisherman.
Plötsligt blev det alldeles tyst kring bordet.
– It was my father!!! utbrast Martin med stor förvåning.
– Farsan var i Iliamna Lake i de centrala delarna av Alaska under åren 1976, 1980 och 1981, berättade sonen med stor förvåning. Indianen svarade genast att han var född och uppvuxen i byn Non Dalton norr om Iliamna Lake, men drog till storstan och fördärvet ett tiotal år senare. Så liten och orättvis kan världen vara. Vem som vann spelet vet jag inte, men hoppas det var Golden Bear. Kram///Nicke.”

PS: Tack Nicke, ditt brev fick mig att inse varför jag för flera år sedan skapade en egen fjäderstubbe, om än i form av en bokhylla i min ateljé (som senare blev hennes löklager).