måndag: tillbaka till framtiden tack vare hennes sockerkaka

Han: Hon tog de sista äggen till sockerkaka. Det var det värt. Hennes sockerkaka är god, för att säga magisk. När jag biter i den påminner den mig om en tid som flytt lika fort som de förlorade äggen.
Äggen köper vi hos Ola, Bonden. Jag känner honom inte, men så länge jag minns har vi köpt ägg och potatis och glass i Olas självbetjäningsbutik butik i Bröms – ett stenkast från Milastenen, monumentet över freden i Brömsebro år 1645 där danskarnas hatkärlek till oss svenskar började gro eftersom de torskade och vi vann.

Nå, ämnet för dagen: ägg. Läser Ägget, ”en lärdomshistoria” som vännen, den energiske Mats Ekdal skickat oss. Essäsamlingen innehåller allt du behöver veta om ägg.
– Köp den, läs den!
Särskilt om du är matintresserad, förstås. För egen del fastnade jag redan på sidan 37 där Mats berättar om sitt möte med legenden Ria Wägner. ”Matminnen är ofta de bästa minnena”, sa Ria till författaren. Men matminnen är vanskliga. ”Det var just då, vid den åldern, i den atmosfären, den där dagen, i det rummet, tillsammans med just de vännerna som den utsökt vällagade rätten i den harmoniskt avvägda keramikformen var en upplevelse”.

Säger Ria Wägner till Mats Ekdahl och med ens får Kerstins sockerkaka samma roll i min mun som mandelkakan i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Så här hänger det ihop: Om du som läser det här inte tillhör Riskgruppen 70+ vet du förmodligen inte vem Ria Wägner var. Hon var Sveriges första tv-kändis. Redan år 1956 började Sveriges Television sända hennes program ”Hemma med Ria Wägner”.Då ska du veta att 1956 var ett oroligt år i världen. I Sovjeunionen gör Nikita Chrusjtjov upp med pesonkulten kring Stalin, men det hindrar inte att sovjetiska styrkor krossar den folkliga upproret i Ungern och samma år bryter krig ut om vem som ska kontrollera Suezkanalen.

Nå, Rias populäritet beror inte på att hon diskuterar dessa ämnen. Tvärtom hon är den första i en rad programledare som gör mat, inredning och stil till huvudfrågor. Ria blandade mat, glamour, musik och konst. Hon är originalet bakom floran av dagens matprogram.
Det handlade om attityd. Som Mats Ekdahl påpekar blev ”Ria-vinken” en symbol för en nytt sätt att bygga relationer med tittarna. Ria hade varit i Italien och sett en programledare avsluta sitt program med att vinka ”bakvänt” med svenska ögon sett.

I Italien vinkar man folk till sig, förtydligar Mats, inte ifrån sig och det är just det som är madeleinkakan i Prousts linblomste: Ria Wägner Fanclub var den första förening jag var med och grundade.
Bas: Strömsund, Jämtland. Tid: 1961–66, ungefär. Idégivare var Anders Jarefors, min första sambo och ”storebror” när jag som 12-åring flyttade hemifrån för att gå i realskolan och gymnasium. Jag minns inte hur och varför idén föddes, men Anders skrev till Ria och fick hennes namnteckning som vi fäste på våra svarta polotröjor.
– Självklart la vi oss till med hennes bakvända sätt att hälsa. Det blev en lokal trend som till och med lärare snappade upp.

Resten är en historia i svart och vitt. Och eftersom jag redan är nostalgisk: Mat är kultur och i samma kulturella myr som Rias fanclub grodde, föddes även kulturföreningen Sällskapet Lajbanerna. Initiativet togs av Hasse Ollander och Sven Simonson, som varit på Windsorfestivalen och sett The Who slå sönder sina gitarrer. Min roll var marginell, jag målade dekor.
Dessutom var det på Lajbanerna jag ställde ut mina första målningar och en skulptur. Även en rödmålad Jesus på korset väckte uppmärksamhet.

Viktigare: Lajbanerna blev en kulturinstitution, som gästades av amerikanska och svenska jazzmusiker, men även av storheter som Robban Broberg, James Hollingworth, en hes Fred Åkerström och Van Morrisons band Them. Och den ende kultförklarade musiker jag känt slog sina första offentliga ackord på Lajbanerna.
Han heter fortfarande Kjell Höglund och är numera legitimerad legend. Wikipedia ger fakta i hur den resan började: Han gick på Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, där han bodde på elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines … I Strömsund fanns då en aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar och konsthappenings. 1960-talets svenska visvåg kom även till Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar och där började Höglund så småningom sjunga egna visor.
Enligt en annan källa inledde Kjell sin karriär på ”ett populärt ställe i Strömsund som heter Sviten”. Det måste vara sant eftersom även det står på nätet.

Sviten var en liten inredd vindsvåning på en ladugård med utedass. Här bodde Jarefors och jag, men många andra passerade. Enligt Jarefors dagbok hade vi under en månad 400 besökare (!) i vår etta. Anders var för övrigt en tid ihop med Kjells lillasyster Ulla-Britt. Kjell skrev redan då fantastiska texter, men Ulla-Britt lät glad och lycklig långt innan hennes storebror tyckte sig höra ljud från våningen ovanför.
Den uppgiften saknar stöd i skriven text, men är sånt en man minns. Den bästa intervjun med Kjell finns för övrigt i Anders Sundelins Konsten att berätta en historia (Ordfront). Anders och Kjell bodde på elevhemmet i Strömsund och det märks på frågorna. Till provenancen hör att intervjun ingick i den serie intervjuer som Anders skrev för Resumé på mitt uppdrag någon gång i början av 90-talet under vinjetten “Konsten att berätta en historia”.

Kjell Höglund har inte hyllat ägget i sina texter, så vitt jag vet. Reklambyrån King fick däremot ett Guldägg 2019 för Svenska spel-kampanjen ”Man vänjer sig” med Kjells låt som ledmotiv. Och när jag tänker på det… nej nu räcker det.
Ätandet är inte bara puddingens bevis och käre fru – så här långt bort i tiden kan en man hamna genom att doppa din sockerkaka i en kopp kaffe.
– Tror jag tar en bit till.

Hon: det var närgånget… jag tror jag visar några närgångna på mina Brandywine som redan börjar bli stora. Har ett praktexemplar i växthuset. Blir spännande se hur det går, den kan ju kanske inte bli lika hög och vidlyftig som ute. Den har redan tagit över hela bordet framför soffan.

Har två brödbak på gång sen imorse, en gotlandslimpa och två nattgästa baguetter (fast dagsgästa i det här fallet). Få se om det faller lika bra ut som sockerkakan igår. Började inte så bra…

Han, igen: Den grekiska filosofen Herakleitos visste nog inte att han skulle gå till historien för att han i förbigående råkade säga att en man inte kan stiga ner två gånger i samma flod. Sannolikheten är stor att jag inte kommer att gå till historien överhuvudtaget, men dagens iakttagelse finns nu på pränt:
– Man kan inte gå in i hennes växthus två gånger samma dag utan att allt har förändrats där inne.
Jag vet inte vad hon matar sina plantor med, men nåt är det som får allt att fördubblas i storlek från en dag till en annan.

Inte undra på att klagar hon över att hon inte hinner med. Och vad har jag uträttat idag? Ria Wägner konstaterade att ”livet har blivit så fullt av brådska att vi inte har tid att ägna matlagningen de timmar och det sinneslugn som ger det allra bästa resultatet.”
Sant, så medan hon dresserat sina plantor och bakat bröd har jag tagit mig tid att laga dagens middag. Korv stroganoff a la Markus Aujalay. Inget märkvärdigt, men Scans falukorv ska bli nåt extra extra allt om man adderar dill och tre sorters senap.
Återstår att se om det får henne att doppa sleven i samma stroganoff två gånger.

Hon: ha ha, var det därför du undrade om jag inte skulle ta mer. Hade jag gjort ändå. Var supergott!! Brukar ju inte var sååå förtjust i korv stroganoff på falukorv, och föredrar ju definitivt biff stroganoff. Men denna tar upp kampen, helt klart. Och nu är första brödet klart och baguetterna i ugnen. Ser ok ut, provsmakning återstår. Blir till frukost.