MORS dag: tänk ‘varför inte?’ så får du roligare

Han: Får ett meddelande från vännerna på Ulriksdals värdshus i Stockholm: ”Till mors dag väntar strålande solsken så passa på att fira mamma i vår blomstrande trädgård! Trädgårdskiosken är öppen som vanligt, kylen är fylld med bubbel och frysen full av hemgjord glass.
Vill du visa din mamma extra mycket uppskattning kommer vi sälja askar med hemgjorda tryfflar och buketter som vår florist bundit av blommor från trädgården!”

Tack för inbjudan. Ser fint ut. Tyvärr råder coronatider. Jag är dömd till en gyllene karantän på en udde i Kalmarsund. Även om jag skulle klä upp mig till en södermalmshipster, så går inga flyg.
Dessutom är min mamma död.
– Men jag blir glad, er inbjudan får mig att tänka på henne som söner bör på Morsdag. Ett minne dyker alltid upp: Min mamma hade fått en sista massiv hjärtinfarkt. En vägg mellan kamrarna har gett vika. Min lillasyster och jag turas om att vaka. Jag sitter vid hennes dödsbädd och har glömt att stänga av mobilen.
– Är du här i Paris?
– Nej, men jag räknar med att hinna dit i slutet av veckan.
– Varför inte idag?
Jag förklarar omständigheterna och samtalet blir kort. Men inte tillräckligt kort. En svag röst från sjukhussängen:
– Vem var det, säger min mamma som jag tror är på väg att somna in. Jag förklarar att det var Jan Scherman som ringt och att han är vd på TV4 och nu är i Paris på en mediekonferens som även jag skulle ha varit på.
Min mamma säger inget på en stund, sedan säger hon:
– Vem är Jan Scherman egentligen?
Det är det sista min mamma säger. Jag tror mig veta att Scherman, som är en känslig man (se blogg), även han funderat över hennes fråga.

Några veckor senare skriver jag i min dagliga krönika: ”Det har inte blivit mycket noterat den senaste veckan. Det beror på att jag har varit på begravning. Det blev en trevlig tillställning. Som vanligt. Mamma skulle ha trivts. Möjligen skulle hon undra varför alla som samlats i Bollnäs kyrka, ser så sorgsna ut när de tittar åt hennes håll.
Efteråt, vid kaffet på församlingsgården, skulle hon ha glömt det. Upplivad skulle hon även ha blivit av ‘efterfesten’ – familjemiddagen på Scandic hotel.
– Ska vi gå hem redan?”

Det är så jag minns henne: Guldfiskentusiasmen.
– Per-Erik, säg aldrig ”varför då”. Säg, varför inte så får du roligare. Hon kallade mig Per-Erik när hon ville säga något viktigt.
Min mamma var lösningsorienterad som det heter nu för tiden. Hon lärde mig att fuska, vilket jag insett är samma sak som att vara kreativ. Till exempel att fästa upp kostymbyxorna med häftapparat, när fållen släppt och en annan sorts mamma skulle säga att det här går inte, byt om till någonting helt och rent.
Framförallt skapade min mamma saker av saker. Under en period i min barndom gjorde hon lampskärmar av uppochnervända blomkrukor. Särskilt en blev världsberömd i mitt lilla universum, ty innan banemannen slog sönder krukan hade han rest över världshaven som skeppsläkare på en valfångare. Han hade följt Hanna Rydh under hennes arkeologiska expeditioner i Rajasthan. Inte minst var han känd för att ha varit Sven Hedins livmedicus under den berömde upptäcktsresandens utforskningar av Centralasien.

Det hade jag i och för sig ingen aning om. Inte heller att Säkerhetspolisen hållit ögonen på honom under kriget för att han hjälpte den norska motståndsrörelsen i de jämtländska gränstrakterna. Veta fick jag först när min kompis Anders Jarefors berättade att hans pappa Paul, postmästare i Gäddede, hade myndigheternas order om att hålla koll på provinsialläkarens korrespondens.
Kort sagt: jag hade ingen aning om vem David Hummel var när han kom på sjukbesök i Blåsjöfallet år 1955. Och jag brydde mig inte heller. Jag var sju år och hade ont och tyckte att doktorn var en arrogant stropp som försökte lysa in i mitt inflammerade öra med hjälp av min mammas nya sänglampa, svor och slog sönder blomkrukan mot sängstolpen så att skärvorna flög.

Det är först när jag långt senare äter lunch med författaren Axel Odelberg som bitarna så att säga faller på plats. Axel hade kommit ut med sin biografi över Sven Hedin (Äventyr på riktigt, Norstedts) och i
boken återser jag mannen som krossade min mammas lampa. Möjligen även någonting annat, eftersom jag än idag minns skärvorna.
Vad mamma tänkte är det för sent att fråga om. Förmodligen sopade hon ihop resterna och skapade en liten mosaik eller något annat vackert.
– Varför inte?