måndag: Chocolat Black Cherry är bäst i test

Vi: Black Cherry är godast! Hittills. Det står klart sedan helgens utvidgade expertpanel klämt, doftat, smakat och sörplat i sig 6 av Kerstins tomatsorter som hittills mognat.

Han: Idag för 100 år sedan föddes min pappa. Grattis, pappa! För att fira dig ska jag berätta för de andra att jag skrattade när du dog.
– Nej, jag skrattade inte för att du dog utan att du skojade med mig det sista du gjorde.

Så här var det: På goda grunder måste pappa ha utgått från att himlen är global och umgänget gränsöverskridandet. Det sista dygnet talade han i vart fall engelska med oss barn. Den morgonen talade han även engelska med Anna Lindmarker i TV4:s nyhetsprogram. Såg henne gjorde han inte längre, men rösten nådde fram.
Min pappa fick prostatacancer när han var yngre än vad jag är nu. Han avstod från operation och förbjöd vår mamma att berätta om sjukdomen för oss barn.
Förmodligen hoppades pappa att han skulle dö innan cancern dödar honom.
Han tänkte runt hörn.

– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa min pappa när metastaserna rev i hans skelett. Så tänker en man uppfylld av utvecklingsoptimism, ständigt intresserad av världen.
– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa även jag när man många år senare opererade bort en cancertumör på en av mina njurar. Dock mer som ett mantra, en besvärjelse. Till skillnad från honom hade jag gärna avstått från den erfarenheten.

Dog gjorde jag inte. Det gjorde han. Dör gör han en fredag i september år 2002, 83 år gammal. När njurarna slagits ut är det en fråga om timmar. Förgiftningen gör honom förvirrad och mitt i en mening pratar han engelska. Det sker i en utläggning om Conférence Générale des Poids et Mesures trettonde möte (se fotnot). 
Jag har hört det förut, men en av mina systrar blir förskräckt. Hon reser sig ur stolen och går ut för att hämta en sjuksköterska. Vi har aldrig pratat om det, men jag tror att det är först nu hon på allvar förstår att hennes pappa ska dö.
Det gör han också. Och han har bråttom.
– We have to go, säger han och kastar av sig den ljusblå sjukhusfilten. Vi måste skynda oss, upprepar han och försöker resa sig upp.
– Ta det lugnt, säger jag. We are not in a hurry.
– Are we not in a hurry?

Min far ser misstroget på mig med sina ögon grumliga av starr.
– We are not in a hurry, upprepar jag och känner tårarna stiga i mina ögon. Det ser han tydligen. Han tar min hand med sina långa smala fingrar, flinar och säger någonting tröstande. Sedan lägger han sig tillrätta på kudden. Där ligger han tyst och tittar i taket med tom blick.
Plötsligt säger han:
– Harry, here I come.

Sedan dör han och det är det som är det lustiga. Det är därför jag blir full i skratt när min pappa dör och just i det ögonblicket kommer min syster tillbaka med sköterskan i släptåg.
Hon ser konstigt på mig.
Sjuksköterskan kan ju inte veta att vår pappa hade en äldre bror, som även han dog i prostatacancer.
Han hette Harry.
––––––––––
Fotnot: I själva verket är detta om en central balanspunkt i min världsbild. Min mamma var en praktiskt kreativ kvinna som tog saker för vad de var. Även hon var rolig på sin dödsbädd (”Vem är Jan Scherman, egentligen?”). För henne var en sekund en tidsenhet som kom och gick i den takt som ett friskt hjärta slår.
– Mellan tummen och pekfingret, på ett ungefär och det är en definition jag begriper.
För min far var saken inte lika enkel. Åtminstone inte efter den 29 juni år 1967, när Conférence Générale des Poids et Mesures konfererade i Paris. Då bestämde den anrika internationella byrån för mått och vikt att en sekund skulle definieras som varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning, som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen Cesium 133.

Exakt så. Jag kan definitionen utantill, men det spelar ingen roll hur många gånger min pappa försökte göra den begriplig – jag fattar fortfarande inte vad det egentligen betyder. Bara att det hela står för någonting annat än hur ofta mitt hjärta slår.
Med åren har du fått en känsla av att min mamma var smartare än jag tyckte åren efter 1967.

Hon: efter frukost i soffan med strilande regn utanför och himmel svart av ovädersmoln börjar både jag och Vilda sträcka på nackarna, måste vi ut och ta itu med dagen nu…

Hon, igen: vattna i växthuset är givande om man tar sig tid att studera vad som händer därinne, vilket jag inte riktigt haft tid med på sistone. Men idag synade jag aubergineplantorna som det går urdåligt med. Satte fröna lite sent, men de har blommat länge men pollineringen vill sig inte. Har plantor både inne, ute och i växthuset. Och det var där jag upptäckte den första frukten idag, på den minsta och mest oansenliga av plantorna. Minst kruka och sämst plats dessutom…

Och så händer det saker med min Chocolate Bonnet, som definitivt har pollinerats med någon annan av förra årets chilisorter. Jag tippar på Cayenne Long Slim. Trodde först med Trinidad Scorpion, men tycker inte formen ser ut som det, för avlång. Inte bladen heller, inte typiska Havanna. Den verkar ju bli röd, alltså inte brun som en Chocolat Bonnet ska bli, även om en av frukterna börjar ser lite brun ut vid fästet. Hot Lemon, som är gul borde man ju kunna utesluta. Det var nog de jag hade förra året. Och plantan är alltså från egna frön. Spännande fortsättning…

Han: Matchen blev kort. Plankan fick in ett enda slag och Träskallen föll pladask. Domaren bröt matchen, som var fair.
Det var även segraren. Men inte förloraren.
– Efter att Neta, vår sjuksköterska här på udden, plåstrat om mig gick jag tillbaka och sågade helt enkelt av Plankan som alltså inte längre är.

Hon: Kan han inte bara ligga på soffan och ta det lugnt…