Söndagspredikan: Det är alltid för sent att ge upp

Den nya människan.

Han: Vaknade först 08:45. Huvudvärk. Hon har redan badat.
– Du borde också ta ett dopp.
Man blir som en ny människa.
Kvittrar hon och sveper in sig i ett badlakan.

Möjligen beror det på det goda röda vinet vi drack igår. Förvånansvärt gott med tanke på att det producerats tvärsöver sundet. Under Ölands Sol heter underverket. Enligt reklamen baserat på Leon millot och Rondo. ”Kryddig, något utvecklad doft med fatkaraktär, inslag av blåbär, kryddnejlika, skogshallon, örter och ceder.”
På ren svenska:
– Svenskt rödtjut som smakar som bästa Rhonevinet!
Men som tyvärr också ger samma tryck över pannbenet som fina franska rödviner tenderar att göra dagen efter.

Svenskt rödtjut.


Mer om vinet en annan gång, denna söndagspredikan handlar om något mer existentiellt.
Ty vi är på det humöret.
– Det är aldrig för sent att ge upp, säger kulturredaktionens käckaste hen på en radiokanal.
Det låter som en modernitet och alla fnittrar i den homogent exkluderande värdegemenskap som är den svenska kulturjournalistikens minsta gemensamma nämnare.
Jag hummar, gubbsurt.
– Struntprat!
I verkligheten är det är alltid för sent att ge upp!
Jag tänker på musen i tunnan.
Igår låg det nämligen en död mus i regntunnan vid sjöboden.
– Hur tänkte den?
Kämpade den för att försöka ta sig upp längs tunnans hala väggar?
– Eller gav den bara upp?

Som i alla söndagspredikningar går jag till Boken för att söka svar. På Östgötagatan, i backen ner från Mosebacke mot Folkungagatan, ligger ett antikvariat som heter Hundörat. Strax innan vi övergav Stockholm för udden lämnade jag butiken med åtta gamla böcker i en påse vars innehåll kostat mig 200 kronor. Däribland Stig Claessons Den extra milen (Månpocket, 1995).
Romanen består av en lång dialog mellan författarjaget och den lika desillusionerade konstnären Nelson-Lööv om konstens villkor i en tid när löv- och grusinstallationen har ersatt tavlan på galleriväggen.

Dödens tunna.

Som vanligt låter det som om Slas diskuterar livet med Slas, som även han låter som Slas brukar låta när han är på det humöret. Inledningen lyder: ”En vetenskapsman frågade mig i ett sammanhang jag nu glömt vilka jag trodde skulle överleva längst om man kastade några vita laboratoriemöss och några vanliga kloakråttor i en tunna vatten med så hala kanter att de inte kunde ta sig upp. Spontant svarade jag att jag nog trodde att de kloka, starka och sega kloakråttorna skulle ge upp sist.”
Men författarjaget har fel:
– Kloakråttorna, sa vetenskapsmannen, insåg genast att de befann sig i en situation där de inte kunde överleva och dränkte sig själva för att inte dra ut på lidandet. Laboratoriemössen däremot kämpade och höll ut mycket längre då de sedan generationer var vana vid att utsättas för alla möjliga farliga prov, men att det alltid i sista stund kom dem en hjälpande mänsklig hand till mötes.

”Satt jag således en morgon i mitt arbetsrum och funderade på vad lärdom man kan dra av detta,” skriver Claesson. Den frågan ställer jag mig också när jag nu på morgonen med en spade plockar upp den döda musen ur regntunnan vid sjöboden.
Kanske borde jag också gå och bada.
Bli en ny människa.

Satt fint i dag, så här dagen efter…

Hon: ”den nya människan” behöver nog snart ett dopp till, känner mig just nu som en avdankad sådan med ett hål i magen, utsvulten… hittade en julmust med enbärsmak, satt fint medan Peppe fixar lunch på gårdagens rester. Jag fortsätter läsa Normala människor under tiden. Äntligen lyckats slappna av och få ro att komma in ordentligt i boken. Behövdes ett Öländskt vin för det tydligen, och lite kometspaning vid halv ett snåret i natt. Tror vi såg den, men den var jäkligt snabb!

Här kan man läsa mer om vinet

Han, igen: Hmmm… jag är inte klar än. En bra självhjälpsbok (uttalas: själv-stjälps-bok) när jag är bakis är Douglas R. Hofstadters Gödel, Escher, Bach – ett Evigt Gyllene Band, utgiven av Brombergs förlag år 1985.
Dessbättre är jag mycket sällan bakis.För att säga som det är: Boken är min Katekes, min Tanach, min Koran. Svårläst som Fifty Shades of Grey, men ännu mer volumös (800 sidor) men dessbättre illustrerad med Eichers linoliumsnitt.
Jag behöll den i en av mina mindre heroiska skilsmässor. Möjligen som straff, ty boken är närmast oläslig.



Åtminstone för den som anser att om man börjar läsa en bok så måste man läsa den från början till slut (så tänker hon). I lösvikt är verket däremot lika inspirerande som Jan Stenbecks bakisrecept: ett (eller flera) glas champagne och en ljummen fyra Gammaldansk. Redan efter en halv timme i Hofstadters universum inser jag hur pinsamt gammaldags det där uttrycket är:
Det är aldrig för sent att ge upp.
I själva verket är det kvintisensen av en tusenårig felsyn. Ett fördomsfullt axiom som gjort att förlorare i alla krig förlorat mycket mer än de hade behövt göra – om de förstått att ge upp innan de förlorat.

Dagens självstjälpsbok.

Tanken slår mig redan på sidan 41 i Hofstadters lunta. Under rubriken ”Att gå ut ur systemet” redogör Hofstadter för en av dessa schacktur- neringar, där människan möter tekniken och där datorn allt oftare slår den mänskliga hjärnan. Just denna tävling är intressantare än så i Hofstadter ögon. Det datorsystem som var sämst i turneringen framstod nämligen som den smar- taste spelaren.
– Varför då?

Svar: För att detta datorprogram äger en för mänskliga hjärnor ovanlig insikt. Datorn räknar snabbare än alla andra ut när den hamnat i en hopplös ställning.
Det som väcker beundran hos riktigt begåvade schackspelare är detta: Istället för att fortsätta slakten på bönder och springare och kanske till och med den vackra svarta drottningen, kastar datorn omgående in handduken och ger upp.
– Och detta långt innan den mänskliga motståndaren upptäckt att det bara är en tidsfråga innan hen kommer att vinna.
Datorn förlorade alla sina spel, men framstod ändå som turneringens stora vinnare.
Sensmoral?
– Det är alltid för sent att ge upp.

Å andra sidan: Nu mår jag genast bättre. Dessutom tänker jag en stund på att när jag lärde känna Jan Stenbeck ägde han Brombergs förlag.
Brombergs ingick vid den tiden i en division inom Stenbecks mediebolag MTG, som jag råkat bli chef för. Detta som ett resultat av en av många drag huvudägaren överraskade med- och motspelare med.
Han gillade att utmana spelet, inklusive sitt eget.

Publicerat av

En reaktion till “Söndagspredikan: Det är alltid för sent att ge upp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s