lördag: Han går på möte och hon förbereder en egen förening

Nu klart! Det blev ett garanterat coronasäkrat möte där det fattades kloka beslut.

Han: Idag har vi årsmöte i Stugföreningen. Det är intressant med föreningar. De flesta dagar tänker man inte på dem, men vissa dagar är man stolt över att vara medlem.
Jag är lite nervös inför årsmöten. Det beror på att jag är rädd att jag ska åta mig uppdrag som jag ångrar.
– Det kallas guldfiskentusiasm.
Du fattar: den fjantig fisken simmar runt i sin lilla skål och viftar på svansen. Det beror på att den saknar minne och därför varje varv tänker: ”Oj, vad kul! Här har jag inte varit förut…”
Det har jag.

Jag har varit medlem i många föreningar, alltför många. Nu har medlemskorten reducerats. Vid sidan av stugföreningen, vars sekreterare jag är (ingen annan vill ha jobbet). I övrigt kan jag bara komma ihåg fyra, möjligen fem. Jag är passiv medlem i Stockholms Publicistklubb (PK). Mer eller mindre passiv även i PK som i det fallet står för Promenad-Klubben och består av ett 60-tal bekantas bekanta som promenerar runt i Stockholm med omnjed. Initiativtagare är Pelle Sturén, vän och till vardags delägare i bl a Sturehof, min favoritkrog. Där har jag för övrigt ett slags medlemskort för lång och trogen tjänst som gäst.

Den fjärde, eller femte, föreningen är Djurgården IF. Jag växte upp på ett kraftverksbygge i norra Jämtland, Blåsjöfallet. Trots det har jag varit djurgårdare när jag var sju år, när Sven Tumba, Rolle Stoltz, Knivsta Sandberg och Lasse Björn rullade både boll och puck och DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan.

Mina pojkar, som håller på andra fotbollslag, hävdar att jag är typisk medgångssupporter. Den mesta tiden fungerar jag som en sovande cell. Stämmer nog. På en av mina många födelsedagar, denna firades i Rom där jag bland annat fick en italiensk halsduk i siden. Den är grön och vit och snygg. Och halsduken visade sig fylla en dubbel funktion när du kom hem till ett kyligt Stockholm. Vid den tiden bodde jag på Södermalm som är en egen världsdel, men framför allt Bajenland.
– Särskilt i derbytider, där en grönvit halsduk visar sig fungera som ett skyddspass för en utböling med ett blårandigt hjärta.

Groucho Marx hävdade att han vägrade vara medlem i föreningar som ville ha som medlem.  Det finns en förening jag skulle ha velat bli medlem i.
– They never come back, sa man förr om boxare som fallit tungt. Det var en sanning som blev en lögn när Floyd knockade Ingo i returmatchen år 1960.
– De kommer alltid tillbaka. Det vet Lennart Hoa-Hoa Dahlgren när han bjuder in till Punchpralinernas årliga julmiddag till Lokes bar på Bondegatanpå Söder i Stockholm. Sällan har så stora grabbar samlats kring så stora fat och sejdlar.
Inbjuden att gå en rond mot julens frestelser fick även en lätt spolformad redaktör i tungviktsklassen (81,01–91,00 kg). Det hände för några år sedan.
Mätt blev jag.
– Roligt hade jag.
Stolt är jag fortfarande över att få sitta där mitt i svensk boxningshistoria.

En del av detta stycke historia: Föreningen Punchpralinerna grundades av tecknaren och journalisten Börje Dorch. Dorch var även amatörboxare med landslagsmeriter. Han startade Svenska Boxningsförbundets tidning ”Boxning” och det är Dorch som designat Bajens klubbmärke.
Dorch borde även vara inskriven i reklambranschens parnass, detta för att han såg till att fotbollslegenden Nacka Skoglund fick ordning på sina reklamuppdrag efter karriären i Italien.

Enligt legenden föddes föreningen Punchpralinerna när Börje Dorch fick i uppdrag av polarna att hitta på en present till sångaren och amatörboxaren Jan Sparring. Det blev en förgylld handske med texten Punch (slag) – med hälsning från ”Punchpralinerna”.
Resten är historia.
Södermalmshistoria, arbetarklasshistoria: ”Föreningens syfte är att på olika sätt stödja svensk boxning. Verka för sportens anseende, göra PR och liknande samt verka för god kamrat- och idrottsanda. Samt att om boxare i samband med EM, VM och OS ej blir uttagna på grund av ekonomiska skäl, skall Punchpralinerna om möjlighet finns, ställa upp med ekonomisk hjälp så att boxaren kan deltaga. Detta finns nedtecknat i Stadgarna som är aktuella också idag.”

Låter som en text av Stig Claesson (Slas), eller hur? Även han en duktig amatörboxare, medlem i Hammarby Boxningsklubb. Klubben ligger fortfarande runt hörnet från där jag haft privilegiet att bo några år.
Jag tittade in där en gång för att se och lära.
– Vad jag såg?
Om jag säger så här: Eftersom allt hänger ihop i den här bloggen var det ingen slump att jag samma vecka fick Slas roman Vad man ser och hedrar i födelsedagspresent av min äldste kompis CA Carlson – nyss fyllda 90,Söderkis förstås, före detta amatörboxare och skolkamrat med Slas.

Boken skrevs år 1998, men Slas iakttagelse känns mer än dagsaktuell. Särskilt efter att ha tittat ut i samhällsdebatten och in på Kocksgatan 24, som på Södermål naturligtvis kallas ”Dubbeltolvan”.
Stig Claesson skriver: Det kan kanske tyckas en smula märkligt att tala om nyårslöften en tidig majdag. Men om tio dagar är det muslimernas nyårsafton. Jag är lika mycket muslim som jag är protestant. Jag tror jag är lite jude också och att jag har finskt blod.
Det skulle ge mig som muslim en ledig fredag, som jude en ledig lördag, som protestant en ledig söndag, och sen som bakfull finne en ledig måndag, en så kallad blå måndag.
Svenskarna har blivit rädda för muslimer.När det blev aktuellt att bygga en moské på Södermalm fick jag besök av en boxare vars namn jag inte avslöjar. Han talade på fullt allvar om för mig att vi måste sätta stopp för moskébygget eftersom muslimer sysslade med ritualmord och andra hemskheter.
När jag sa att han ta mig fan inte var klok förstod han mig inte.Nisse Ramm och även Harry Persson hade nog accepterat vilken religion som helst hos sina motståndare bara de fick slå ut honom med en knock så att han på klassiskt vis föll framlänges och blev liggande till tio. De flesta boxarämnen som tränar i våra boxningsklubbar är invandrade muslimer.

Skrev Slas. Och så är det fortfarande och kanske bör det politiska etablissemanget besöka Dubbeltolvan innan de öser fler miljarder på verkningslösa integrationsprojekt?
– Men vad vet jag om integration?
Jag är en vit, heterosexuell, spolformad man som fick hänga med de stora grabbarna på deras julfest. På Punchpralinernas julfest samlas alla gamla boxare (utom Hoa-Hoa som är tyngdlyftare men Punchpralinernas ordförande).
Kvällen slutar med ett bejublat lotteri på inlämnade bidrag. Några kompisar till en punchig typ hade skänkt en oläst roman som heter Hur en man övervinner sin rädsla för hajar. Lite genant, men jag fick i alla fall skaka hand med boxningslegenden Willy Bomben Karlsson. Han däremot såg så här lite imponerad ut när han vann denna min konstiga roman (bilden).
– Dessbättre vann Willy även fajten om kvällens stora fruktkorg.

Och nej, något medlemskort i Punchpralinerna blev det inte för denne spolformade wannabee. Aprop det kom jag på en förening till! Som jag vill var medlem i.
Den Svenska Korvakademin är fint sällskap med uppenbart syfte som jag arbetat länge som jag länge försökt kvala in i – därav lagret av Bullens Korv här på udden.
Men den som väntar på nåt gott, osv. År 2012 kom jag dock ett viktigt steg närmare den högsta kretsen. Jag upptogs då i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner”.

Men nu gäller det alltså Stugföreningens årsmöte. Måste förbereda mig. Eller som de stora föreningsledarna runt om världen tänker, men inte säger, nu för tiden:
– Klart jag måste springa efter folket, jag är ju för fan deras ledare.

Hon: och medan han är på styrelsemöte förbereder jag kvällens drinktilltugg, de nyttiga alltså, blir givetvis chips och nötter också. Och förstås ett par onyttiga dippsåser, fast de flesta ingredienserna kommer i alla fall från trädgården. Förutom fetan och gräddfilen då.