måndag: Uppsajsar det inre livet

Konstiga fåglar dras till udden.

Han: Får ett mejl från Anders O, en gammal kompis i mediebranschen. Vi har utbytt positionsbestämningar och hans slutsats: ”Tycks som vi båda downsajsar det hektiska livet för uppsajsa det inre livet. Typ.
Precis så.
– Downsajsar och uppsajsar.
De kom, underhöll och bloggade. Efter att Ugglorna flugit in över udden och nu lämnar redet får jag tillfälle att återgå till mitt inre liv. Har hämtat boklådor från lagerlokalen på gamla Torsmaskiner (bakom Freds & Tobbes lunchbar) i Torsås för att fylla på mina nybyggda bokhyllor. I flyttlåda 7 greppar jag Jan Schermans självbiografi ”Räkna med känslorna – tankar från en murvel som blev börs-vd” (Norstedts, 2014).

Känslan är nog att jag inte har läst boken från pärm till pärm. Janne får skylla sig själv. På releasepartyt på Norstedts mötte jag Daniel Sachs, vd på Proventus som 2005 blev ny ordförande på TV4 och därmed Jan Schermans chef.
– Skitbok, sa Daniel. Det finns inget personregister så man kan inte se om man är med.
På goda grunder anade Daniel att han skulle få sina fiskar varma och ville läsa skiten först. Men Janne hävdade att han medvetet skippat personregistret ”för att tvinga alla att läsa hela boken”.
Det funkar naturligtvis inte så.
Mediemänniskor vill läsa om sig själva och det tog jag fasta på när jag ett decennium senare fick för mig att skriva en motsvarande självbiografi.
– Den inleds med ett 23 sidor långt register över alla omnämna. Fel! I den 4:e upplagan, som kom för några månader sedan, upptar personregistret 26 sidor i början av luntan.

Oeniga har vi varit. Överens desto oftare. Särskilt om livets väsentligheter.
– Jag vill inte bli ihågkommen som vd när jag dör. Nu vill jag skriva och måla, sa Janne när han ringde och berättade att han sagt upp sig som VD på TV4.
– Välkommen över till de fria agenternas rövarband!
Säger jag. Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men en dag sittar han i min ateljé, dressed for success i lila kavaj och Slas keps. Uppfylld av guldfiskentusiasm börjar han måla på en duk, en intressant bild han burit inom sig sedan han var pojke i Linköping.

Penseln följer kanske inte riktigt minnets konturer, men det gör inget.
– Det är alltid svårt att börja, säger jag uppmuntrande. Att måla är som att skriva och jag kunde ha citerat Sven Lindqvist: “Du måste helt enkelt stå ut med att du är så dålig som du är. För bara om du vågar vara dålig idag så blir det en text. Och om det bara finns en text kan det bli bättre i morgon. Och ännu bättre i övermorgon. Och – gudomlig på fredag … Det behöver inte bli bra. Nästa dag blir det lite mer och lite bättre. Låt det därför bli dåligt. Det ska bli dåligt! Det är bara genom att våga vara så dålig som du verkligen är, som du kan bli bra igen.” (Sanningskonst, Bonniers, 2018).

Sedan intar vi Schermans utsökta calvados, medhavda spanska jamón och tyska korvar. Janne är medlem i Korvakademin, så det var inga vanliga korvar. För egen del har jag upptagits i K.O.R.V – Korvakademiens oförtrutet runda vänner – akademins stödföreningen för wannabees.
Sju år senare hänger Jannes duk fortfarande kvar i min ateljé på Hornsgatspuckeln vid Slussen. Det är inget problem. Jag vet att Scherman alltid är på väg hit. Han har bara än en gång stannat till på vägen med nåt mediejobb som han inte kunnat motstå.

Han har slutat förr. Och börjat. Inte för inte fick han vid ett av sina avhopp från mediebranschen en avskedspresent från vd-kollegorna Hans- Holger Albrecht och Manfred Aronsson på MTG:
– En enkel biljett till Hotel California i San Francisco.
Den som känner sin Eaglesamling minns den bärande slingan: You can check out any time you like, but you can never leave.
Vilket ger mig möjlighet att berätta hur vi träffades. Den historien börjar i februari år 1993. Världen står som vanligt i brand, Sverige inleder förhandlingar om medlemskap i EU och kvällspressen toppar dagens utgåva med krigsrubriken ”Känd sosse slog ner TV-man”.

Sossekändisen var Klas Eklund, tidigare rådgivare åt Olof Palme och en i kretsen kring finansminister Kjell-Olof Feldt.
– Kort sagt: en tiotaggare.
Under en intervju blev Klas förbannad på Kalla faktas redaktör Jan Scherman och knuffade till honom. Jag har glömt vad bråket gällde, men Janne polisanmälde Eklund och det hade jag synpunkter på. I en ledare skrev jag: Visserligen behöver Scherman all reklam han kan få för sitt ’Kalla fakta’, men fjantigare affär var det länge sedan massmedia broderade ut. Möjligen kan vi acceptera att en småvuxen journalist överreagerar när han inser att hans ord faktiskt betyder någonting för berörda människor – det är ju inte alltid vi journalister inser att våra offer blir sårade, ledsna, förbannade.”

TV4:s ledning hävdade att bråket visar att ”vi håller på att glida in i hotfull framtid” där journalisternas arbetsvillkor hotas.
Jag har en avvikande uppfattning: Herregud vilket snömos! Att ropa på polis för den här struntsaken är i bästa fall bara skvallrigt, i säm- sta fall ett simpelt försök att öka intresset för ett program som ständigt slåss mot låga tittarsiffror. Oavsett svaret ligger vår sympati efter ’misshandeln’ odelat hos Eklund. Och det var väl inte meningen?
Opinionen var däremot delad. Janne fick stöd av journalistskrået. Pelle Wendel på Expressen gav Klas Eklund ett ”Rör inte min kompis!”-märke.

Andra såg i Klas Eklund en ställföreträdare som satte de jävla murvlarna på plats. Lustigkurrarna ville kampanja för att ‘Lillen’ Eklund skulle utses till Pressombudsman – smeknamnet lånat av den svenske tungviktsboxaren Anders ’Lillen’ Eklund.
Jag kände inte Jan Scherman vid den här tiden, vilket förklarar att jag var så tuff bakom tangentbordet. Thomas Kanger, då reporter på Kalla fakta, var däremot kompis med oss båda.
– Den där Engberg, han är väl inte så jävla lång heller, sa Scherman som nu var arg även på mig. Thomas, som är en bra kompis (och ganska lång) insåg att han måste ordna en försoningslunch.

Tyvärr dök medlaren inte upp på restaurang Grodan. Det gjorde däremot en surmulen Jan Scherman (den mannen kan se sur ut!). Han spände ögonen i mig redan vid dörren, närmade sig mitt bord med uppdragna axlar, sträckte fram kardan och sa:
– En och sjuttiotre.
– En och sjuttiofem, svarade jag och tog näven.
– Jävlar, sa Scherman och på den vägen är det.
Som sagt: Inte för inte heter boken jag håller i handen ”Räkna med känslorna”.

Publicerat av

En reaktion till “måndag: Uppsajsar det inre livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s