Tisdag: Varför en man får lust att måla en dag som denna

Han: ”Visst har jag under de sista femtio åren känt det nödvändigt att måla; annars hade jag inte gjort det. Jag har funderat över och försökt förstå drivkrafterna bakom mitt målande. Även om jag inte kommit till klarhet, så har jag förstått en sak – tavlor ljuger inte.”
Det skriver Ralph Ingvar Rilton i sin bok med samma namn: Tavlor ljuger inte (Carlssons förlag, 1990).
– Frågan är vad det är tavlor inte ljuger om.

På förekommen anledning har jag anledning att fundera över det. Men först om Riltons bok. Det är en historia i sig. Kanske ett vårtecken. När kvinnan i mitt liv tog sin vanliga skogspromenad satt jag i kvar i solen vid sjöboden med årets första glas rosévin och boken jag beställt från ett antikvariat på nätet.
– Ett steg framåt, två steg tillbaka.
Boken har jag nämligen läst. Många gånger. Jag fick den av författaren för 40 år sedan. Redan då hade Ralph fyllt 83 och en belevad gammelmansröst i telefonen undrade om redaktören kunde ha vänligheten att göra ett hembesök för att prata om konst, på Sibyllegatan om jag inte minns fel.
– Så blev det.

Ibland träffar man människor som man känner ett ovillkorligt behov av att fortsätta prata med och vårt samtal pågick i ett antal år.
Det fanns en anledning: Ralph I. Rilton är den ende amatörmålare jag haft förmånen att känna som skänkt sitt konstnärliga livsverk till Kungliga Operan i Stockholm och även efter dennes död 2006 återvände jag ofta till hans lärobok om varför somliga av oss målar.

Problemet: För ett antal år sedan gav jag bort ”Tavlor ljuger inte” till en kompis som heter Jan Scherman. En murvel som då hade hoppat av jobbet som vd på TV4 och som i den berusande känsla av frihet som uppstår när en man plötsligt svävar fritt ville börja måla.
Alltså fick Janne boken.

Det har jag aldrig ångrat. Däremot har jag saknat Riltons bok. Alltså bestämde jag mig för att härom dan beställa en ny på Bokbussens antikvariat. Och nu sitter jag här i solen med årets första glas rosévin och läser på sidan 173 den bästa förklaringen till varför jag efter femtio års kluddande, undrat varför jag fått henne att köpa ett torp i Gökalund (tack Bomme för stödet!) med den skruvande motiveringen att jag behöver en lokal för att börja måla igen: ”Detta något måste vara mitt behov att gestalta det frånvarande eller i vart fall bristfälligt närvarande”.

Vad det i mitt fall betyder är jag fortfarande inte helt klar över. Men som den finske konstnären Henrik Tikkanen, vars fru Märta blev världsberömd på att beskriva deras äktenskap (Århundradets kärlekssaga), ger mig ännu ett orakelsvar att fundera över:
– Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper.

Kanske är det senare som förklarar varför internet just nu flödar över av bilder till stöd för Ukraina: