Söndag: nu blir det stressigt… men döden är en lång efterfest

(Uppdaterat 18:46)

Hon: allt är ju lite försenat på grund av en skitkall och blåsig vår, så när det nu verkar som om det äntligen vänder blev det helt plötsligt väldans bråttom med allt! Men vad börjar man med… bara det tog alldeles för lång tid att fundera ut. Har ingen tid till planering, det borde jag ha tänkt ut tidigare, men inspirationen har saknats. Men nu är jag i alla fall igång:

En del av mina lökar utplanterade. Intill vitlöken.

Började med löken, lyckades faktiskt få upp en del från frön i år. Förra året gick det dåligt, tänkte ge upp, men skam den som ger sig. Sättlök är ju ett alternativ, men det känns liksom inte lika kul. Kan jag ju lika väl köpa stora färdiga.

Och så majsen…

Första året med majs. Har gått ungefär som med löken förra året… men de som verkar leva åkte ut. Tänker direktså några också, kanske lättare. Får se om dessa överlever. Hoppas!

Grönkålen trivs i alla fall!

Grönkålen jag satte ut lite för tidigt, och som var en ren chansning, frodas under fiberduken. Det börjar bli trångt, måste fixa bättre och högre ställning för den. Testar med några utan duk också, men då kan kålflugan slå till förstås. Men kålplantor har jag gott om.

Och så är första tomaten ute på friland också.

Kunde inte låta bli, en tomat åkte ut. Mest för att den nästa hade gått av eftersom den var så gänglig. Nu är den uppbunden och fått skydd för vind och sol av en tjock vindduk. Hoppas hoppas den klarar sig. Den har många blommor. Lätt att förivra sig när våren helt plötsligt kom på riktigt! Men vad man har längtat!!!

Mor Henny med barnbarn och man i första äktenskapet (de var gifta hela livet ut).

Han: Talar med min syster Kajsa. Hon hade varit på vår familjegrav med nya blommor. Idag skulle mamma Henny ha fyllt 103 år. Det gör hon inte. Det gör inget, jag blir glad vid tanken på att hon levt.
– In i det sista.
Om det har jag berättat: ”Mamma skulle ha trivts. Möjligen skulle hon undra varför alla som samlats i Bollnäs kyrka, ser så sorgsna ut när de tittar åt hennes håll. Efteråt, vid kaffet på församlingsgården, skulle hon ha glömt det. Upplivad skulle hon även ha blivit av ‘efterfesten’ – familjemiddagen på Scandic hotel.
– Ska vi gå hem redan?”

Det är så jag minns henne: Guldfiskentusiasmen.
– Per-Erik, säg aldrig ”varför då?”. Säg, varför inte så får du roligare.
Hon kallade mig Per-Erik när hon ville säga något viktigt. Så varför skulle hon inte ha trivts på sin egen begravning? Tänker jag eftersom jag just nu läser Borges. Den nyöversatta tredje samlingsvolymen (1971-1986) i vilken han bland annat skriver om Swedenborg – denne inflytelserike tänkare som är världsberömd i hela världen utom hemma i Sverige.

Det jag fastnar för denna mammas födelsedag är Swedenborgs syn på livet efter detta. Bland annat detta att vår fria vilja inte upphör efter döden, vilket den kristna läran predikar. Enligt Bibeln är du fri att leva som du vill när du lever – men sen hamnar du antingen i himlen eller helvetet.
Hos Swedenborg faller ingen sån dom. ”Han berättar att när en människa dör märker hon det inte eftersom allt som omger henne förblir oförändrat,” skriver Borges. ”Hon befinner sig hemma hos sig själv, vänner hälsar på, hon går omkring på gatorna utan att veta att hon är död, men till slut börjar hon ana något”.
– Så varför skulle mamma inte ha varit med på efterfesten?

Honom tror jag gärna på just idag.

Det tror jag gärna på. Liksom på Swedenborgs tes att livet är mycket livligare på andra sidan. Färgerna är starkare och mamma tyckte om glada färger.
För egen del har jag alltid tyckt att livet i himlen ter sig tämligen enahanda, men enligt Swedenborg är livet mycket sinnligare både i himlen och helvetet. Och man behöver inte ens be, ty Gud tycker inte om inställsamma människor.

Och bäst av allt: Gud dömer ingen till helvetet. Istället får vi själva välja var vi vill bo. Den fria viljan – som den ortodoxa läran upphäver efter döden – finns kvar.
Under någon slags transit kan den döde fundera på vad hon nu vill göra och inte minst var.
– Inte minst kan hon diskutera detta så att säga livsavgörande val med både änglar och onda andar. Hur lång denna transit pågår är oklart. ”Uppehållet där kan vara en vecka, en månad, flera, vi vet inte hur länge”, skriver Borges. Med andra ord övergår begravningskaffet i en efterfest som utan att mamma märker det övergår i efterfesternas efterfest tills även en dam med guldfiskentusiasm blir trött i huvudet och tar en tupplur för att sedan bestämma sig för hur hon vill leva i evigheten.
– Du har rätt, mamma: Varför inte?
Känns skönt att veta, så här på din födelsedag.

Publicerat av

En reaktion till “Söndag: nu blir det stressigt… men döden är en lång efterfest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s