Söndag: Om betydelsen av att ha ett hundnamn

Han: Vi har fått nya barnbarn, vilket o-vaneläsare av denna blogg förstått. Essa, Iggy och Alice heter de senaste tillskotten i flocken.
Liksom Skrot, som dock är en hund.
– Fina namn tycker jag.

Och om jag inte hade tyckt att det fina namn skulle jag förstås inte ha sagt det. ”Jag förbannade min talförmåga” skriver författaren Fredrik Sjöberg i Fokus. ”Döv eller blind vill jag inte bli, men stum kan jag tänka mig att vara”.
I en bar dras Sjöberg in i en diskussion om vad barkillens nyfödda son bör heta. Namn passerar och en annan gäst föreslår att grabben ska heta Enzo kan Fredrik inte hålla tyst längre: ”Så jag sa att Enzo låter som ett finskt skogsbolag” och önskar i samma stund att han varit stum. ”Då är Danko bättre, tillade jag, mest för att slippa förklara, vilket gladde åtminstone barmannen som ställde fram en öl till utan att ens fråga.”

I hela mitt liv har haft anledning att grubbla över namn. Mitt eget. Redan som 2-åring lär jag ha protesterat mot mina föräldrars dåliga smak. Detta genom att ersätta Per-Erik Arvid med det korta Peppe. Min mor, som var en snäll mamma, hävdade att det berodde på att jag inte kunde uttala flerstaviga ord (grammatik var inte hennes styrka).
För egen del insåg jag ganska snart att jag valt ett namn som passade bra vid apport, vilket förklarade varför jag aldrig önskat mig en hund.
Mor däremot använde konstigt nog alltid mina dopnamn när hon på skarpen ville ha min fulla uppmärksamhet.
– Per-Erik säger inte nej, säg ’varför inte?’ så får du roligare.

Med den imposante Beppe Wolgers i tv-rutan blev det enklare. Och svårare.
– Ungefär så men med P.
Riktigt svårt blev det när Jarefors och jag åkte på språkkurs med min pappa och jag på en rockklubb blev förälskad i den vackraste flicka jag sett. Hon satt med sina kompisarvid ett bord tvärs över lokalen, våra ögon möttes och efter tre kvällar i den stillbilden tröttnade hon på min passivitet och kom över och satte sig bredvid mig.
– Hallo, I’m Francoise from Paris, sa hon med den vackraste engelska brytning jag hört och tog min hand.

Jo, Francoise from Paris såg ut som dito Hardy.

Det var som en film (det finns en anledning varför jag blir tårögd när vi tittar på Emely in Paris på Netflix).
– Hi Francoise, I’m Tom from Sweden.
Hör jag mig själv svara.Lite stammande. Detta efter att under tre mikrosekunder genomfört en desperat inre omröstning som enhälligt slutade med att alla min jag konstaterade att du kan ju säga att du heter det du heter (eller inte heter enligt dina föräldrar!) och som under alla förhållande inte alls som låter som namnet på den manliga huvudrollen i den romantiska filmen om Francoise from Paris.

Den romantiska ungdomsfilmen Tom meets Francoise spelades under tre lyckliga dagar och kvällar innan språkkursen tog slut och kärleksparet tvingades resa åt var sitt håll.
Jag vet att du undrar hur det gick.
Uppföljaren till filmen fick ett sorgligt slut: När jag fick det andra kärleksbrevet från min underbara Francoise (Rue Docteur 37, Paris) undrade mina kompisar vem tusan är Tom (Sviten, Strömsund, Suède).
Efter att mina omtänksamma vänner under brett flabbande läst brevet högt sprack bubblan.
– Den vackraste flicka jag sett (fram till dess) tänkte nämligen komma och hälsa på och ville nu veta var i Suède hennes Tom bodde.
La Fin.

Nåja. Sen kom en period när Peppe Eng spökade i mitt liv. Men det var bara roligt. Fredrik Sjöberg påminner sig den finske aristokraten Torsten Wasastjernas bok ”Om namnets invärkan på personligheten” (1899). Wasastjerna ansåg att ingenting kan som namnet påverka en människas väg i livet.
– Rätt namn, hälften vunnet; ungefär så lyder hans grundtes.
Gustaf, Lars och Harry är alltid bra, liksom Julia och Victoria, medan de som döper sina söner till Erik gör ett oförlåtligt misstag, konstaterar Sjöberg (i vår klan har många döpt sin barn till Erik; me too).
– Kungalängden från Erik den helige till Erik XIV redovisas och befinns i fallande skala bestå av religiösa veklingar och sinnessjuka vrak. ”Af de åtta Erikar, som föregingo Erik den helige, tillhöra de flesta sagan och många af dem dela troligen med hvarandra den oskattbara förtjänsten att als icke hafva existerat.”
Torborg är inte heller bra, enligt Wasastjerna för en flicka med det namnet skulle troligen ”ikläda sig byxor och taga pris i brottning och velocipedtäflingar”.

Erik XIV var inget bra föredöme.

Hade Adam ens tagit emot äpplet om Eva hetat Barbara, frågar sig Fredrik Sjöberg som för övrigt är skeptisk till subkulturer (typ Wallenbergare och Lewenhauptare) där man tilltalar varandra Dodde, Pirre, Noppe och liknande.
Vad han tycker om Peppe framgår inte.
– Men jag utgår från inget av våra kommande barnbarn kommer få ett hundnamn.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s