lördag: Det blåser på udden

• 

• 

• 

Han: Skulle ha blivit en aktiv lördag. Skulle ha byggt en veranda. Hämtade 168 längdmeter trall hos Lindbergs, men vinden la sordin på arbetet.
Fick bli en trevlig stund i växthuset med trädgårdsmästarinnan och gjorde en väderleksrapport baserad på svärfars väl bevarade Ventimeter. Det blåser kuling från nordost. Skitvind, för det betyder att vi får äta middag (med coronaavstånd) inne när Björn och Hanna kommer. De är här om 38 minuter enligt deras GPS.
– Hörs.

Han, igen: Ungdomarna kom, sågs, åt Kerstins goda vegetariska risotto och Tomat-Hasses sparris och så här lämnade vi dem i Chateau Margareta.
– Sov gott.
Men tillbaka till väderleksrapporten och den så kallade Ventimetern. Jag träffade aldrig Bertil Pettersson. Han hade gett sig av på den eviga seglatsen långt innan jag skrev in mig i historien här på udden. Men min framlidne svärfar är fortfarande närvarande. Den svartvita segelskissen över af Chapman, skolfartyget på vilken han var skeppsgosse och valdes till bästa kompis ombord. Det 250 meter långa nätet i lådan under taket i sjöboden.

I bokhyllan Bertils kompletta samling av Longitude, tidskrift från de sju haven och oumbärliga skrifter som ”1972 års Internationella Sjövägsregler till förhindrande av kollisioner till Sjöss” och Båtägarskolans ”Navigation 1” av Ramberg-Sjövall.
På en krok den blå badrocken som manar till mandomsprov i det kalla havet så här på våren och i en låda i ateljén förvarar jag hans mest förunderliga tingest:
– En vindmätare i originalförpackning och medföljande instruktion.

Första gången jag öppnade asken framstod föremålet som någonting märkvärdigt, inte i sig utan på grund av den rymd som fanns omkring den. ”Ett tomrum som inte var fyllt av ord” för att tala med Italo Calvino och det tog ett tag att förstå hur ventimetern funkar. Sedan har det blivit en vana att hålla upp det smala glasröret mot vinden.
– Som mest har jag mätt 24,5 sekundmeter på den yttersta stenen på udden. Eller snarare 10 Beaufort, ty Bertils ventimeter är baserad på Beaufortskalan. Detta efter Sir Francis Beaufort som utvecklade en vindskala för brittiska örlogsfartyg på 1800-talet och som jag tidigare skrivit om.

Skalan finns vetenskapligt beskriven av Nils Holmqvist i  Himlen är vackrast med lagom mycket moln, men mer känslosamt av författarsignaturen Victor Storm som i en roman i början av seklet skrev om en man som flyter omkring i ett hav och tänker på kvinnan han lämnat i ett land långt borta. Han beskriver Beauforts skala så här:

Stiltje (Beaufort 0): Jag flyter högt på spegelblank sjö.
– Röken från din cigarett stiger rakt upp.

Nästan stiltje (Beaufort 1): Små fiskfjällsliknande krusningar bildas på havet, men ännu inget skum.
– Någon andas mot din nakna hud.

Lätt bris (Beaufort 2): Korta utpräglade småvågor som inte bryts. Du flyter fortfa- rande högt.
– Små löv sätts i rörelse. Vimplar och vida klänningar lyfter.

God bris (Beaufort 3): Vågkammarna börjar brytas omkring mig. Glasaktigt skum. Någon enstaka vit skumkam döljer mina fötter.
– Blad och tunna grenar i oavbruten rörelse. Gång på gång stryker du hårslingan ur ansiktet. Du är glad att du tog den tjocka tröjan.

Frisk bris (Beaufort 4): Vågorna har blivit påtagligt längre. Jag ser vita skumkammar komma närmare. Ett kortvarigt brus över vattenytan.
– Du vill gå inomhus. Mindre lövträd börjar svaja utanför fönstret. Den röda filten. Katten gör dig sällskap i soffan.

Styv bris (Beaufort 5): Långa vågor lyfter mig framåt. Jag är omgiven av vita skum- kammar. Sjön bryter med ihållande brus. Jag får allt svårare att hålla ihop mina ägodelar.
– Kraftiga trädgrenar slår mot rutan. Telefontrådarna viner. Du står vid fönstret och ser en man vars paraply vänder sig i vinden.

Hård bris (Beaufort 6): Vågberg. Vita skumkammar breder ut sig. Enstaka skum- strimmor. Dovt rullande brus dränker mina tankar.
– Du ser människor där ute som kämpar för att gå upprätta mot vin- den. De stora träden vrider sig. Den svarta katten inser att du oroar dig för att något hänt.

Styv kuling (Beaufort 7): Sjön tornar upp sig och bryter över mig.
– Skumstrimmorna ordnar sig i vindriktningen. Brotten hörs på längre avstånd. En tegelpanna lossnar från taket mittemot. En soptunna blåser omkull och rullar skramlande bort längs gatan. Du försöker läsa en bok. Du vågar inte längre se ut över havet.

Hård kuling (Beaufort 8): Höga vågberg med sammanhängande skumkammar, från vilka skum börjar blåsa bort. Utpräglade skumstrimmor. Jag klamrar mig fast vid lådan.
– Katten hoppar ner från soffan. Du lägger ifrån dig boken. Stanna inomhus!

Halv storm (Beaufort 9): Sjön börjar dåna. Höga vågberg med långa brottsjöar. Ihållande dån över havet. Tätare skumstråk, skummet gör mig blind. Jag tänker bara på att andas.
– Vi vet båda att någonting hänt, men du kan ingenting göra.

Storm (Beaufort 10): Höga vågberg med långa brottsjöar. Havsytan vit av skum. Starkare dån som kommer stötvis. Jag håller andan och låter kroppen sjunka under ytan.
– Stanna för guds skull inomhus.

Orkan (Beaufort 11) Allt är förlorat. Stora fartyg siktade i hallucinationer går under bakom vågbergen. Jag flyter i vitt skum.
– Vad du än gör, kom inte ner till havet.

Blåser gör det på udden i kväll, hård kuling eller halv storm. Och i morgon ska vinden öka enligt SMHI.
– Gäller att surra kvinnor och katter vid masten, mumlar jag innan jag somnar.

Hon: och ”gå för guds skull inte ner och bada…” Och nej, jag gjorde inte det, lusten försvann när vinden ven runt benen nere på bryggan. Ägnade istället dagen åt bladlöss, stormsäkra plantorna ute, baka bröd, koka rabarbermarmelad och göra rabarberpaj. Och den vegetariska risotton föstås. Med kantareller, Karl Johan-svamp och saffran.