Han: Jag hoppas vid Aiolos lungor att vindkraftsentusiasterna (till vilka jag hittills räknat mig) att vindsnurrorna visat vad de går för de senaste veckorna.
– Blåst har det gjort (16-25 s/m) enligt Bertils ventometer.
Mest märks det på att havet är på väg upp på land igen. Den senaste veckan har Ramsins stol stått med fötterna i sjön. Katterna förundras och gräsänderna är glada. Du som bor utsocknes kanske tycker vi verkar vara besatta av havet, blåsten och vattennivån. Men när havet stiger 60 cm ser udden ut som Stureplan gjorde på den tiden när denna medelklassens mötesplats var träskmark, Kattrumpesjön band ihop Brunnsviken med Nybroviken och damerna fick ro till Gucci, Louis Vuitton, Zadig & Voltaire (hennes favorit) och de andra fina butikerna längs Birgerjarlsgatan.
Det var förstås långt innan området blev ett tillhåll för det lilla skikt i samhället som lider av medelklassångest. – Om vi ska tro huvudstadens kulturdebatt så pratar ”alla” om medelklassens ångest. (Nu är medelklassångest inget nytt mediefenomen, senast den fick människor att må dåååligt på kultursidorna var år 2013, då initierad av en kompis och efterträdare på en typisk medelklasstidning.)
Det ligger i medelklassens natur att vilja flyta ovanpå, gärna surfa på vågtopparna och alltid oroa sig för att sjunka under ytan och därför alltid varit noga var man bor, vilka man umgås med, vad man äter, vad man (inte) tycker om.
– Allehanda skamkänslor florerar som pandemier, typ flygskam, kött-, porr- (utom feministisk), skam över att inte vara rasifierad eller vara det minsta hbtq, egenbilskam (utom eldriven) och skam över sina matrester (”nollavfall” är ett nyord) även om man aldrig upp dem.
Den urbana medelklassen, åtminstone det skikt som häckar i våra vanligaste riksmedier, vill gärna leva nära naturen – men gör det inte (det får räcka med industritillverkad vetemjölk i latten). De tycker inte om trängseln i staden – men tycker egentligen att det är alla andra idioter som trängs (se min blogg: DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD).
De ångestfyllda ömmar för utsatta – bara de inte bosätter sig i vårt eget kvarter (vargar, flyktingar, m fl), hyllar vindkraftsnurror (utom i Stockholms skärgård) och förväxlar livet (”I.R.L.”) med det som pågår i sociala medier (”alla gör så”) och tror därför på fullt allvar att filmer som ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that …” speglar vuxna kvinnors verklighet.
– Om de hyllade fantasierna speglar något i samhället så är det nog att de unga kulturskribenterna har blivit medelålders kulturskribenter och oroar sig för sina rynkor, relationer och att gårdagens livsstil reducerats till en to m påse att hyperventilera i.
Så är det med den saken och nu har jag fått det sagt också. Fattar du nu hur skönt det känns att sitta på en blåsig udde och titta på hur glada storskraken och gräsänderna är över att havet stiger över människoland?
PS: Om du intresserar dig mindre för sjöfåglar än för kändisskvaller (vem gör inte det?) kan jag berätta att den Aiolos jag tillbad i början av denna söndagsblogg alltså inte är den Aiolos som var son till Poseidon och Arne, i sin tur utomäktenskaplig dotter till en annan Aiolos och Melanippe (känd för att ha gett namn åt de Eoliska öarna utanför Sicilien) utan jag syftar förstås på Aiolos, son till Mimas som var Poseidons sonson och som gifte sig med sin fars före detta älskarinna Melanippe, som råkade vara Poseidons svärmor och som han, Mimas alltså, fick sonen Aiolos med.
Denne Aiolos som är kändis för att han var känd i den grekiska mytologin bosatte sig på ön Aeolia där han blev härskare över vindarna. Mest känd är Aiolos för att han gav Odysseus en god medvind hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Möjligen får Aiolos en renässans nu när vindkraftverk är den urbana medelklassens svar på alla energifrågor, dock bär man komma ihåg att han var inte var en rakt igenom pålitlig gud.
– I själva verket var han en lynning typ som höll de frihetsälskande vindarna fångna i en oxsäck där på sin ensliga ö och bara när han var på bra humör släppte dem fria att blåsa över hav och uddar.
Kanske är det denna ombytlighet som gör att Aiolos i våra dagar gett namn åt en typisk medelklasstidning – för övrigt hyllad som årets kulturtidskrift 2021. Motiveringen bakom titeln är träffande: Om man lägger betoningen på den andra stavelsen i egennamnet Aiolos får man ett adjektiv med betydelser som flink, brokig, glansig, snabb, föränderlig, smidig, glittrande, hal, färgskiftande, lömsk och mångtonande.
– Det vill säga egenskaper som på ett utmärkt sätt beskriver både medelklassen och vindarna, aktuella storheter som något överraskande blev ämnet för dagens jammande improvisationer på tangentbordet.
Men nu är det slut. Hon vill gå på en långpromenad i verkligheten.
Hon: ja idag är det söndag och då går man långpromenad. Tillsammans! Dessutom är det vindstilla och väldigt vackert ute.
Sedan blir det lite tomatvård inomhus. De små dvärgtomaterna börjar få riktigt mycket tomater och har massor av blommor.
peppekerstin.blog 
Publicerat av