Måndag: Från stoltest till ruttnande tomater och fullmåne

Han:Utanför altanen mot sjön står de båda stolarna som en installation. Varje morgon när vi äter frukost här ute påminner stolarna mig om hur jäkla skönt det är att inte vara chef.
Särskilt nu efter semestern när det droppar in mejl, typ ”10 tips för att motivera dina medarbetare”, ” Gör comeback efter semestern — med stil” och ”Här är vad du som ledare och chef kan göra för att dina medarbetare ska hitta sin egen blixtrande motivation – och därmed utnyttja hela sin potential.”
Budskapet är det vanliga: ”Skapa tydliga ansvarsförhållanden”,”Detaljstyr inte – behåll helikopterperspektivet”, etc. etc.

Än en gång avslöjas den politiska lögnen. Arbete är ingen rättighet, arbete är en skyldighet och som tur är behöver jag aldrig mer läsa chefsråden. Om jag däremot skulle skriva en egen managementbok skulle den börja med Stoltestet.
Plus Kaffetricket och att man inte bör börja med att lägga in parkettgolv i det egna kontoret.
Jo, det händer faktiskt att du får förfrågan om att skriva en ledarskapsbok med fokus på cheferi i så kallade kreativa företag. Och varför inte? I eftertankens varma ljus har du varit chef sedan jag var åtta år och enhälligt utsågs till Robin Hood i det vilda gänget i Lilla Blåsjöns skogar. Enhälligt betyder här att din kompis Roger Andersson, självklar i rollen som den storvuxne och koleriske Lille-John, såg sig omkring och sa med målbrottsröst:
– Peppe ska vara chef.
Det är ingen vild gissning att det var i denna stund min lilla hjärna lärde mig chefskapets regel Nr 1:
– Som chef är du alltid mer beroende av medarbetarna än vad de är av dig.

Ett annat spår: Enligt legenden hade Chamulaiindianerna de bästa hövdingarna. Det berodde på att de hade ett smart sätt att utse bossen: Alla kandidater fick sätta sig på det kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.
Poängen:
– Eftersom ingen ville göra om det årliga testet slapp Chamulaiindianerna chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.
Mitt Stoltest har en mer näraliggande inspirationskälla: Det var på den tiden, när jag var chef i ett mediehus med många chefer. I mitt stoltest fanns det bara en vinnare. Han heter Håkan Ramsin och var chef för Bonniers affärstidningsdivision. När han kom in i mitt redaktörsrum satte han sig alltid på en barnstol, som jag glömt ta hem till Erik medan han fortfarande var så liten att han skulle ha älskat den.
Stolen var som sagt liten, få la ens märkte till den.
Särskilt inte någon i chefsposition. Ingen (man) satte sig någonsin på den. Förmodligen trodde de att stolen skulle göra dem till mindre chefer än vad de ville vara.
Alla utom Ramsin.
Jag lärde dig mycket av honom. Kanske det viktigaste:
– Jag blir livrädd när det kommer redaktörer till mig och frågar om råd och jag upptäcker att de faktiskt tänker följa det.
En inställning som vaccinerade mot den uppblåsthet många chefer lider av. Chefens viktigaste roll är att finnas till hands. I alla chefsmanualer bör det stå att du som chef ska fungera som paraply och skydda de verkliga hjältarna från skit uppifrån och utifrån (högre chefer, ägare, uppdragsgivare, kunder, media) så att de får optimalt utrymme att göra sitt jobb.

Ramsins stol står som sagt numera som en installation här på udden. En påminnelse om att människor är olika.
Och att alla chefer inte är stora personligheter.
– Skiten kommer uppifrån, var Jan Stenbecks korta sammanfattning av att det är chefen som bestämmer vilken kultur och anda som ska råda på en arbetsplats eller i ett företag.
KG Dahlman är annars den vd som gjort mest intryck på mig.
Varför?
– Han tog död på den vanligaste av alla vanliga myter kring ledarskap: att chefer ska ha helikopterperspektiv.

KG vad vd och det vi minns honom mest för var att han bytte glödlampor i vår del av Bonnierfabriken. Han flanerade genom redaktionslokalen på Brunnsgatan, nickade vänligt, utbytte några ord med någon och frågade ofta om han kunde hämta en kopp kaffe till någon annan.
Det tog ett tag innan jag såg mönstret, men glad blev jag över att ha en sån chef som även blev en vän efter arbetstid.
Senare insåg jag att KG inte bara var snäll. Han tog sitt chefskap på allvar:
– Att få teamet att prestera.
Genom att fixa trasiga lampor blev ni galärslavar mindre trötta i ögonen. Dessutom insåg KG det självklara: Det är bättre att en man hämtar kaffet än att 23 gör det. Genom att servera en kopp vid datorn slapp han en massa spring ut och in i köket.
– Han minskade ledtiderna, för att tala chefsspråk.

Det gick bra för firman under KG:s tid. Naturligtvis blev han utbytt. Hans efterträdare var känd i affärspressen som en ung och dynamisk mediechef. Det var inget större fel på henne heller. Hon började med att byta golv i sitt arbetsrum. Efter det fick hon heta Anette Parkett.
Jag var småchef och hon lärde mig att prata storchefsspråket. Hon sa saker som:
– Peppe, tänk på att fisken surnar från huvudet.
Hennes favorituttryck har du försökt lära dina barn:
–Trappor ska städas uppifrån.
Sedan blev det lågkonjunktur. Förlaget gick inte bra längre och Anette Parketts chef tog henne på orden. Och apropå att städa trappan uppifrån: Att få sparken var det bästa som kunde hända Anette Parkett – och Sverige. Efter ha lämnat Bonnier var Monica Lindstedt med och grundade det sena 1900-talets mest framgångsrika tidningsprojekt (Metro). Framförallt fick Monica tid att vända upp och ner på den svenska arbetsmarknadspolitiken genom att förändra inställningen till – ja, ironiskt nog – till hur vi städar.
Hon startade Hemfrid, hemtjänstföretaget som förebådade Rut och en hel bransch.

Monicas historia bekräftar en aspekt på chefskap som du fått hjälp att ta till dig:
– I Sverige har vi en konstig inställning till chefer som får sparken, förklarade Jan Carlzon en kväll på Sturehof. Detta på förekommen anledning. Nu bortglömd, men under 80-talet blev Carlzon geniförklarad efter att ha gjort Vingresor, Linjeflyg och SAS till kundernas favoriter. Sina erfarenheter sammanfattade han i Riv pyramiderna. En bok som gjorde honom till en guru inom managementlitteraturen och på universitet som Harvard i USA.
Men efter tolv år på SAS kallade han till presskonferens för att med- dela att han avgår som vd och koncernchef. Journalisterna spekulerade i att Carlzon fått sparken. Vilket han förnekade, men i vårt privata samtal vid Bord 100 reagerade i första hand på själva utgångspunkten:
– Att få sparken här i Sverige är som att plötsligt bli avslöjad med en skamlig sjukdom. I den anglosaxiska världen däremot anses det vara en merit, menade Carlzon. Det visar att man är van vid tuffa tag och står fast vid sin linje även när styrelser och andra tvivlar.

Det är en inställning som Björn Vingård, en annan av mina läromästare, känner igen sig i. Björn var en av Bonniers mest pålitliga redaktörer och hävdade stolt att han fått sparken från praktiskt taget alla sina jobb.
– Som många andra har jag bitit mig fast i chefsbordet lite för länge. Det är tur att jag haft direktörer som insett när det är dags att dyrka loss käkarna.
Att som chef till slut bli utbytt är en del av arbetsbeskrivningen.
Så här i efterhand inser du att det mesta du lärt dig om chefskap har du lärt dig under Björn Vingårds lättjefulla ledarskap. Förutom att övertyga dig om att prestigelöshet är chefskapets bästa vaccin, lärde Björn dig hur man som chef med konteringsansvar övertygar en grinig hovmästare på mindre ansedda Club Wonderbar i Köpenhamn hur bra det vore för affärerna om denne förvandlar en nota på fyra magnumflaskor Pol Roger till 25 koppar kaffe med avdragsgilla danska wienerbröd.
Det funkade.

PS:Nu ska jag gå runt huset och snickra ihop en dörr till chefens växthus.

Hon: sååååå trött på tomater nu, och dessutom ruttnar dom eftersom det regnat sjukt mycket sista veckan. Och inte har det hunnit torka upp emellan heller. Känns väldigt höstligt. Och blött!

Kokat ketchup och marmelad hela dan, vet inte vem som ska äta upp allt bara… nä, nu vill jag koncentrera mig på chili och björnbär, och kanske hinna ut och leta lite svamp. I alla fall inte stå inne när solen väl tittar fram. Blev i alla fall en solig kvällsdrink på Chateau Margaretas altan i väster. Kissarna hade pusskalas som övergick i kärleksgnabb…

Han: Men innan kvällsdrinken blev det en dörr. Åtminstone en kuliss. Blir klar i morgon. Chefen verkar nöjd, även om Ludde undrar vem som rubbade alla cirklar i hans värld

Han: Och så skickar Håkan, som inte heller han längre är chef utan fri agent, ett sms och uppmärksammar oss på att även månen är om inte full så på gott humör. Även Långe Jan skickar en hälsning från södra Öland.