Hon: börjar med en sakta promenad i solskenet bort till Birkastan, via Odenplan, för att få hänga med barnbarnet. När den lilla familjen väl var klar och redo för farmor hade barnet nästan somnat. Jag hann dock få ett litet blinkande ögonkast innan ögonen slöts helt!
Det blev lunch i solen på Tennstopets uteservering. Var inte precis hungrig efter att nyss ha avslutat en hotellfrukost, men mysigt sitta och titta på Iggy i vagnen (fast jag hoppades hela tiden han skulle vakna…) och småprata med hans hungriga föräldrar som njöt av lugnet (och inte ville han skulle vakna). Till slut gick de i alla fall med på att gå hem, då brukade barnet oftast vakna redan i hissen, utlovade de. Hoppas!!!
Men ett litet leende (som om vi ska vara ärliga nog mer var magknip) fick ändå farmor. Och om ett par veckor kommer Iggy ner till udden på premiärbesök, det blir kul!
Sen snabb promenad hem till hotellet för att svida om till 70-årskalas på Pelikan. Överraskning för födelsedagsbarnet, så viktigt vi var på plats i tid. Snabb promenad igen… (19.000 snabba steg blev det totalt).
Han: Överraskningsfest för Thomas Kanger, 70. Min bättre hälft i journalisten allt sedan Solidaritet i Polen förändrade världen och Thomas reste till Gdansk som en av de första utländska reportrarna.
Och jag?
– Jag stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att denne skulle kunna räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.
Sedan dess har Thomas gjort viktiga saker, medan jag sneseglat på en räkmacka genom journalistiken.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka.
Nu kommer hans senaste bok, Idiotanstalten, om varför 200 manliga patienter dog på Vipeholms sinnessjukhus i Lund mellan 1941 och 1943. Men – vilket jag naturligtvis påpekade i mitt hyllningstal till födelsedagsbarnet– med mediedramaturgins orättvisa logik fick jag Stora Journalistpriset, inte han.
. 
Tack Juha för en oefterhärmlig Pelikanstämning.
Och nu har hjälten fyllt 70! Det var kul förstås. Tillbaka till framtiden, om man säger så. Därför blev det mest gubbar på bilderna. Som alla kvinnor och barn vet kan självupptagna gubbar ha väldigt trevligt på sin egen bekostnad.
Tillbaka till framtiden står som tema för min helg. Den började redan på fredagskvällen med vernissage på Galleri Rääf på Hornsgatspuckeln. Två andra gamla redaktörer ställer ut fotografier. Anders Andersson (mittfältare) och Mats Edman (högerytter)och jag var kollegor, kompisar och konkurrenter inom Bonniers affärstidningsförlag (Privata affärer, Veckans affär och Månadens affärer).
– De var också alltid bättre än jag, åtminstone på ekonomi.
Men bäst av allt var nog att vår gemensamma direktör Håkan Ramsin också flöt upp på vernissagen. Ramsin lärde mig mycket om ledarskap. Ramsins stol står fortfarande staty på udden.
Även Håkan ägnar sig numera åt konsten – och han är oroväckande bra.
Apropå gubbar hälsade jag på min äldsta kompis, 91:an CA Carlson. Det var ett kärt återbesök. CA:s Maria ligger på sjukhus men hon fanns i våra tankar. Och på väggen förstås.
Enda tråkiga med min gubbhelg är att jag missade Richard Sextons efterlängtade utställning på Boo Trädgård i Nacka. Å andra sidan tillhör Richard inte oss som var bättre förr. Så vi ses vid nästa stopp på världsturnén (glöm inte var du läste det först).
Och sen och sen … dagen blev lång och natten slutade som den brukade förr:
– Vid korvkiosken på Stureplan som återuppstått bara för hennes skull:
peppekerstin.blog 
[…] i huvudstaden. För egen del har jag njutit av huvudstadens bästa sidor hela helgen. Det har varit trevligt. Tempot är högre, men det känns fräscht (41 427 steg). En hel del sparkcyklar – men inte så […]
GillaGilla