Han: Varat bestämmer tänkande, skrev Marx. Efter tre år på udden följer jag fortfarande kulturdebatten i huvudstadspressen, men jag märker att jag fastnar för annat än när jag bodde på Södermalm.
Just nu är det inne bland Stockholms kulturelit att prata illa om livet i Stockholm. Om detta fenomen diktade jag här på bloggen (DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD) 6 sept).
Men andra formulerar det vassare: ”…/författaren/ Mats Jonsson har lämnat Stockholm för uppväxtens Kramfors. I en intervju i DN (28/8) undslipper han sig att stan gjorde honom folkilsk … Även P1:s mest inavlade tablåfossil ”Spanarna” spånade på. Som grädde på moset och sist på bollen gnäller den skitviktige Bengt Ohlsson fram ännu en Stockholmskrönika med den slående förutsägbara analysen att det som plågar staden är skitviktigheten. Ja, alla är de ense. Stockholm har blivit kallt.”
Skriver Margit Richert, kuturskribent som är uppvuxen på norra Öland men bor numera i Jokkmokk. Hon är på ett ilskt humör: ”Det är dags att fastslå att huvudstaden är centrum främst för Makten. Förtrycket. Kolonin levererar råvaror, el och driftig ungdom. Staden vänder papper och lägger pengarna på Slussens kinesiska guldbro. Avståndet mellan Stockholm och Malå är detsamma, hur man än vrider kartan. Periferi? Centrum.
Frågan är inte vem det är mest synd om: landsbygden med sin utarmade service eller stadsbor som vantrivs i deliveroo-shangri la – det korta foodoraruset. Men” – och det är hennes poäng – ”Stockholm värjer sig mot allt som pågår utanför. Vi andra måste förhålla oss, vi som avfärdas som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk. Vi ter oss visst bonniga, bråkiga och … råbarkade?”
Som sagt, hon är ilsk. Förbannad. På ett urfolksförbannat sätt. Det är inte utan att Margit Richert i Jokkmokk verkar vara lika folkilsk som hennes kultursideskollegor i huvudstaden.
För egen del har jag njutit av huvudstadens bästa sidor hela helgen. Det har varit trevligt. Tempot är högre, men det känns fräscht (41 427 steg). En hel del sparkcyklar – men inte så många som i tidningarna där man klagar på att de lägger och dräller överallt.
Mer folk, men det visste vi.
– Det är förresten själva själva poängen.
Många trevliga människor har vi träffat.
– Men inte en enda folkilsken kulturjournalist!
Och då har vi ändå laddat alla batterier på stadskulturen egen oas: Fem Sturehovsnotor på 4 dagar hann det bli. Med vänner, barn. På egen hand bland vänner i personalen.
Och solen sken och det börjar bli kyligt och då sa hon att jag borde köpa en rock och det gjorde jag på Massimo Dutti.
Sedan satte jag mig på uteserveringen. Det var då jag läste Margit Richerts text och när jag såg alla vänliga ansikten omkring mig (varav minst en dussin kända kulturpersoner) tänkte jag att ingen som nickar tillbaka verkar avfärda mig ”som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk”.
Det är möjligt att jag tedde mig bonnig i min nya rock, bråkig av allt vin och råbarkad, men ingen tycktes bry sig.
– Det är det jag gillar med Stockholm.
En annan sak är att det alltid är lika skönt att sitta här tåget på väg hem medan mörkret sänker sig. Men nu måste jag sluta för nu ringer Sope-Bengt och undrar en sak om vår kommande grillfest med helstekt gris.
Hon: ja det blev lunch med Iggy och hans mamma Filippa och pappa Adam även igår. Sturehof–premiär för den lille dessutom, och det var ju verkligen på tiden. Han är ju ändå nästan åtta veckor gammal! Han var inte piggare än på lördagen, men som sagt, farmor njöt av att bara sitta och titta ner i vagnen…
För övrigt har måndagen gått till möten. Först ett kort besök på Ingo för att hämta lite kvarglömda grejer. Tyvärr var inte många på plats, men jag kommer tillbaka och hälsar på en annan dag bestämde vi! Nu landar vi snart på udden och jag får pussa på mina kissar igen, om inte de nu sover också förstås…
peppekerstin.blog 
Publicerat av