Måndag: Det har hänt nåt med 08:ornas självbild

(Uppdaterad 18:32, 17:30)

Ingen trängsel.

Han: Sitter vid soligt hav i bleke. Vi äter frukost och läser tidningarna. Numera har vi bara kvar en av tre morgontidningar med Stockholmsperspektiv.
– Bara det är ett tecken i tiden.
Vår tid, nu utflyttade från huvudstaden. I Dagens Nyheter läser jag ofta kulturchefen Björn Wimans krönikor. Jag tycker ofta att han har fel. Men till skillnad från många andra kulturskribenter har han ofta fel på ett intressant sätt.

Och i gårdagens DN (som jag läser idag eftersom dagstidningar på landet inte delas ut på söndagar) berör Wiman ett fenomen jag allt oftare funderar över efter besök i mina gamla jaktmarker. En känsla som Wiman, ovetande om mitt känsloliv, placerar i sitt kulturella sammanhang.
– Jag är nämligen inte det minsta unik, eljest. Snarare en genre. En i mängden av stockholmare som tröttnat på Stockholm.

”Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm” är rubriken på kulturredaktörens krönika. Det har jag aldrig tyckt. Men han pekar på ett fenomen som förklarar varför jag vill åka hem till udden redan morgonen efter dag 1.


Wiman är de stora ordens man: ”På senare år märker jag hur något knyts samman i magen så fort jag närmar mig mitt hem via de nybyggda men underdimensionerade biltunnlarna, där adrenalin och aggressioner kokar ihop till en vedervärdig brygd redan före klockan sju på morgonen. Inte heller handlar min motvilja längre bara om det som alltid varit Stockholms mindre charmiga kännetecken – människorna som trängs och knuffas på gatorna, som inte ser varandra i ögonen och släpper igen dörrarna i ansiktet på den som kommer efter. Nej, olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått. För mig är Stockholm inte längre en stad. Det är ett tillstånd.”

Det fanns en tid när landsorten pratade skit om 08-orna. Nu är det stockholmarna själva som står för skitpratat. Enligt kulturchefen på stadens stora tidning mår han illa över ”striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme.”
Och, inte minst, ”den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ’nytt’, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela padel, denna ”låtsastennis i burar”.
En självspäkande slutsats: ”I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.” 

Och redaktören lider inte ensam. I veckan som gick läste jag DN-skribenten Kristofer Ahlströms svidande vidräkning med ”Stockholms förmåga att locka fram det sämsta inom varje människa, genom den ständiga tillförseln av dessa onödiga förnödenhet er: cykelmatbud, underlivsdeodorant, reklamskyltspråmar, drejkurser för husdjur.”
 – Jag själv förvandlas till kapten Haddock ungefär fyra gånger om dagen av att leva i huvudstaden”, skriver Ahlström. 

Och självföraktet breder ut sig. Åtminstone i stockholmarnas DN: ”Varför ska jag bo här när jag bara blir arg? Jag blev en surgubbe”, sa serietecknaren Mats Jonsson i en intervju med Åsa Beckman i slutet av augusti. Jonsson har botat sin folkilska genom att flytta hem till sin barndomsbygd i Ådalen, där han funnit frid och ro.

Wiman tar i sitt självförakt stöd även av Ulf Lundells Jack där den sönderfestade huvudpersonen besöker en kompis som flyttat ner till Småland: ”Här satt jag, hålögd och gråhyad, med dessa friska, riktiga människor i deras gamla vinda, trevliga kök och sörplade stärkande, mystiska vätskor. Vännen fortsätter prisa lugnet och lärkserenaderna och avfärdar bryskt livet i staden: ’Där är det bara snett. Med hippa brallor och tajta flin och meningslöst hålligång’…”

– Hippa brallor. Tajta flin. Meningslöst håll­igång. Se där tre tidlösa skäl till vantrivsel i Stockholm, eller?
Vi som flyttat kan tycka eller inte tycka om ojandet över denna kulturskymning över huvudstaden. Men det finns en förlängning som berör även oss. Det finns studier som pekar på att ju högre konsumtionsnivåer ett land har, desto färre svarar att livet känns meningsfullt.
”Vi vet priset på allt men värdet av inget”, skriver Wiman och drar en oroväckande slutsats om storstadsmänniskans själsliv: ”Kanske, tänker jag medan bilderna strömmar­ in från ett översvämmat New York, är det därför vi står så handlingsförlamade inför den klimat- och hållbarhetskris som nu sköljer över både neon och betong. Kanske uppfattar vi våra liv i storstaden som så tömda på egentlig mening att vi inte längre tycker att de är värda att slåss för. Kanske känner många innerst inne att hippa brallor, tajta flin och meningslöst håll­igång inte är det liv som vi är skapade för – och att det därför lika gärna kan gå under.”

Inte så roligt att tänka. För egen del tycker jag att det är kul och intressant att återvända till Staden. Men det är ännu skönare att landa på udden efteråt. Ju förr desto bättre.

Värd att fira!

PS: Plötsligt bröts tystnaden här ute. Två svanar krockade nästan i luften och tvingades buklandade utanför vår vik med ett elakt utbyte av åsikter. Nåja, Idag blir det nog trångt även i holken en bit bort. Min kompis Sope-Bengt Johansson fyller 70.
– Välkommen över på vår sida strecket, pöjk!

Snacka om bleke…

Hon: lite skillnad att sitta i lugn och ro och blicka över ett kav lugnt hav, och sicksacka mellan cyklarna på Götgatan med risk för eget liv. Det saknar jag definitivt inte på morgnarna!!! Men annars gillar jag att komma upp och stressa fram emellanåt, (med tonvikt på emellanåt!!) Det är liksom det som är tjusningen tycker jag. Springa ner till vänster om de som står i rulltrappan till exempel, och irritera sig på ”lantisarna” som står fel, alltså på höger sida där det är omkörningsfil. För jag är fortfarande Stockholmare, jag bara bor härnere… (eller…)

Där jag kan odla chili i massor och har tid och ro att göra min egen pasta, till exempel.

Ikväll blir det hemgjord tagliatelle, med sås gjord på den färska lammkorven jag hämtade på Reko-ringen i torsdags. Tror jag lyckades ovanligt bra med pastadegen idag, fast det vet jag ju inte än förstås…

Drygt 3.5 kg…!!!

Och så helt plötsligt kommer bästa grannarna in med en jättekasse med kantareller, 3,5 kg, mer än jag hittat totalt i hela mitt liv, typ… tack Rolf och Kajsa!!! Händer aldrig i Stockholm;)

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s