Fredag: I väntan på räven

Listig, rolig men framför allt här.

Han: Inte idag heller. Tidigt varje morgon den här tiden på året smyger jag alltid fram till de stora fönstren mot havet. Det är den här tiden på året de brukar dyka upp och det var nästan på dagen som han, räven, dök upp för några år sedan.

Räven är en populär filur. I litteraturen, mindre populär i den av människan ockuperade naturen. I många berättelser och sagor beskrivs den som klok och listig, ibland falsk. I Sverige är fabeln om Räven och druvorna den mest kända.
– Ironiskt nog dock mest i uttrycket surt sa räven om rönnbären.
Åtminstone vad det så vi sa i Blåsjöfallet när jag var barn. Vilket förmodligen var en försvenskning av originalet som förstörde själva poängen.
Vindruvor, som vi aldrig sett i Frostviken, är som vi vet söta. Rönnbären, som växte hos farmor i Sundsvall, var däremot sura.
– Vilket fick räven, som fanns överallt, att i mina pojköron framstå som hyggligt smart om än en smula fantasilös.

Frukost.

Fantasilös är inte räven i Dubravka Ugresics essäsamling Räven (Albert Bonniers förlag) som jag sträckläser just nu (Jag säger ju att det är rävtider!) I västerländska sagor framställs räven som ett maskulint han. I österländsk mytologi däremot är räven en symbol för kvinnlig eros, ibland dödlig, alltid listig, utstuderad.
Och som man ropar får man svar: Bland inuiter, sibiriska folk och hos den amerikanska urbefolkningen finns en mycket spridd legend om en fattig man som varje morgon får besök av en räv som drar av sig sin päls och förvandlas till en vacker kvinna.
När den fattige – men listige mannen – upptäcker det stjäl han pälsen och gömmer den, och hon blir hans fru.

Men kvinnans tålamod övergår mannens list:
– När kvinnan efter en tid hittar sin päls återgår hon till sin rävskepnad och lämnar den fattige gubben för alltid.

Vad gäller vår unga räv hade den uppenbart blivit utslängd hemifrån. I början verkade den liten vilsen. Listig men snäll och tillgiven, särskilt henne som hen följde runt udden som katterna numera gör.
– Tyvärr försvann den.
Att jag drar mig till minnes ovanstående historia just idag kan bero på att hon har rest till Stockholm och hittills har ingen räv synts till här ute på ute.
Det är utan att man känner sig lite vilsen.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s