Måndag: Därför viskar David Attenbourg i vårt snår

(Uppdaterad 18:17, 17:36)

Han: Om det här varit en vlogg och inte en simpel blogg skulle du höra nu mig viska som Sir David Attenbourg gör i tv. För i rishögen på bilden ovan, där bakom hennes kyrkogård med fjolårets chili- och tomatplantor, har vår fasanhöna sitt bo och jag viskar för att inte skrämma henne.

Fasanen är ingen naturlig art för den svenska faunan. Trots det nämns fasan redan år 1580, som ett försvenskande av ”Phasis” (vilket är en flod i Georgien där arten först upptäcktes i Europa). Transkaukasien torde vara det västligaste område där artens förekomst är naturlig, och redan de gamla grekerna och romarna fick sina första tamfasaner därifrån. ”Redan 1740 gjordes försök med inplanteringar här i Sverige men det var först i slutet av 18oo-talet som det lyckades ordentligt”, heter det i Wikipedia. Men i praktverket Ölands Fåglar som nyligen införlivats i biblioteket på udden som en gåva från Isman, läser jag att redan på 1600-talet dök det upp fasaner på Öland, den renrasiga Phasianus c. colchicus. År 1654 begärde den tyske fasanvaktaren Hindrich Brauns avsked från sin tjänst vid Borgholms slott för att återvända hem till Oldenburg. Då fanns vid slottet 22 vuxna och 26 ungar ”samt 7 turkiska änder” (sannolikt amerikanska myskänder, Cairina moscchata).

Som tur var saknade vi på den tiden nitiska tjänstemän som ville jaga invasila arter ur landet och år 1913 utplanterades fasan på marker där kungens jaktklubb arrenderade (det här var på Gustav V:s tid när drottning Victoria ännu var ung och vacker och den fula fisken Hajby ännu inte dykt upp i kungens sikte.

Från 1960-talet har fasanen minskat i antal. Det nuvarande beståndet har uppskattats till 25.000 – 50.000 par.
– Och ett håller alltså till här på udden.
Fasanen är en ”stannfågel” (den flyger inte på vintersemester i varmare trakter som många andra också gjorde före pandemin). Till och från under hösten har vi sett en pampig fasantupp spatsera förbi (bilderna ovan), men de senaste veckorna har även en höna vickat fram och henne råkade kvinnan i mitt liv skrämma upp igår.
– Fast hon den större verkade mer skärrad över mötet eftersom hon trodde att den lilla hönan redan ruvade på ägg.

Så illa är det inte. Först i mars och april tar tuppen upp sitt spelrevir. Fasanens rede är annars ofta bara en enkel grop i en rishög som här. Kanske inte den säkraste platsen med tanke på katterna, kråkorna och en ung räv som också stryker omkring på udden. Men enligt sakkunskapen har man flera gånger sett fasantuppar i våldsamma slagsmål med kringstrykande katter, och då har fasanen gått segrande ur kampen.
Förra året hade vi besök av sju fasanhönor på våtängen utanför Margareta och det är inte ovanligt att en tupp samlar ett helt harem omkring sig. Nej, inte för sitt eget nöjes skull utan för att tuppen även ger hönorna ett visst skydd mot naturliga fiender.

Den som lever får se. Uddens Sir David Attenbourg torde återkomma med fler viskande rapporter från naturens fantastiskt spännande liv.

PS/ En förklaring: Det handlar om en klåda och den klådan kan drabba vem som helst tydligen. ”Själv råkade jag ut för denna ’åkomma’ i fyrtioårsåldern helt utan förvarning”, berättar Sven Velo Petersson från Torsås. ”I min närmaste omgivning visste jag inte om någon med liknande symptom. Dock måste jag tillstå att denna egenhet inte är särskilt plågsam, och någon risk för epidemi föreligger nog inte eftersom den inte ens finns beskriven av läkarvetenskapen och tydligen inte kan diagnostiseras. Själv menar jag att denna min hobby är en form av hjärngymnastik i likhet med läsning, korsordslösning o. dyl…”

I år skulle Sven Velo Petersson fyllt ha fyllt 101 och klådan han beskriver är ”skrivarklådan”. Sven Velo dog tyvärr år 2016 men hade då hunnit skriva en handfull diktsamlingar – den sista Enkel filosofi publicerades år 2014.
– Flera av hans dikter har tonsatts och de senare diktsamlingarna gavs ut av Solvändan Förlag som nu förbereder en helkväll kring bygdediktaren.
Allt detta läser jag i dagens Barometern (på nätet eftersom vår vanligtvis pålitliga tidningsutdelare missade vår brevlåda idag).
Och orsaken till att jag fastnade för historien om Sven Velo Petersson?
– Detta med klådan ser jag som en förklaring till varför jag vaknade redan 05:13 och genast kände behov av att kasta mig ur sängen för att nedteckna ovanstående prosatext om fasanen i vårt snår.
Så illa är det.
– Men det smittar i alla fall inte.

Hon: ja jag är jätteorolig att fasanerna ska flytta ifrån oss. Äskar dem! Känns som man är på Skansen när de skuttar omkring härutanför!

Dessutom kunde jag inte somna igårkväll, och vaknade därför alldeles för sent idag. Känns som om halva dagen gått när vi hade ätit frukost.

Och det det låg ingen Barometer i brevlådan, bara DN. Jäkla skitdag helt helt enkelt. Ganska varmt, +5, men det blåser som sjutton igen. Och börsen störtdyker… hur skingra de negativa tankarna. Baka kanske…

Har helt tappat greppet om mina surdegsbröd med kulturspannmål. Och han bara undrar varför jag inte gör det där brödet med frön i, gjort på bakpulver…

Passade på att göra ett alternativ till havrekakorna jag alltid gör. Såg ett recept i sista numret av Allt om mat. Lite omständigare, och mycket fler ingredienser, hoppas det var värt mödan!

Jodå, lite luft var jag tvungen att få. Satte lite blomfröer som ska stå och bida sin tid i växthuset. Också klippt ner de sista tomat- och chiliplantorna som stått kvar i landen sedan i höstas. Borde jag förstås gjort redan då, plus täckt jorden med löv eller nåt. Så som man ska göra enligt senaste rönen. Får helt enkelt bita i det sura äpplet och slåss med ogräset i vår istället.

Han: Eftersom börsen gått ner 4,5 procent på grund av Putin anar Krösa-Maja att kometen är på väg och börsen kommer att krascha med hennes pensionspengar (och vi dessutom glömde att det var sophämtning idag!) så nöjer vi oss med avsluta dagen med en enkel middag bestående av rester från gårdagens ungstekta vildsvinskotletter och rostad potatis med parmesan och ärtor, nedsköljda med ett glas enkel Barbera d’Alba 2018.
Gott?
– Den optimistiske kocken är som vanlig nöjd. Vällagad mat är alltid godare dagen efter.