Fredag: Bakväder upphöjt till två – och boknörden firar ännu en seger

Hon: fy tusan vilket skitväder det har (är) varit idag. Hann cykla och hämta tidningen men sedan har jag inte varit utanför dörren. Jo förresten, snabbt ut till växthuset för att hämta gjord till tomaterna som behövde omplanteras. Satte några chilifröer också, mest Havanna-peppar-sorter, de tar längre tid på sig.

Jodå, jag har bakat också. Ett mörkt på bikarbonat, och så ett ljust surdegsbröd som ska kalljäsa i kylen något dygn. Testade att ha i ganska mycket av det siktade Dala-lantvetet som jag hittade i gårdagens nyupptäckta gårdsbutik Smaklöken. Och en uns emmervete. Hoppas nu jag inte tog för mycket av det som senast, då jäser det inte upp som det ska…

Han: Hon skapar, jag läser. Jag är en boknörd. Jag erkänner: Jag tycker att det är märkvärdigt med böcker. Jag tillhör en läsande generation. Inte mitt fel, jag är en produkt av det svenska folkhemmet som inte bara stipulerade elektricitet och vattenklosett åt alla utan även en rejäl bokhylla för ett rikt inre liv.
I mina föräldrars hem i Blåsjöfallet, Gäddede och i Bollnäs fanns det minst tjugo längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.
Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker över världens länder som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband – förmodligen inköpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen.
Många av böckerna står nu i mina åtta bokhyllor i tre hus – den stora mängden ligger dock sedan snart två år oupppackade i vårt förråd på Torsmaskiner i Torsås.

Jag berättar inte det för att skryta. Att äga böcker idag är inget att skryta över. Vi lever i en tid när fler sett Kastanjemannen på Netflix än läst Søren Sveistrups utmärkta thriller med samma titel. 
– För egen del ser jag det som en last att vara boknörd.
Det kräver utrymme.
Det är väsentligen Jan Myrdals fel.
Myrdal var författare som inspirerade vår generation på vänsterkanten under 1960-1980-talen. i En illojal europés bekännelser berättar Myrdal om hur hans bokhyllor upphöjdes till ett bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”

Myrdals bokhyllor hade blivit bibliotek och tillväxten mättes i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Till skillnad från Myrdal har mitt internationella imperium inskränkt sig till sju meter i Palma de Mallorca, nu förlorat när Milton och jag övergav lägenheten på Montenegro 14. Men jag inser att Myrdals tänkande påverkat mig även på detta område.

Vid varje flytt av lust eller skilsmässa sedan år 1968 har jag börjat om genom att bygga mig bokhyllor.
– I Uppsala, Östersund, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, i lägenheten på Åsögatan, i ateljén på Hornsgatspuckeln vid Slussen och i min ateljé på udden (som hon konfiskerat till lager för sina lökar).
För tre år sedan hjälpte Jocke Ohlsson mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla på udden – och Johan Målarn såg till att en vägg i Margaretas chateau täcktes av ytterligare 22 meter.
– Och snart hoppas jag få ta hem de 40 flyttlådorna från lagret i Torsås.

Och varför berättar jag det här? Av ett enda skäl:
– För att du ska förstå hur barnsligt förtjust jag blev när vi härom dan fick en bok av Isman. Ölands Fåglar, ett praktverk på 495 sidor utgiven av Sveriges Ornitologiska Förening och BirdLife Sverige år 2015.
Det klack till i hjärtat när jag tog emot den 4,5 centimeter tjocka boken som inleds med orden: ”När jag berättar för mina vänner från fastlandet att sånglärkan är Ölands vanligaste fågel så finns det en och annan som inte tror mig”.
Bara den meningen har vidgat mitt intellekt och fördubblat mina kunskaper om Ölands fåglar,

Isman är en läsande man. Och fågelskådare. Jag inser förstås att han försöker höja min kunskapsnivå i det ämnet.
Från grunden.
När jag berättade att jag sett att rödhaken har kommit korrigerade han mig genast:
– Vi fågelskådare säger inte att jag såg en rödhake i morse. Vi säger, jag hade rödhake i morse.
Det är ju sånt man vill veta att man vet, eller hur.

PS: Idag har jag inte haft en enda sjöfågel. Det beror på att jag varit på ännu ett besök på Ögonkliniken och har fått droppar i ögonen, vilket grumlat min syn ytterligare. Men läsa kan jag.