(uppdaterad 14:50)

Dagens spaning: Andra kullen sommarbarn har lyft från udden. Med tystnaden kommer tystnaden. Plötsligt hör vi att till och med skrattmåsarna är tysta.

Han: Skrattmåsen är fågelvärldens mest missförstådda art.”Man kan själv hålla sig för skratt när man hör dem”, skriver en storstadskrönikör. ”De lägger sina röster nånstans mellan gräl och tandagnissel. Men de skrattar egentligen aldrig.”

Skrattmåsen lever i ”stora kolonier” men är likväl ”mycket skränig”, skriver Erik Rosenberg (1902-1971)i klassikern ”Fåglar i Sverige”. Rosenberg kunde bättre än någon annan pippivoyeur förvandla fågelläten till konsonanter och vokaler.
– Skrattmåsens icke-skratt stavas ”krrrerrerr krräh”.

Såvitt känt kom Rosenberg aldrig till udden. Då hade han blivit förvånad. ”Våra” skrattmåsar skrattar gör de förvisso inte:
Men de lever inte heller i stora flockar;.
Men framför allt:
– De skränar inte.
Våra tre skrattmåsar ägnar sig stilla glidflygningar över strandkanten för att då och då störtdyka i havet (även vi har upptäckt att smörbulten är tillbaka).

Preliminär slutsats: Som man ropar får man svar. I människobyn där alla skrålar, skränar även skattmåsarna. Eller så saknar även våra skrattmåsar våra glada barnbarn när flaxat vidare.

PS: Namnet kan den o-skrattande måsen skylla på Carl von Linné. När han publicerade sin Systema Naturae (1758) hade Carl aldrig sett en skrattmås, eftersom den inte häckade i Sverige på 1700-talet. Däremot hade vår store vetenskapsman läst Mathurin Jacques Brissons Ornithologia, där Linnés franske kollega beskrev skrattmåsen och den sotvingade måsen som kusiner i en och samma måsart (= Gavis ridibunda) och Linné gjorde det enkelt för sig.
– Den sotvingade kusinen heter ”Laughing gull” på engelska eftersom den till skillnad från skrattmåsen verkligen har ett skrattande läte.
Vår skrattmås heter ”Black Headed Gull” på engelska, vilket jag tror att hen tycker är ett bättre namn på en mås med svart huvud som inte skrattar. Så kan det gå när man uppträder med lånta fjädrar.

… och apropå tröttsamma ljud

Jag har slutat lyssna på Sommarpratarna. Trodde jag. Tills jag härom dagen satte mig i bilen och jag hörde en känd författare tala till mig om sin svåra uppväxt, ett tema som varje sommarpratade förväntas följa.
– Vad jag tyckte?
Jag nöjer mig med att citera en recensent: ”Ju mer jag tänker på det, desto märkligare framstår Sommar i P1 som kulturell överenskommelse: någon tilldelas Sveriges Radios största mikrofon och resten av landet förväntas sjuda av nyfikenhet inför inventeringen av dennes psyke. Det är väl ofrånkomligt att de utvalda börjar betrakta sitt eget inre som en sevärdhet.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vilket inte hindrar att jag idag hamnade i ett nytt sommarprat när jag satte mig i bilen för att köpa potatis och jordgubbar hos Ola. När jag kopplade upp telefonen för att ringa hem förklarade en för mig okänd författare för oss lyssnare att vi måste bryta ”de uppkopplade apparaternas makt över våra liv” för att bli lyckliga människor.
Efter ha insett att han tänkte ägna sina 90 minutes of fame åt ämnet följde jag hans råd.

Spaningar som flytt
Inför valet går vi alla in i trotsåldern
Midsommar och Ron Wood är tillbaka på udden
Varför är skatten på din el högre än på mitt snus och vinpimplande?
Som (en) man ropar får han svar från Råneå
Trump viftar fortfarande med ett tomt papper