Söndag: 6 juni!

(Uppdaterad 18:30, 15:50, 12:50)

Hon: gårdagskvällen avslutades dock i stillhet, inte ens en vindpust. Men det höll på att gå riktigt illa på slutet… hur kunde Han ta så fel 😉

Middagstipset: efter att den lilla familjen lämnat Udden igår åt vi middag tillsammans med goda vänner hos Janne i ”kiosken”. Bästa kinesmaten serveras där, och kocken från första säsongen är tillbaka, hurra!

Han: Apropå Nationaldagen kommer en stockholmare till Göteborg och på Drottningtorget utanför Centralstationen ropade han till Kal:
– Hör du Kal, var ligger Kungsgatan?
– Hur vet du att jag heter Kal?
– Det gissade jag.
– Då kan du väl gissa dig till var Kungsgatan ligger också!

Skrattar du åt historierna om Kal å Ada? Vad sägs om den här då:
– Tillhör udden östra eller västra Sverige?
Du kanske tycker att frågan är korkad och svarar:
– Udden ligger i Kalmarsund som är en del av Östersjön och det är svar nog.

Så enkelt är det inte. Du har ett inskränkt geografiskt perspektiv. Och det är ingen vits. Bortom udden, till och med bortom Tomat-Hasse i Gata, pågår en intressant diskussion om öst och väst i ett socialhistoriskt perspektiv.
Skillnaden uppmärksammades av förre professorn i historia Christer Winberg som slog fast att Småland hör till den västliga sfären, inte den östra.
Winberg visade till exempel att i Småland var ­familjerna större, kyrksamheten högre och självmordsfrekvensen ­lägre under 1800-1900-talen.
– Precis som i de väst-kulturella delar av Sverige.

Sverige brukar beskrivas som ett homogent land utan större geografiska politiska, kulturella och religiösa olikheter. Eller så brukade vi åtminstone beskriva Sverige, innan storstädernas Gazaremsor visade något annat.
Men det finns alltså en ost-västlig skillnad också. Och dessa olikheter mellan öst och väst gör sig påminda i göteborgsvitsarna.
– Det bästa med att åka till Stockholm är att ta tåget hem, skrattar man åt på Sveriges framsida.
Faktum är jag sa jag också när jag senast hade besökt huvudstaden.
När jag följer stockholmsmedierna (från Dagens Nyheters Kulturdel till Sveriges radio och SVT:s kulturprogram) känner jag mig alltmer alienerad, utanför.
– Bortanför.

Inte för att jag känner mig som göteborgare, men någonting är det. Göteborg fyller 400 år och i en ledare i Barometern gör Martin Tunström mig uppmärksammad på öst-väst-diskussionen.
”Hur hade Sverige formats om Gustaf II Adolf hade flyttat Sveriges huvudstad från Stockholm till den nyanlagda staden Göteborg?”. Frågan ställs av histo­rikern Kristian Gerner i standardverket Ryssland – en europeisk civilisationshistoria (Historiska Media) och syftar på hur Rysslands historia brukar framställas som en kamp mellan det ”europeiska”  S:t Petersburg och det av bysantinska ideal och asiatisk ­kultur präglade Moskva.

Gerner, som jag för övrigt träffade redan när Ryssland var Sovjetunionen, påpekar att berättelsen om de två största svenska städerna också präglas av liknande skillnader: Med Stockholm som huvudstad vändes Sverige mot Östersjön och Ryssland. Stockholm präglades också länge av en politisk konservatism som sedan ersattes av social­istisk nordisk linje.
Och, kan man tillägga, av ämbetsverk, ett politiskt etablissemang – och stora mediehus.

Göteborg däremot symboliserar ”europeisering”, konstaterar Tunström. I Göteborg blickar man västerut. Mot England, Nederländerna. Och mot Skottland.
Inte för inte skanderar AIK-klacken på Gamla Ullevi:
– Alla heter Glenn i Göteborg.

Slutsatsen: ”Om kollektivism hör till Stockholm är Göteborgs historia förknippad med en mer individualistisk ­liberal linje. Inte för inte kallas Göteborg för lilla London … Det moderna Göteborg kom också att formas av handelsmän och industrialister som i utbyte mot skatteavdrag donerade stora summor pengar till de institutioner som växte fram, som Chalmers. ­Göteborgsliberalismen blev ett begrepp som fylldes med ära – inte minst när det gäller stadens antinazism under kriget företrädd av bland annat ­Göteborgs-Handels och Sjöfartstidning.
Och samtidigt utvecklades en västsvensk konservatism. Mindre baserad på ämbetsmännen vid de statliga verken, för­svaret och monarkin som i huvudstaden och mer ­inspirerad av ett starkt ­civilsamhälle och ett ­levande kyrkoliv.”

Som i Småland, alltså. Och på udden idag. Bortsett från det levande kyrkolivet (även om jag brukar lyssna på radiogudstjänsten) och med ett uppdaterat tillägg:
– Ett framväxande främlingskap med den världsbild som stockholmsmediernas prästerskap förmedlar.
Särskilt på de stora tidningarnas kultursidor.
Åtminstone hos surgubben.

PS1: Jag lärde mig prata i Mölndal och Göteborg. Vilket inte var så kul. När mina föräldrar flyttade till Norrlands inland för att bygga kraftverk fick jag stryk av bondgrabbarna i Jorm för att jag pratade så konstigt.
Dessutom har jag alltid skrattat åt Kal & Ada.

PS2: I den här delen av Småland finns ingen Kal & Ada så vitt jag vet. Däremot Bo Alvemo, f d förlagsredaktör vid Sveriges Radio, historiker och författare, bosatt i Söderåkra. Han har samlat lokalhumor i böcker med titlar som Galet Tuppens rike och Bara Båg.

Här en historia med visst släktskap med göteborgsvitsen ovan: Stockhomsredaktören Gullan Bidén kommer gående längs Allfargatan. I höjd med Torsås handelsbolag möter hon Get-Lisa och frågar:
– Om jag fortsätter gatan framåt så ligger väl järnvägsstationen där, vill jag minnas?
Get-Lisa upplysande:
– Visst de. Den ligger där även om du ’nte fortsätte

Jag hittar även den här, naturligtvis helt sanna, vardagshistorien: Till det populära programmet Tretåget i Radio Kalmar kan vem som helst ringa under pågående direktsändning. För den dagen var Marie-Louise Krall programvärd, när en bondmora i Påboda ringde
– Snälla Marie-Louise, inte för ja vill störa, men du kan väl be min man komma in å äta, vädjar damen från sitt kök i Påboda.
– Ja ser honom därute på åkern å vet att han har radion på i traktorn.

Liten värld? Mindre än du tror. Programledaren Marie-Louise Krall råkar vara Hennes kusin.