Lördag: Ibland räknar man fel – men det blir ändå rätt

Han: I natt dog en kompis. Sorgligt. Ofattbart. Svante Hultquist var den mest  vältränade (den ende) i vårt veterangäng av målande vänner. Dessutom den gladaste, mest kreative och med ständigt nya utställningsidéer.
Framförallt tillfreds med sitt liv och sina livsval.
– Sån jävla paradox att han dog av att hjärtat slutade göra sin del i den ekvationen.

Ekvation är ett bra ord i sammanhanget. Svante är den ende jag känner som har gjort en Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkyl.
Efter en lång karriär i reklambranschen tröttnade han på att jobba för andra. Han skiljer sig, säljer det stora huset med strandtomt i Saltsjöbaden – och börjar måla på allvar.

Han är 50 år och vill vända blad ”medan det finns några blad kvar att vända”. Och slutet förebådar början, därav kalkylen.
Av någon anledning får han för sig att han ska leva tills han blir 82 år. Alltså räknar Svante ut hur mycket pengar han behöver de kommande trettiotvå åren.
Han är metodisk och har en vision.
Han säljer reklambyrån och annat han inte behöver.

Svante räknar och räknar och kommer fram till att kapitalet bör räcka. Så han pussar på de vuxna barnen och flickvännen och börjar sitt nya liv. Köper en rosa Harley Davidson och korsar Amerika. Reser vidare till Kanadas björnrike, skriver om bok om livet på en hoj.
Inrättar sig ett dubbelliv: Vinterhalvåret lever han ensam i ett 1700-talshus i Tänndalen.
Sommarmånaderna består av storstads- och skärgårdsliv med bas i den lilla stugan med sin Gunnel.

Målar gör han i det gamla Observatoriet, bara en sån sak.
– Så vill jag också leva, konstaterade jag som satt fast i ekorrhjulet.
Och i en stor villa.

Tiden går. Vi träffas då och då och pratar om vi livet och konsten. Vi tillhör båda den anrika (men halvsovande) konstnärgruppen De 12. Vi ställer ut tillsammans. Jag avundas hans energi och öga för att berätta en bra historia.
Jag målar hans porträtt (ovan).
Vid närmare eftertanke är det det andra porträttet jag målar, det första fick han på sin 50-årsdag när han berättade om sin kylkyl.

Alla förstår att denna dagsnotering så här långt missar en viktig poäng. Frågan alltför få journalister ställer sig när de berättat en bra historia:
– Hur gick det sen?

Ja, hur gick det med Svantes spend-your-last-dollar-on-your-last- day-kalkyl? En solig vårdag år 2005, tretton år efter att den gjordes, bjuder Svante in oss i Veteranklubben till Saltsjöbadens kallbadhus. Som den entreprenör han alltid varit, har han arrenderat det välkända badet med tillhörande restaurang.
Han går omkring med bar överkropp och trivs, särskilt på damavdelningen där han målat ett antal fina motiv.
– Men han jobbar för andra.

Och naturligtvis påminner jag honom om hans kalkyl. Kanske några gånger för mycket, enligt Svante.
Men det är inte av elakhet. Jag tycker den säger så mycket om livet.
Så hur gick det alltså med livskalkylen?
Svantes svar med glad 72-årings garv:
– Jag räknade fel.

Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkylen visade sig sakna de reserver för oförutsedda utgifter en levnadsglad man riskerar att dra på sig. En varning dock till eventuella läsare som tänker att så går det när man har rosa livsdrömmar.
– Inte alls.
Kalkylen höll inte riktigt hela vägen, så det fick bli lite ströjobb då och då.
– Men ibland blir det rätt trots att man räknar fel.
Visionen och ambitionen levde vidare, varje dag.
Självklart målade han in i det sista – du hittar hans målningar här.

Min personliga favorit hänger på en av våra väggar. Den ingår i Svantes levnadsglada serie från Saltsjöbadens dambad. Av alla de målningar som vi förvarar i vårt förråd i Torsås har nästan bara denna funnit nåd hos Henne som bestämmer sånt. Svante somnade in under natten i sin lilla strandlya i Saltsjöbaden. Detta efter en lycklig dag på sjön med familj och vänner, berättar Gunnel.
– Förmodligen var hans huvud fullt av nya motiv som nu aldrig kommer att ställas ut.

Svante Hultquist blev 78 år. Den här gången var det någon annan som räknade fel.