Söndag: Tre år senare står hon där i sin rosa balklänning

Han: Egentligen har jag gjort mitt denna sommar – se gårdagens paparazzi. Uppriktigt sagt har jag badat i dag med.
Inga bildbevis, dock. Detta eftersom jag inte skjutit någon utan bara badat näck, en omoralisk synd som Trumps kompis Marc Zuckerberg tycker suger på Facebook.

Dagens ämne: Läsare har påpekat att min blommande blogg häromdagen gick i moll.
– Det blev ingen semester för den omtalade skomakarn; tiden mellan hägg och syren försvann helt.
Fort går det, men inte så fort. Fortfarande befinner vi oss i slutet på början av sommaren.
– Det finns många vackra blommor att glädja sig åt.

*Jag vet, svårt sliten blicken från henne. Men i bakgrunden lyser snöbollsträdet.*

Rosenhagtornets återkomst är det som glädjer oss mest idag. Dess historia är tragikomisk, som det mesta män gör och drömmer om.
För att börja med slutet på början: För tre år sedan ville den något överaktive yngste sonen vill göra en insats.
– Röj bland vildrosorna där nere, sa jag och pekade med hela handen.
Ansvaret är alltså mitt.
Jag drömde nämligen om att skapa en egen liten odling som förstås ska bli den mest storslagna på hela udden.
Jag såg fram emot rubriken:
– Välkommen till min Havsträdgård!
Nåja, på förekommen anledning blev rubriken sommaren efter, ”Om det där gud gjorde efter veckans jobb”.

Det intressanta är det som hände tiden mellan den entusiastiska skövlingen och rosenhagtornets återkomst idag.
Vid den tiden var jag försjunken i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Romanen som få har läst men många försökt består av åtta böcker (4000 sidor) och vars längsta mening innehåller knappt 400 ord; består av 21 bisatser avdelade med 16 kommatecken, 3 semikolon, 2 parenteser, minst 2 kolon och 3 tankestreck.

Meningen som återfinns i Band 5 blir fyra (4) meter lång på originalspråket, utsträckt på en linje i elva punkters Century Schoolbook Regular. Och mest intressant: Enligt en kulturintresserad nörd kan denna enda mening lindas 17 varv runt en flaska Mont-Redon.
– Om du undrat.
(obs! retorisk fråga ställd i första hand till Sope-Bengt inåt viken.)

*Världsberömd tack vare gottegrisen Proust*.

Tillbaka till rosenhagtornens återkomst på udden. Alla läsare vet att Madeleinekakan får Proust att tänka på sin lyckliga barndom, men det finns fler nostalgiska ”lyckoögonblick” som den gamle Proust minns.
Ett av dessa är den plötsliga åsynen och doften av hagtornshäcken i Swanns värld (Band 1): ”Då ropade min morfar på mig och sade pekande på häcken vid Tansonville: ’Du som är förtjust i hagtorn, titta ett slagpå den där ljusröda busken – är den inte vacker?’ Och jag kände samma glädje som man erfar då man får se en tavla av sin älsklingsmålare utförd i ett annat manér än det man hittills sett av honom … Det var verkligen en hagtornsbuske, men med skära blommor, ännu vackrare än de vita … Den skära busken ingick i häcken men skilde sig från den i lika hög hög grad som en flicka i balklänning skiljer sig från den övriga familjen som inte skall gå bort utan är vardagsklädd…”.

Notera att ”skär” är det äldre svenska ordet för ”rosa”; ett internationellt begrepp som ursprungligen kommer från latinets rosa (ros). De rosa blommorna återkommer i I skuggan av unga flickor i blom (Band 2) där Proust minns: ”Ja, jag var god vän med dem – men en vän som inte träffat dem på åratal, trots alla löften han givit. Och ändå hade de varit min första blomsterkärlek, liksom Gilberte varit min första ungflickskärlek”.
Finstämt, eller hur?
– Behöver jag tillägga att när jag läste detta blommade vårt stora snår av hagtorn bakom Sjöboden – i vitt.

Jag väntade en hel sommar att få se Prousts rosa blommor. Innan jag fattade att i Gunnel Vallquists legendariska svenska översättning skiljer man inte på hagtorn och rosenhagtorn.
När den slanten trillade ner, beklagade jag mig för uddens trädgårdsmästare:
– Varför har vi ingen rosenhagtorn?
Svaret blev kort men kärleksfullt:
– Vi hade en rosenhagtorn. Innan ni kalhögg området för din havsträdgård.

Sanningen är konkret. Det tog tre år innan vår rosenhägg kom igen – och blommade!
Och nu står hon där med utsikt över havet och ruinerna av en färglös havsträdgård.
– Om ännu inte i rosa balklänning så åtminstone inte naken.

PS: Tiden går fort. För tre år sedan, när jag gjorde min spaning efter vår rosenhagtorn som flytt, fanns inte chatGPT. Idag löste min digitala assistent problemet på sex sekunder:
– Ja, med största sannolikhet är det rosenhagtorn (Crataegus laevigata), och troligen just den odlade sorten ‘Paul’s Scarlet’.
Här är varför:

1. Färgen ”skär”: Prousts franska originalord är oftast aubépines roses eller roses, vilket syftar på just rosa eller skärt blommande hagtorn. Detta är ett tydligt tecken på rosenhagtorn.

2. Sorten ‘Paul’s Scarlet’: Den här fyllda, mörkrosa sorten togs fram i England 1858 och spreds snabbt till Frankrike. Den var mycket populär i franska parker och trädgårdar under Prousts tid (sent 1800-tal/tidigt 1900-tal). När Proust som barn tillbringade somrar i Illiers-Combray var det högst troligt denna sort han såg.

3. Dubbelblommig och yppig: I På spaning efter den tid som flytt beskriver han hagtornsblommorna som mer påkostade och festliga än de enkla, nästan som små rosenknoppar. Detta stämmer perfekt med den fyllda ‘Paul’s Scarlet’, som ser ut som en miniatyrros.

4. Sammanhanget är avgörande: Proust skriver om planterade hagtornssnår i en trädgård eller park. I en svensk vild hage hade ”skär hagtorn” varit extremt osannolikt – där är de vita. Så ja, varje gång Proust nämner skär hagtorn, kan du tänka på den fyllda rosenhagtornen.

Nu vet vi det också.