Onsdag: Margaretas ros gjorde hennes dag – och en Uggla flyger högre än en höna

Margaretas ros har slagit ut

Hon: känt mig lite olustig ända sedan jag gick upp imorse, kan vara vädret. Mamma sa alltid att den ihållande vinden, när det var sådan länge, gjorde henne nervös. Det har blåst idag som nästan alla dagar denna sommaren, solen har skinit en hel del, men det har också kommit skurar. Alltså vågade jag mig inte iväg på en långpromenad vilket nog hade gjort mig gott. Vad har jag gjort istället… inget vettigt känns det som. Duttat med lite här och lite där.

Började skörda lite chili för att frysa in. Kom på att jag inte har någon plan för hur jag ska använda de olika sorterna. Måste nog läsa på lite, igen, och se vilka som passar till vad. Och vad jag ska göra för såser och inläggningar.

Det är hög tid att ta tillvara på allt nu. En låda körsbärstomater hamnade i alla fall i frysen. Inte chilin dock, de fick mellanlanda i kylen i väntan på planen…

Chile de Ojochal, ny sort! Kommer från Costa Rica. Fin!
Utan märkning… måste väl vara en Hungarian Carrot…

Nu måste jag läsa på… Peppe, din tur!

Kvällens lektyr.

Uggla (till vänster) har naturligtvis en mer berest trut.


Han, apropå gårdagens notering: ”Läser. Och tänker: som eld och vatten, sött och salt, Don Quijote och Sancho Panza. Du Dega, jag Papillon. Du med din mås bland män, en vanlig gråtrut; jag med min Jacko (verklighetens Jonathan Seagull…), en ståtlig, rar utrotningshotad silltrut. Min kompis överger mig varje oktober för ett skönare halvår på Zanzibar, typ; din trofaste vän och grå eminens stannar lugnt kvar.
Men. Du stark, enveten utbyggare på udden. Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp som spridit sig från fingertopparna till en förlamning ända upp i axlarna. Och jag kan inte ens skylla på pandemiska orsaker (jag har försökt, det ska du veta).”

Så skriver min kompis Bengt Uggla i en kommentar till gårdagens dagsnotering (Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss) Uggla och jag har jobbat ihop i 30 år. Om de äventyren har jag berättat i en minnesbok. Eftersom det är semestertider ska jag här bara ge en stillbild av vem denna Uggla är.
– En bild som knyter an till vår diskussion om Louis Dega, truten med samma namn, Jonathan Livingston Seagull, om visioner och drömmar  och frågan om universum krymper – eller förtätas – om man bosatt sig på en udde.

På spaning efter den tid som flytt. Akvarell på papper.

En man står i havet och blickar ut över Kalmarsund. Han heter Bengt Uggla. Före coronan brukade han stå där veckan efter den stora drabbningen i Almedalen. Den politiska klassens eget gladiatorspel, där varje touché skapar krigsrubriker och det är viktigare att förödmjuka motståndaren än att ha rätt.
Så vad tittar Uggla efter, där han står i vår vik och tittar ut över havet? Han spanar efter flaggskeppet Svärdet. Det stolta skeppet som gick under i strid för de svenska värderingarna någonstans utanför den vik vi brukar flyta omkring i. Den gången handlade det inte om mer eller mindre framgångsrika spindoktorer som i Almedalen, utan om att 600 man och 86 aktiva kanoner sjunker till botten i ett hav av eld, skrik och svordomar.

På Svärdets kommandobrygga står nämligen amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla, en av Ugglas anfäder.
– Det hela är mycket pinsamt. Om det inte vore så tragiskt. Ty vid det här laget kan du historien: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön och det börjar illa för svenskarna. Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svensk- arna om kontrollen över vattenvägarna. Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora. Redan innan motståndaren är inom skotthåll ser Claes Johansson Uggla hur det svenska flaggskeppet Kronan kantrar och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.

Det stora slaget.

I det kaos som uppstår tvingas den 62-årige amirallöjtnanten Uggla ta över befälet. Han försöker omgruppera sin flotta, men hans eget fartyg faller ur formationen och omringas av fienden. Svärdet utsätts för ett fruktansvärt bombardemang och börjar brinna. Den holländske amiralen van Tromp, som på dagens Almedalssvenska förmodas slåss för nederländska värderingar, uppmanar sin svenske kollega att ge upp.
– Som man gör i riktiga krig.
Men holländaren visste inte att han hade med en Uggla att göra. Till svar hojtar den svenska stridstuppen istället de bevingade ord som se- dan dess svävat över havet:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!
Enligt skrifterna försvarade sig Uggla därefter ”ännu i tre timmar samt störtade sig, strax innan skeppet sprang i luften, sist av de sina, från det brinnande skeppet i havet, där han omkom”. *

Ingen som känner unge kapten Uggla blir förvånad. Även i hans värld är det alltid för sent att ge upp – det är sanningen bakom dagens självkritiska kommentar (”Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp”).
– Hellre en strid för mycket än en för lite.
Det har alltid varit Ugglas motto. Och det ska sägas: Under Ugglas fana firade vi fler segrar än nederlag i Det Stora Mediekriget som för vår del pågick åren 1993–2014.
När vi nu mönstrat av firar Uggla och jag de inställda äventyr vi fortfarande planerar med stor entusiasm. Uggla har korsat Atlanten och har nästan gått under i Biscaya.
– Vi har dessutom seglat Gotland Runt tillsammans.
Vilket var mindre heroiskt, men ändock ett äventyr.

Denna kväll plockas sjökorten fram för ett mer näraliggande äventyr. Efter att Svärdet varit försvunnit i 340 år har hon nämligen flutit upp, om uttrycket tillåts. Amiral Ugglas stolthet ligger på 70 meters djup någonstans där ute. Svärdet har identifierats av en grupp dykare som ägnar sig åt att leta vrak i Östersjön. Dykarna vill inte avslöja positionen för att förhindra plundring, men säger att fartyget vilar ”på gränsen mellan internationellt och svenskt vatten”.
Uggla följer den prickade linjen på sjökortet med fingret.
– Det är klart att vi måste organisera en räddningsexpedition, säger vi unisont och håller inte för uteslutet att det bör resas en staty till amiralens ära här på udden.
Hur svårt kan det vara?
– Eller hur.
Kvinnorna svarar uppmuntrande från verandan:
– Men bortsett från det – rom eller limonchello till kaffet?

Planerar fortfarande äventyr.

De tror att vi inte fattar. Kvinnor är inte alls från Venus och män må vara ordblinda men är inte tondöva när det gäller simpel kvinnlig härskarteknik. Vi brukar segla på de sju haven utan att lämna verandabordet och de skrattar alltid åt våra djärva planer.
Därför behåller vi även det dystra slutet på amiral Ugglas heroiska historia för oss själva. Till exempel att två fartyg i den svenska marinen har fått sina namn efter hjälten på Svärdet.
– Och det gick käpprätt åt helvete även för dem.
Torpedkryssaren ”HMS Claes Uggla” gick på grund och sjönk vid Ulvön den 22 juni år 1917. Och jagaren ”Klas Uggla” sjönk vid Horsfjärdenkatastrofen den 17 september år 1941. Katastrofen var den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Tre jagare gick under och liksom torpedkryssaren Claes Uggla sjönk jagaren Klas Uggla utan närkontakt med lede fi, även om det spekuleras i att de tre jagarna sprängdes av tyska sabotörer.

– Framför allt berättar vi inte om änkans kommentar för våra fruar. Saken är den att när amiral Uggla sprängs i luften är han gift med Christina Maria Sparre af Rossvik. Hon är 21 år när hon blir änka och vilka är ni att missunna Christina Maria att hon efter hjältens död gängar om sig med en Carl Gustaf Roos – vem han nu är.
Jo, vi vet att Carl Gustav hade gjort lumpen vid Västgöta kavalleri, men i övrigt ställer ni samma fråga till den unga bruden som kung Karl XI gjorde på förlovningsfesten:
– Ni har varit gift med en stor amiral och nu tänker ni gifta er med en korpral …?
Enligt Ugglasläktens annaler lär kungen ha skämtat, men han fick svar på tal. Änkan niger underdånigt, men svarar att hon ”sätter mer värde på en levande korpral än en död amiral”.

Redan här anar vi att våra egna kvinnor skulle skratta instämmande. Och det stannar inte vid det. Christina Maria tillägger, som den jordnära kvinna hon är:
– Carl Gustaf är förvisso korpral, men om han visar sig vara sin konungs nåd värdig som jag hoppas, kan han kanske en gång bli general.
Hur det går?
Inte heller kungen är från yttre rymden, utan en vanlig liten man om än med guldfärgade axelklaffar som drömmer stora drömmar. Kung Karl låter sig duperas och redan vid vigseln har korpralen befordrats till kapten vid gardet.
År 1705 blir han friherre och tre år senare generalmajor.
– Jag vill också ha rom, säger Uggla.

Sensmoral? Någon har sagt att en örn ibland kan flyga lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn.
Bengt Uggla är en Papillon bland högtflygande papilloner (fjärilar) och vars sällsynta silltrut är verklighetens Jonathan Seagull. Jag identifierar mig en halt gråtrut som jag döper efter Luis Dega, losern som stannade kvar för att någon måste sköta hans vindpinade trädgård på Djävulsön.
Nån måste ju göra det också
– Nu ska jag gå över udden för att skruva ihop med tolfte (12) veranda eller altan eller vad det heter så att jag sedan kan lägga tak på min sommarateljé.

PS: Som eventuella läsare anar ägnar sig Uggla åt släktforskning. Efter ovanstående besök skickar han en flaskpost: Apropå historia, uddar och små, stora, misslyckade män; jag önskar jag hade kunnat bjuda tillbaka med en invitation till min nyfunna anfader Robert III av Skottland och hans borg Dunnottar Castle. Robban är väl rustad och hade säkert bjudit på storslagen logi med havsutsikt (nåt annat står inte till buds), en låda låglandswhisky och några lämpliga prinsessor. Om vi bara varit ute i tid. Nu missade vi hela härligheten med sisådär 600 år. Men va fan, vad är väl ett slott och ett kungarike mot uddarnas udde i Skeppevik? Och prinsessor mot våra fruar?
Here ́s tae ye (skål ta mej fan!) /Wilbury Flop

Slutsats? Uggla är sällan där hans skor är. Han förstår sig inte bara på trutar, kvinnor också.

Publicerat av

3 reaktioner till “Onsdag: Margaretas ros gjorde hennes dag – och en Uggla flyger högre än en höna

  1. Touché, Pepé!
    Du din kanalje menar säkert väl. Det gör du (nästan) alltid. Men din pennföring är som alla kan konstatera vida överlägsen, magnifik; en fäktare vars florett skriver hela meningar i mitt bröstskydd medan jag fumlar med min sabel i förberedelserna för nästa hugg.
    När jag läser dagens krönika kroknar jag alltså betänkligt. Skrivkrampen sprider sig från fingrar och axlar ända in i hjärteroten.
    Tack för det, camerade.
    Men så minns jag ett gammalt, för somliga kanske stötande, ordspråk: ju mer en fäktare bröstar sig i plastrongen, desto mindre han har i kalsongen.
    Genast känns det lite bättre. Visst lättar väl krampen en aning på sitt tag om strupen? Visst gör den…

    Gillad av 2 personer

  2. Som sagt, drömma om äventyr kan han. Skriva kan du också, camerade! Kom ner till udden så ska vi bota skrivkrampen. Bara dåliga skribenter är vaccinerade mot skrivkramp. Sven Lindqvist säger i Sanningskonst (Bonniers, 2018): “Du måste helt enkelt stå ut med att du är så dålig som du är. För bara om du vågar vara dålig idag så blir det en text. Och om det bara finns en text kan det bli bättre i morgon. Och ännu bättre i övermorgon. Och – gudomlig på fredag … Det behöver inte bli bra. Nästa dag blir det lite mer och lite bättre. Låt det därför bli dåligt. Det ska bli dåligt! Det är bara genom att våga vara så dålig som du verkligen är, som du kan bli bra igen.”
    Du kan vikariera som Bloggredaktör igen så fattar du vad han menar.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s