Tisdag: Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss

Han: Den är ”lätt att känna igen på sin storlek och det maskulina huvudet med bistert uttryck samt den stora, dolkliknande näbben”.
Så beskrivs Larus Argentatus i Norstedts Fågelbok. Så det måste vara sant, ty bokens redaktör för den danska originalupplagan heter Axel Kielland och han är vår profet när det gäller fåglar och flora på udden.

Mindre maskulin i klassisk mening är dock det exemplar som tycks ha bestämt sig för vila ut hos oss. Kanske beror det melankoliska ansiktsuttrycket på att truten är halt och linkar omkring med visst besvär, bestämd bara när det gäller en sak. Oavsett hur mycket de andra trutarna skränar och lockar med sina storslagna flygturer flackar ”vår” trut med blicken som om den tänker:
– Flyg ni, jag stannar här ett tag. Nån måste ju det också.
Av någon anledning ger den ömkliga fågeln en déjà vu om ett liknande beslut som även det stannat i min hjärna. Eller snarare en flashback, eftersom minnet är sant.

Redan första gången identifierade jag mig med fel person. Steve McQueen var den självklare hjälten. Snygg, smart, tuff. Men när jag såg filmen identifierade jag mig inte med Henri Charrieres, mer känd som ”Papillon” och den givne hjälten i filmen med samma namn.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega.
Det var inget jag öppet medgav då och jag grubblar fortfarande över varför jag som politiskt aktiv tjugofemårig socialskolestuderande med fru och en son kände denna samhörighet med den närsynte småskurken Dega, som satt på Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom och fått honom inspärrad.

De flesta fullvuxna minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska rymma från fängelseön, men när stunden är inne för den stora flykten förklarar Dega att han stannar på Djävulsön.
Detta för att ta hand om blommorna han lyckats få att gro i sin lilla vindpinade trädgård.
– Nån måste göra det också.
Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela biosalongen suckar.
– Vilka jävla loser!
Utom jag.
Och på den vägen är det.
– Visst, det fanns en tid när även jag identifierade mig med Jonathan Livingston Seagull, måsen som älskade att flyga och övade loopingar där uppe bara för att han kunde.Men nånting hände med lusten att flyga fritt långt innan Folkhälsomyndigheten gav mig flygförbud.

Berättar jag denna morgon för den melankoliska truten. Han, för jag tror även han tillhör det svaga släktet, nickar förstående. Jag tror jag ska kalla honom Dega… 

Hon: efter regnskurar och lite muller blev det en ljummen sommarkväll, var kom den ifrån.? sitter på ”ödetomtens” veranda med ”stans” kvällssol. Och ja, plåstret på höger fot beror på den rostiga spiken jag fick när vi rensade här igår. Idag har vi piffat lite till, för syns skull ;). Eller just, Han har ju också börjat bygga en fin trappa utanför det lite aparta växthuset som byggs intill Chateau Margareta.

Han: Jag har byggt en trapp. Men vid närmare eftertanke tror jag inte att den leder upp till hennes nya växthus. Jag tror den visar vägen till min nya sommaratelje.
Så här tänker jag: Jag har kompis, B, som var en durkdriven redaktör. Efter tio år på soffan började han skriva underbara berättelser. Samtidigt har jag en annan kompis, G, som länge skrivit underbara berättelser men som plötsligt börjat måla oroväckande bra målningar.
För egen del gör jag varken det ena eller det andra. Förklaringen är enkel:
– Jag har ju ingen lokal!

Jag behöver med andra ord en sommarateljé! Alltså är det det jag nu bygger. Det började med att jag köpte 9 fönster av Jocke, snickarn. Och så här långt har jag nu kommit. Erkänn att det ser ut mer som en atelje än ett växthus:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•