Tisdag: Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss

Han: Den är ”lätt att känna igen på sin storlek och det maskulina huvudet med bistert uttryck samt den stora, dolkliknande näbben”.
Så beskrivs Larus Argentatus i Norstedts Fågelbok. Så det måste vara sant, ty bokens redaktör för den danska originalupplagan heter Axel Kielland och han är vår profet när det gäller fåglar och flora på udden.

Ingen Jonathan Livingston Seagull.


Mindre maskulin i klassisk mening är dock det exemplar som tycks ha bestämt sig för vila ut hos oss. Kanske beror det melankoliska ansiktsuttrycket på att truten är halt och linkar omkring med visst besvär, bestämd bara när det gäller en sak. Oavsett hur mycket de andra trutarna skränar och lockar med sina storslagna flygturer flackar ”vår” trut med blicken som om den tänker:
– Flyg ni, jag stannar här ett tag. Nån måste ju det också.
Av någon anledning ger den ömkliga fågeln en déjà vu om ett liknande beslut som även det stannat i min hjärna. Eller snarare en flashback, eftersom minnet är sant.

Redan första gången identifierade jag mig med fel person. Steve McQueen var den självklare hjälten. Snygg, smart, tuff. Men när jag såg filmen identifierade jag mig inte med Henri Charrieres, mer känd som ”Papillon” och den givne hjälten i filmen med samma namn.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega.
Det var inget jag öppet medgav då och jag grubblar fortfarande över varför jag som politiskt aktiv tjugofemårig socialskolestuderande med fru och en son kände denna samhörighet med den närsynte småskurken Dega, som satt på Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom och fått honom inspärrad.

Stannade hos sina blommor.

De flesta fullvuxna minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska rymma från fängelseön, men när stunden är inne för den stora flykten förklarar Dega att han stannar på Djävulsön.
Detta för att ta hand om blommorna han lyckats få att gro i sin lilla vindpinade trädgård.
– Nån måste göra det också.
Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela biosalongen suckar.
– Vilka jävla loser!
Utom jag.
Och på den vägen är det.
– Visst, det fanns en tid när även jag identifierade mig med Jonathan Livingston Seagull, måsen som älskade att flyga och övade loopingar där uppe bara för att han kunde.Men nånting hände med lusten att flyga fritt långt innan Folkhälsomyndigheten gav mig flygförbud.

Berättar jag denna morgon för den melankoliska truten. Han, för jag tror även han tillhör det svaga släktet, nickar förstående. Jag tror jag ska kalla honom Dega… 

En trut som nu heter Dega.
18.30. Ljummet! Underbart!

Hon: efter regnskurar och lite muller blev det en ljummen sommarkväll, var kom den ifrån.? sitter på ”ödetomtens” veranda med ”stans” kvällssol. Och ja, plåstret på höger fot beror på den rostiga spiken jag fick när vi rensade här igår. Idag har vi piffat lite till, för syns skull ;). Eller just, Han har ju också börjat bygga en fin trappa utanför det lite aparta växthuset som byggs intill Chateau Margareta.

Han: Jag har byggt en trapp. Men vid närmare eftertanke tror jag inte att den leder upp till hennes nya växthus. Jag tror den visar vägen till min nya sommaratelje.
Så här tänker jag: Jag har kompis, B, som var en durkdriven redaktör. Efter tio år på soffan började han skriva underbara berättelser. Samtidigt har jag en annan kompis, G, som länge skrivit underbara berättelser men som plötsligt börjat måla oroväckande bra målningar.
För egen del gör jag varken det ena eller det andra. Förklaringen är enkel:
– Jag har ju ingen lokal!

Jag behöver med andra ord en sommarateljé! Alltså är det det jag nu bygger. Det började med att jag köpte 9 fönster av Jocke, snickarn. Och så här långt har jag nu kommit. Erkänn att det ser ut mer som en atelje än ett växthus:

Publicerat av

4 reaktioner till “Tisdag: Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss

  1. Läser. Och tänker: som eld och vatten, sött och salt, Don Quijote och Sancho Panza. Du Dega, jag Papillon. Du med din mås bland män, en vanlig gråtrut; jag med min Jacko (verklighetens Jonathan Seagull…), en ståtlig, rar utrotningshotad silltrut. Min kompis överger mig varje oktober för ett skönare halvår på Zanzibar, typ; din trofaste vän och grå eminens stannar lugnt kvar.
    Men. Du stark, enveten utbyggare på udden. Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp som spridit sig från fingertopparna till en förlamning ända upp i axlarna. Och jag kan inte ens skylla på pandemiska orsaker (jag har försökt, det ska du veta).
    Nu verkar det som jag även tappat den digitala förmågan. Kan inte ens kopiera in ett bildande bevis på min stora trut (men skyller på Er bloggs tekniska brister vad gäller interaktivitet).
    Hur som, liksom. Här är ett par länkar till min kompis. Hälsa din. Har han nåt namn?
    /Uggla

    https://share.icloud.com/photos/0863En_xKAoSbjW2PuDv8QpbA

    https://share.icloud.com/photos/0ScB3s7tlI5bIikrf0qIKLj9g

    Gillad av 1 person

  2. […] det ska du veta).”Så skriver min kompis Bengt Uggla i en kommentar till gårdagens dagsnotering (Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss) Uggla och jag har jobbat ihop i 30 år. Om de äventyren har jag berättat i en minnesbok. Eftersom […]

    Gilla

Lämna ett svar till Bengt Uggla Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s