Fredag: Vit dag blir svart eller …?

(Uppdaterad 21:05, 13:51)

Han: Den här texten skriver jag enbart som moraliskt stöd för henne. När hon ringer promenerar hon på Stockholms värsta shoppinggata där alla bär fina kassar med märken på och hennes favoritbutik Zadig & Voltaire ligger.
– Därav denna besvärjelse.

En svart dag i min inbox.

”Det välkända i Sverige blir allt mer obegripligt”, skriver journalisten Kinga Sandén som bott utomlands i tio år och vid återkomsten tycker att Sverige ”blivit allt mer exotiskt, det välkända allt mer obegripligt”.
Och hon pratar inte om det som händer i partipolitiken just nu, utan om mer vardagliga iakttagelser av hur vi vanliga dödliga beter oss.
Typ, ”Om att man kan möta vilda djur och gå vilse i naturen mitt i huvudstaden, men inte röka och dricka samtidigt på uteservering” och ”svenskar som stämmer träff med sina vänner veckor i förväg, kommer i tid på minuten, hälsar utan att röra vid varann och fikar effektivt i en timme för att sedan inte träffas på månader.”

En del ekar vårt kollektiva minne av det gamla folkhemmet. ”Viltstängsel och självmordsstängsel är de enda skalskydden. Runt bostäder finns inga hinder för att ta sig in. Skolornas säkerhet är att barnen får tillsagt en gräns som de inte får korsa.”
En rolig iakttagelse, särskilt om man bor på landet: ”Mycket infrastruktur på lite folk: rondeller och trafikljus på platser där ingen åker, digitala bokningssystem till minimala tvättstugor.”


Men det där är kallprat denna svarta dag. Till saken: Vass är Kinga Sandén också, som när hon noterar att vi svenskar ”är så miljömedvetna att de källsorterar smörpaketen i tre olika containrar, men river ut fullt fungerande kök och köper nya därför att det ’behövdes’…”
Sant.
– Igår körde jag ännu en baklucka full med sorterade Bregott, plastpåsar, tomflaskor till soptippen – samt ett tiotal nyöppnade kartonger som Börjes i Nybro, Postnord och DHL levererat till henne de senaste veckorna.
Senast i går kväll kom en låda apelsiner från Spanien…

Näthandeln ökar på den analoga shoppingen i butiker som Zadig & Voltaire.
– Men näthandeln minskar inte shoppingen totalt sett! Tvärtom. Vi – och framförallt kvinnor – shoppar mer än någonsin (se VI LEVER E-HANDELNS PAROLL: HELA LANDET SKA LEVA!).

Och därmed är vi framme vid dagens besvärjelse att försöka förhindra att denna ljusa morgon ska sluta i mörker.
– Du kanske inte har upptäckt det ännu – men idag är det Black Friday.
Och sällan är det miljömedvetna och källsorterande svenska folket så schizofrent personlighetskluvet och drabbat av dissociativ identitetsstörning som denna dag.
Därav denna besvärjelse som kanske bara är en stilla muttrande, ty när uddens utflugna exemplar av homo shoppers ringer från den stora shoppinggatan verkar hon dessbättre omedveten om att denna fredag är en svart dag för hållbar konsumtion.
– Eller låtsas hon bara för att lugna mig?

Bevis!!!

Hon: jag ägnar dagen åt konst, dessutom min favvokonstnär Linn Fernström som ställer ut på Liljevalchs. Och tur är väl det, hade det varit på Bomans kunde det blivit en svart dag. För vem kan motstå de fina keramik-skulpturerna hon börjat göra. För man kan inte shoppa på Liljevalchs väl…?

Vill ha…
Eller kanske ett par lejon?

Han: Man brukar säga att vi ligger i samma säng men drömmer olika drömmar. Inte vi! Vi tittar på På Spåret i skilda sängar men tycker lika.

Kunde vi båda.

– Vi började bra med 10:or på Flickorna från Avignon (Picasso) och Notting Hill och nånting som jag glömt men i Seoul tappade vi bort varann och sen gladde vi oss åt att Samuelsson & Timbaktu var bättre än vi och inte minst att Sven-Ingvars var bättre än våra föräldrars föräldrar minns dem om de se sett kvällens program.

Torsdag: 79 skäl att vaccinera sig

Han: Idag har jag tagit min tredje spruta mot Covid-19. Varför? Därför att för någon vecka sedan blev jag friskskriven efter fem års behandling av en njurcancer som man upptäckte tack vare en ung läkare på Torsås vårdcentral.
– Tack Sofia!
Tidigare i november har jag varit på samma vårdcentral för att Sofias kollegor vill kolla att en surmulen gubbe på en udde i Kalmarsund mår så bra som han förtjänar.
– Om sanningen ska fram vill Doktor Amanda veta att mina dagliga promenader varar längre än mina eftermiddagsdrinkar så att mina diabetes hålls på mattan.

Och nästa vecka har jag kallats till Ögonkliniken i Kalmar för att någon av Sofias och Amandas kollegor vill kolla att mina ögon är okej, gråstarr och glaskroppsavlossning till trots.
När jag går in på 1177 inser jag att bara i år har jag varit i kontakt med den skattefinansierade sjukvården vid arton (18!) tillfällen.
Sedan augusti år 2016 när jag fick min cancerdiagnos, här läkare och sjuksköterskor gjort 79 (!) anteckningar i min journal kring personliga besök, inringda recept, lugnande telefonsamtal, undersökningar, röntgen och kontroller om hur Peppe Engberg mår.
Och min poäng:
– Allt detta arbete är skälet till att jag idag är stolt över att ha tagit tredje vaccinspruta!


Jag tar alltså inte ett stick i armen för min egen skull. Utan framför allt för göra det lilla jag kan för skydda alla skattebetalare – grannar, vänner, ovänner och okända medmänniskor – från att drabbas av den moderna pest som sveper över Sverige och världen.
Min slutsats är kategorisk:
– Jag tycker att det en skam att någon enda vuxen människa i detta land vägrar att göra denna sin medborgerliga plikt!
Ja, jag tar det personligt.
De flesta som sprider pesten vidare idag har valt att inte vaccinera sig.

Om du tillhör dem skiter jag i om du vill riskera ditt liv för att du tror att jorden är platt, Elvis lever och du har utsatts för en gigantisk konspiration.
– Sorry, så inte intressant är du tyvärr inte.
Det här handlar inte om dig, det handlar om att skydda alla andra.
Inte minst den vårdpersonal som jobbar livet av sig och alla de skattebetalare som får stå för fiolerna när du och jag blir sjuk (jag bortser naturligtvis här från de som inte kan vaccinera sig av sjukdomsskäl).
– Det här handlar om alla jävla själviska idioter som tror att en människa är en ö.

På förekommen anledning.

Och nu till dagens tragikomiska ämne: så har den politiska nysvenskan tagit ännu ett steg bort från politiken. Noterade igår att både Annie Lööf och politikjournalister numera talar om politiska förslag som ”produkter”.
”Tillsammans med M och KD river SD upp delar av Magdalena Anderssons produkt”, skriver t ex Göteborgs-Posten på ledarplats.

Då vet vi i det. I förlängningen bör det som förr kallades valprogram inför nästa val kallas ”produkt-katalog” och valinformation för ”marknadsföring”.
Det är möjligt att Annie Lööf & Co inte tänkt så långt men när du ska marknadsföra en produkt finns det krav på hur marknadsföringen får se ut och vilken information den måste innehålla.
Enligt Konsumentverket gäller bl a följande: ”Marknadsföring bryter mot lagen när den inte följer god marknadsföringssed, är vilseledande eller aggressiv.”

Dessutom: ”Marknadsföring bedöms utifrån vad ”genomsnittskonsumenten” uppfattar vid en flyktig kontakt med marknadsföringen… Lagen tar även hänsyn till om marknadsföringen påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut…”

Och apropå gårdagens kaosartade produktbeskrivningar i riksdagen: ”Om du utelämnar viktig information i marknadsföringen kan marknadsföringen vara vilseledande och därmed bryta mot lagen. Marknadsföring är vilseledande om den inte innehåller viktig information, ger felaktig information eller att informationen är otydlig. Det kan också vara fråga om vilseledande marknadsföring om den viktiga informationen har lämnats på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.”
– Ska vi säga så?

Onsdag: Julstress, resfeber och regeringskris

Hon: velat fram och tillbaka om jag skulle boka av Stockholmsresan eller inte. Tycker inte riktigt jag har tid och dessutom var jag ju alldeles nyss uppe. När sedan en efter en av kompisarna i Stockholm faller bort från inflyttningsfesten vi ska på imorgon blev det ju ännu mer frestande att hoppa av till förmån för julpyssel. Men när bästisen jag bestämt att ”förfesta” med hörde av sig och sa ”det är väl klart vi ska gå, superkul ju”, då bestämde jag mig. Full fart med pepparkaksbaket då…

De mest misslyckade längst bort…

Ja, jag var alldeles för splittrad när jag bakade idag. Hade tusen andra bollar i luften samtidigt och mobilen ringde i ett. De blev alltså därefter…

Brända…
… och för tjocka och mjuka

Testat ett vörtbröd på surdeg också. Blev väldigt pyttigt. Skulle bli två limpor så halverade receptet, men det var ju lite onödigt :

Pytte-vört!

Han: Känns som detta är de kompetenta kvinnornas dag. Vill därför varken kommentera kakbak eller regeringskris.

Tisdag: Äntligen tar politikerna itu med de papperslösa …

Fria katter.

Han: Vildas och Luddes fria liv på udden är snart över. Den centerstödda socialdemokratiska regeringen vill införa en obligatorisk id-märkning och registrering av katter. Polismyndigheten och Tullverket ska få direktåtkomst till registret, och den som inte följer bestämmelserna ska tvingas betala ett vite. 
– Tyvärr finns det cirka 100 000 katter i Sverige som ingen har koll på, menar näringsminister Ibrahim Baylan.
I en lagrådsremiss föreslår regeringen därför att alla katter som stadigvarande vistas i Sverige ska omfattas av motsvarande krav som hundar.

– Hårda tag alltså. Här ska inga jävla katter som inte bör vara här springa omkring i skugglandskapet och det är säkert bra att regeringen vill skapa ordning bland de papperslösa katterna.
”Men kontrasten till hur slapphänt det mänskliga skuggsamhället hanteras blir faktiskt parodisk”, skriver Expressens ledarskribent Anna Dahlberg.
Ta bara en sådan sak som samkörning och direktåtkomst till register. Man tror ju inte att det sant hur svårt politikerna har gjort för våra myndigheter inte ska få jobba ihop. När Skatteverket gör arbetsplatsbesök hittar de massor av oegentligheter – men de får varken tipsa polisen om fifflet eller upplysa Migrationsverket om fejkade anställningsbevis.


Regeringen tillsätter den ena utredningen efter den andra, men i praktiken händer ingenting med sekretesshindren.
– Det tillsätts bara nya utredningar hela tiden. Jag vet inte vad problemet är, säger Pia Bergman på Skatteverket.
Dahlberg ger ett exempel: Nyligen lämnade Skatteverket över en pilotkontroll till regeringen av 500 adresser som misstänks ingå i avancerade brottsupplägg.
Adresserna var kopplade till bland annat svartarbete, penningbrott, bedrägerier och skenäktenskap. Bland annat upptäckte man 150 misstänkta fall av utnyttjade identiteter liksom att 200 ”boende” i själva verket hade utvandrat från Sverige.

Enligt Robert Lindström vid gränspolisen fortsätter människor att komma i stora skaror från Ukraina, Georgien, Uzbekistan med flera länder i öst för att jobba svart och i vissa fall begå brott. Samtidigt skeppas det ut mängder av stulna bilar och båtmotorer.
– Det finns inga gränspoliser som arbetar i Stockholms hamnar längre. Det är som att plocka godis från hyllan för stöldligorna – så mycket går det ut, säger Lindström till Expressen.

Enligt gränspolisen uppgår detta skuggsamhälle till storleksordningen 100 000 personer – lika många som de stackars hemlösa katterna alltså.
– Det finns villor i Stockholm där man hyr ut 45 bäddar till personer som befinner sig här illegalt. Lindström döljer inte sin frustration över slapphäntheten som han tycker sig se i alla led. Han exemplifierar med Skatteverket, som delar ut A-skattsedlar till personer som saknar tillstånd att arbeta i Sverige. Eller Transportstyrelsen som begär ut samordningsnummer i samband med bilköp utan ordentliga kontroller av identiteten.
– Vårt system föder skuggsamhället. En majoritet av alla samordningsnummer är felaktiga. När gränspolisen väl griper en person är det vanligt att denne ansöker om asyl. Det innebär att personen flyttas över till Migrationsverkets förvar, där hen ofta släpps ut igen och försvinner spårlöst. 

Så illa funkar det i Sverige. Men snart har myndighets-sverige koll på Vilda och Ludde.

Jag och min stora kompis (t.h).

Nu nåt roligare. Igår blev det inget bloggat. Det berodde på att vi fick fint besök på udden av Doktor Bomme Bellander, stor kompis från Stockholm.
– Bland annat hjälpte han mig att baxa igenom en bra affär som vi ska berätta om när allt är signat.

Hon: nja, bra och bra vet jag inte, men ”vann” gjorde du ju. Så inga mer deppiga miner nu, och bara att kavla upp ärmarna…;)

En sak avprickad, pust!

Och tal om att kavla upp ärmarna så är det fullt ös framåt som gäller nu. På söndag är det första advent, och jag åker till Stockholm på torsdag och kommer hem först lördag kväll. Plockade mossa igår, satte en pepparkaksdeg i förrgår samt letade reda på adventsljusstaken idag. Och efter att ha satt de sista vitlökarna i jorden (det är nästan tjäle i marken nu…) arrangerade jag mossan i ljusstaken och tog fram julstjärnorna som han får sätta upp medan jag är borta. Imorgon blir det pepparkaksbak!

Ja jag tog en liten paus igår…

Igår kanske det inte blev så mycket gjort för mig heller, jag ville ju också hänga lite med grabbarna i växthuset 🙂

Söndag: ”Vem som helst kan vara god på landet”

(Uppdaterad 21:12)

Han: ”Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där”.
Oscar Wilde var snabb i käften, men han var stadsgrabb och visste inget om landsbygden. Här på udden finns massor av frestelser. Typ …

Å andra sidan är det ganska skönt. Man vaknar efter en trevlig middag med goda vänner och en anka. Ser kärleksfullt på sin fru. Går och pinkar. Drar upp rullgardinerna. Överraskar småfåglarna i deras frukostbuffé i syrenen. Anticimex säger att vi inte får mata dem så länge de försöker ta död på vår husråtta, men det gör vi ändå.
– Se där en frestelse att vara god på landet.
Eller tvärtom?

Sedan ser man på havet för att förstå vad det är för väder och då ser man en fasantupp som trippar omkring med sin långa svans på vår tomt som också är hans. Och sen äter vi frukost i sängen och budar på ett bedårande litet torp som vi vill köpa för att ha som ateljé och bibliotek och gäststuga och även om det är trist och tråkigt räddar hon mig från frestelsen att betala för mycket och för att glömma den korta kärlekshistorien städar jag vårt eget hus och det är då som jag ser flocken av storskrakar som samlats utanför udden och jag räknar till 29 stycken och sedan får jag syn på vår blommande novemberkaktus som hon hade med sig från Stockholm när hon flyttade ner till katterna och mig och som aldrig har blommat så här mycket (bildbevis!) sedan pratar vi om hur god ankan var i går och innan mörkret faller över udden har vi flyttat in citronträdet och olivträdet och Doktor Westerlund som vi fått av Höjdhopparn’s Kristina i hennes växthus som vi svavlade i förrgår och nu har hon serverat mig dagens eftermiddagsdrink (= ett glas is dränkt i champagne +gin+limoncello+fläderblomssaft) och nu vet jag inte om jag har mer att berätta om frestelserna på landet.
– Det ska i så fall vara att jag glömt att berätta om torrtallen hos Lohmans som blåste av i helgen och hur det gick med fågelholken som Camillas pappa satte upp i förr-i-tiden-tiden.

Dramatiskt slut.

Hon: och medan Han städade putsade jag alla fönster i växthuset, igen… blev helt dimmiga av allt svavlet. Och så sprutade jag citrusträden med neemolja samt tog bort översta lagret av jord och ersatte med ny. Men räknar inte med att slippa ohyra därinne ändå, men kan ju hoppas de är något färre nu…

Städat…
Och pyntat!

Och medan han sippade på sin drink och påbörjade bloggen lagade jag middag. Spaghetti aglio e olio. Lika gott som enkelt! Och både vitlök, chili och persilja är odlade här utanför. Billigt dessutom alltså. Och så närodlat det kan bli.

Mums!

Månen lyser verkligen upp hela havet som en strålkastare nu. När vi gick hem från grannarna i gårkväll var det ljust som mitt i sommaren. Brukar vara kolsvart. Magisk stjärnhimmel är det också.

20:35 ikväll!
20:35 ikväll!

Lördag: En dag som gjord för frukost i sängen

(Uppdaterad 16:35)

Han: Vaknade med nackspärr 07:33. Även hon hade sovit illa. Hon är lite matt i pälsen.
– Kanske är hon sjuk?
För en gång skull fick jag både fixa kaffet och hämta morgontidningarna vid kiosken.
– Och så vill hon äta frukost i sängen.
Bra början på en lördagmorgon.

”Frukosten är dygnets sköraste måltid”, skriver författaren Bengt Ohlsson i en krönika. Så långt är jag med. Sedan skils våra vägar: ”Därför är hotellens frukostbufféer helvetet på jorden,” skriver Ohlsson. ”Man är inte redo. Man står grusögd och femtioplussigt opresentabel i den sobra matsalen, ansiktet är som en ostruken skjorta, och mitt i detta hjälplösa tillstånd förväntas man hitta rätt bland alla käcka fruktsallader, sönderkluttade byttor med smör och margarin, skrikigt färgglada skålar med sill och bacon och äggröror.”

Krönikören fortsätter sin klagosång:”Man går ett varv och lyckas bärga yoghurten, ett varv till och skedar åt sig lite fruktsallad, sen tar det stopp, var är brödet, och var tornar behållarna med kaffe och tevatten upp sig, till slut har man gått så många varv runt byttorna att man börjar väcka uppseende hos alla myndigt klädda familjer och alla polargäng som är mysbakis och avhandlar gårdagskvällen. För att inte tala om ögonblicken när man bara ger upp och står med sin bricka och kämpar mot paniken.”

Fattar ingenting. Hotellfrukostar är underbara! Om jag har ångest när jag vaknar i en hotellsäng och undrar varför, så blir jag som en ny människa när jag kommer ner till hotellets frukostbuffé.
Den senaste tiden har jag återvänt ett antal gånger till hotell Kung Carls frukost (tvärsöver Stureplan från Sturehof) än jag borde av klimatskäl.
– Och varje gång känner jag mig som en människa.

Man går ett varv, bärgar lite äggröra och välstekt bacon. Hittar rätt bland käcka fruktsallader och prydliga byttor med smör och rostar två skivor formfranska (som vi inte längre får äta på udden), adderar några skivor ost och en skiva prickikorv och två glas äppeljuice och kaffe och ingen av de andra gästerna bryr sig och om man kommer för nära ler vi mot varandra och säger godmorgon och varsågod och ingen jävel känner panik.
– Utom möjligen någon grusögd och femtioplussig krönikör som råkar bo på just vårt hotell och uppenbarligen behöver hitta ett skruvat ämne till dagens krönika.
– Tur att man inte är femtiplussig och i den branschen längre och därför kan äta frukost i sängen utan att behöva skriva en krönika om den.
Och än mindre känner lust att sticka knivan i min sängkompis.

Frukost i soffan i torsdags…

Hon: det har varit alldeles för få frukostar i sängen på sista tiden. Inte ens när du var i Stockholm i veckan åt jag frukost i sängen. Jo en morgon gjorde jag nog det förresten. Men förr åt jag alltid frukost i sängen, även när jag/vi bodde på hotell. Fram för mer frukost i sängen!!!

Hurra, jag var frisk!!!

När jag efter två år för första gången känner att det svider lite i halsen tänker jag förstås genast Covid… speciellt med tanke på att jag minglade runt friskt i Stockholm förra helgen. (Fast just nu verkar det vara värre smittspridning i Torsås.) Hursomhelst blev jag väldigt orolig igår morse när jag fortfarande hade ont, speciellt med tanke på att vi skulle på ”Gåsamiddag” ikväll. Vill ju inte smitta värdparet. Eller någon annan.

Han fick helt enkelt köra in mig till ett apotek i Kalmar som lämnade ut prov-kit till symtomfritt ombud (han då). Testade mig i bilen och han gick och lämnade in det direkt. Nu fick jag svaret, hurra! Det blir gås (eller var det and…) hos kompis-grannarna ikväll!! Tyvärr missar vi hemgjorda småländska kroppkakor hos ett par andra vänner, sån himla himla otur, att allt roligt hopar sig på samma kväll. Det är dessutom andra gången vi missar kroppkakorna. Attans!!

Fredag: Skål! Det osar svavel på udden

(Uppdaterad 17:34, 17:17)

Han: Vi går mot ljusare tider. Bevis: Idag var tiden inne att röka ut det gamla odlingsåret med dess bladlöss och annan ohyra. Svavlet har vi fått av en svavelosande hobbyodlare i Roslagen som vill förbli anonym.
– Det senare beror på att det inte helt enkelt att köpa ut svavel – som även kallas svavelblomma och är ett gult pulver och som när det förångas oxideras till svaveldioxid.

Den höga dosen av svaveldioxid dödar alla kryp i växthuset och även svampsporer på ytan.
– Och ja, det är inte bra för dina lungor.
Redskap av järn mår inte heller bra av behandlingen och alla gröna växter dör.

Nu när du passerat alla varningstrianglar gör du så här: Ställ en burk (typ kaffeburk) på en plåt. Placera ut lite grillkol runt burken och häll lite tändvätska på kolet. Häll ca en deciliter svavelblomma i burken och tänd sedan den preparerade kolet.
– Stäng sedan dörren – utifrån!

Död åt alla bladlöss!

Och njut sedan av hur den gulaktiga röken fyller ditt växthus och dödar alla jävla kryp som tror att det är de som bor där! När det efter 1-2 dygn inte längre osar kemisal kan öppna och vädra.
Resten är ren poesi:
Ring in det nya odlingsåret och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring bladlusens makt från världens gränser ut,
och ring in chilin till oss som samla.

Gammal är äldst i journalistiken!

…. och nu skålar vi för
årets bäste berättare!


Nu till dagens skål! Vipeholms sjukhus var en gång Sveriges största så kallade sinnesslöanstalt. Där skulle de som inte passade in någon annanstans förvaras. De kallades svårskötta, obildbara och sinnesslöa och dog ofta unga, avmagrade med förstörda tänder efter att ha utnyttjats av sockerexperiment.

Men vad hände egentligen bakom de låsta dörrarna på anstalten? Det avslöjade tre duktiga journalister och för det arbetet tilldelas de Stora Journalistpriset.
Det kommer inte som en överraskning för dig som följer denna udda blogg (och tror på det du läser) eftersom jag redan förra veckan förutspådde att priset skulle gå till de tre.

En av prisvinnarna är min kompis Thomas Kanger, som jag här på bloggen beskrivit som min bättre hälft inom journalistiken sedan vi började jobba ihop år 1980. Medievärlden är inte heller den rättvis och trots alla viktiga jobb Thomas gjort sedan dess är jag den ende av oss som belönats med Stora Journalistpriset – fram till igår.  
– Jag fick mitt pris redan år 1992 och det har sedan dess förgyllt vår vänskap.

I klartext: Thomas är som alla duktiga murvlar en utpräglad tävlingsmänniska och mitt pris har skavt. Vilket belyses i följande sms-dialog oss emellan som du är den första att få ta del av:

Det började redan när nomineringen blev känd och fortsatte efter målgång.

Min egen grävande journalistik inskränker sig numera till svavelosande avslöjanden på en udde i Kalmarsund. Men i sammanhanget kan jag avslöja att vi redan förra veckan tog ut segern i förskott (det är alltid säkrast) med en trivsam sill- och snapslunch på Sturehof.
– Vilket tyvärr slutade med att den blivande pristagaren fick uppsöka aktuten efter att ha skurit sig illa på trasigt glas.
Fem stygn, men vad gör man inte för journalistiken!

Pristagaren, ännu ovetande.

– Grattis Thomas! Även om det tog jävligt lång tid så är du äntligen ifatt – och förbi! Till saken hör nämligen att Thomas, nyss fyllda 70, är den äldste genom tiderna som prisats för ett dagsaktuellt knäck.

PS: Det kan bi flera priser. Efter P1 Dokumentären om Vipeholm har årets berättare sammanfattat de hemska avslöjandena i den nyligen publicerade boken Idiotanstalten som avslöjar att över 200 manliga patienter dog på Vipeholms sinnessjukhus i Lund mellan 1941 och 1943, av svält eller av sjukdomar som följde på svält.
– Ruskigt bra!

Hon: GRATTIS Thomas! Och GRATTIS Diamant för priset som ”Årets Röst”. Så välförtjänt!

Federico Moreno, Meli och Diamant Salihu

Meli fick också komma med på årets utdelningen eftersom den endast var digital förra året när hon var nominerad. Så igårkväll fick hon istället fira sin kompis och före detta kollega Diamant, tillsammans med Federico. Han är också före detta kollega, men de hoppas få jobba ihop en del igen framöver 🙂

Lördagsshopping på Solmarka Gård!

Hon: så nöjd med dagens inköp, det blev en hel del…

Först mjölet, viktigast!
Siktat Emmer, Ölandsvete och Dinkel!
Men det tillkom ju en hel del till…
Rotfrukter, lök, potatis, ostar, grädde, créme fraîches, mjölk, yoghurt, senap, kryddor, saft, högrev mm mm

Allt ekologiskt naturligtvis. Och gården ligger bara ett par mil från udden! Närodlat dessutom alltså.

Han: Hon är som vanligt generös. Apropå mitt eget inlägg ovan om Stora Journalistpriset publicera Barometern idag dagens Hagbard. Så låt mig sluta med en bild av livet på udden.

I kväll är det fullmåne – den ljusa fläcken till vänster. Solen som mitt liv kretsar kring till höger i bilden. Hon har just påpekat att det är min tur att laga middag. Det får bli något enkelt: Det får bli nåt enkelt – abborre från Blomlöfs i vitt vin med kantareller. Som vanligt bearbetad med vår bästa kökskniv – som vi för övrigt fått från dagens pristagare efter en av hans många utlandsreportage:

Hon: glömde ju närbilden på mjölken och yoghurten, bara flaskorna får en ju på fall…:

Eller hur!
Glömde ostkakan också, den blir efterrätt ikväll! Passar bra efter en fiskmiddag!

Torsdag: Allt har ett slut – utom korven

(Uppdaterad 18:02)

Han: Blev än gång tvungen att lämna udden för att hedra resten av världen med min närvaro. Som vanligt är min insats liten men vältuggad när Svenska Korvakademin bjuder in Sällskapet  K.O.R.VKorvens Oförtrutet Runda Vänner till fest. ”Akademin för de sköna korvarna” består av finasmakare typ Ulf Elfving, den ende; matskribenten Lena Söderström, mediedebattören Jan Scherman, preses Christina Möller m fl.

K.O.R.V. däremot består av oss wannabees, de flesta råa sällar som är beredd att döda för en bit lokalproducerad weisswurst och nu hade ett sjuttiotal bjudits för att fira Akademins 30:e födelsedag på restaurang K-Märkt på Karlavägen i huvudstaden.
Självklart blev det en orgie som fick snålvattnet att rinna hos både gammal och ung . Kvällen började med ett glas Dry Martini där den trötta oliven ersatts av en fräsch skiva falukorv.

Korv förenar och av en slump hamnade jag bredvid  Ricard Constantinou, som jag kände förr i tiden-tiden och som inte bara är hedersmedlem i Akademin utan även ägare av finkrogen K-Märkt som förvandlats till en gigantisk korvmoj för kvällen och därmed en initierad guide till kvällens måltid:
– För att hitta en början serverades inte bara en utan tre förrätter – Pizetta med salsicca & salvia, Kycklingbuljong med weisswurst, morot och gräslök samt en perfekt crostini med tunt skuren kycklingkorv, aprikos, pumpa och pistage.

Varmrätten intogs som en bordsbuffé med tre olika korvar i smakerna anka, apelsin, stjärnanis; entrecote och Wrångebäck Gårdsgris, tryffel, senap och picles. Serverades med en otroligt god rotselleripure, äpple, sherrysky, friterad surkål & kastanjer.  
Och som dessert en lekfullt och söt imitation på temat ”currywurst med pommes”.

Janne introducerar Janne.

Höll ihop kvällen från scenen gjorde min gamle kompis Jan Scherman (se bloggen IDAG GÖR VI GRATIS TEXTREKLAM FÖR LIVETS VÄSENTLIGHETER). Många minns honom som en ettrig chef för TV4:s Kalla Fakta, som VD på TV4 införde han Management by Sausage och sen han mötte korven på allvar har även han förvandlats till en gladlynt och spolformad entertainer. Det föll därför på hans lott att presentera kvällens hedersgäst som tilldelats Akademins stora hederspris (gissa vad) för sitt mångåriga arbeta för de sköna korvarna.
– Jag har fått många priser men det här är nåt extra.

Undrar varför Janne ville ta en selfie med mig?


Sa hedersgästen som även han hette Janne och sysslade tydligen med fotboll för efter prisutdelningen ville han absolut ta selfie med mig. Det gav jag mitt samtyckte till om han hälsade till sonen Erik, som utsetts till chef för en annan Akademi.
Brommapojkarna (BP) är den svenska fotbollsvärldens kanske viktigaste talangproducent och BP:S Akademi har bland annat skolat fram sju man i årets svenska fotbollslandslag.
– Han gör ett jätteviktigt jobb för mig, sa Janne Andersson till den stolta pappan.

PS: Resten av de 24 timmarna i Stockholm får jag berätta om när jag kommer hem. Nu sitter jag på Bromma flygplats och väntar på att flyga hem. Eftersom livet är cirkulärt var den sista jag sa hej till efter lunchen på Sturehof en annan stockholmsprofil: Manfred Aronsson.
Vi sågs av en slump (han skulle äta skaldjursplatå med sina polare, jag pannbiff med vatten), men en gång i förr-i-tiden-tiden tillhörde vi båda Jan Stenbecks moderna tiders mongolhär (mer om det i morgon). Många månvarv senare är Manfred ordförande i Brommapojkarna (BP), en fotbollsklubb som nyligen fått en ny Akademichef.
– Slumpen är ingen vanlig tillfällighet.

Bröd, men ingen korv…

Hon: välkommen hem! Det blir rester, italienska köttbullar, och nybakat bröd till middag!

Imorgon ska vi svavel-röka växthus 2! Idag blev det inget nyttigt uträttat, förutom en långpromenad till kanonplattan, 10.000 steg. Och en lång pratstund med bästisen i grannhuset som hade varit uppe i byn och handlat. Trevligt! Ja förutom att hennes bil inte ville starta efter pratstunden… tur hon hade kört in på parkeringen vid campingen och inte bara hade stannat mitt i vägen 🙂

Onsdag: när katten är borta…

Hon: Han gick upp före fem imorse för att ta fakirplanet från Kallinge till Stockholm. Han hade grejer att vara med på både idag på förmiddagen och i kväll, men det får han berätta mer om.

Då tar vi kel-morgon!

Ludde och jag började dagen med lite kel. Sedan har matte haft fullt upp hela dagen. Först på to-do-list var att städa växthus 2 så att citronträden, fikonträdet, olivträdet och pelargonerna har någonstans att övervintra.

Det kryllar av bladlöss därinne och ska svavelrökas när han kommer hem igen. Men först måste alla plantor ut, sen dammsugas och torkas av med såpavatten!

Done!

Och så ska vädringsfönstret stängas… men varför går det inte, något tar emot:

Ludde, var är du…!!!

Ja det var en råtta, såååå jobbigt! Måste klämma till, men tycker synd om den. Ingen jättestor stads-råtta alltså, utan ganska liten. Det knakar i benen och något rör sig. Huh, det är vita maskar… Och varför är Han inte hemma nu då!!! Den var förmodligen redan död, pust, så jag var nog ingen rått-mördare trots allt. Men väldigt konstigt att den har kunnat fastna. Fönstret har ju stått på glänt hela tiden…

Ljust surdegsbröd…

Sedan satte jag två limpor på jäsning. Ett ljust innehållande en fjärdedel dinkel och en fjärdedel vetemjöl special. Resten är fullkorns-mjöl, Ölandsvete och Jacoby från Solmarka gård.

…och så ett mörkt med rågkross, lin- och solrosfrön

Det mörka ska stå och dra och svälla över natten, sedan ska mer mjöl, jäst och sirap i imorgonbitti. Lite spännande, har aldrig gjort detta förut.

Och så har jag börjat mala den sista chili-batchen!

Ja nu är nästan all chili färdigmalen. Och alla fyllda kryddburkar har gått åt. Jag har ett par kvar att skicka, och så några som ska bli egna julklappar, sen är de helt slut! Finito!!! Måste definitivt utöka chiliodlingen nästa år…

Tisdag: Kvinnor är inte från Venus men …

Han: Nu måste jag sätta vitlöken. Och snart är det jul och jag måste …
Kvinnor är inte från Venus och män är inte från Mars, men en sak är säkert:
– Kvinnor är inte som vanliga pojkar.
Jag kunde ha sagt det själv, men sedan jag flyttade till udden läser jag Barometern och där läser jag varje dag Rick Kirkmans och Jerry Scotts träffande serie ”Baby Blues.”

Dagens avsnitt kunde jag ha ritat själv, men nu behöver jag inte göra det:

På förekommen anledning.

I Pasolinis film ”Decamerone” jublar alla när konstnären Giotto di Bondone  avslutat sin stora fresk i katedralen i Chiesa de Santa Chiara i Neapel. Men Giotto, som i filmen spelas av Pasolini själv, muttrar:
– Perché realizzare un’opera quando è così bello sognarla soltanto?

Typiskt manligt eller inte. Men om jag behärskade italienska skulle jag formulera mig exakt så nästa gång jag ligger kvar på soffan när hon yr omkring som kulingen från nordost:
– Varför skapar man ett konstverk när det är så vackert att drömma om det?  

Om Ring P1 är gnällsveriges viktigaste pysventil, så är Solsidan programmet där det folkliga föraktet för nyrika får utlopp för veckans skrattorgasm. När Fredde och Mickan av självupptagen dumhet denna vecka blivit persona non grata i Solsidan försöker de desperat hantera detta genom att ta hjälp av krishanteraren Paul Ronge.

Ronge, som heter som namnet stavas och inte Rååånschéé som Mickan tror, finns på riktigt. Han är Sveriges mest kände pr-konsult. I avsnittet spelade han sig själv och adderade därmed ännu en sida till sin långa mediekarriär.
– Och även som skådespelare gör han bra reklam för sitt varumärke.

Grattis Paul! Kul, smart och framförallt med en stor portion självdistans. Den enda smolken i mitt självupptagna öga:
– Måste du (också) lägga dig till med helskägg när jag efter hårt arbete äntligen levererat mitt dubbelporträtt på fru Kristina och dig?!

Till saken hör att jag känt Paul i fyra decennier, skägglös. Jag är inte bitter och har inte ångest, men för att knyta ihop dagens manliga visdomsord från soffan muttrar jag som jag brukar muttra:
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

PS: Paul ger en rolig beskrivning av sitt besök på Solsidan i sitt nyhetsbrev: Henrik Schyffert spände blicken i mig och sa: ”Du får absolut inte försöka vara rolig! Det är VI som ska vara roliga. Du ska bara vara dig själv”.
För första gången fick jag ta regi. Den var barsk, men på ett vänligt sätt.
”Du har ett leende i mungipan och i ögonen. Sluta med det!”
”Nej…? Jag ser ju ut så här!”
”Jo, du ler. Och det ska du ta bort. Det är jätteviktigt!”
Att få vara med i Solsidan var något speciellt.
Så mycket jobb som ligger bakom, sådan total proffsighet!

Jag lämnar burkan till Josephine Bornebusch (Mickan) och säger: ”Den här hade Mona Sahlin”. ”Usch, Mona Sahlin, säger hon och släpper den som en död råtta. Improvisation. Johan Rehborg (Fredde) krånglar under en av tagningarna på sig burkan över skallen och ropar koleriskt genom gallret: ”En burka? EN BURKA!!!” Alla skrattar hysteriskt utom jag som inte får. När ”Mickan” ropar ”PAUL RÅNSCH HAR KOMMIT” från balkongen måste det varit improvisation, det uttalet av mitt namn stod inte i manus.
Och apropå noggrannheten:

Det gjordes kanske 30 tagningar (jag räknade inte, men det kändes så) och jag tyckte mina repliker, hårt inövade med min fru som motläsare, satt hyfsat som de skulle. Sedan säger Schyffert: ”Bra, nu är det din tur Paul”
Jag: ”????”
Schyffert: ”Ja du vet först filmar vi  Mickan och Fredde, sedan dig. Det är ju för att vi ska kunna växla kameravinklar mellan er”.
Så efter ungefär lika många tagningar till var allt klart. Solsidan-gänget gick glatt till ett långbord uppdukat utomhus i det fantastiska sommarvädret, medan jag vacklade ut till chauffören som skulle köra mig hem. Helt slut och jag lovar att jag kunde hålla mig för skratt.
Men nu är jag skådis.
Trollywood, Bollywood och Hollywood nästa!
 

Ja, ett orosmoment mindre…

Hon: eller egentligen är bara en del av oron gällande vitlöken som måste i jorden borta. Ett land och två och en halv vitlökar senare. Jag har fortfarande sju vitlökar kvar att sätta. Problemet är egentligen inte att få ner dem i marken, jo lite kanske eftersom det är kallt om fingrarna och inte så kul… utan det faktum att jag har för få land färdigställda. Måste verkligen ta bort alla gamla plantor nu innan de fryser fast!!

Melis nya hemsida!

Sedan är ju alltid barnens välbefinnande ett ständigt återkommande orosmoment. Min mamma sa alltid att det ”värsta” med att ha barn var den ständiga oron, oavsett ålder så oroar man sig. Först och främst för att man vill att de ska vara lyckliga. Men ibland är det ju mer handfast oro, som den över deras försörjning.

https://www.melipeterssonellafi.com

Och därför gör jag nu lite reklam för min dotter Meli som sagt upp sig från sitt fasta heltidsjobb på GP, Göteborgs-Posten, för att flytta tillbaka till Stockholm och börja jobba som frilans igen. Har ni ett foto-jobb ni vill ha gjort ringer ni alltså henne. Hon är för övrigt en väldigt duktig grävande journalist dessutom 🙂

Ett litet axplock. Gå in och kika