Lördag: Det händer intressanta saker bortom udden också

(Uppdaterad senast 17:02) Han: Vaknar med värk i armbågar och axlar men med en redan vaken och vacker fru och inga döda möss på mattan. Bara 3 grader ute. Tar bilen till postlådan.
– Du borde cykla, säger Wallentorp, en glad entusiast som även han tillhör den bosatta skaran. Och som uppenbarligen innehar en cykel. Jag försöker säga att jag har också en cykel, 750 kr på Vågen, men att den inte fungerar efter att jag vurpat när jag skulle cykla och hämta tidningen förra gången och att jag hade tänkt ta hennes cykel om det inte vore för min armbåge, ja en gammal tennisskada, Stockholms tennishall, Janne Lundqvists hemmaplan du vet och som slagits upp igår när jag rev Margaretas utedusch och och … ja, kanske tänkte jag bara säga allt det där men Wallentorp vinkade bara glatt och försvann på sin hoj.
Frukost i sängen, tidningar.
– De äldre i kommunen är missnöjda med hemtjänstens omsorg, säger hon rakt ut i luften som om hon extraherat min värkande armbåge till ett mer allmänt framtida förfall på min sida sängen.

Apropå förfall, med tanke på allt intressant som händer här på udden har du kanske missat att det händer intressanta saker även där ute. I Belarus (Vitryssland) har president Lukashenko genomfört en lag som innebär att i nästa presidentval kommer det bara finns en enda vallokal i Minsk liksom i de mindre kommunerna krig huvudstaden för att lämna röstsedlar i.
Det gynnar landsbygden kring staden, där stödet för det styrande partiet är starkt, men missgynnar storstäderna, där den demokraterna oppositionen är koncentrerad. Det minsta valdistriktet på landet har bara 147 invånare, medan det största i Minsk har 4,7 miljoner invånare.
Det kontroversiella förslaget godkändes i veckan av en domstol där samtliga domare var tillsatta av Lukashenko …

Inte Vitryssland.

Nej, nu ljuger jag. I själva verket läser jag en artikel i Dagens Nyheter, i vilken Martin Gelin berättar att ”i Texas har Republikanerna genomfört en lag som innebär att det bara finns en låda för att lämna röstsedlar per county, distrikt. Det gynnar landsbygden, där stödet för republikanerna är starkt, men missgynnar storstäderna, där Demokraterna är koncentrerade. Det minsta valdistriktet i Texas har bara 147 invånare, medan det största i Houston har 4,7 miljoner invånare. Det kontroversiella förslaget godkändes i veckan av en domstol i Texas, där samtliga domare var tillsatta av Trump.”

Detta har skett i demokratins namn och i demokratisk ordning. Och det är bara ett exempel på hur Trumps parti i demokratisk ordning försvårat valdeltagandet i områden där demokraterna är starka. I Wisconsin – den viktigaste swingstaten i valet om tre veckor – lät den tidigare republikanska guvernören Scott Walker stänga 90 procent av vallokalerna. Valforskarna hävdar att de stängda vallokalerna i delstatens svarta områden bidrog till Trumps knappa seger i Wisconsin 2016.

Gelins artikel vore begriplig om den handlade om den vedervärdiga diktaturen i Belarus. Att ovanstående händer i världens främsta demokrati är däremot nästan ofattbart. Och det handlar uppenbarligen om ett system i förfall. 1965 infördes Voting Rights Act som skulle förhindra just diskriminerande röstlagar. Men 2013 upphävde Högsta domstolen delar av denna lag. Det har banat väg för en landsomfattande offensiv av trösklar, hinder och metoder som kritiker ofta menar är utformade för att göra det svårare att rösta i just svarta bostadsområden, konstaterar Martin Gelin.
Det stora hotet mot demokratin är alltså demokratin.

Finansfolket tror på Biden men…

PS: Joe Biden är favorit att vinna presidentvalet i USA enligt alla opinionsmätningar. Trots det satsar 82 procent av Sveriges spelare sina pengar på Donald Trump.
– Många tror sannolikt att han, liksom 2016, kan gå emot förhandstipsen och vinna även detta val, säger Henrik Holm på Unibet.

Börsen spekulerar om en ”Blue Wave och finansfolket satsar just nu sina surt förvärvade slantar på Biden. Fan tro’t. Enligt Betfair vinner Trump i den viktiga swingstaten Florida, 20 dollar per 100-lapp.
Biden ger 61 dollar.
– Nån som vill betta emot?
Inte jag. Förresten ringer Ann, Ordföranden. Jag måste göra ett utskick. Vi måste kratta upp tången som stormen lämnade efter sig på de nyklippta allmänningarna. Bäst jag skriver det redan här så jag inte glömmer. Lördag nästa vecka, kl 10.

Så här vill vi inte ha det. Foto: Ordförande Ann.

Det är mycket nu och då har jag inte ens berättat om den Stora Katastrofen: Igårkväll fick jag förtroendet att sätta på värmen i växthusen. Det gjorde jag, inte (vilket nog är den enkla förklaringen till att hon fastnade för Barometerns artikel om den kommunala omsorgen av mer eller mindre dementa män(iskor).
Jag erkänner: Jag satte på fläkten – men jag glömde sätta på värmen. Därför upptäckte hon, som innan dess var väldigt snäll, att det bara var 2 grader i Västhus I i morse.
Kallare än ute.
– Plus kalla vindar som chilin haaaaatar.

… Nu klipper hon vresrosorna. Även de är vackra. Om än med vassa taggar.

Han fortsätter, eftersom hon är upptagen med annat: Det blev en ansenlig bukett med fallna vresrosor. Vackert även det, eller hur? Även jag har arbetat utomhus. Bland annat har jag använt mina teoretiska kunskaper i fysik och med hjälp av en hävert tömt min förlista båt. Tekniken är en elementär kunskap som alla bensintjuvar tillägnat sig utan genomförda akademiska studier i Uppsala, men som det här känns naturligt att anföra, de akademiska studierna i Uppsala alltså, eftersom jag under arbetet lyssnar på två avsnitt av PO Enqvists radioföljetong som uppehåller sig vid författarens tid i Uppsala.

Självförlist båt med hävert.


Till denna kulturella föreställning serveras en lätt lunch som icke (Enqvist använder ofta detta gammelsvenska ord, icke) inverkar menligt på arbetet men väsentligt höjer moralen hos arbetskraften som ännu klagar över sin tennisarmbåge. Även denna iakttagelse, alltså detta om moralen, inspireras av Enqvist, som vid denna tid (del 13 & 14) fortfarande är en trosviss höjdhoppare med författarambitioner och ofta uppehåller sig vid de förskjutningar i den egna moralen som skedde under det 60-tal när även han, som uttrycket antyder, låg i Uppsala.

Lunch.

Hon: ja, förutom klippt Vildrosen, som växer minst en meter på höjden var sommar, har jag letat efter julens julklappspapper. Vi ska på födelsedagsmiddag ikväll, kul, och jag ville få till paketet fint. Men det skulle jag inte gjort, klämde mig när jag skulle flytta på fem fulla kartonger med hans femtielva versioner av Hajen… och nu ser jag ut som Quasimodo på handen, suck! Inte min dag idag, men det kan ju bara bli bättre 🙂

Hur kan man svullna upp så här…

Fredag: Hon är inte Molly och han är inte Bloom men …

Han: Alla som i likhet med min kompis Tomat-Hasse har läst ”Ulysseus” vet att James Joyce ägnar 750 sidor åt att beskriva en enda dag i levnadskonstnären Leopold Blooms liv. Närmare bestämt den 16 juni år 1904. Bloom, som bor på 7 Eccles Street i Dublin, gillar inälvsmat (”Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) och  börjar dagen med att tillaga njure till sin feta och otrogna hustru Molly.
Han går därefter ut och deltar i vännen Paddy Dignams begravning, där han tänker på sin son Ruby som dog när han var elva dagar. Under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som är halt och som han känner sig dragen till (läs: han runkar vid åsynen av henne på stranden). På en affärsinrättning för män möter Bloom en bordellvärdinna som kan sägas motsvara Homeros Kirke. Hon som förförde Odysseus med olika trollformler.
– Som du kanske fattar är Ulysseus en metaversion av Homeros skröna om Odysseus.

05:07.

Romanen slutar med Molly Blooms berömda inre monolog som du inte bör läsa högt för dina barnbarn. Min dag kräver inte 750 sidor (och tar inte fyra år att beskriva):

04:55 vaknar. Mardröm, nåt om lumpen.
05:07 ger upp, går upp. Toa, normalt. Tar en selfie.
05:11 öppnar datorn, BBC World radio News. Trump vs Biden Town hall collective monologues. Redigerar nyhetsmaterial till dagens PepTalk. Kinnevik Q3 report aftermath, vinneraktie enligt DI. MTG också, men coronan sänker börserna i Asien.
Lyssnar på P1, recension av Lena Anderssons nya roman om folkhemmet.

06:06 Hon som inte är någon Molly vaknar, på tok för tidigt.
Bara 5 gr ute enligt termometern, 4-7 sek/m N-vind enligt SMHI.
06:34 solen går upp. Håkan ringer. Deras kattungar bråkar, honor. Behöver låna vår kattbur. måste kastreras.
– Nu!

08:07 skickar PepTalk. Gör frukost medan hon ser en säl och hämtar tidningarna.  
08:24 kaffet kokar. Klär på mig, gårdagens plagg. Toa, rutin efter PepTalk.
08:31 sms till Adam som fyller år. Betraktar sälen vid Fimpan, fet men mindre än den som brukar ligga på den stenen. De 4 svanungarna passerar över viken, FF?
Efterkoll av respons på PepTalk.

Aldrig under veckans alla dagar efter Metoo.

08:40 – 09:38 skön frukost i sofforna, ”känns som juldag” säger hon. Tidningarna, inget fastnade.
– Du har väl inte läst färdigt, säger hon under sin fäll. Hon avskyr att jag stör hennes frukostlugn.
09:57 bara 6 grader ute. Lyssnar på Ring P1. Och Stil och kollar oddsen i USA-valet. 100 dollar på Trump ger bara 120 tillbaka när det gäller Florida, 161 vid Biden-seger.
10:31 Hon kliver upp ur soffan och i stövlarna.
– Måste kolla att vitlöken ännu inte börjat gro.
Det har dom.
Jag lyssnar fortfarande på Stil om Melina Mercuri, skådespelerskan som blev styv politiker. Minns att jag gillade henne i Aldrig på en Söndag. Underbar film om den lyckliga horan som tänker som Molly Bloom men inte ser ut som hon.
– Ja, mediepolitiskt omöjlig projekt idag.
11:06 okej, nu går jag också i stövlarna. Ibland måste en man verkligen bygga en ny veranda.
(to be continued)

Panik!!!

Hon: japp, den ena sorten har börjat gro. Och jag har ju väntat med att sätta ut dem i år just för att de inte skulle börja gro för tidigt. Bara att börja plantera.

Hade kanske inte bestämt hundra procent var alla ska få plats, och det är många många som ska i jorden märker jag, tror bestämt jag beställde sättlök för fem kilo vitlök…

Tomatlandet klart, och katt-toa-säkrat!!

Sätter ett gäng i det tomatland jag hunnit fixa iordning med ny gödsel och lite av Hans sjötångsjord. Får inte plats många där inte. Fortsätter plantera ut i utrymmet mellan jordgubbarna i nya landet. Mycket sjötångsjord men förmodligen tillräckligt med köpejord för att inte vara ett vågspel. Hoppas jag!!

Nya landen, med tång och havssand som bas. Kommer vitlöken bli färdigsaltad då måntro…

Men det andra nya landet som i huvudsak består av tång, havssand och gamla löv, ja det blir spännande, och dyrt om det inte funkar… mest vitlök där. Sparar några och funderar över natten på var, hur och när jag ska sätta dom.

Sparar dessa ett tag…

Går in och städar, det är ju ändå fredag…

Han: Wow, schysta lökar! Som Leopold Bloom skulle ha formulerat det. Men för att nu fortsätta redovisningen av En dag i Peppe Engbergs intressanta liv. Detta innan jag ger dig den roligaste recension av James Joyces Ulysseus jag läst och som inspirerar till dagens noteringar:

11:07 – 15:42 satte på stövlarna och en vindtygsjacka med MTG-emblem, ty det är kyligt. Går över till Margaretas chateau. När jag vaknade hade en plan. Kom på att jag kunde återanvända glasrutorna från dörren vid tog bort på växthuset1.0.
Rivit ganska mycket, som vanligt byggt lite mindre.
– Åstadkommit något.
Margaretas utedusch is no more. Förhoppningsvis har vi dusch inne före sommaren 2021.

Dessutom: Lyssnat på P1. Nyheter, vetenskapsradion om alligatorbröl. Tyvärr låg jag inte i fas med tiden, ty streamingen gjorde att jag missade PO Enqvists uppläsning av sin ”Ett annat liv”.
Synd, han är bra.
– Men ”Spanarna”!
Fredagens höjdpunkt för en radiodiggare. Som jag önskar att skolan hade varit, ett underhållande och samhällsorienterande seminarium.

Till exempel berättar Calle Norlén att feta män är inne. Han talar i egen sak eftersom han inte kunnat besöka gym under coronan. Men länge har det tjatats om att tjocka tjejer, typ Molly Bloom, måste få ta plats. Och det gör de. Nu är det vi män som ska svälla över byxlinningen. Det till och med sprids forskning som säger att feta killar är bättre älskare – de kan prestera 7,5 minuter längre.
Calles spaning förklarar en del.
– Och jag som hade tänkt berätta att jag gått ner sex kilo i sommar.
Kvalar nu in i lätt tungvikt (79,5 kilo).

Arbete ger arbete, ingen lunch, inte ens pinkat. Regnar gör det också. Hon återkommer från sin promenad. Hon har hämtat posten, jag har fått kallelse till 24-timmars blodtrycksmätning. Hon ett rött paket, ansiktstvål. Vad det nu är.

Men nog om hårt arbete. Har ont i axlarna och det är ändå fredag. Här på udden serveras Klockan-5-drinken dessutom redan klockan 4, fackets krav som jag står enhälligt bakom. Plockar undan och går hem till oss på sjösidan.
– Och tänk, där står hon med två glas i handen som den ljuva kvinna hon är.
Så har vi det.
Och där är regnbågen också.

Det finns andra värden än arbete.

PS: Ovanstående rapport, som i tempot påminner om Leopold Blooms dag, kanske inte inspirerar till att läsa Joyces roman. Möjligen kan Jan Gradvalls recension väcka mer intresse än min pastisch. Gradvall, musiknörden som blivit folkkär även på udden, skriver så här:
1 Skit i alla paralleller till Homeros Odysséen.
2 Skit i att läsa på överhuvudtaget.
3 Börja i stället med att bläddra fram till sidan 59 där Leopold Bloom gör entré.

Vad man drabbas av där är inte 90 år av litteraturhistoriska framsteg utan insikten: jävlar vad Joyce kan skriva. Det är så rappt, smart, ledigt formulerat – flera av de mest korthuggna meningarna påminner faktiskt om modern journalistik – att man som skribent häpnar över hur mycket man kan sno.
Man slås även av vilken fantastisk matskribent James Joyce är. Rottrådarna till matskribentens AA Gills flottdrypande bildspråk börjar i Ulysses… Ulysses handlar egentligen bara om tre personer: två män och en kvinna. Kvinnan, Molly Bloom, har bara varit indirekt närvarande i boken fram till sista kapitlet där hon plötsligt tar över helt och hållet och hennes tankar träder fram i ett ”stream of consciousness”-flöde på 51 sidor utan punkt eller skiljetecken.
Flödet påminner om frijazz. Och klarar man av Coltrane klarar man av Joyce. Att känna är viktigare än att fatta alla inbakade referenser.
Det är också i Mollys frijazzmonolog som man tydligast inser hur kontroversiell boken måste ha varit 1922. Och hur kontroversiell den förmodligen fortfarande kan upplevas i dag.

Mollys inre röst talar om att ”vara jävligt välknullad”, om ”fläckar efter hans sås på det rena lakanet” och att ”han kan sticka tungan 7 mile upp i hålet när han ändå är där i det bruna”.
Sexskildringarna är också avgörande för vad man under läsningens gång till slut inser vad boken i grunden handlar om – och vad som var Joyces uppsåt. Att precis allt, högt som lågt, måste med. Precis allt vad det innebär att vara människa.

När boken bannades på en sovjetisk författarkongress 1934 – även USA förbjöd boken – löd omdömet att Ulysses var ”en dynghög full av maskar, fotograferad av en filmkamera genom ett mikroskop”. I dag skulle Albert Bonniers förlag kunna trycka upp det som ett klistermärke för att sälja pocketupplagan. Wow, den boken vill jag läsa!”

Nu vet du hur en dag i en mans liv också kan beskrivas. Ladda ner Joyces skröna här.

Torsdag: Känt virus drabbar Årets Svensk

Räddad av stormen.

Han: Det senaste dygnets storm slog omkull några träd, men lyfte också havet så att min förlista båt gick att dra upp på land. Det är sånt som får livsoptimisten att känna att lök på laxen ibland är som grädde på moset.

Men nu till motsatsen: Refaat El-Sayed, skojare; Hans Holmér, länspolismästaren som tidigt tog livet av utredningen om mordet på Olof Palme; Ebbe Carlsson, mytoman och skojare med kontakter i regeringen – och idag avslöjas ännu en pristagare: Rektor Hamid.

Årets svensk var en gång i tiden en titel som Rapportredaktionen tilldelade den person i Sverige som ansågs ha stått i centrum för nyhetsrapporteringen under året. År 1989 visade det sig att den person som bäst uppfyllde kriteriet för titeln var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, varför mina gamla kollegor valde att sluta utnämna årets svensk.
År 1997 återupptog SR P4:s program Efter tolv utnämningen. Numera har denna uppgift övertagits av tidskriften Fokus och idag firar priset ännu en självutplånande seger: Rektor Hamid avslöjad som troll.

Slutsats: Utmärkelsen Årets Svensk får dagens nyinrättade pris IMIUKIngenting är så Meningslöst som när det som Inte borde göras alls Utförs på ett Kompetent sätt.
Prisnedsänkningen i havet sker under tystnad på i en udde i Kalmarsund.

Apropå gårdagens spalt 😉

Hon: tydligen inte bara jag som häcklade Anna Mi Matzén för hennes önskan/undran om höstvindar i gårdagens Barometer, ha ha. Den var verkligen dåligt tajmad.

Fortsatte blåsa sjukt hårt i alla fall fram till midnatt. Var ganska läskigt faktiskt, även om jag vanligtvis gillar att följa olika ”oväder” (inifrån) här på Udden. Man är liksom mitt i stormens öga. Men igår väntade man bara på att få höra ett brak av träd som faller. Kanske över ett hus… Var nog mest orolig för en barnfamilj som tillfälligt bor i ett relativt litet grannhus. Pappa Jonas vankade oroligt runt huset, sa han var mest orolig för bilen, men jag tror kanske oron var mer än så. Men som tur var stod våra tallar här längst ut på Udden pall. De har ju fortfarande lite skydd och sällskap av varandra…

… eller inte.

Han: Små chanser är ofta början till stora bedrifter. Men även udden är full att tappade chanser. Vid närmare eftertanke gav stormen en möjlighet. Som jag inte tog … på grund av att det blåste småspik. När lugnet lagt sig ligger hon därför kvar där med stjärten under vatten.
To be continued.

Ensam är inte stark.

Han: Vi tog en promenad efter att Hon i två timmar försökt kommunicera med ett fondbolag via dator och mobil. Hon behövde krama en tall för att bli på bra humör igen. Tänkte jag. Jag visade henne torrtallen och eken som stormen tog igår.
Även en av enarna in mot viken har skadats.
För sent för att krama. Men hon har i alla fall fått viktigare saker att tänka på än aktieplaceringar.

Nu lyssnar jag på P1 Kultur. Det handlar om vårt förhållande till träd. En kvinnlig idéhistoriker säger till mig:
– Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.”

Idéhistorikern Julia Nordblad berättar om att i den gamla renässansrepubliken Venedig fanns det två ord för hur vi förhåller oss till våra träd. ”Bosco” var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen.
Kontrasten var ”selva”, vildmarken.
– Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra.

Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar.
Kort sagt: Hur långt framåt hon sett med tanke på att en tall tar 100 år på sig att växa upp. De fanns här långt före oss som nu arrenderar marken – och de som får finnas kvar kommer att överleva oss alla.

Den verkliga riskgruppen, 70+..

Avslutningen tål att tänka på, särskilt på en udde där vi människor tar sig rätten att ta ner träd efter träd för hur solen står: ”Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.”

Här kan även du lyssna på kloka ord om vårt förhållande till träd.

Stockholmslevain, stor som en plåt och snyggast hittills:)

Hon: två bortslösade timmar för mig idag alltså, kokning av chilisås är fortfarande ogjort. Men brödbaket, på surdeg, som jag påbörjade igår från mina två surdegsgrunder ser ändå lyckade ut trots att de höll på att bli överjästa, pga Skandia Liv… och även pga en okoncentrerad bagare som råkade hälla en halv liter vatten i fel surdeg…

Kaffe- och tranbärsbröd, fast med mest russin, tranbären tog slut…
Ganska snygga uppifrån också måste jag säga 😉

Onsdag: ingen bleke så långt ögat når

Han: 23 sekundmeter i byarna och Klass 1-varning från SMHI på andra sidan sundet. Sop-Bengts barometer visar att det för ovanlighetens skull blåser även längre in i viken.
– Som sagt, frukost i sängen idag.

Hon: och vi bor alltså på en udde precis mittemot södra Öland. Så blåser det där så blåser det här. Ja, frukost i sängen blir det, och hoppar nog över bad idag också även om det kul med höga vågor 😉

Utanför sovrummet…
… och inne. Kelväder tycker Ludde. Läsa tidningen kan du göra sen Matte.

Han, även han från sängen: Människan är utrustad med ett enormt utvecklat luktsinne. Somliga mer än andra.
– Det kallas girighet.
Follow the money, som vi säger efter att uttrycket myntats i boken/filmen Alla Presidentens män. Gör vi det just nu så talar en sak för att Trump torskar sin tribun om tre veckor.
Opinionsmätningar och mina gamla kollegors analyser ger jag visserligen inte mycket för.
– Allt är inte fejk, men skenet bedrar, som någon lustigkurre formulerar det på Dagens Nyheters Namn och nytt-sida.
Men kanske vågar vi trots allt tro, ty nu har de girigaste av de girigaste fått upp ett spår:
– Spelbolagens odds talar för en seger för Biden.
Åtminstone denna blåsiga dag.

PS: Också i övrigt är dagens nyheter goda även utanför udden. Kalmar län har lägst antal nya virusfall i Sverige. I vår kommun har det bara upptäckts ett (1) nytt fall den senaste månaden. Huspriserna går däremot upp i kommunen (+3,1%). Betänk att här lyfter man på ögonbrynen över att en villa i Söderåkra nyligen gick på 1,6 miljoner – 51 procent över utropspris.
På Södermalm i huvudstaden skulle vi få betala 5-6 miljoner.
– För en 1:a.

I övrigt instämmer vi i Barometerns krönikör Ulf Wickboms (och Gert Fylkings klassiska) ”Äntligen!” är Svenska Akademin åter är De Aderton. Detta även om Akademin fortsätter underpresterar när det gäller kommunikation. Dagen efter den stora nyheten har PR-ansvariga inte lyckats uppdatera den officiella hemsidan.
Läser man inte tidningarna?

Hon, igen: Saxat ur dagens Barometern…
Anna Mi Matzén känns lite sen på bollen här, ha ha!

Hon: tog mig i kragen och körde 45 minuter intesiv Vinyasa Flow. Känns bra. Tillbaka till soffan eller ta tag i chilin som har fermenterats färdigt och bör kokas sås av, that’s the question…

Från sängen, till soffan, till golvet…🙏🏼

Han: … allt detta medan jag sovit middag och sedan gått min vanliga runda i närområdet. Denna gång för att syna stormens härjningar…

(krigskorrespondent har man ju alltid velat bli)

Tisdag: ännu en magiskt vacker oktobermorgon, lite väl tidig kanske…

6.33

Hon: vaknar aptidigt, försöker somna om men ger upp när han går upp och jobbar. Drar upp rullgardinen och ser hur vacker horisonten är strax före soluppgången.

Blir en fin dag igen. Måste plåta formationerna över Öland. Men som med månen, det går verkligen inte att ta bilder på soluppgången som gör den rättvisa. Men men… jag zoomar in bilden något så att de blir lite tydligare.

Zoomar in på formationerna över Öland, så häftiga!

Lägger mig ett tag till och skummar de digitala morgontidningarna (GP, DI och SvD) medan solen värmer upp stolarna på altanen. 8.30 cyklar jag och hämtar papperstidningarna. Barran och DN. Sen frukost på altanen. Skönt!!

9.17, solen värmer fortfarande tillräckligt för frukost ute, trots endast drygt 3 grader i skuggan.

Han: Idag var det bara 2,5 grad ute när vi vaknade. Jag skriver vi, för idag var det hon som väckte mig redan vid 05:30. Den meteorologiska hösten är här, men solen skiner och vi intog vår frukost på sjösidan.

Nu har vi läst morgonens tidningar.Uppriktigt sagt minns jag inte något intressant utom att den gamle reklammannen Gunnar Broman har dött, 92 år gammal. Under mina praoår som journalist i reklambranschen skapade Gunnar den reklam som skulle göra Absolut Vodka till ett världsmärke. Även konsumtionsreklam är förgänglig och när vi sågs senast var Gunnar fiskhandlare på Österlen, frid över hans minne.

Mr Absolut Voka (t.v), här med sin byråpartner Lars Börje Carsson.


Nu till dagens arbete: veckans första resa till återvinningen med plast, metall och flsko
– Varför jag gör detta?
Ett kortfattat svar: Vi människor är duktiga. Vi förbrukar 350 miljoner ton plast per år. Är det mycket? Det räcker för att klä in hela jordklotet i gladpack.
Alla säger vi att vi älskar naturen. Men sanningen är att större delen av jordskorpan nu är skapad av människan. ”Teknosfären”, dvs det sammanlagda materiella resultatet av mänsklig verksamhet (byggnader, vägar och innan infrastruktur, naturtomters förvandling till villatomter, verandabyggen, växthus, badtunnor och annat vi omger oss av), uppgår till trettio triljoner ton.
– 30 000 000 000 000 000 ton, fattar du?

Det tror jag inte du gör. Tänk så här: alla nu levande människor väger storleksordningen 300 miljarder kilo – våra samlade tekofossila avlagringar väger alltså 100 000 gånger mer än mänsklighetens samlade massa!
Våra prylar upptar en mycket stor del av jordens yta. Städerna tar mest plats (3,7 miljoner kvadratkilometer) och väger mest av teknosfären, 36 procent. Tillkommer uppodlar mark, betesområden. Det finns siffror på allt, tex världens samlade järnvägar (hennes pappa var stins) utgör 0,1% av den teknikfossila massa som människan trampar omkring på.
Alla våra prylar väger alltså hundratusen gånger mer än oss människor. Den teknofossila mångfalden över skrider inte bara den biologiska med alla dess miljoner arter utan även den fossila mångfalden från jordens egen långa utveckling och kan visa sig vara större än den samlade biologiska mångfalden under vår planets hela historia!

Så här snabbt har den mänskliga aktiviteten accelererat.

Vad det betyder? Det betyder –  vilket Sören Sörling på påpekar i sin essä om människans tidsålder, Antropocen – att ”vår påhittighet” har fått geologiska konsekvenser: Förvandlingen av jordytan till en teknofossil värld betyder inte att materia försvinner, utan snarare en rekombination av den. Det bibliska uttrycket ’nya himlar och en ny jord’ har fått en ny och bokstavlig innebörd, vid sidan av den moralisk-utopiska. Under tiden som vi önskar oss en annan värld har den uppstått i verkligheten, i en skepnad som åtminstone jag känner mig undrande inför.

Skriver Sören och undrade känner jag mig också. Dessutom skyldig och ansvarig för mina egna teknofossila avtryck. Därför åker jag till återvinningen i Torsås två gånger i veckan. Politik är inte att vilja, det är att göra.
Vilket Tomat-Hasse och jag är överens om och att minimera våra egna fotavtryck på jorden är sätt att göra detta.

Nyfångad torsk, med ett berg av pepparrot och skirat smör, mums!

Hon: på tisdagar har Blomlöfs rökeri, som ligger några kilometer söderut härifrån, färsk fisk. Ringde i förmiddags och undrade vad de skulle få idag och när. Torsk, abborre, sill och rödspätta skulle komma in vid halv tre. Det blev ju jobbigt… Rödspätta köpte vi senast och torsk med pepparrot var jag lite inne på från början. Men stekta abborrfileer… hrmmm.

Det blev torsk ändå. Och det var ett toppval. Blev sååååå gott. Kokat i buljong på egenodlad fänkål, morötter, lök och persilja. Pepparroten köpte jag på ICA, men det måste vi nog plantera egen till våren. Potatis från Peppes sjötångs-potatis-land. Han var för övrigt kvällens stjärn-kock!

Lingon- och kolapaj

Jag gjorde en lingon- och kolapaj under tiden, som vi inte smakat än. Himla jobb att koka kolasmeten kan kan jag tala om. Hälften hamnade på spisen… typ. Och jag hällde på lite mer lingon i efterhand, så den ser kanske inte precis top notch ut. Men lingonen är prima vara. Tack Neta och Bengt för dem! Nu ska vi smaka…

Måndag: Mellan eld och vatten

Han: Människan lärde sig kontrollera elden för ungefär en miljon år sedan. Elden gjorde att vi slapp äta rått kött och snart kunde sno ihop en flamberad pepparstek med potatisgratäng á la dauphinoise på en vanlig måndag.
– Och kanske kunde tända en välrullad cohiba efteråt.
Men framför blev elden någonting att samlas kring och det är vad vi gjort idag. Vi har eldat upp grenar och den gamla trallen hos Margareta. Självklart gned jag jag två pinnar mot varann och det tog ett tag innan tändvätskan började brinna.

Och det ena ger det andra. Eld och vatten är motpoler. Hon blev varm av elden och drogs till havet. Årets sista dopp?

Hon: men du missade ju när jag dök i, med huvudet före… skulle alltså simmat ut en gång til!! Det var faktiskt skönare än det kändes när jag bara stod med fötterna i därinne och tog upp tång. Det var kallt. Så jag tänkte inte ens tanken att doppa mig två gånger. Dumt! Och frågan är om det blir fler sådana här sköna, varma dagar så man känner för att bada trots max 14 grader.

Kollade faktiskt inte temperaturen idag, kändes egentligen mer som 12 grader… men står 14 på vädersidorna och det var 15 grader för någon dryg vecka sedan.

Han: Och så ännu ett hösttecken:

Höj ljudet…

Söndag: In i eller ut ur dimman?

Morgonvy med musik.

Hon: vad fint Peppe! Men bara tre grader ute, kallaste natten sedan i våras tror jag. Var ute och kollade i växthusen vid sju, han sov då, och höjde värmen i fläktarna. Gjorde också iordning degen som jäst under natten. Två limpor. Skulle sedan jäsa två timmar till… men nu äntligen klara, pust!

9.30, klart! Har alltså tagit 5,5 dygn då…

Kollade också till min senaste fermentering av gul chili. Bubblar på bra nu!

Gul sriracha på g

Och så måste jag visa mina fyra små krukor med basilika som fortfarande leverera nya fina blad. Ok, de ser kanske inte jättemycket ut för världen längre, jag tar ganska mycket av dem nästan var dag, men med tanke på att jag bara satte frön i en liten kruka och det redan i månadsskiftet mars/april, så är det väl helt otroligt bra. Tycker jag 🙂

7 april, de börjar gro…
Drygt 6 månader senare…

Hon: och så flyger tranorna söderut… streck på streck hela morgonen. Mäktigt!

Och glöm inte att sätta på ljudet!!

Lördag: surdegar och annat som visar att hösten är här

Rågsurdeg på g

Hon: gav ju lite upp det här med surdeg i somras, tyckte det inte var värt mödan och den tid och planering som krävs. Men nu när hösten är här och det mesta är skördat och omhändertaget, eller nåja, i alla fall tomaterna, så finns det ju lite mer tid över. Och vädret går mer och mer mot innersittarväder utan dåligt samvete, så nu är det dags med ett nytt försök tänkte jag.

Började med en rågsurdegsgrund för typ fem dagar sedan, i går var den klar. Och vid typ tolv idag satte jag igång en rågsurdeg utifrån den. Tar typ 8-10 timmar och jag hade räknat ut att den då skulle vara klar vid tio ikväll.

Men jag tycker nog den ser klar ut redan nu, och klockan är bara sju. Då ligger jag risigt till, för sedan ska själva degen jäsa ca 8 timmar, och jag vill ju inte gå upp mitt i natten vilket blir kontentan om jag påbörjar den nu… ja fatta att man måste vara ett räknesnille för detta!

Vetesurdegsgrund som verkar på g även den…

Och utifrån rågsurdegsgrunden har jag också satt en vetesurdegsgrund. Typ vid lunchtid idag även den. Går ganska snabbt så den verkar redan ha bubblat upp. Blir lite stressigt nu då, men den får nog vila till imorgon… det är ju ändå lördag!

Män som vet att hösten är här.

Han: Omedvetet snuddar Hon vid något existentiellt ovan. Ordet ”höst” betyder ”skörd” och är besläktat med orden ”hösta” och ”inhösta”, det vill säga samla eller hämta in. Hösten är alltså ursprungligen skördetiden. SMHI definierar att den meteorologisk hösten infaller när dygnsmedeltemperaturen är sjunkande och i fem dygn i följd är lägre än 10 grader. ”Då infaller hösten den första av dessa dygn. Dessutom gäller att hösten inte kan börja före 1 augusti.”

Om detta gäller för Sverige bortom udden så har vi här ute en mindre abstrakt definition:
– Hösten infaller den dag när ett gäng tystlåtna gubbar samlas vid Pumphuset klockan 10 på morgonen. Stämningen är lite tryckt, alla vet vad som gäller och några har stora skiftnycklar i händerna (utom Sop-Bengt som fortfarande är wannabee och har gömmer en mycket liten skiftnyckel i handen).
Lohman och Mellström betraktar sitt manskap och alla vet vad som gäller.
– A man got to do what a man got to do.

Nådens år 2020 inföll denna dag idag den 10 oktober när regnet hänger i luften och björkarna i Björkenäs börjat gulna. Männen delar upp sig i två grupper, alla kramar sina skiftnycklar och när grupper skils åt finns det inte längre någon återvändo:
– Nu stänger vi av sommarvattnet.
Det betyder att nu stängs pumpen av och alla ledningar töms på det livgivande vattnet.
Från och med idag upphör all bevattning av gräsmattor och tomatodlingar.
– Vi ses 24 april, säger någon, förmodligen jag.
Ty här på udden infaller sommaren 2021 detta datum.

Så sant…

Hon: och så går ju motorsågarna varma så här års också… ett ljud jag som trädkramare och naturvän blir väldigt nervös av. Speciellt när de fina gamla vindpinade tallarna jag sett sen barnsben ryker och ersätts av vältrimmade gräsmattor och villatomter. Ja ute hos oss är det ju lite motsatsen till vältrimmat och förmodligen lite väl oansat och ”bohemiskt” enligt många. Även enligt mig emellanåt… men vi jobbar på det ;).

Hursomhelst läste jag en krönika av Johan Hakelius i Expressen idag och tyckte den belyste även en annan aspekt. Vinden, som oftast är väldigt påtaglig här på Udden… och barkborrarna förstås som är ett bekymmer för många här i Småland.

Fredag: tillsammans med Fanny!

Drink hos Fanny idag

Hon: Fannys Husse och Matte är på begravning idag, väldigt sorgligt och vi är alla här på Udden med dem i tanken.

Dessutom har Fanny ont i ett ben så vi har inte kunnat ta någon långpromenad i skogen som vi brukar. Men Peppe och Fanny har sovit på soffan, hemma hos Fanny, medan jag förberett middagen tillsammans med kissarna inne hos oss. De två har verkligen funnit varandra efter eftermiddagsluren. Nu fredagsdrink.

Nya polare!
(Han diktar, så det kommer nog mer här så småningom…)

Han: Bonusmatte har rätt, vi har funnit varann och jag läser högt för Fanny: Jag tycker om min egen litenhet. Jag skulle inte vilja vara större. Även om jag skulle räcka längre, nå högre, susa snabbare, skulle jag inte vilka det. Jag tycker om min skala. Jag tycker om människans litenhet.

Så inleder nämligen Sverker Sörlin sin bok Antropogenen, en essä om människans tidsålder (Weyler, 2017). Boken har jag lånat av Tomat-Hasse i Gata uppe vid gamla E22:an (en gång i tiden ingick hans torp i Gustav Vasas egendomar vilket placerar detta inlägg i det historiska sammanhang det förtjänar). Eftersom jag är hundvakt hos Fanny (vars husse också heter Hasse) läser jag inledningen i ett uterum mot väster när solen redan står lågt.
– Det är alltså höst.
Det är höst även i Tomat-Hasse och mina samtal. Det har inte bara med årstiden att göra. Både han och jag har vänsterbakgrund. Han kallades Fack-Hasse när han var politiskt aktiv fackordförande på slakteriet i Kalmar.
– Är vi fortfarande vänster?

Vi formulerar inte frågan så. Men det är det våra samtal handlar om. Jag finner samtalen mycket givande. Alltså störande. Vi är oeniga om vi lever i den bästa av världar, men eniga om att världen kan bli bättre och att vi alla därför i Voltaires anda bör odla vår trädgård.
Frågan är vad det betyder i dagens värld (vid sidan om att odla vår egna grönsaker). Det är det Sverker Sörlins bok handlar om. Halvvägs in i Antropogenen tror jag hans budskap kan sammanfattas så här:
– Om man försöker låta bli att göra saker värre, är inte det att bidra till en bättre värld?

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Det var nåt man sa på den tiden. Och ibland fortfarande säger. Det missar det väsentliga. Att vara vänster är att vilja förändra världen – och göra något åt det. Hasse och jag har båda ägnat mycket tid åt denna vilja att göra något åt det, både fackligt och politiskt.
Hasse fortsatte in i nutid.
Ganska snart, redan på Palmes tid, insåg jag att jag var bättre på att beskriva verkligheten än att förändra den.
Jag blev chefredaktör på tidningen Gnistan, den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad som någon har sagt långt senare.

Sedan insåg jag att jag var bättre på att beskriva allt mindre delar av verkligheten (= jag blev redaktör på reklambranschens tidning). I mitten av 90-talet, jag var redan medelålders, insåg jag att någonting hänt. Vi journalister, som 30 år tidigare stått längst bak i salen för att referera samhällsdebatten, stod inte bara längst fram vid scenen som på De 3 O:nas tid – utan hade klivit upp på podiet bland de andra representanterna för de samhällspåverkande krafterna.
– Betänk att på Tage Erlanders tid hölls inga presskonferenser om Nådiga Luntan – idag är budgetprocessen en särskild mediehändelse där journalister frågar journalister vad höstbudgeten egentligen innehåller.

På 90-talet blev jag en ”medieprofil”, satt i tv-soffor bland andra orakel – även de oftast journalister. En dag kring millenniumskiftet insåg även jag att jag var en bluff. Medieetablissemangets beskrivningar av verkligheten hade inte bara blivit viktigare än verkligheten – de hade dessutom blivit allt mer skruvade, skevare och alltmer divergerande från denna verklighet.
– Den totala felbedömningen av Trumps folkliga stöd 2016 och kampanjjournalistiken kring Metoo tillhör degenereringens mest iögonfallande belägg (Åsa Linderborgs Året med 13 månader tillhör de tidsdokument Hasse och jag återkommer till).

Samtal pågår.

Mediesamhällets och mina egna bidrag till i denna moras beskrev jag senare i en lunta som ingen brydde sig om. Utom jag. Jag tycker fortfarande det är det bästa jag skrivit. I förordet konstaterar jag att det enda riktigt sanna i de 699 sidorna är slutsatsen:
Peppe Engberg har gjort betydande och bestående insatser för att sänka den journalistiska nivån i landet.

Bara detta att tala om sig själv i tredje person singularis är bevis nog! Mot den bakgrunden tycker jag om att över en pilsner diskutera meningen med livet med Tomat-Hasse i Gata. Han lever ett rikt inre liv. Han är förmodligen den ende jag numera känner som både jobbat på ett kubanskt kollektivjordbruk och fotvandrat till Santiago de Compostela.
Hasse är definitivt den ende jag känner som läst Baltasar Graciáns Handbok i Levnadskonst från år 1647, utgiven av Natur & Kultur.
Hasses favoritaforism (Nr 101) lyder så här: Halva världen skrattar åt den andra halvan, och alla är lika stora dårar. Allt kan vara gott, eller allt kan vara ont, beroende på hur man betraktar det. Det den ene följer förföljs av den andre. Outhärdligt dåraktigt är den som önskar mäta varje ting efter sin egen uppfattning.
Fullkomlighet innebär inte att göra en enda person nöjd. Smakintrycken är lika många som ansiktsuttrycken och lika växlande. Det finns inte den bristfällighet som inte förmår väcka någons uppskattning, och man behöver inte förlora tilltron om några inte tycker om en sak, det finns alltid andra som kommer att tilltalas av den. Men låt inte heller deras lovord bli orsak till högmod, för de kommer i sin tur att förkastas.

Tål att tänka på eller hur? Säger jag och Fanny ser på mig som bara kloka gamla damer gör.

PS: Efter ovanstående filosofiska diskussion somnade både Fanny och jag. När jag vaknade sov hon fortfarande och jag roade mig med att läsa svenska folkets fräckisar som min vän Gert Fylking sammanställt. Gert fyllde 75 härom dagen, men boken visar att den pojken förblir 12 år.

Torsdag: vilken fin oktobermorgon!!

8.26, ”Peppe, det är varmt och vindstilla,
vi sitter ute och äter frukost!”
”Ok!”

Hon: tänk att fortfarande kunna sitt ute på altanen och äta frukost utan att frysa eller ha termoställ på. Och tack Tomat-Hasse för de fina blommorna som snart hållt sig fina i två veckor trots regn och hård vind. Humlan är också tacksam.

”Tack”…
… sa humlan
Sorry, lilla bi med familj. Såg fel…

Han: Frukosten, var det så där skönt? Fina bilder på biet. För egen del kändes det som middag på snickarspråk. Vaknade 03:30, grubblade över utbyggnaden av badrummet i Margaretas Chatteau, som inte är något slott utan en koja. Vilket vi visste, men som Mats O förklarade innebörden av på sitt snickarspråk.
Det sägs att när vi journalister känner doften av blommor frågar vi var begravningen pågår och vem man tagit livet av. Riktiga snickare vädrar doften av gammal stuga och säger:
– Det blir billigare att riva skiten och bygga ett nytt hus.

Innan klockan lyste 04:00 hade jag en alternativ plan. Steg upp och såg debatten mellan Harris och Pence, skrev min dagliga PepTalk, åt frukost med min kloka fru. Hon tyckte som jag om de reviderade byggplanerna.
Läs: Hon var nöjd med att även jag hade fattat vad hon och Mats redan kommit fram till och resten av dan är ett stycke värdeskapande uddenhistoria.


När vi gör kväll har Mats kämpat med att vintersäkra vattenledningarna. Även jag har jobbat hårt och lyckades få två bra bilder. Arbetsrubrik:
– Det bidde ingen ombyggnad, åtminstone inte nu. Det bidde en ny varmvattenberedare från Hjula a 1 880 kr.
Även lunchen, wallenbergare hos Tobbe & Fred, var trevlig.
Dessutom var nattens VP-debatt anständig och fokuserad på ideologiska skillnader mellan republikaner och demokrater. Enligt CNN Poll tyckter en majoritet av de amerikanska väljarna att Harris gjorde bäst ifrån sig.
Å andra sidan var det sådana opinionsmätningar som lurade det liberala medieetablissemanget att tro att Trump var uträknad för fyra år sedan.
Särskilt när kampanjjournalistiken som vanligt fokuserar på det väsentliga