Fredag-lördag: Hej Stockholm – Hej då!

(Uppdaterad 22.30)

Han: Det de har i Stockholm det har de i Stockholm! Efter två intensiva dygn har jag sett hela filmen i repris.
– Och jag kände igen nästa alla de gamla skådespelarna. Echo, Björn, Limpan och alla e andra vännerna på Sturehof.
Dessutom det gamla gänget återsamlat på uteserveringen, 4+4 som restriktionerna stipulerar.
Dagen till ära har Sturehof tilldelats Gulddraken, den svenska krogvärldens eget Nobelpris. Motivering: ”Få krogar når upp till sina ambitioner om att vara självklara ”vardagsrum” för sina gäster. Sturehof går ett steg vidare: Sturehof är inte en restaurang, det är ett tillstånd.”
Instämmer, Sturehof är inget vardagsrum. I många år har vi av skatteskäl kallat stället för ”Kontoret”.

Tredje generationen Engberg med vit mössa.

Och så meningen med återföreningen: Barn, barnbarn, fruar, Anna-Beata och Göran – och inte minst Alexander.
– Första barnbarnet som tar studenten!
Inte ett öga var torrt.

Tips: Om du måste åka till Stockholm och ha roligt, bo gärna på hotel Kung Carl. Billigt, bra sängar och ok frukost. Och krypavstånd från Sturehof, tvärs över Stureplan.
Dessutom med egen takterass.

Klart man får kosta på sig…
… när man får med sig snyggaste bruden till hotellrummet.

Hann även få en inblick i hur man bygger om i Stockholms city. Yngste sonen går i mina fotspår. Skillnaden är att han inte började med två vindpinade stugor på en udde utan en inflyttningsklar och vinterbonad lägenhet på Roslagsgatan. Så här har långt har han hunnit…
– Klart jag längtar hem till min skruvdragare!

Inflyttningsklar till midsommar?

Torsdag: Stockholm here we come!

(Uppdaterad 14:22, 14:12)

Hon: för säkerhets skull vaknade jag redan klockan fem… Han hade öppnat dörren ut mot vardagsrummet i natt eftersom det var så varmt, och nu flödade solen in. Jag som vill vara pigg i Stockholm, det är ett tajt schema som ska hinnas med.

Ett uppiggande morgondopp och man är på g igen 🙂

Vill förstås hinna träffa så många som möjligt, men först och främst åker vi upp för barn, barnbarn och ”barnbarn på gångs” skull. Äldsta barnbarnet tar studenten, helt sjukt… hade det inte varit för det hade vi väntat någon vecka till, då hade vi hunnit få spruta två också! Men nästa gång, då…

Tåglunch, känns lite som om man ska ut och flyga!

Nu har vi bytt tåg i Alvesta och sitter tryggt på rätt tåg…(väl…) hela vägen upp till Stockholm.

Han: Eftersom vi är ute och surfar långt bortom udden skriver jag det här: Plötsligt slog haveriet ut sajter över hela världen. New York Times, Spotify, Financial Times, CNN, Svenska Dagbladet och tiotusentals andra fristående mediesajter runt om i världen.
Av allt att döma berodde haveriet på ett tekniskt fel hos Fastly, som tillhandahåller servertjänster till online företag. Det visar hur sårbart nätet blivit. Vi förlitar oss på ett fåtal ­gigantiska företag som kontrollerar internet. Priset för denna maktkoncentration såg vi nu igen – det kallas ”single point of failure”.
– När det går fel på en punkt, då går det fel överallt.

Det var inte så vi tänkte oss det. Jag säger ”vi” eftersom jag vad med från början. Jag råkar vara en av de första, kanske den förste bland svenska journalister, som började skriva dagliga mediekrönikor på nätet. Jag förstår att du inte minns vad de handlade om. Inte jag heller. De försvann i cyberrymden i ett av de många serverresningar som skett sedan dess. 
Året var 1998 och vi sa ”Internet” då. ”Krönikor” sa vi också. Jag skrev Internetkrönikor i Vision, ”den nya ekonomins tidning”. När Expressens ledarsida sex år senare pekade ut mig som ”Sveriges meste bloggare” hade denna nya digitala ekonomi hunnit krascha på sin jungfrufärd (dotcom-kraschen) men redan också återuppstått för att förändra världen.

”Inse att det inte kommer att finnas några it-befriade områden, sa näringslivsnestorn Percy Barnevik i en intervju i Vision. ”Alla cirklar rubbas. Antingen går du med i revolutionen, eller så pensionerar du dig!”
Den digitala teknikrevolutionen rubbade alla cirklar och med det även språket.
När någon på ett redaktionsmöte läste upp vad Expressen skrivit blev jag förbannad.
– Vaddå blottare?!!
Allmänt skratt. Jag var äldst på vår unga redaktion och hängde nog inte riktigt med i den snabba utvecklingen.
De som gjorde det fnittrade och sa:
– Farbror, de menar att din krönika på sajten är en blogg, det heter så nu.

Året var 2004 och redan då kändes 1998 som mycket länge sedan. Mycket vatten har även runnit under den räkmacka vi seglat på sen dess. Eller som vår kapellmästare Bengt Uggla påminde mig om häromdagen: ”Fan vilket jävla bra band vi var. Tondöva för tidens alla krösamajor. Men vår ton slog.”

Ja, vi hade mer rätt än de dumskallar som avfärdade oss som ”Internet-Jesusar”.
– Datorer är inte bra på att ersätta människan och en större medvetenhet från konsumenterna kommer att sätta stopp för elektronisk som teknikerna kallar ’intelligent’, skrev t ex min gamle kamrat och trätobroder Gunnar Lindstedt år 2001.
Han hade fel på ett närmast profetiskt sätt: ”Många av fantasierna kring det ’intelligenta’ köket, den ’intelligenta’ bilen och privata ’digitala agenter’ är inget annat än enfaldiga försök av industrin att ta över mänsklig samvaro som redan fungerar.”

Tyvärr hade även vi fel på en punkt: Vi trodde att internet skulle demokratisera medievärlden.
– Alla som vill kan bli sin egen publicist.
sa vi, och i ett viktigt avseende har det skett: Vi kan sitta på en udde i Kalmarsund och publicera vad vi vill, nästan gratis.
Eller som nu på tåget till Stockholm, med en räkmacka på datorn.
– Förutom rosévinet och sällskapet bjuder SJ till och med på internetuppkoppling, även om jag föredrar att vara oberoende på den punkten.
Tele2:s obegränsade funkar utmärkt!

Men det finns ett men: Haveriet på Fastly visar att det oligopol som Bonniers hade i den svenska medielandskapet år 1998 var en illusorisk fantomsmärta jämfört med den makt ett mycket litet antal globala teknikbolag har över oss alla idag – New York Times och Financial Times såväl som denna lilla lustdrivna blogg på väg mot huvudstaden.

Lätt bagage. Idag reser vi utan tidningsoriginal.

PS: När vi ändå reser sittande i en behaglig 1-Klassvagn kan vi unna oss att vara nostalgiska – och vem skulle hindra mig!? Fastly, kanske, men det slår mig att SJ för alltid är inskriven i min personliga mediehistoria.
För drygt fyra decennier sedan var jag redaktör på tidning som hette Gnistan.
– Frid över dess minne!
Det var den tidning där den dåvarande vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad. Redaktionen satt i Stockholm, bakom Saluhallen på Nybroplan (en lokal som Bror Anders Månsson, legendarisk it-entreprenör, grundare av Citymail/ Bring och kär vän, långt senare gjorde om till en flott östermalmslägenhet):

Men tidningen trycktes i Sala och i brist på digitala transportnät gällde det att varje tisdagskväll ta T-banan till Centralstation med tidningsoriginalen i en svart portfolioväska, rusa upp för trapporna, ut till spår 7 där tåg västerut avgick på den tiden, överlämna väskan till den hjälpsamme konduktören som tog emot den med en tyst nickning för att någon timme senare utan kostnad och pappersexercis kastade över väskan till tryckarn som stod och väntade på Sala tågstation.
Nu vet du det också.
– Gunnar Lindstedt hade rätt, saker och ting funkade även före internet.
Men världen var inte bättre, bara långsammare and now we are arriving to Norrkoping, säger den kvinnliga tågvärdinnan och ännu har ingen släckt ner vår sida.

Onsdag: Ropen skalla – död åt alla!

(Uppdaterad 21:07, 17:34)

Ovälkommen besökare.

Han: Den kommer inte från Spanien, lika lite som spanska sjukan gjorde det. Den ”spanska skogssnigeln” (Arion vulgaris) är ursprungligen fransk men det gör den inte mer välkommen.
I morse hittade hon den första bland sin sallad.

På lördag är det Mördarsnigelns otursdag, ”en dag som går ut på att försöka döda så många mördarsniglar som möjligt i sin trädgård”, rapporterar Sveriges radio och det måste vara första gången statsradion uppmanar till masslakt. 

Vi på udden deltar frivilligt och med gott humör. Jag till och med tjuvstartade slakten före frukost:
Ropen skalla
Död åt alla!

Varför denna blodtörst, kanske du undrar som bor i stan. Svar: Detta slemmiga blötdjur äter kopiösa mängder av allt som växer. Den lägger 400 ägg på en säsong och förökar sig alltså snabbt. Dessutom är den hermafrodit, vilket betyder att om den inte hittar någon partner så knullar den sig själv, om man säger så.
Vilket man får säga när det gäller mördarsniglar.

Sedan åt vi frukost som om inget hänt.

Hon: hinner inte blogga idag. Bara vattna, vattna, vattna!!! Vi ska ju till storstan imorgon. Som tur är har jag världens bästa extramatte, odlarkompis och granne härnere. Men ändå, det är sjuuuukt mycket att vattna och det är extremt hett, speciellt i växthusen, så jag dränker allt idag för att göra det enklare. Och Han är ju snart tillbaka, som tur är. Jag stannar en natt extra. Mycket som ska hinnas med där uppe. Efter spruta två blir det definitivt mer frekventa besök så jag hinner träffa alla kompisar och framförallt mitt barnbarn på G… mer om det i helgen!

Han: Men innan dess, en kvällsstudie i färglära:

Tisdag: kors i taket…

(Uppdaterad 19:28, 18:09, 18.00, 17.14, 15:10)

!!!

Hon: Han städar! Tog helt enkelt över hela jobbet idag, inte hänt sedan jag flyttade ner för 15 månader sedan. Känns lite konstigt, och mattorna ligger inte precis som jag vill, men det ska jag försöka ignorera. Och det blir betydligt grundligare gjort än när jag städar det är då säkert, så det här var inte sista gången jag lämnade över dammsugaren i hans händer 🙂

Och inte bara huset och soffkuddarna blir rena, även han… duschpaus!

Han: Haha, nu var hon rolig! Jag säger som Churchill sa om en meningsmotståndare:
– Hon är en ödmjuk kvinna och hon har anledning till det.

Städningen är ”ett repetitivt arbete utan slut” hävdar socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson. Vi lever i ett samhälle som är riktat framåt och snett uppåt, men det gäller inte städningen.
– Vi tittar hela tiden framåt och uppåt, men städningens rytm och riktning är ju snarare bakåt och nedåt, vilket får oss att känna oss uppgivna och hopplöst efter, säger hon i en intervju i Feministiskt Perspektiv.

En sak är intressant i det perspektivet: Fanny Ambjörnsson konstaterar i sin studie att män och kvinnor närmar sig städningen på olika sätt.
– Medan kvinnor uppfattar den som en fysisk manifestation av ett kvinnoarv, så ser män det som en syssla bland andra.
En syssla som ska fördelas rättvist, men trots allt en syssla bland andra.

Ser skillnaden mellan kvinnor och män.

Så är det. Hon tycker att man ”måste” städa för att nån kan komma på besök. Jag tycker att städa är en av många sysslar på udden. Särskilt var det så när vi bodde på en byggarbetsplats där det fanns mycket annat att göra innan det var meningsfullt att städa.
Trots det vill jag för dokumentationens skull påminna om att under det 1,5 år som katterna och jag levde ensamma på udden under veckorna städade jag varje fredag.
– Detta på förekommen anledning, eftersom vi på den tiden vanligtvis fick besök av en fin stockholmsdam som hade städhjälp varannan vecka hemma i lägenheten på Södermalm.

Jag klagade inte. Viss känsla för jämställdhet hade dock denna stockholmsdam och en dag hade hon sagt upp sin städhjälp. Snäll är hon också och plötsligt hade hon bestämt att Nina skulle komma och hjälpa mig att hålla rent på udden.
Inte mig emot.
Eftersom en man betraktar städning som ”en syssla bland andra” var det bara att bocka och tacka.
– Särskilt eftersom Nina var (är) en käck tjej som gubben tyckte var rolig att prata med – hennes storasyster jobbar dessutom på Lindbergs, min kyrka, synagoga och moské så det fanns alltid mycket att orda om.

Sen gick det fort. Plötsligt slog pandemin till, alla cirklar rubbades. Tillsammans beslöt vi att hoppa av karusellen och lämna huvudstaden. Jag blev med fru igen och eftersom kvinnor inte betraktar städning som en syssla bland andra sysslor bestämde hon att Nina inte skulle behöva städa i hennes hus längre.
– Det skulle hon göra själv.

Och så blev det. Vem var jag att ifrågasätta det beslutet? Nu vet du det också, därav dagens blogg.
Slutsats?
– 
Klart en kvinna blir upprymd över att hon har en man som glömmer att hon ibland säger saker som hon ångrar.

Hon: ja du ville ju knappt jag skulle komma ner på helgerna till slut, på grund av städningen alltså. Då blev Nina lösningen. Och inte bad jag dig idag heller, faktiskt! Och har inte beklagat mig, ser det som ett gympass. Blev trädgårdsarbete och bakning istället för min del idag. Kanske inte lika svettigt, men nödvändigt det med 🙂

Vanliga surdegsbrödet…
Och så ny Granola. Den blev kanon idag!!!

Och så trädgårdsarbetet då… det blev mest gjort i gurklandet. Det börjar ta sig, även de små sent satta är utplanterade. Det såg inte så bra ut i början av säsongen, jag fick helt enkelt börja om. Men de två stora som fick flytta ut i växthuset tidigt, de är gigantiska nu. Och klarade utflyttningen på friland galant också. Nu väntar vi bara på skörden.

De stora…
Och så småttingarna framför. Och några mittemellan bredvid, andra raden längst bort. Och ännu längre bort huserar tomater.

Han: För egen del sitter jag kvar och snackar med en invandrarkille från Tunisien eller Marocko eller Tunisien, men som är väl integrerad i vår del av världen också. Han säger inte så mycket men gillar hennes Granola.

Rödstjärt på besök.

Enligt gammal folktro i den här delen av Sverige är rödstjärten en helig fågel. En utbredd myt lär oss att om man beter sig illa mot rödstjärten så mjölkar korna blod och fågeln har därför kallas han i vissa delar av landet haft för ”blodfågeln”.
Apropå min blogg igår om hur Arla inte bör behandla kossor så får kor enligt myten rödsot om en rödstjärt flyger under dess buk eller biter i dess juver.
– Visserligen kan Arlas tjänstehjon naturligtvis inte kommentera enskilda fall, men nu vet ni andra hur det står till med den saken.
Glöm inte var du läste det först.

Måndag: När skammen inte bara går på torra land

(Uppdaterad 19:01, 17:51)

Han: Ännu en underbar sommardag. Till och med jag har badat i havet. Men visst finns det saker man kan gnälla över även när solen skiner.
Här är mitt bidrag:

Ordspråket ”nu går skam på torra land” går tillbaka till mitten av 1660-talet och betyder att skammen är så stor att den flödar över, ”den väller fram som en flod”. Ibland klafsar skammen till och med omkring i koskit, som idag när Sveriges radio avslöjar mejerijätten Arlas fulspel.
På sin hemsida med bilder på kor grönbete skriver mejerijätten Arla att djuren från en gård i Hälsingland, som såldes i samband med Uppdrag Gransknings avslöjanden om omfattande vanvård, har sålts till ”bra gårdar i regionen”.
– Lögn!
P4 Jönköping avslöjar att djuren från gården har sålts vidare till andra gårdar, bland annat gården i Jönköpings län, där flera djur hittats döda och magra kor gick runt i en ladugård full av gödsel.


Och vad säger den bondedägda mejerikoncernen?
En Lisa Ehde, ansvarig för ägarrelationer på Arla Sverige, svarar: 
– Jag har inte möjlighet att gå in i den enskilda gården och vad som hänt med de här specifika djuren men vi de är en dialog vi har i branschen när sånt här händer…

Så klart! Vi känner igen lössen på gången. När politiker och chefer i kommunala- och regionala förvaltningar ertappas med byxorna nere svarar de just så:
– Tyvärr kan jag inte kommentera det enskilda fallet, men bludder bludder …
Klart de kan!

Vad ska de annars kommentera?! Sanningen är konkret. Lika lite som vård av människor handlar om hur enskilda människor behandlas i vården, så handlar det i här fallet naturligtvis om hur enskilda kossor behandlas på den specifika gård där djuret lämnats att dö.
Allt annat är bara corporate bullshit.
Skitprat, med ett finare ord.

Lyssna på hela programmet här.

Jag vet. Naturligt kommer ingen ansvarig chef att tvingas avgå på grund att han eller hon misskött sitt jobb på Arla. Tjänstemmaansvaret togs bort i stat och kommun år 1974 och det har smittat av sig i även i Organisations-sverige.

Härom dagen fick vi för övrigt ännu ett annat exempel på hur man byggt den politiska klassen i vårt land. Sveriges Radio Ekot. rapporterade att omkring 800 före detta riksdagsledamöter kommer och går i riksdagen även efter att de har avslutat sina uppdrag.
Detta till skillnad från medborgare i allmänhet som vore det en Frimurarloge med livslångt medlemskap.
– Visste vi det?
Inte jag.

Nu har man gjort som man brukar göra – man har tillsatt en utredning. Tobias Billström, gruppledare för Moderaterna, säger det självklara:
– Riksdagsuppdraget är tidsbegränsat, det är ingen utmärkelse, utan något man innehar under en begränsad tid och när den tiden har löpt ut behöver man inte ha tillträde obegränsat efter detta.
Det skulle inte ens behöva sägas.

PS: Du kanske undrar varför jag plötsligt bryr mig om kossor. Det beror på att vi har trevliga grannar. På andra sidan viken går bondens kor fria på sin udde. När jag hör deras tacksamma råmanden inser jag att jag för en gång skull skrivit något som betyder något för någon annan.

Hon: badat och badat, ett snabbt dopp igår. Jag har badat många gånger, både idag och igår, det är underbart härligt i vattnet. Varmt och dessutom ovanligt fin sandbotten i år. Dessutom ser man hur fint och grönt det är runt vårt hus ifrån vattnet:

Vilket just nu är ett litet elände för mig. Ögonen rinner konstant, och svider. Jag blir dessutom ljuskänslig och jättetrött. Kommer speciellt när det blåser från sydväst. Aldrig varit så allergisk som nu.

Fick in, vilket tog emot, och hälla upp Limoncellon som nästan lagrats klar. Den blev kanonbra den här gången.

Också malt ner det sista av förra årets chili inför Stockholmsbesöket…

Söndag: 6 juni!

(Uppdaterad 18:30, 15:50, 12:50)

Jodå, vi kom ihåg, i år… och den hissas till tonerna av Sveriges sommarplåga!

Hon: gårdagskvällen avslutades dock i stillhet, inte ens en vindpust. Men det höll på att gå riktigt illa på slutet… hur kunde Han ta så fel 😉

Magisk kväll! Ingen storm i sikte…

Middagstipset: efter att den lilla familjen lämnat Udden igår åt vi middag tillsammans med goda vänner hos Janne i ”kiosken”. Bästa kinesmaten serveras där, och kocken från första säsongen är tillbaka, hurra!

Bästa menyn!

Med utsikt mot öst, men med själen i väst?

Han: Apropå Nationaldagen kommer en stockholmare till Göteborg och på Drottningtorget utanför Centralstationen ropade han till Kal:
– Hör du Kal, var ligger Kungsgatan?
– Hur vet du att jag heter Kal?
– Det gissade jag.
– Då kan du väl gissa dig till var Kungsgatan ligger också!

Skrattar du åt historierna om Kal å Ada? Vad sägs om den här då:
– Tillhör udden östra eller västra Sverige?
Du kanske tycker att frågan är korkad och svarar:
– Udden ligger i Kalmarsund som är en del av Östersjön och det är svar nog.

Så enkelt är det inte. Du har ett inskränkt geografiskt perspektiv. Och det är ingen vits. Bortom udden, till och med bortom Tomat-Hasse i Gata, pågår en intressant diskussion om öst och väst i ett socialhistoriskt perspektiv.
Skillnaden uppmärksammades av förre professorn i historia Christer Winberg som slog fast att Småland hör till den västliga sfären, inte den östra.
Winberg visade till exempel att i Småland var ­familjerna större, kyrksamheten högre och självmordsfrekvensen ­lägre under 1800-1900-talen.
– Precis som i de väst-kulturella delar av Sverige.

Sverige brukar beskrivas som ett homogent land utan större geografiska politiska, kulturella och religiösa olikheter. Eller så brukade vi åtminstone beskriva Sverige, innan storstädernas Gazaremsor visade något annat.
Men det finns alltså en ost-västlig skillnad också. Och dessa olikheter mellan öst och väst gör sig påminda i göteborgsvitsarna.
– Det bästa med att åka till Stockholm är att ta tåget hem, skrattar man åt på Sveriges framsida.
Faktum är jag sa jag också när jag senast hade besökt huvudstaden.
När jag följer stockholmsmedierna (från Dagens Nyheters Kulturdel till Sveriges radio och SVT:s kulturprogram) känner jag mig alltmer alienerad, utanför.
– Bortanför.

Inte för att jag känner mig
som göteborgare, men någonting är det. Göteborg fyller 400 år och i en ledare i Barometern gör Martin Tunström mig uppmärksammad på öst-väst-diskussionen.
”Hur hade Sverige formats om Gustaf II Adolf hade flyttat Sveriges huvudstad från Stockholm till den nyanlagda staden Göteborg?”. Frågan ställs av histo­rikern Kristian Gerner i standardverket Ryssland – en europeisk civilisationshistoria (Historiska Media) och syftar på hur Rysslands historia brukar framställas som en kamp mellan det ”europeiska”  S:t Petersburg och det av bysantinska ideal och asiatisk ­kultur präglade Moskva.

Gerner, som jag för övrigt träffade redan
när Ryssland var Sovjetunionen, påpekar att berättelsen om de två största svenska städerna också präglas av liknande skillnader: Med Stockholm som huvudstad vändes Sverige mot Östersjön och Ryssland. Stockholm präglades också länge av en politisk konservatism som sedan ersattes av social­istisk nordisk linje.
Och, kan man tillägga, av ämbetsverk, ett politiskt etablissemang – och stora mediehus.

Göteborg däremot symboliserar ”europeisering”,
konstaterar Tunström. I Göteborg blickar man västerut. Mot England, Nederländerna. Och mot Skottland.
Inte för inte skanderar AIK-klacken på Gamla Ullevi:
– Alla heter Glenn i Göteborg.

Slutsatsen: ”Om kollektivism hör till Stockholm är Göteborgs historia förknippad med en mer individualistisk ­liberal linje. Inte för inte kallas Göteborg för lilla London … Det moderna Göteborg kom också att formas av handelsmän och industrialister som i utbyte mot skatteavdrag donerade stora summor pengar till de institutioner som växte fram, som Chalmers. ­Göteborgsliberalismen blev ett begrepp som fylldes med ära – inte minst när det gäller stadens antinazism under kriget företrädd av bland annat ­Göteborgs-Handels och Sjöfartstidning.
Och samtidigt utvecklades en västsvensk konservatism. Mindre baserad på ämbetsmännen vid de statliga verken, för­svaret och monarkin som i huvudstaden och mer ­inspirerad av ett starkt ­civilsamhälle och ett ­levande kyrkoliv.”

Trivs i Småland.

Som i Småland, alltså. Och på udden idag. Bortsett från det levande kyrkolivet (även om jag brukar lyssna på radiogudstjänsten) och med ett uppdaterat tillägg:
– Ett framväxande främlingskap med den världsbild som stockholmsmediernas prästerskap förmedlar.
Särskilt på de stora tidningarnas kultursidor.
Åtminstone hos surgubben.

PS1: Jag lärde mig prata i Mölndal och Göteborg. Vilket inte var så kul. När mina föräldrar flyttade till Norrlands inland för att bygga kraftverk fick jag stryk av bondgrabbarna i Jorm för att jag pratade så konstigt.
Dessutom har jag alltid skrattat åt Kal & Ada.

PS2: I den här delen av Småland finns ingen Kal & Ada så vitt jag vet. Däremot Bo Alvemo, f d förlagsredaktör vid Sveriges Radio, historiker och författare, bosatt i Söderåkra. Han har samlat lokalhumor i böcker med titlar som Galet Tuppens rike och Bara Båg.

Här en historia med visst släktskap med göteborgsvitsen ovan: Stockhomsredaktören Gullan Bidén kommer gående längs Allfargatan. I höjd med Torsås handelsbolag möter hon Get-Lisa och frågar:
– Om jag fortsätter gatan framåt så ligger väl järnvägsstationen där, vill jag minnas?
Get-Lisa upplysande:
– Visst de. Den ligger där även om du ’nte fortsätte

Jag hittar även den här, naturligtvis helt sanna, vardagshistorien: Till det populära programmet Tretåget i Radio Kalmar kan vem som helst ringa under pågående direktsändning. För den dagen var Marie-Louise Krall programvärd, när en bondmora i Påboda ringde
– Snälla Marie-Louise, inte för ja vill störa, men du kan väl be min man komma in å äta, vädjar damen från sitt kök i Påboda.
– Ja ser honom därute på åkern å vet att han har radion på i traktorn.

Liten värld? Mindre än du tror. Programledaren Marie-Louise Krall råkar vara Hennes kusin.  


Lördag: Ibland räknar man fel – men det blir ändå rätt

Han: I natt dog en kompis. Sorgligt. Ofattbart. Svante Hultquist var den mest  vältränade (den ende) i vårt veterangäng av målande vänner. Dessutom den gladaste, mest kreative och med ständigt nya utställningsidéer.
Framförallt tillfreds med sitt liv och sina livsval.
– Sån jävla paradox att han dog av att hjärtat slutade göra sin del i den ekvationen.

Ekvation är ett bra ord i sammanhanget. Svante är den ende jag känner som har gjort en Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkyl.
Efter en lång karriär i reklambranschen tröttnade han på att jobba för andra. Han skiljer sig, säljer det stora huset med strandtomt i Saltsjöbaden – och börjar måla på allvar.

Han är 50 år och vill vända blad ”medan det finns några blad kvar att vända”. Och slutet förebådar början, därav kalkylen.
Av någon anledning får han för sig att han ska leva tills han blir 82 år. Alltså räknar Svante ut hur mycket pengar han behöver de kommande trettiotvå åren.
Han är metodisk och har en vision.
Han säljer reklambyrån och annat han inte behöver.

Svante räknar och räknar och kommer fram till att kapitalet bör räcka. Så han pussar på de vuxna barnen och flickvännen och börjar sitt nya liv. Köper en rosa Harley Davidson och korsar Amerika. Reser vidare till Kanadas björnrike, skriver om bok om livet på en hoj.
Inrättar sig ett dubbelliv: Vinterhalvåret lever han ensam i ett 1700-talshus i Tänndalen.
Sommarmånaderna består av storstads- och skärgårdsliv med bas i den lilla stugan med sin Gunnel.

Målar gör han i det gamla Observatoriet, bara en sån sak.
– Så vill jag också leva, konstaterade jag som satt fast i ekorrhjulet.
Och i en stor villa.

Tiden går. Vi träffas då och då och pratar om vi livet och konsten. Vi tillhör båda den anrika (men halvsovande) konstnärgruppen De 12. Vi ställer ut tillsammans. Jag avundas hans energi och öga för att berätta en bra historia.
Jag målar hans porträtt (ovan).
Vid närmare eftertanke är det det andra porträttet jag målar, det första fick han på sin 50-årsdag när han berättade om sin kylkyl.

Alla förstår att denna dagsnotering så här långt missar en viktig poäng. Frågan alltför få journalister ställer sig när de berättat en bra historia:
– Hur gick det sen?

Ja, hur gick det med Svantes spend-your-last-dollar-on-your-last- day-kalkyl? En solig vårdag år 2005, tretton år efter att den gjordes, bjuder Svante in oss i Veteranklubben till Saltsjöbadens kallbadhus. Som den entreprenör han alltid varit, har han arrenderat det välkända badet med tillhörande restaurang.
Han går omkring med bar överkropp och trivs, särskilt på damavdelningen där han målat ett antal fina motiv.
– Men han jobbar för andra.

Och naturligtvis påminner jag honom om hans kalkyl. Kanske några gånger för mycket, enligt Svante.
Men det är inte av elakhet. Jag tycker den säger så mycket om livet.
Så hur gick det alltså med livskalkylen?
Svantes svar med glad 72-årings garv:
– Jag räknade fel.

Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkylen visade sig sakna de reserver för oförutsedda utgifter en levnadsglad man riskerar att dra på sig. En varning dock till eventuella läsare som tänker att så går det när man har rosa livsdrömmar.
– Inte alls.
Kalkylen höll inte riktigt hela vägen, så det fick bli lite ströjobb då och då.
– Men ibland blir det rätt trots att man räknar fel.
Visionen och ambitionen levde vidare, varje dag.
Självklart målade han in i det sista – du hittar hans målningar här.

Extraknäck som räddade kalkylen.

Min personliga favorit hänger på en av våra väggar. Den ingår i Svantes levnadsglada serie från Saltsjöbadens dambad. Av alla de målningar som vi förvarar i vårt förråd i Torsås har nästan bara denna funnit nåd hos Henne som bestämmer sånt. Svante somnade in under natten i sin lilla strandlya i Saltsjöbaden. Detta efter en lycklig dag på sjön med familj och vänner, berättar Gunnel.
– Förmodligen var hans huvud fullt av nya motiv som nu aldrig kommer att ställas ut.

Svante Hultquist blev 78 år. Den här gången var det någon annan som räknade fel.

Fredag: Idag flyger hon högt som en örn!

(Uppdaterad 16:47)

Firar segern.

DAGENS VINNARE: En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn. Flyger högt gör vi idag med Meli, dotter och framgångsrik fotograf som igår fick besked att hon vunnit pris igen.
International News Media Association (INMA) prisar årligen initiativ och kampanjer från världens mediaföretag och enligt juryn är skribenten Michael Verdicchios och fotografen Meli Petersson Ellafis arbete ”högkvalitativ journalistik” och publiceringen i Göteborgs-postens olika kanaler ”outstanding”.
– Är jag stolt eller är jag stolt?

Han: Och apropå fotografer. På udden är vi omgivna av fåglar. Men det är först när vi får besök av någon som kan fåglar som vi ser dem. Isman är duktig på fåglar, men vår främste lärare heter Axel Kielland.
– Även han är fotograf med örnblick som jag har skrivit om tidigare.

Ger namn åt fåglar vi ser.

Axel är norrman, tillhör den kända norska släkten Kielland men bosatt i Danmark och tillhör därför flockbeteckningen ”danskarna”, som likt flyttfåglar återkommande besöker oss på udden. Framför allt är han biolog (som bland kartlagt floran på udden) och redaktör för ett antal av de fågelböcker som jag dagligen bläddrar i för att försöka förstå vad jag ser.
Läsa behöver jag inte nu, lektionen sker ute i det fria och plötsligt ser vi fåglarna vi inte ser först när Axel namnger dem i flykten:
– Se där, göken!

Ovanlig syn.


Och se där, över vattnet flyger mycket riktigt fågeln vars ”ko-ko” vi hör i alla väderstreck. Men inte sett hittills i vår.
Stor som en duva, blågrå med brungrå vingar och med lång rundad stjärt och spetsiga vingar.
– Så ser den alltså ut.

Brun duvhök, nedre raden näst längst till höger.

Några minuter senare, mitt i en mening, avbryter sig vår lärare och pekar igen:
– Kärrhöken, ser ni den?
Och visst, en halv meter över havsytan kommer en brun rovfågel med ljusgult huvud inflygande från söder. Den är mindre än havsörnarna, mörkare än sparvhöken som vi brukar se här ute och slankare än ormvråken med längre ljust gråblå stjärt och undersida.

Jag har läst på. Jag vet att den bruna kärrhöken övervintrar i Medelhavsområdet, Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Sydasien och vi ser den ibland uppe vid E22:an. Men det är första gången i vår jag ser den här ute.
Eller mer korrekt:
– Det är första gången i vår som jag vet att jag ser en kärrhök här ute. Kanske är det också första gången den är här på udden, för den jagas av lokalbefolkningen – två ettriga tärnor som likt snabba stridsflygplan gått upp enbart för att jaga bort inkräktaren ur luftrummet.

Läser att när rovfåglarna fridlystes runt år 1920 var bruna kärrhöken nästan utrotad i Sverige på grund av jakt och torrläggning av mark och gifter. Den hämtade sig fram till 2000-talets början, men har minskat igen de senaste åren.
En tendens döljer dock en annan och nu finns den även här.

Somliga av oss står mest och tittar när andra flyger.

Hon: och apropå rovfåglar såg Meli och jag en som svävade över ett hus i stugområdet intill idag. Undrar vad den hade spanat in där? Försökte få en bra bild men men…

En Glada var det

Torsdag: Debatten är avslutad: Nu heter det Svarta Havet

(Uppdaterad på förekommen anlednin 18:30)

Han: Långt bortom udden pågår en infekterad kulturdebatt. Det handlar om vilken färg ett vitt rum får ha. Eller snarare vilket namn det vita rummet inte får ha, typ Vita Havet.
Försök görs att förstå vad det debatten egentligen handlar egentligen handlar om och den diskussionen har smittat av sig även här ute på udden.

Här på bloggen råkade jag kalla Chateau Margaretas uterum för ”Vita Havet”. Orsaken var att jag hade inrett det dragiga rummet med vitmenade klädesbräder, inköpta på Lindbergs.
– Tyckte att det var ett bra namn, så här vid havet.

Vitt? Dumt!

Dumt. Jag hade ju ingen aaaaaaaning om att jag därmed utmanade starka krafter.
Men det gjorde jag.
– Och nu är uterummets vägg svartmålad och även om väggen mot växthus 2 fortfarande är vit så kommer rummet i fortsättningen att kallas för ”Svarta Havet”.

Till saken hör att det aldrig blev någon infekterad debatt här omkring. Hon sammanfattar nämligen den kritiska debatten i en enda mening:
– Jag tycker att det blev för vitt. Det är snyggare med svart.
Så har vi det.

PS: För egen del vill jag bara tillägga att namnbytet inte ska ses som en kritik mot kungen. I vars slott det i hundra år funnits en sal som heter Vita Havet – och som oansvariga på Konstfack redan på 1950-talet skojade med genom att kalla sin sal för samma namn.

Hon: ja, vi jobbar på bordsskicket, annars har det varit en strålande dag här. Först hängde Alice och mormor själva när mammorna handlade. Vi gick en lång promenad, eller ganska lång i alla fall. Sen har vi firat Alice mamma Meli. Två gånger till och med. Först för att hon är en del i utställningen PanoramaFotografiska nu i juni…

Utställningen PanoramaFotografiska 9-13 juni

Sedan fick vi dessutom veta att hon, och hennes kollega Michael Verdicchio vunnit medievärldens Oskar idag. Då blev det äkta bubbel.

Ja, mamma är stolt 😉

Onsdag: Alice is in da house…

Hon: idag kom hon, charmtrollet. Mormor har inte hunnit så mycket mer än att förbereda och ta emot den efterlängtade familjen. Det händer mycket på ett halvår när man är 15 månader. Sist vi sågs var i julas. Nu blir det bildkavalkad:

På upptäcktsfärd…
med mormor…
..,.och så en tur till växthuset
Och så kom Mamma Meli också
Och kvällen avslutas med sagostund hos morfar Peppe, mamma Elin njuter av lugnet i kvällssolen