Tisdag: Dubbeljobb och hur siffrorna styr våra liv

Hon: Hemma på udden igen, underbart, men hinner inte riktigt ta tag i kryddproduktion och annat fix med det som fortfarande ”lever” i växthus och pallkragar eftersom jag har en deadline att passa. Dessutom ett konferenssamtal vid ett idag. Blir lite extra stressad eftersom vi varit borta i drygt tre dygn och därför ligger efter med allt.

Hann iallafall ut och skörda de allra allra sista tomaterna innan mötet började. Blir säsongens sista Bolognese gjord på färska tomater till middag ikväll. Glad jag har frysen fullproppad med frysta.

Möte avklarat, deadline framflyttad… lite lättad eftersom det varit kort om tid, men samtidigt vet jag ju att det vanligtvis blir lika stressigt på slutet ändå!

Bestämmer mig för att ta en promenad för att ”stressa ner” innan det utlovade regnet kommer och samtidigt passa på att kolla om det finns några trattisar kvar efter helgen. Och nej, det fanns det inte! Kan vara så att det varit för torrt medan vi var borta. 18 grader och sol hela helgen. Eller så har någon annan hittat mitt ställe!!! Attans i så fall! Men om det berodde på torka så kommer det snart vara avhjälpt, ösregnet började redan innan vi hann hem. Ja, även Han följde med ut på en promenad…

Han: Ja även gubben följde med på promenaden. 6 093 steg. Det är väl ungefär vad jag uträttat idag. Utom att kela med katterna och gått ut med soporna.
– Då kan det vara härligt att känna till att du blir i genomsnitt lite lyckligare för varje dag du blir äldre.
Det hävdar ekonomiprofessorn och författaren Micael Dahlen som jag citerat tidigare här på bloggen.

Varför blir vi lite lyckligare för varje dag?
– En delförklaring är att vi får allt fler härliga händelser att njuta av i efterhand. Vi skapar en lyckobank.
Alltså lite lyckligare.
Som sagt, Professorn har jag skrivit om förut. En fri själ i en mager och tatuerad kropp som ständigt cirkulerar kring fenomen i tiden och därför ofta poppar upp i våra vanligaste medier.

Det där med att vi blir lite lyckligare för varje dag vi blir äldre stämmer nog. Och professorns förklaring är kongenial:
– Ju äldre vi blir desto fler härliga händelser har vi att njuta av i efterhand.
Detta helt i linjen med teorin att vi njuter mest av upplevelser innan och efter vi upplever dem.
– När det vi sett fram emot verkligen sker har vi svårare att njuta av nuet.


Nu läser jag i tidningen att professor Dahlén hittat en ny vinkel på vår oförmåga att njuta av stunden:
– Försiffringen gör oss till revisorer i våra egna liv, hävdar professorn i en ny bok som har titeln Sifferdjur – Hur siffrorna styr våra liv” (Volante).
Jag känner genast igen lössen på gången. Härom dan mötte jag en granne som kom cyklande i orange cykelbyxor och hjälm och tävlingsglasögon och tolv växlar och handskar av skinn och stigbyglar som förr bara fanns på ridhästar.
– Du bor åt det hållet, sa jag.
– Jag vet, men jag det saknas 460 meter till en mil så jag gör en extra sväng så att det ska bli jämnt.

Vi räknar stegen vi går,
kalorier vi stoppar i oss, kilometrar vi cyklar, antalet likes vi får på Facebook. Vi uppmanas betygsätta filmer, restauranger, taxichaufförer och till och med KSSR som har hand om om våra soptunnor vill veta om vi är nöjda med ”upplevelsen” att de svarat när vi påmint dem om att de inte tömt våra tunnor.

Vi mäter och jämför men blir vi lyckligare för det?
– Nej, är det korta svaret från professor Dahlén.
Vilket betyder att du inte behöver köpa Professorns nya bok. Det räcker att du likar att du läst om den på den nån blogg nära dig. Och i morgon kommer du känna dig lite lyckligare för att du likade den här texten idag som är i morgon var igår.

Måndag: På väg hem

Han: Varat bestämmer tänkande, skrev Marx. Efter tre år på udden följer jag fortfarande kulturdebatten i huvudstadspressen, men jag märker att jag fastnar för annat än när jag bodde på Södermalm.
Just nu är det inne bland Stockholms kulturelit att prata illa om livet i Stockholm. Om detta fenomen diktade jag här på bloggen (DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD) 6 sept).
Men andra formulerar det vassare: ”…/författaren/ Mats Jonsson har lämnat Stockholm för uppväxtens Kramfors. I en intervju i DN (28/8) undslipper han sig att stan gjorde honom folkilsk … Även P1:s mest inavlade tablåfossil ”Spanarna” spånade på. Som grädde på moset och sist på bollen gnäller den skitviktige Bengt Ohlsson fram ännu en Stockholmskrönika med den slående förutsägbara analysen att det som plågar staden är skitviktigheten. Ja, alla är de ense. Stockholm har blivit kallt.”

Skriver Margit Richert, kuturskribent som är uppvuxen på norra Öland men bor numera i Jokkmokk. Hon är på ett ilskt humör: ”Det är dags att fastslå att huvudstaden är centrum främst för Makten. Förtrycket. Kolonin levererar råvaror, el och driftig ungdom. Staden vänder papper och lägger pengarna på Slussens kinesiska guldbro. Avståndet mellan Stockholm och Malå är detsamma, hur man än vrider kartan. Periferi? Centrum.
Frågan är inte vem det är mest synd om: landsbygden med sin utarmade service eller stadsbor som vantrivs i deliveroo-shangri la – det korta foodoraruset. Men” – och det är hennes poäng –  ”Stockholm värjer sig mot allt som pågår utanför. Vi andra måste förhålla oss, vi som avfärdas som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk. Vi ter oss visst bonniga, bråkiga och … råbarkade?”


Som sagt, hon är ilsk. Förbannad. På ett urfolksförbannat sätt. Det är inte utan att Margit Richert i Jokkmokk verkar vara lika folkilsk som hennes kultursideskollegor i huvudstaden.
För egen del har jag njutit av huvudstadens bästa sidor hela helgen.  Det har varit trevligt. Tempot är högre, men det känns fräscht (41 427 steg). En hel del sparkcyklar – men inte så många som i tidningarna där man klagar på att de lägger och dräller överallt.
Mer folk, men det visste vi.
– Det är förresten själva själva poängen.
Många trevliga människor har vi träffat.
– Men inte en enda folkilsken kulturjournalist!

Och då har vi ändå laddat alla batterier på stadskulturen egen oas: Fem Sturehovsnotor på 4 dagar hann det bli. Med vänner, barn. På egen hand bland vänner i personalen.

Och solen sken och det börjar bli kyligt och då sa hon att jag borde köpa en rock och det gjorde jag på Massimo Dutti.
Sedan satte jag mig på uteserveringen. Det var då jag läste Margit Richerts text och när jag såg alla vänliga ansikten omkring mig (varav minst en dussin kända kulturpersoner) tänkte jag att ingen som nickar tillbaka verkar avfärda mig ”som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk”.
Det är möjligt att jag tedde mig bonnig i min nya rock, bråkig av allt vin och råbarkad, men ingen tycktes bry sig.
– Det är det jag gillar med Stockholm.

På återseende!

En annan sak är att det alltid är lika skönt att sitta här tåget på väg hem medan mörkret sänker sig. Men nu måste jag sluta för nu ringer Sope-Bengt och undrar en sak om vår kommande grillfest med helstekt gris.

Sturehof-premiär för Iggy blev det på söndagen!

Hon: ja det blev lunch med Iggy och hans mamma Filippa och pappa Adam även igår. Sturehofpremiär för den lille dessutom, och det var ju verkligen på tiden. Han är ju ändå nästan åtta veckor gammal! Han var inte piggare än på lördagen, men som sagt, farmor njöt av att bara sitta och titta ner i vagnen…

Iggy gör ett försök för farmors skull…
Men är man trött så är man…

För övrigt har måndagen gått till möten. Först ett kort besök på Ingo för att hämta lite kvarglömda grejer. Tyvärr var inte många på plats, men jag kommer tillbaka och hälsar på en annan dag bestämde vi! Nu landar vi snart på udden och jag får pussa på mina kissar igen, om inte de nu sover också förstås…

Lördag och söndag i storstan

Hon: börjar med en sakta promenad i solskenet bort till Birkastan, via Odenplan, för att få hänga med barnbarnet. När den lilla familjen väl var klar och redo för farmor hade barnet nästan somnat. Jag hann dock få ett litet blinkande ögonkast innan ögonen slöts helt!

Iggy sov sig igenom lunchen på Tennstopet

Det blev lunch i solen på Tennstopets uteservering. Var inte precis hungrig efter att nyss ha avslutat en hotellfrukost, men mysigt sitta och titta på Iggy i vagnen (fast jag hoppades hela tiden han skulle vakna…) och småprata med hans hungriga föräldrar som njöt av lugnet (och inte ville han skulle vakna). Till slut gick de i alla fall med på att gå hem, då brukade barnet oftast vakna redan i hissen, utlovade de. Hoppas!!!

Inte jättepigg…

Men ett litet leende (som om vi ska vara ärliga nog mer var magknip) fick ändå farmor. Och om ett par veckor kommer Iggy ner till udden på premiärbesök, det blir kul!

Sen snabb promenad hem till hotellet för att svida om till 70-årskalas på Pelikan. Överraskning för födelsedagsbarnet, så viktigt vi var på plats i tid. Snabb promenad igen… (19.000 snabba steg blev det totalt).

Födelsedagsbarnet med ung fru och barn med flera.

Faktum är att jag skåla för dig redan på tåget upp

Han: Överraskningsfest för Thomas Kanger, 70. Min bättre hälft i journalisten allt sedan Solidaritet i Polen förändrade världen och Thomas reste till Gdansk som en av de första utländska reportrarna.
Och jag?
– Jag stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att denne skulle kunna räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.
Sedan dess har Thomas gjort viktiga saker, medan jag sneseglat på en räkmacka genom journalistiken.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka.
Nu kommer hans senaste bok, Idiotanstalten, om varför 200 manliga patienter dog på Vipeholms sinnessjukhus i Lund mellan 1941 och 1943. Men – vilket jag naturligtvis påpekade i mitt hyllningstal till födelsedagsbarnet–  med mediedramaturgins orättvisa logik fick jag Stora Journalistpriset, inte han.

Och nu har hjälten fyllt 70! Det var kul förstås. Tillbaka till framtiden, om man säger så. Därför blev det mest gubbar på bilderna. Som alla kvinnor och barn vet kan självupptagna gubbar ha väldigt trevligt på sin egen bekostnad.

Tre fullvuxna redaktörer

Tillbaka till framtiden står som tema för min helg. Den började redan på fredagskvällen med vernissage på Galleri Rääf på Hornsgatspuckeln. Två andra gamla redaktörer ställer ut fotografier. Anders Andersson (mittfältare) och Mats Edman (högerytter)och jag var kollegor, kompisar och konkurrenter inom Bonniers affärstidningsförlag (Privata affärer, Veckans affär och Månadens affärer).
– De var också alltid bättre än jag, åtminstone på ekonomi.

… och tillbaka till framtiden år 1998.

Men bäst av allt var nog att vår gemensamma direktör Håkan Ramsin också flöt upp på vernissagen. Ramsin lärde mig mycket om ledarskap. Ramsins stol står fortfarande staty på udden.
Även Håkan ägnar sig numera åt konsten – och han är oroväckande bra.

Oroväckande bra.

Apropå gubbar hälsade jag på min äldsta kompis, 91:an CA Carlson. Det var ett kärt återbesök. CA:s Maria ligger på sjukhus men hon fanns i våra tankar. Och på väggen förstås.

Enda tråkiga med min gubbhelg är att jag missade Richard Sextons efterlängtade utställning på Boo Trädgård i Nacka. Å andra sidan tillhör Richard inte oss som var bättre förr. Så vi ses vid nästa stopp på världsturnén (glöm inte var du läste det först).

Och sen och sen … dagen blev lång och natten slutade som den brukade förr:
– Vid korvkiosken på Stureplan som återuppstått bara för hennes skull:

Fredag: I väntan på räven

Listig, rolig men framför allt här.

Han: Inte idag heller. Tidigt varje morgon den här tiden på året smyger jag alltid fram till de stora fönstren mot havet. Det är den här tiden på året de brukar dyka upp och det var nästan på dagen som han, räven, dök upp för några år sedan.

Räven är en populär filur. I litteraturen, mindre populär i den av människan ockuperade naturen. I många berättelser och sagor beskrivs den som klok och listig, ibland falsk. I Sverige är fabeln om Räven och druvorna den mest kända.
– Ironiskt nog dock mest i uttrycket surt sa räven om rönnbären.
Åtminstone vad det så vi sa i Blåsjöfallet när jag var barn. Vilket förmodligen var en försvenskning av originalet som förstörde själva poängen.
Vindruvor, som vi aldrig sett i Frostviken, är som vi vet söta. Rönnbären, som växte hos farmor i Sundsvall, var däremot sura.
– Vilket fick räven, som fanns överallt, att i mina pojköron framstå som hyggligt smart om än en smula fantasilös.

Frukost.

Fantasilös är inte räven i Dubravka Ugresics essäsamling Räven (Albert Bonniers förlag) som jag sträckläser just nu (Jag säger ju att det är rävtider!) I västerländska sagor framställs räven som ett maskulint han. I österländsk mytologi däremot är räven en symbol för kvinnlig eros, ibland dödlig, alltid listig, utstuderad.
Och som man ropar får man svar: Bland inuiter, sibiriska folk och hos den amerikanska urbefolkningen finns en mycket spridd legend om en fattig man som varje morgon får besök av en räv som drar av sig sin päls och förvandlas till en vacker kvinna.
När den fattige – men listige mannen – upptäcker det stjäl han pälsen och gömmer den, och hon blir hans fru.

Men kvinnans tålamod övergår mannens list:
– När kvinnan efter en tid hittar sin päls återgår hon till sin rävskepnad och lämnar den fattige gubben för alltid.

Vad gäller vår unga räv hade den uppenbart blivit utslängd hemifrån. I början verkade den liten vilsen. Listig men snäll och tillgiven, särskilt henne som hen följde runt udden som katterna numera gör.
– Tyvärr försvann den.
Att jag drar mig till minnes ovanstående historia just idag kan bero på att hon har rest till Stockholm och hittills har ingen räv synts till här ute på ute.
Det är utan att man känner sig lite vilsen.

Torsdag: Mellan sunt förnuft och rena fantasier

Han: Coronarestriktionerna avvecklas. Detta trots att en fjärde våg är på väg och antalet döda ökar igen i vården.
– Det är helt galet, säger mannen som står före mig i kön på apoteket i Torsås och ingen säger emot.
– Allt är de ovaccinerades fel, säger mannen och blänger misstänksamt på mig.
Han hämtar ut en hel kasse med medicin och av ansiktsuttrycket att döma kommer det att dröja innan han tänker återgå till kindpussandets sköna värld.

Det är ingen nyhet att det stora antalet ovaccinerade finns i områden med många utlandsfödda som är skeptiska till vaccinet. Bland de tio kommunerna med lägst vaccinationstäckning har alla utom en en högre andel utrikes födda än riksgenomsnittet på 19,7 procent.I Botkyrka söder om Stockholm har inte ens fyra av tio tagit första sprutan.
Fyra av tio.

Ironiskt nog visar andra undersökningar att det är de invandrarfientliga SD-väljarna som är mest skeptiska till att vaccinera sig mot covid-19.
– Fyra av tio SD-väljare är kritiska till vaccinering enligt en mätning från Expressen/Sifo.  
Den mätningen gjorde att Jimmie Åkesson gick ut med en skarp uppmaning:
– Man ska vaccinera sig. Om inte för sin egen skull så för sina medmänniskors skull och för sin familjs skull. 

Bland statsvetare pekar man på att SD-väljarnas skepsis mot myndigheter och etablerade medier gör dem mer tillgängliga för konspirationsteorier kring covid-19 och vaccinen. 
– SD-väljare avviker, de är generellt skeptiska till myndigheter också i andra sammanhang, säger Toivo Sjörén, opinionschef på Sifo.
Även det har vi hört förut: ”Många utlandsföddas skepsis mot myndigheter gör dem tillgängliga för konspirationsteorier kring covid-19 och vaccinen”. 

Båda enkäterna ovan gjordes i början av året. Medan befolkningen som helhet följt uppmaningen att vaccinera sig drar de utlandsfödda ner statistiken.  
Men inte heller SD-folket verkar lyssna på sin ledare.
Åtminstone inte alla.
När Barometern-OT frågade de 15 15 regionråden i Region Kalmar län om de vaccinerat sig blev svaren i 14 fall det väntade: ”Jag är självklart fullvaccinerad mot covid-19”.
Men ett av råden, sverigedemokraten Martin Kirchberg väljer att inte svara på frågan.
– Jag anser att en fråga om jag vaccinerat mig eller ej rör min personliga sfär, det är inte en politisk fråga så den vill jag inte svara på, säger Kirchberg.

Kirchberg är ledamot av den regionstyrelsen som leder kampen mot hur pandemin.
– Självklart är det ett individuellt beslut att ta eller avstå vaccinet, säger Christer Jonsson (C), regionråd med ansvar för hälso- och sjukvården.
– Men jag anser att vi regionråd ska vara goda förebilder och vaccinera oss om vi kan. Som ledamöter i regionstyrelsen är vi ansvariga för sjukvården i länet och vi vet vilket tryck det varit och vi bör bidra så mycket vi kan för att inte det ska komma tillbaka i en ny våg av smittspridning.
Låter rimligt, tycker jag.
Vad tycker Jimmie Åkesson?
– I Sverige vaccinerar vi oss, eller hur?

Nu någonting helt annat. Häromdagen låg den här teckningen i vår brevlåda. Det fanns ingen avsändare. Av någon anledning utgick från att det ett meddelande till mig, inte till henne.
Jag vände och vred på papperet. Först tyckte jag att teckningen föreställde en gubbe, det var därför jag antog att det var en hälsning till mig, inte till henne.
– Men vad betyder i så fall de båda kryssen?
Sedan vände jag på papperet och blev det en karta.
– En karta över vår vik?
Kanske.
Om det röda krysset längst upp till vänster markerar postlådan då skulle ”näsan” och ”hakan” i den första versionen motsvara Båtbryggan och Badbryggan.
– Alltså är skatten nedgrävd strax bortom badplatsen?

… eller en skattkarta?


Möjligen. Om det inte regnade skulle jag gå och titta efter.
– Eller om jag varit yngre.
Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano berättar en anekdot där han vid infarten till Ollentaytambo nära Cuzco i sydöstra Peru omringas av ett gäng fattiga gatpojkar.
De undrar om han kan låna dem en penna.
– Varför då?

Det visar sig att de vill rita figurer på sina smutsiga händer och armar. Mitt i allt ståhej visar en övergiven stackare en klocka ritad i svart bläck runt sin handled, skriver Galeano.
– En morbror som bor i Lima har skickat den till mig, säger pojken.
– Går den rätt? frågar författaren.
– Den går lite för sakta, erkänner pojken.
När det slutat regna ska jag gå ut och gräva upp en skatt.

Jäkla oreda…

Hon: dagen har gått till jobb, jobb, jobb… och imorgon ska jag till Stockholm. Ingen lunch hann jag med, och packningen har inte fått någon kärlek alls. Undrar vad jag egentligen har fått med, förutom datorn, The Magic Mouse och laddare… blir jobb på tåget, och på hotellet. På måndag har jag möte. Känns ju lite ovant.

Iggy, snart sju veckor!

Men framförallt ska farmor hänga med Iggy, som växer alldeles för fort. Sist var han bara en vecka gammal. Imorgon fyller han sju veckor. Gäller att åka upp ofta nu!!

Onsdag: fri arbetsträning i börsens kölvatten

Han: Hon är bekymrad och det är inte tången i viken och den obärgade chiliskörden hon oroar sig för. De senaste dagarna har raset i det kinesiska fastighetsbolaget Evergrande sprider svallvågor bland världens börser.Finansmannen Christer Gardell sa för några dagar sedan att börsfesten är över och att ”om man inte proffs och inte har råd att förlora pengar – då ska man kanske kliva av nu”.
Och som han ropar får han svar: Småfolket springer som yra höns för att sälja av sina surt förvärvade aktier.
– Vilket naturligtvis fick börsen att falla ytterligare.

Ur led är tiden och de senaste dagarna har hon gått omkring och muttrat som en gång Hamlet:
– Att vara eller inte vara, det är frågan: månn’ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens.
Frågan som uddens enda börshaj grubblar över är förstås om hon ska följa Gardells råd.
– Eller inte?

Gör han som han gör och inte som han säger.


Min inställning är lättsinnig: ”När överheten talar om fred bör folket rusta för krig”, skrev Brecht och det är så jag tror vi ska tolka Gardell.
– Omvänt.
Om man är proffs och har råd att förlora lite pengar – då ska man inte kliva av nu.
Så vitt jag vet har Gardell inte sålt av, förmodligen passar han på att köpa på sig billiga aktier som skrämda småsparare sålt.

Har jag rätt eller har jag rätt? Som vanligt är jag bara en åsiktsmaskin. Och som alltid förlitar jag mig på hennes omdöme – hittills har det gått bra.
För egen del har jag som vanligt mest flummat runt och markerat arbete (häcksaxen) och andra höstaktiviteter:
– Har (äntligen) kontaktat Anticimex, hittat råttlort i sjöboden! Dessutom har jag tagit itu med rökgången till den öppna spisen (äntligen) – jag alltså kallat in Sothönan som kan sånt.
Och som ännu ett hösttecken har jag börjat sticka på en varmare tröja till Dorian Grays porträtt:

Höst.

Hon: rätt vet jag inte om jag brukar ha, köper alltid när det är som dyrast, men jag är bra på att sitta still i båten och hittills har det visat sig bra.

Före…

Efter senaste tidens hårda pålandsvind var viken full av tång, och eftersom det är väldigt lågt vatten så var det helt enkelt ett gyllene tillfälle att ta upp den. Väldigt skönt väder har det varit idag också, så samtidigt som jag njöt av det och gjorde nytta, fick jag dessutom ett gratis styrketräningspass. Imorgon blir det heldag framför datorn…

Efter!

Tisdag: På ostfronten intet nytt

(Uppdaterad 17:25)

Även rosor blommar på hösten

Han: Dagens ros tillägnar vi alla som tror att sommaren är slut. Det är den, men det betyder att vi är en dag närmare våren. Tisdagen den 21 september nådens år 2021 har varit en fin höstdag och att döma av nyhetssändningarna har inget viktigt hänt bortom udden.
– Typ gängmord och skandaler a la Hanif Bali som journalisterna kunnat hetsa upp sig över. Uppriktigt sagt minns jag inte ord jag läst och hört på P1.

Och även på udden går livet sin gilla gång. Hon har städat och bakat bröd med rosiga kinder och jag har varit på soptippen, jag menar återvinningscentralen, och snackat med grabbarna om att hösten är här och det märks för det har varit en lugn dag och så har jag matat vår luggslitne talgoxe med ost från Emåmejeriet och även han verkar tycka att det här är en dag som kommer att gå till historien som en ganska fin höstdag.
– Och så jag slipat och målat och lackat hennes nya hylla för sommarens hemliga chiliblandningar och nu är det dags för eftermiddagsdrink och det var väl allt jag hade att berätta idag.

12.00. Bleke hela dagen!!

Hon: den där första bilden på rosorna kan inte ha varit tagen idag väl… det har ju, kors i taket, varit vindstilla precis hela dagen. Helt underbart, även om jag mest varit inne och städat. Faktiskt nästan i tre timmar. Även det kors i taket.

13.30. Solen är tillbaka!

Lagom till jag var klar kom solen fram. Underbart!!! Var till och med ganska varmt. Strövade omkring och fixade lite ute efter en macka och vilopaus i solskenet. Fanns en del tomater att skörda som faktiskt överlevt kyla och vind utan att spricka eller ruttna. Chililandet såg också okej ut, en del grenar hade dock blåst av. Band upp och stöttade med nya pinnar.

Ölandstoken njöt också av solens strålar!

Måndag: När hon smiter ut i skogen bygger han skafferi

(Uppdaterad 20:24, 20:11, 18:30)

Hon: för själsfriden borde jag ha städat idag, men hade absolut noll lust. Men för att ändå känna att jag gjort något nyttigt började jag med ett yogapass. Ja, två pass i veckan var det ju, bravo!

45 minuter Vinyasa med det här gänget!

Och sedan, efter att ha vattnat i växthusen, en promenad genom skogen. Det är äntligen lite bättre väder, till och med solen har tittat fram en hel del idag. Fast det blåser fortfarande bra här ute på udden, och igår kväll lät det som om vinden flyttade bord på baksidan.

Redan börjat nallat lite på denna bilden…

Tog en sväng förbi mitt svampställe, som inte levererat trattisar på ett par år nu. En och annan kanske, men nu var det massor. Fast så pytte pyttesmå att de borde fått stå kvar och växa till sig. Men det vågade jag inte, kanske någon annan hade hittat dem innan jag hann tillbaka…

Fler…
Och även lite utanför ”stället”…

Väldans nöjd, även om de var små. Inte van att hitta någon svamp alls, förutom lite stolt Fjällskivling utanför huset. Och så sopparna jag vågade mig på för några veckor sedan. Men det var lite läskigt, trattkantareller känns mycket mycket bättre och lyxigare på något sätt. Lång skogspromenad blev det också, lyckades fördriva hela dagen utan att ha gjort någon nytta alls… nu är det väl snart drinkdags 😉

Rensade!
Skafferi.

Han: Härliga bilder! För egen del hoppade jag över både yogan och svampskogen. På förekommen anledning har jag ägnat förmiddagen åt att bygga ut hennes skafferi (ovan).
– Det gäller ju att samla i ladorna som vår finansminister och blivande fru statsministern sa i riksdagen idag.
Eller kanske sa Magdalena Andersson som det var:
– Nu är det valår och då gäller för oss Socialdemokrater att öppna statens alla lador så att maktpartiet bäddar för stöd från både Vänstern och Centern och Miljöpartiets krav på en familjevecka.

Det ska bli spännande att se vad alla stora ord i dagens budgetdebatt kommer att koka ner till. Och apropå språk har väl ingen missat att kravet på språktest fått en renässans. När Sverigedemokraterna lanserade krav på språktest var det fascism och nazism. När Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, föreslog ett språktest för att få svenskt medborgarskap var det en ”magnet för främlingsfientliga väljare”, skrev justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) i sin blogg.

Det var några år sedan. I dag är språkkravet en del i den Socialdemokratiska regeringens migrationspolitik. Hos Anders Holmberg i SVT-programmet ”30 minuter” skruvar Morgan Johansson på sig inför minnet av sitt – numera raderade – blogginlägg som han skrev på den tiden när han tyckte att språkkrav för medborgarskap var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet” men typiskt för folkpartiledaren Lars Leijonborg, ”en politiker som inte är så noga med de grundläggande värderingarna”.
– Bara så jag förstår här… Man kan så klart ändra sig även i politiken. Men det är ingen liten förflyttning, konstaterade programledaren och lille Morgan flackar med blicken som han förmodligen alltid flackat med blicken när han avslöjats med att ha pinkat på mattan och skyllt på katten.
– Det är korrekt. Jag har tänkt om, svettas statsrådet.

Det krav som igår var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet” är idag S-politik.
– Är ditt syfte ädlare, undrar intervjuaren nu med skärpa i rösten.
– Mitt syfte är ju att få till en bättre integration, pep Johansson.

Slutsats? En given slutsats drar Viktor Barth-Kron i Expressen: ”Om en borgerlig regering stramar åt invandringen så ekar stöveltrampen från det tyska 30-talet, men om S-regering gör det är det istället hammarslagen från det svenska 30-talets folkhemsbygge som hörs” (Expressen 19.9.21).

Men det finns en alternativ slutsats som är viktigare:
– Morgan, när du lyssnar på politiska motståndare ska du lyssna på vad de faktiskt säger, inte spekulera i vad du vill tro att de egentligen menar.
– Du behöver inte tycka som andra. Men ta fasta på vad folk faktiskt säger och skriver i sina förslag – mellan raderna står ingenting.

Dessutom bäste Morgan: Det är inte fel att ändra sig. Tvärtom! Men förklara i så fall för oss andra varför du gör det och låtsas inte att (s)pråkkrav för medborgarskap är något annat än (sp)råkkrav för medborgarskap.
– För jag utgår från att du verkligen menar vad du säger och inte bara fiskar röster i grumligt vatten.

Men när allt kommer omkring finns det saker som känns viktigare när vi sett alla nyhetsprogram. Typ en familjekväll framför Idol.

Alltså, den är mycket större och finare i verkligheten!

Hon: och om man släpper blicken från tv:n så är det en fantastisk måne över Fimpan. Fast göra den rättvisa på bild går ju aldrig…

Söndag: För livet & kärleken i Demånes värld

Med alla bollar i luften samtidigt.

Han: Somliga konstnärer vänder verkligheten ryggen och skapar sig en egen fantasivärld. Andra gör konst av verkligheten. Målaren, skulptören och trädgårdskonstnären Susanne Demåne tillhör de senare. I en gammal folkskola i har hon förvandlat allt till konst.
– Bokstavligt talat allt – stolar, bord, en skolsal här, ett lusthus där, stubbar, ved, hönor, hästar, skogen, trädgården.

Förra helgen gjorde vi en konstrunda i Småland. Idag var det dags för dito i Blekinge. Men vi kom bara hem till Susanne i Edestads gamla skola.
Bland prinsessor, hästar, skogsfolk, honjävlar, en räv och farliga rosa män blev vi fast. Med oss hem hade vi en fin bok med personlig dedikation, en ny bekantskap, en liten tavla och en ordentlig dos av smittsamt skaparvirus.

Hon: ja fantastiskt ställe och fantastisk konstnär och person. Kul att prata med henne var det också. Dessutom älskade hon träd lika mycket som vi. När de hade huggit ner ett träd längs stigen hon gick var dag, då hade hon känt det som om det var henne de stuckit ner. Kände helt igen mig!!

John Bauer-känsla!
Och här går vi stigen…
Som också var en fotoutställning

Hon hade dessutom levande djur. Höns, gäss och två svarta magnifika hästar (som hon ibland hade uppvisningar med) strövade runt i trädgården. Underbart allting helt enkelt.

Inga vanliga höns precis, de var också magnifika

Var inte bara sevärt i trädgården för den delen, utan även hörvärt, så på med ljudet nu:

Måste bara lägga upp lite bilder till, går inte att sålla helt enkelt…

Kolla vilket ställe!! Filmiskt!
Hallå där!
Bakom hästen står konstnärinnan själv i cool keps och samtalar med besökare. Outtröttlig!
Godnatt!

Lördag: Förstagångsväljare…

Hon: det var första gången jag röstat i ett kyrkoval, vad jag kan minnas i alla fall. Han är inte med i svenska kyrkan men hade jäkligt mycket synpunkter på själva valet och mitt val och svenska kyrkan som sådan med mera med mera, i bilen på vägen dit. Gå med i kyrkan då kan man ju tycka, eller håll klaffen 😉

Japp, jag har röstat i kyrkovalet!

Jag hade i princip bestämt mig redan men höll på att ändra mig på grund av argumentationen i bilen. Men så fann jag ett namn på en nära och väldigt omtyckt vän på den ena listan, det avgjorde saken! (Inte hans synpunkter alltså, ha ha…)

… och vi andra undrar vad Gud gör en sån här dag

Han: För egen del lämnade jag svenska kyrkan redan när den var statskyrka. Orsakerna var två:
– Jag hade kommit fram till att jag hade ett bättre förhållande till gud än vad kyrkan verkade ha.
Dessutom insåg jag redan då att religion är en för viktig sak för att överlåtas till präster, politiker och andra mellanhänder.

Vi har ett gott förhållande.

Mitt avhopp skedde redan för 50 år sedan och ingenting har hänt sedan dess som fått mig att ompröva mitt beslut.
Tvärtom. Vi har haft ett bra förhållande, Gud och jag.
Avspänt och tolerant.
– Som i alla bra relationer beror det på att vi kan tjafsa om ditt och datt men i grunden bottna i att vi har samma grundvärderingar.
Tror jag.

Möjligen är vi lite för lika för att bo ihop under samma (kyrk)tak om man säger så. Det blir lätt så när någon i ett förhållande envisas med att försöka forma den andre till sin avbild.
– Och här skyller jag inte bara på honom.
Men som sagt, i grunden är vi ganska lika.
– Jag tror man kan säga att vi är lika självupptagna, lättrörda. Lättstötta.
Och omnipotenta – vi tror att solen går upp för att vi ska få leka.
– Det slår mig att vi båda varit chefer i hela våra aktiva liv. Jag sedan Roger Andersson (Lille-John) som var huvudet större än oss andra pojkar pekade och sa:
– Peppe ska vara Robin Hood.
Vem som pekade med sitt finger på Gud framgår inte.
Inte heller om han också var 9 år eller…?

Jag vet, den tröttsamma ironin. Och humörsvängningarna. Inte sällan framstår vi som koleriska.
– Även du Gud blev som bekant skogstokig på idioter. Särskilt under din gammaltestamentliga period i ungdomen.
Om du nu inte föddes lillgammal.
Eller som surgubbe.
Till vårt försvar måste man säga att vi också är snälla. Romantiska. Lättrörda.
– Kärleksfulla och därför, tyvärr, ibland svekfulla.
Men till vårt försvar:
– Ofta är förlåtande mot de svekfulla och jagsvaga.
Osv.

Även han verkar vara rastlös – i min världsbild är Gud ingen hon eller hen, övertygad som jag är om att ingen kvinna skulle behandla sina barn så illa.
I liten skala påminner min skapelseberättelse på udden om hans:
– Fort men fel, som man säger.
Det som inte är färdigt på sex dagar blir aldrig färdigt.
– Om det är något jag är avundsjuk på så är det hans lättjefulla inställning till arbete.

Åtminstone om vi ska tro hans egen biografi: ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort” (Första Moseboken 1:1).
– Snacka om att inte jobba ihjäl sig!
Inget stöd för arbetslinjen och uppskjutna pensionsåldrar där inte.
– Undrar om hon funderat på den aspekten innan hon röstar.

Medlem.

Jag följde med henne till pastorsexpeditionen i Torsås och hade där ett trevligt samtal med en av valförrättarna. Dock fattades det något i stämningen som gjorde att jag återigen undrar över meningen med föreningen:
Gud skapade världen som ett skämt.
Det menade den helige Thomas av Aquino och allt talar för att den store kyrkoledaren har rätt, eller hur?
Jag har alltid trott att gud skrattar lika gott åt Monty Pytons ”Life of Brian” som jag.
Men märks det i kyrkovalet?

Sen finns det förstås skillnader. Det här med kvinnor till exempel. Som författaren Eduardo Galeano påpekar (Omfamningarnas bok) är den kristne guden lite eljest.
Han är den ende av gudarna som aldrig haft sex.
Så är det.
– Av alla gudar i alla religioner i mänsklighetens historia har han aldrig kommit ut ur en enda garderob.
”Varje gång jag tänker på det tycker jag synd om honom”, skriver Galeano. ”Och då förlåter jag honom för att han varit en sådan bestraffande överpappa …”.

Instämmer! Men det handlar inte bara det här med sex. Jag fattar att pr-folket har rensat hans cv (Bibeln) från distraherande bifigurer. Jag menar, tänk om fru Gud mitt i storyn om den intensiva skapelseveckan hade öppnat ett fönster och ropat genom universum:
– Är du klar snart med det där du håller på med? Maten står på spisen, vi andra har ätit.

Och ändå. Jag ser det först nu, när jag skriver detta, att Guds spökskrivare i Första Moseboken noterar att Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” 
Vi?
– Vilka var ”vi” innan Gud påstås ha skapat världen och alla oss andra (inklusive mannen och åsnan)?

Säg det. Men oavsett vem eller vilka som en gång i tiden fanns där någonstans i bakgrunden känns det som om vi även på den här punkten är mer lika än det verkat.
– Vi behöver ett ”vi” för att få ihop våra historier.
Som här på bloggen.
Men förlåt kära fru … nu kom min del i dagens notering kanske att handla om fel sak:
– Jag menar kyrkovalet har ju inget med Gud och religion att göra.
Överens?

Har inget med religion att göra.