(Uppdaterad 17:48)
Han: Att döma av reportagen från Ukraina slås jag av hur många människor försöker upprätta sina gamla rutiner kriget till trots. Kanske är det en tyst protest mot ”Putin huilo”:
– Du kan bomba mitt hem ditt kukhuvud, men du kan inte hindra mig från att dricka min kopp te när jag brukar göra det!
Tyvärr känns det som om kriget har blivit rutin även på avstånd. Jag har slutat att knarka CCN och BBC World. Överhuvud taget har jag slutat läsa nyheter från Ukraina, eftersom det inte längre är nyheter när det står i tidningen.
Men kriget finns där förstås. Även när jag flög till huvudstaden i veckan. Som vanligt slölyssnade jag på flygvärdinnas säkerhetsgenomgång. Kollar också in den plastinbakade instruktionen i stolsfickan.
– Finns det nåt så bedrägligt som dessa könlösa teckningar vars syfte är att lugna oss, inte att rädda oss om planet skulle störta.
Ungefär som hundratusentals svenskar efter den ryska invasionen tyr sig till boken ”Om Krisen eller Kriget kommer”.
– Även det en snuttefilt som hjälper lika lite mot krigets fasor som BRA:s lugnande instruktion. Men som hjälper oss att upprätthålla de rutiner som håller verkligheten borta.
Resan blev även i en resa tillbaka till framtiden. Deltog i en debatt om den gamla vänsterpressen där resan började.
Kul träffa gamla kamrater, som alla är lika glada som jag över att vi inte vann kriget.
– Somliga av oss var bättre på beskriva verkligheten än att förändra den vilket begåvade medieägare som Bonniers, public service och Stenbeck också insåg.
Lärorikt. Hann dessutom med att träffa några barn och barnbarn (Iggy och Skrot). Resan kan också sammanfattas sålunda: 3 luncher + en middag på hemmakrogen.
– Alltid trevligt!
Däribland en lunch som blev en litterär resa tillbaka i tiden.
– Detta i mentalt sällskap med den legendariske artisten Kjell Höglund som tillhörde vårt stora kompisgäng i Strömsund redan åren 1965-66.
Här talar han till direkt till dig från förr i tiden – när allt naturligtvis var mycket bättre (?).
Om du inte visste det så skrev Kjell sin mest kända låt i vår lilla håla i Norrlands inland:
Det har förstås inte med sången att göra, men Kjells lillasyster var under en musikalisk period ihop med min kompis Jarefors, med vilken jag delade liv, lägenhet och sovrum (eftersom vi bodde i en etta).
PS: Som vanligt är det skönast att vakna hemma på udden där solen alltid går upp i öster strax efter att hon dragit upp rullgardinerna.
Hon: ytterligare en väldigt för tidig morgon, tur det blir sommartid på söndag… det kändes dessutom nästan som sommar idag. Om jag inte farit runt i trädgården utan istället suttit i lä på framsidan hade jag kunnat ha bikini.
Och så hälsade årets första humla på i växthuset. Tyvärr i fel växthus, inte i det med alla plantor. Får ha mer öppen dörr även in dit nu. Och så kom flugorna. Dödat minst sex i köket. De har jag inte längtar efter kom jag just på …
Han igen: Och sen kom Arthur över på en eftermiddagsdrink med sina föräldrar Jonas och Ingrid, lillasyster Rut och tant Kicki.
Vi stod för vinet från Haggans, men Arthur kreerade tilltugget. Det visar sig att grabben inte bara ägde en bank i lego utan dessutom öppnat en krog med trendig namnet Potatis9 fast han bara är 4,5 år.
– Tallkottarna var delicious, liksom desserten (ekologisk gratisglass, även den gjord på tallkottar) serverade i trendig blå hink som gick i färg med den blå duken.
Så har vi det en torsdagskväll på udden. Och som vi brukar säga såna här kvällar:
– Så här ska vi ha det när vi ha det som sämst.
peppekerstin.blog 
Publicerat av