Söndag: Vår i luften … men det räcker inte att skratta åt Putin

Han: 07:25. Solig morgon, -2,5° som känns som -1° på grund av vinden från NV, 6-11 m/s. Men som sagt solig morgon och eftersom hon går på solenergi blev det premiär för frukost ute på verandan mot sjön, dit vinden inte når.
Sedan dess har varken hon eller katter syns till inomhus.

Jo, det är klart att jag har hjälpt till i vårbruket. Tre kärror kompostjord. Men eftersom det är söndag har (en) man viktigare saker att tänka på.
Här kommer alltså dagens predikan: En rysk medborgare demonstrerar på Röda Torget i Moskva.
På skylten står det med stora bokstäver: ”Presidenten är en idiot!”
Omedelbart kommer polisen fram för att arrestera demonstranten.
– Aj! slå mig inte, det är ju Ukrainas president Zelenskyj jag tycker är en idiot.
– Å nej tavaritj, oss lurar du inte. Vi vet minsann vilken president det är som är en idiot!

Jag vet, fixeringen vid Putin står i vägen för analysen. Att skoja om Putin inger falskt hopp om att om/när den skurken försvinner så blir allt bra.
– Så är det inte.
”Det hjälper inte att önska livet ur Putin eller hoppas att det korrupta Ryssland ska falla sönder. Korruption är systemet och kriget beror inte på att presidenten blivit galen utan följer till punkt och pricka hur Ryssland sedan länge uppfattar världen och agerar för att nå sina mål.”
Det säger Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan som skrivit Hotet från Ryssland. ”Varför såg vi det inte komma?” är rubriken på det första kapitlet och boken slår sönder tre myter som gjorde att omvärlden inte så kriget komma:

1: Myten att Ryssland var på väg mot demokrati 1991. Sovjetunionens sammanbrott öppnade inte upp för demokrati utan för rysk revanschism i nya former.

2. Myten att invasionen i Ukraina är ”obegriplig” när den bara en konsekvens av en historisk imperialistisk rysk ambition att expandera till de gränser Ryssland haft när riket var som störst.

3. Myten att Putin är ”galen” när han i själva verket bara är en i raden av ryska tsarar – vita tsarer (Peter den Store m fl), blodröda tsarer (Stalin), gamla korrupta tsarer (Brezjnev m fl gubbar), reformvänliga tsarar (Gorbatjov, Jelzin) och nu en gulblek tsar i kläder från det italienska lyxmärket Loro Piana.

Nu till det andra i dagens predikotext: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar.” Sa Groucho Marx och en förening jag aldrig känt mig hemma i ”Vänstern”.
Varför? Fortfarande träffar jag människor som säger:
– Du jobbade på Flamman, eller hur?
I gammal fin kommunistisk tradition får jag lust att hänga såna idioter i lyktstolparna. Men det gör jag förstås inte.
– Nej, säger jag med återhållen toxisk aggression, jag var chefredaktör på Gnistan.
Alltför ofta tillägger jag att Gnistan var 68:talsvänsterns största tidning och den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.

Jag fattar förstås att jag nördig. Lika nördig som mina fågelskådarvänner är när de fattar att jag inte kan skilja en skäggmes från en stjärtmes i motljus.
Men ibland känns det personligt viktigt att den politiska rågången friläggs.
– Särskilt nu när minnet är kort.

I samband med den ryska annekteringen av Krim år 2014 förklarade Svenskans ledarskribent Per Gudmundson hur ett delar sig i två: ”Rysslands invasion av Ukraina har visat den svenska vänsterns reflexer. Plötsligt hörs förstående och inkännande kommentarer – för Ryssland. Slagkraftigast är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, tidigare aktiv i Vänsterpartiet. Hon betonar det nazistiska inflytandet i Ukraina, relativiserar Rysslands folkrättsbrott, varnar för ”rysskräck”, anklagar liberaler för att samarbeta med fascister och beskyller Carl Bildt för att springa USA:s ärenden (AB 4/3). Det är ett eko av Kremls propaganda.
Ödets ironi har alltså fått svensk vänster att ursäkta Putin, en auktoritär nationalist med homofientlighet på agendan. Hur blev det så? Det fanns en Moskvakritisk vänster. Ett exempel var den maoistiska fraktion som bröt sig ur vad som idag är V och grundade KFML, sedermera SKP. Många av de gamla profilstarka maoisterna återfinns sedan länge på den demokratiska sidan, inte sällan verksamma i mediebranschen, och ofta med en fortsatt kritisk – kanske rentav antiimperialistisk – blick i utrikesfrågor. Synen på ryssen skiljer sig än i dag. Medan Flamman och övriga V osar av kålsuparteori, har exempelvis den förre Gnistan-redaktören Peppe Engberg jämställt Ukraina 2014 med Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Kanske då naturligt att förre chefen för kontraspionaget, Tore Forsberg, inte oroade sig lika mycket för maoisterna som för andra: ”Just denna elit av ungdom skulle ha kommit att utgöra kärnan till en svensk patriotisk motståndsrörelse mot Sovjetkommunismen, vilket många av oss på Säpo insåg”.
Vad vi ser nu är alltså att den tidigare Moskvatrogna vänstern, trots att den efter murens fall skrotade kommunismen och blev demokratisk, återfaller i gamla hjulspår. Riktig kritik mot Moskva har det aldrig funnits plats för i V.” (SvD 2014-03-06)

Så förhåller det sig med den saken och därför blir jag förbannad om du i fortsättningen blandar ihop Flamman och Gnistan.
– Amen!
Och apropå eldfängda saker: Nu ska vi gå över till grannarna och grilla korv.

Hon: tack för en underbar eftermiddag i solen bästa vänner! Det blev verkligen en premiärens söndag. Första grillfesten utomhus, helt underbart härligt, gott och roligt.

Och bondbönorna är i (kompost)jorden. Imorgon berättar jag mer om förmiddagens nyupptäckta guldgruva och allt vårbruk som gjordes innan dagen övergick i fest. Nu är det soffläge som gäller!