Söndag: Barnen i regnskogen påminner om vad som är viktigast

(Uppdaterad kl 14:55)

Han: Tack och lov! De har hittat de fyra barnen i Columbias regnskogar. Det en är en fantastisk nyhet.
Och jag erkänner:
– Jag tar det personligt.

Som hon berättat har jag varit i Stockholm. Igen. Denna gång tog äldste sonens yngste son Ludwig studenten.
– Är jag stolt eller är jag stolt?
– Yes!

Mormor Anna-Beata, Ludwig och pappa Rasmus.

Men när jag satt där bland alla barn och barnbarn och föräldrar och farmor och mormor och morbrödrar och fastar och mostrar och kusiner och bonusbarn och nästan nyfödda barnbarn och ett glatt gäng nyblivna studenter som nyss var nästan nyfödda, då tänkte jag mest av allt på mig själv.
– Jag tänkte: Fan vad glad jag är att jag inte har ansvar för barn längre.
Och att det gått bra så här långt!
Ludwigs farmor håller med:
– Så fina, tänk att vi bidragit med lite.
– Ja, fast min insats var liten.
– Kanske inte.
(skratt)

Essa, yngst i klanen. Här med mamma Meli.

En kommentar som bekräftar något som jag ofta tänkt och nu upprepar:
– Jag har inte bara haft tur med barn utan även med snälla fruar.
Marcel Proust hade inte inga barn. Han hade inte ens en fru. Men han förstod vad som är viktigast när tiden flyr: ”Med en svindlande hög siffra mångdubblas allt som rör vårt eget välbefinnande och divideras allt som inte angår oss. Det är därför fönsterdrag orsakar oss mer obehag än insikten att tiotusentals obekanta utplånas i olika krig.”

PS: På spaning efter den tid som flytt är som alla studenter vet (?) titeln på Gunnel Vallquists svenska översättning av Marcels Prousts roman. Titeln är det enda en kritiker kan ogilla med översättningen. På franska heter romanen Á la recherche du temps perdu.
– Vilket även jag vet (som hade underkänt i franska i studentbetyget, Ludwig) betyder på spaning efter den tid som förlorats, i betydelsen den tid du slösat bort.Eller åtminstone ”handskats lättsinnigt med”, som Carl-Johan Malmberg konstaterar i sin stora Proustbok, Lyckans gåta (Wahlström & Widstrand).
Kanske var det som berörde mig mest i helgens familjekträff.

Sturehofs huvudägare PG Nilson har gjort det igen. Här med restaurangchefen Angelica Lindberg.

Apropå att ha och inte ha så har Stockholm något som udden saknar: Sturehof.
En gång i tiden en kvarterskrog, som jag under en tid kallade mitt kontor (Bord 100). Snart tre decennier senare är Sturehof inte längre en kvarterskrog.
– Det är ett krogpalats! Egentligen vill jag inte säga mer. En gång i tiden fanns det upptäcktsresanden som när de hittat sin paradisö medvetet gav ön fel latitud och longitud.
– Så tänker jag också. Särskilt när hör av personalen att även andra flanörer också har fattat att Bord 46 är det nya Bord 100.

… … med gäster, Bomme och Kinna Bellander. Och favoritvinet: Mont Redan från Chateauneuf de Pape.

Vad det beror på att Sturehov fortsätter att vara Stockholms mest framgångsrika krog?
– Svar: Personalen!

Björn och krister är två gamla kulturbärare, liksom Antoni …

… Hedwig däremot gör sin fösta dag på jobbet och när här serverar en gammal gäst.

Pelle Sturén tillhör de gamla och aktiva kulturbärarna, här i den nyakombinerade matsal och bokhandel där du kan sätta upp Marcel Prousts roman på notan.

Hon: ja Sturehof saknas på udden, men vi har ju ”kiosken” på sommarhalvåret, och deras asiatiska buffé slår lätt Pongs!

Och har man en företagsam kompis som Annika så händer det att jag tar mig upp redan 6:30 en söndagsmorgon för att åka in till Kalmar slott och vara med på ”morgonyoga med Monet”. Tack Annika för att du övertalade mig att följa med!!

Det var skönt, men jag var ringrostig. Inte tränat yoga sedan vattningsperioden startade. Kör bära vattenkanna istället… men det här med balansen, jag hade ingen alls!! Bara ramlade så fort jag lyfte ena benet. Konstigt. Brukar vara min bästa gren. Var lite pinsamt rent av, fick luta mig mot slottsväggen… typ!

Var tvungen att direkt testa igen när jag kom hem. Var inga problem alls, kunde stå hur länge som helst, pust! Han fick dokumentera och bildbevis skickades genast till Annika ;).