Torsdag: – Vad sägs om rött då?

(Uppdaterad 22:32)

Han: Den temperamentsfulle konstnären Sven X:et Erixson fick frågan om sin älsklingsfärg.
– Rött!
– Men varför just rött?
– Jamen, vad sägs om blått då!

Det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Eller inte? I sommar ställer Susanna Salifou Nygren ut på Kulturmagasinet i Bergkvara. I Barometern säger Susanna att rosa är en färg som hon har svårt att hålla sig ifrån.
– Jag tycker att det är en tjejig färg, en kroppslig färg och jag tycker att det var lite kul att använda den.
– Jag blir försatt i ett tillstånd när jag målar. När jag håller på vill jag öppna nya rum för mig själv. Bilden blir ett samspel mellan mig och bilden, jag kommunicerar med bildytan och bilden blir till i målandet.

När hon målar har Susanna först en plan. ”Hon vill bygga upp en komplexitet i bilden och planen försvinner efter hand – bilden själv vill olika saker, och det är bara att hänga med. Och själva skapandet blir samtidigt en bearbetning av olika saker inom henne själv.”
Och ändå:
– Ibland tänker jag måla någonting i grönt och så blir det rosa.

Allt hänger ihop i uddens lilla universum. Dagen innan vi gick på Susannas vernissage köper jag Världsmästare, 10 målarbiografier med en inledning om färgens historia i Europa (Rabén & Sjögren).
Boken kostade två (2) kr på Vågen, vilket säger hur billigt det har blivit med ord.
Och jag vet, ingen pratar längre om Rudolf Kristian Albert Broby-Johansen, dansk konsthistoriker och debattör.
– Men på början av 60-talet när jag började intressera mig för måleriet var han konsthistorikern i tiden, den som satte in konst och design i ett samhälleligt sammanhang, kommunist förstås.

Hade Broby-Johansen hört och sett Susanna Salifou Nygrens utställning på Kulturmagasinet i Bergkvara skulle han ha muttrat att redan Marx sa att ”varat bestämmer tänkandet”.
Möjligen skulle han även ha berättat att det var därför som grottmålarna under istiden inte hade något intresse för färgen i abstrakt mening.
– De var jägare och intresserade sig för villebrådens färg.
Därför målar de bara i ”de varma livsfärgerna rött och gult”, grönt och blått förekommer inte alls.
– Luftens och växtvärldens färger var helt enkelt varit utan intresse för dessa jägare, konstaterar Broby-Johansen.
Som Inte ens tyckte att människor var värdiga att komma med på bilderna, såvida de inte uppträder just i egenskap av jägare.

Samma begränsade färgskala återfinns hos de boskapsskötande nomaderna på de afrikanska stäpperna. De saknar ord för blått och grönt men har 80 olika begrepp för olika nyanser i boskapens rödbruna färg.
– Varat bestämmer tänkandet.
Brody-Johansson följer i sin bok hur färgerna i konsten återspeglar samhällets utveckling. ”Världsmästarna” publicerades år 1952 men den gamle maxistens slutsats är träffande:
– Med industrialiseringen reduceras de klara färgerna till en gråskala.

I det moderna kapitalistiska samhället reduceras färgerna till grått, vitt och nyanser i beige.
”Vitt & fräscht” som Henrik Schyffert och Fredrik Lindström skojade om 60 år efter Brody-Johansson.
I det sammanhanget vittnar Susanna Salifou Nygrens känsla för rosa om mer än ”en bearbetning av olika saker inom henne själv.”

PS: För egen del är jag svag för blått. Kan bero på att jag växte upp på ett kraftverksbygge i Blåsjöfallet, där både skogen, Jormsjön och Blåsjöfjället gick i nyanser som grottmålarna inte ens såg.
Å andra sidan är jag lika flexibel som X:et.
– Ett glas rött går också bra.

Hon: och i lektagen är han igen:

Mmm, nu är de här. Mormors älsklingsflickor. Hinner inte med så mycket mer än så här idag. Godnatt!