Måndag: Man bestämmer inte vad man känner

Han: När vi vaknade i morse kändes det som höst. Visserligen var 20 grader både i luften och i havet. På P1 säger en glad radioröst att det är mitt sommaren och just nu drar den svenska sommarplågan Nr 1 i min öronsnäcka, idag med Henrik von Eckermann.
– Fortfarande återstår 41 (!) program innan Finlands president Sauli Niinistö, avslutar sommaren.
Men man rår inte för vad man känner.

Och i morse kändes det som höst. Kanske beror det på att katterna flyttat in igen? Möjligen beror det på rosorna ropar på att befrias från sommarens första omgång fallna kronblad.
– Eller så är bara min inre klocka som går fel?
Hon jobbar som du vet från morgon till kväll, men för en gång skull känns det som om kroppen tycker att även vi ska få nåt gjort.

Sagt och gjort. Efter att skött en del ordförandeuppgifter (min vanliga ursäkt) tog jag itu med rosorna. Därefter tog jag äntligen itu med det gamla bordet på uteplatsen vid Friggeboden (som jag förr kallade min ateljé men som blev ett lager för hennes lökar mm).
Det bordet har hängt med sedan jag i ett tidigare liv hyrde ett torp i Sörmland.

Härom dan skrev jag om att det är nåt konstigt med konstnärer och färg. Om min fallenhet för blått.
– Eller kanske om tillfälligheter?
Det här bordet målade jag i alla fall med en mörkblå lackfärg, burkar som jag köpt för att lackera om en gammal Volvo år 1979.
Det var en bra investering, men 44 år senare behöver bordet lackas om.
Nu är det gjort.

Eftersom burken ändå var öppen och den lilla familjen njöt av sommaren med mormor, lackade jag även det mallorkinska bordet. Riktigt vad det används till är oklart, men jag fick ärva det av Bobo och Marguerite Håkansson när de flyttade från sitt palats i Palma till fastlandet.
– Även det känns som i en annan tid.
Vilket det också var.
Nu är i alla även det minnet bevarat för framtiden ännu en tid.

Och du, sommaren är inte slut. Om jag tro den stora honungsrosen är det inte mitt i sommaren.