Söndag: Tomt var det här …

Hon: vid ett-tiden, efter att ha städat noga (mormor och bonusmorfar passade de små älsklingarna) åkte senaste barnfamiljen i Chateau Margareta hem mot storstan.

Men igen rast och ingen ro, bara att ta tag i de eftersatta grönsakslanden. Imorgon kommer ett nytt gäng ;).

Betorna har börjat blomma och många är stora som kålrötter. Så upp med så många som får plats på dragkärran. Hälften är kvar i landet, de som inte gått i blom eller börjat se ledsna ut. Och så bort med det mesta av blasten, en bit ska vara kvar för bättre hållbarhet. Har jag läst…

Fänkålen är också skördeklar. Drog upp tre av de största. Och de är också jättestora nu, och fina, kul! Betorna är jag lite orolig för, har de stått för länge i landet och blivit träiga… förra året var de superstora och ändå jättegoda. Men då hade de inte gått i blom.

Han: Den är Sveriges vanligaste fågel, en mycket liten fågel som alla har hört men som ingen sett.
Så beskrivs lövsångaren (Phylloscopus trochilus) och det må vara sant på ett allmänt plan. Men sanningen är konkret och så här ser en nästan flygfärdig lövsångare ut.

Jag hittade henne på Margaretas veranda. Förmodligen hade hon lite dumdristigt kastat sig ut ur boet, kanske kände hon trycket från föräldrarna.
Vi skildes som vänner efter lite småprat.
– Eller snarare lite förnumstiga morfarsförmaningar, typ att ”hemligheten med att lära sig flyga är att kasta sig mot marken – och missa”.

Citatet hade jag snott från författaren Douglas Adams som skrev Liftarens Guide Till Galaxen.
Det torde sammanfatta även alla förnumstiga lärdomar som jag dessa dagar öst över barnbarnen.
– Tack Alice för att även du såg ut som om du lyssnade.

Och erkänn att du nästan lärde dig cykla hos morfar.

Hon, igen: … och en sista ”bajs-kaka” hann Alice och den nya Skeppeviks-bästisen Algot baka innan avfärd:

De kommer garanterat ha många roliga stunder härnere framöver. Båda skönlockiga sötnosar. Rörande överens om det mesta.