Måndag: När väst är bäst

Han: ”Liksom solen går upp i öst vaknar män en dag upp i väst”, skrev radiopoddaren Kalle Lind och startade därmed rötmånadens kulturdebatt. För väst i det här sammanhanget syftar på klädesplagget. Nyhetsvinkeln var att Carl Bildt upptäckts iförd väst. ”Inte kostymväst, utan en sådan där bylsig sak som vi förknippar med Leif GW Persson. Visserligen i linne, men ändå påfallande praktisk för att vara Bildt. Man trodde att han var född i kostym”.

Den populäretnologiska slutsatsen: ”Att grånade män börjar med väst beror på ett antal faktorer, menar Kalle Lind. ”Dels hänger det ihop med något Ulf Lundell, årsbarn med Bildt, slog fast i en gammal intervju: efter fyllda 50 har män inte längre häck att bära upp ett par jeans i – byxfickorna räcker inte längre till för allt som ska förflyttas. Dels bottnar det i den gamla sanningen att män inte kan ha handväska. Handväskan förvandlar oss ofrånkomligen till små hjälplösa muminmammor.”

Äldre män gör således en dygd av en nödvändighet. Det (en) man inte har i huvet eller i byxorna får man ha i västen (”piller och prylar”). 
– Om det ändå vore så väl!, utropar Catia Hultquist i DN.
Och vittnar om att i hennes bransch är västen inte bara är ett praktiskt gubbattribut: ”I min bransch är den framför allt en seglivad, ålderslös identitetsmarkör. Särskilt för män tycks den livsviktig. Och särskilt för grävande sådana.”

Nej, Catia jobbar inte i schakt- och grävbranschen. Hon tillhör en bransch där man delar ut Guldspadar. Det är på denna interna Oscarsgala som hon noterar att de kvinnliga journalister klär sig som kvinnor gör när de går på fest: Den lilla svarta eller röda, det var skinn, leopard och klackskor, klirrande accessoarer.

Men det är något som inte stämmer: ”En stor grupp gäster verkade liksom vara på väg någon helt annanstans,” konstaterar Catia Hultquist. ”Det var därför ingen slump att det var på Guldspaden-festen, Föreningen grävande journalister årliga prisutdelning, som jag fullt ut insåg det ärmlösa plaggets stenhårda grepp om mina manliga kollegor. Här vimlade det alltså av västar; skinnväst, vandringsväst, jaktväst och naturligtvis den klassiska krigskorrevarianten … Och deras dresscode kunde sammanfattas i ett ord: väst. De såg ut som att de i bästa fall skulle på skogsmullemöte, i sämsta fall som att de skulle kvarta på en soffa i SVT:s källare.”

Väst är alltså bäst. I alla fall för grävande ­manliga journalister och äldre män som inte tror sig klä i handväska.
– Det finns en tredje falang: gubbar på en udde med vaktmästaransvar för diverse växthus och trädgårdsbäddar, verandabyggen och diverse insatser för att fixa sommarsäsongens öppna vandrarhem.
Det handlar varken om ”Blodförtunnare. Pulssänkare. Propplösare. Potenshöjare … I enstaka fall kam”, ”Kontanter, att lite förstrött strössla över barnbarnen” eller ”Minnen från de virila åren: medlemsnålen från 10 000-metersklubben, en skrynklig papperslapp med ett telefonnummer man en gång fick av en ärtig dam på dansrestaurangen Baldakinen” och andra udda artefakter som förekommer i sommarens urbana rötmånadsdebatt.

Västen bär nödvändiga arbetsredskap: Trallskruv i tre dimensioner (4,2 x 45, 4,5 x 55, 4,8 X 75MM), järntråd, bitshållare, 1 st stjärnbits (det är alltid nån jäkla skruv som överlevt från tiden när var standard!), Tactixs sexkantnyckel, snörstumpar, en schweizisk armékniv (en av de sista från Jan Stenbecks 100-miljoners Milliniumfest i Gamla stan), en blå slangkoppling, en och annan mindre träskruv, blyertspenna, bits, magnethylsa 8 x 42 till plåtskruv, mm.

Men okej, jag erkänner: Även jag har burit korrespondentvästen. En gång. En välkänd svensk entreprenör som enligt medierykten framställs som en förlaga till Logan Roy i Succession i en ny dramaserie på SVT ringde en morgon och tyckte att jag skulle flyga ner till Rom, där Metro ordnade en stor internationell konferens.
”Tyckte” är inte rätt ord.
– Om Jan tycker att du ska åka ner till Rom så betyder det att du ska göra det, sa Kinna Bellander som hade en central roll i mediemogulens mongolhär (och som fortfarande spökar i det bolag som i helgen organiserade Victoriadagarna men som föddes i Our Group).

Alltså satte sig en av flera småchefer i gruppen (TV3, Viasat, Metro, Tele2, Millicom, MTG Publishing m fl) senare samma dag i huvudägarens privatjet för att flyga till Rom.
– Klädsel?
– Väst, förstås.
Korrespondentväst.
– Om inte krigsreporter, så i alla fall lagom för en redaktör.

Det blev en spännande resa. Efter några livliga timmar i hotellbaren med huvudägaren och hans åtta (tio?) koncernchefer får jag mitt första uppdrag:
– Peppe, jag behöver snacka lite affärer är med de här jasägarna. Kan inte du gå ner i tv-rummet och roa Cristina och de andra ungarna.

Av nån anledning behöll jag västen på även till frukost. Då är Jan Stenbeck på dåligt humör. Bakis. Han har skällt ut sina direktörer (ibland lät han faktiskt som fiktionens Logan Roy. Han har just nobbat att äta frukost med Simon Peres, huvudtalare på Metros konferens.
– Jag äter frukost med Peppe, säger han till den israeliske utrikesministerns assistent.
Jag blir förlägen och säger att det där var väl dumt sagt.
Jan morrar:
– Han är som alla politiker. Vill ha ett välbetalt konsultjobb efter den politiska karriären.
Vi tar en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drar han blickarna till sig. Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att människor vi möter först tittar på mig, sedan på Jan.
Därefter åter på mig, den lille killen i krigskorreväst.
– Det är Jan som får slanten att trilla ner.
Vid en uteservering passerar vi en ovanligt vacker italienska. Vi ser på henne och ler. Hon ser på oss, skjuter ner de svarta solglasögonen och ler – mot den lilla killen i väst.
Jag hör honom muttra bakom min rygg:
– Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att det är jag som är killen med stålarna.

Och så är det stugbytardag igen. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnet och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.

Och så är det stugbytardag. En barnfamilj åker, nästa kommer. Trevligt så klart, men framåt natten undrar jag hur Adam och Eva kände sig efter att ha befolkat världen. Och sen kom regnskuren och allt kändes som svensk sommar är när den är som bäst.