
Han: Kanske ska man se det som ett gott tecken. Ensamma människor brukar ge djur mänskliga egenskaper och Den Ensamma Ålakråkan fick sitt när vi båda blev kvar här på udden en vinter för ett antal år sedan.
Citat: ”Hägern, den ensamma ålakråkan som satt på sin sten och tittade ut mot revet där de andra skarvarna höll till. Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan. En och annan ensam hackspett i Ismans tallar.”
I en dagboksanteckning hösten 2019 fäste jag mig vid att udden verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring på egen hand. Stod och hängde på en sten och undvek att störa varandra med synpunkter om ditten och datten och hur saker och ting borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.
(Skojar, älskling. Men det är faktiskt sant.)

Sedan dess har någonting hänt. Jag tänker inte bara på barn och barnbarn har invaderat udden. Även Ålakråkan har haft besök.
Kanske är de bara på genomresa söderut.
– Men fan tro’t.
Idag räknar jag till sju släktingar som alla försöker få plats på hans sten.
Jag undrar vad han tänker om det.
– Kul att ni kunde komma?
Eller:
– Kul att ni kom, när reser ni vidare?

Kanske tänker han ingenting. Större delen av tiden fiskar han som han brukar fiska. Timme efter timme, på jakt efter den stora fisken.
Enträget som den gamle och havet.
Och gammal börjar även han bli. Det syns på den långa halsen, förr glänsande svart. Nu gråvit.
– Men fiska kan han.
Det ligger i släkten. Till skillnad från andra sjöfåglar saknar skarven det fett som gör fjädrarna vattenavstötande. Det minskar friktionen och gör att den dyker snabbare och djupare. Men det finns ett pris:
– Den Ensamma Ålakråkan sitter inte där på sin sten för att jag ska fotografera honom?
– Nix. Han sitter med utfällda vingar för att torka, annars skulle han få kramp, drunkna eller frysa ihjäl.

Kanske är det fisket som lockat hit kusinerna. Visserligen klagar alla på att det inte längre finns nån fisk kvar utanför i Kalmarsund. Gubbarna inåt viken, Lindberg i Bergkvara. Östersjöfiskarna är visserligen argare på västkustfiskarna och de utländska trålarna, men alla hävdar de att fisken är borta.
– Och det är nån annans fel.
Skarven är en syndabock, liksom sälen. Och det är begripligt. En enda skarv kräver ett halvt kilo fisk var om dagen för att hålla sig vid liv. Med tanke på att det finns 70.000 skarvar bara i Kalmarsund fattar även jag vad det betyder för fiskbeståndet.
Å andra sidan. Tänk efter: Den gamla ålakråkan har de senaste fyra åren fiskat ensam på den här sidan om Fimpan.
– Det betyder att han under vår tid tillsammans på egen hand käkat storleksordningen 730 kilo fisk.
Sjuhundratrettio kilo! Och denna sommar dyker alltså kusinerna plötsligt upp.
– Vad tyder det på, Sherlock?
Betänk också att hon vid fler tillfällen i sommar nästan krockat med halvmeterstora fiskar när hon simmat utanför vår vik.
– Så stora fiskar har jag aldrig sett här förut!
(Utan att tala om en kvinnas ålder; hon har varit här sedan år 1962)

Jag anar att du tänker som jag och alla andra utvecklingsoptimister. Kan det vara så att någonting sker under det som synes ske? Nämligen att det i sommar finns mer fisk utanför udden än vad storfiskarna vill medge?
I så fall:
– Säg inget du heller!
Kanske har kusinerna bara mellanlandat på sin semesterresa till Medelhavet.
Breaking news: Plötsligt händer det. När jag är klar med ovanstående rapport ser jag den.
– En liten trind kut har erövrat ålakråkornas sten!
Knubbsälarna, som bara finns i Kalmarsund, brukar hålla till ute vid Fimpan och längs revet. Det här är första gången på flera år vi ser den landa på vår sida.
Slutsats?
Berätta inte för gubbarna inåt viken.

Publicerat av