Han: Säga vad man vill om konstnären Lars Vilks, men han gjorde mycket lite för att bli omtyckt. Den värsta strapats jag utsatt min då 20+kropp för var när min tid som fältjägare på I5 i Östersund avslutades med att vårt kompani intog Sylarnas topp (1762 meter över havet) – för första och enda gången var jag dessutom sjuk på riktigt och inte bara simulerade.
– Jobbigt, var ordet.
Det var innan jag tog mig ner till Vilks unika konstinstallation Nemis (latin för ”för mycket”), frisk och kry (74+) och anständigt klädd i ljus linnekostym och seglarskor.
– Sex komma åtta kilometer nerför Kullabergs klippiga kust. För mycket, men det var det värt.
Jag förstår att ingen myndighet vill märka ut vägen ner till Nemis – och därmed tvingas ta ansvar för eventuella fall. Åren 2006 – 2019 skedde 33 mer eller mindre svåra fallolyckor, därefter tycks ingen ens vilja räkna olycksfallen.
– Jäklar vilket projekt!
Bekräftar att Lars Vilks var en intressantare konstnär än han framställdes på kultursidorna i samband med rondellhundarna.
Efter hans död blev det som bekant annat ljud i skällan.
I sommar visas den första stora retrospektiva utställningen med Lars Vilks verk i Blå Hallen i Höganäs. Dagens Nyheters recensent upptäcker här ”för första gången Lars Vilks alla motsägelsefulla aspekter och roller: romantikern, modernisten och postmodernisten, målaren och konceptualisten, den sociala skulptören och sällskapliga enstöringen, autodidakt konstnär och doktorerad konstvetare, antiauktoritär och sarkastiskt auktoritär, läromästare och lärjunge, profet och allkonstnär, insider och outsider.”
Att mediebilden var en karikatyr upptäckte jag för egen del en natt på Spy bar vid Stureplan för tio-tolv år sedan. Vilks visade sig vara gäst-dj i baren hos en gemensam bekant, Zeke.
En tid därefter blev jag inbjuden till en liten vernissage på Hornsgatspuckeln vid Slussen i Stockholm.
Vilks var fortfarande persona non grata på de fina gallerierna, men på ett tillfälligt popup-galleri inhyst i samma ingång där jag hade min ateljé, visade han ”29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar”.
Det var en märklig upplevelse. Länge var galleriet helt tomt förutom ett antal livvakter från Säpo, fotografen CA Carlson och jag.
– Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter.
Enligt min dagsnotering gömde alla målningarna en liten skäggig hund. ”De flesta så söta, att den mest rättrogne imam måste dra på munnen.”
Men mer intressant:
– När jag frågar Lars Vilks vilken av tavlorna som är hans favoritmålning tar han mig i armen och pekar på sin förhöjda version av en tavla av Anna Palm de Rosa.
Palm de Rosa (1859-1924) var en för mig okänd målarinna, ”Marin” hette motivet, typiskt hötorgskonst i mitt huvud. Men till saken hör att Lars Vilks visserligen var självlärd konstnär, men akademiskt utbildad konstteoretiker, filosofie doktor i konstvetenskap och tillförordnad professor i konstteori vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
Och nu tar denna märkliga man – som till och med minns mitt namn från natten på Spy bar, bara en sån sak! – mig i ärmen och drar mig närmare den lilla tavlan.
– Ser du fältet här upp bakom molnet, säger han pekar. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.
Tyvärr kan jag inte hitta någon Googlebild på Vilks ”Marin”, inte heller på originalmotivet, men jag tror att du fattar poängen. Lars Vilks var så mycket mer än en karikatyr av en provokatör som målade rondellhundar.
– Tror du mig inte, kan du börja med att ta dig ner till Nemis och fundera över om det inte finns enklare sätt att väcka uppmärksamhet i vår mediefixerad värld.
Hur det kommer sig att jag plötsligt lämnade udden för att klättra ner till Nemis ska jag berätta en annan gång. Nu ska jag snart gå iväg för att fira (?) att hösten är här:
Talade nyss med min syster Kajsa i Sundsvall. Även där tänder man bål, Lysenatta heter traditionen där uppe.
peppekerstin.blog 
Publicerat av