Han: Två gånger har du hängts ut på en kvällstidnings löpsedel. Första gången anklagades jag för majestätsbrott.I en ledare i en av landets minsta tidningar drog jag blankt mot kungen: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
Skrev jag en ledare i en av Sveriges minsta tidningar och på väg till jobbet nästa morgon läser jag en löpsedel med den braskande rubriken: ”Folkstorm rasar mot kungaangrepp”. Att det handlar om mig fattar jag först när en röst i luren väser:
– Tjena Anckarström.
”Folkstorm” i medievärlden betydde på den tiden att 7 upprörda läsare hade ringt Expressen. Jag medger att jag blev rörd om än inte skakad. Tvärtom. Under de närmaste veckorna kände jag mig som en härförare för republikanerna. Som sådan hamnade jag till och med i Robban Aschbergs debattprogram på TV3.
I den andra ringhörnan satt bl a Herman Lindqvist och under debatten lärde jag mig att det första som dör i tv:s debattprogram är nyanserna. Mitt försök att slänga in en brasklapp tystas bryskt ner av Aschberg:
– Det blir för komplicerat. Det här är tv.
Försvann i den allmänna kalabaliken var därför min poäng:
– Det är inte monarkin jag emot – det är kungen personligen.
Sedan dess har jag insett att kungakritiken är ett självspelande piano. Detta oavsett om kritiken är principiell eller personlig. Min ståndpunkt: Den återkommande kritiken av kungen fyller idag samma funktion som den döda katten.
– Den som slängs in i samhällsdebatten i syfte att avleda intresset från politikens huvudfrågor.
Då som nu är kungadebatten är en pseudodebatt.
– Ett rituellt skådespel som drivs av B- och C-politiker, dito kulturnissar och uppmärksamhetskåta opinionsbildare som utnyttjar kungen för att själva få en plats på den stora scenen.
Svenska folket har den kung vi förtjänar. Hade du sökt jobbet idag hade du fått det.
– Skål för vår kung i tiden!
peppekerstin.blog 
Publicerat av