Hon: efter en intensiv, underbart solig, och kärleksfull långhelg vilar Ludde, Vilda, husse och matte ut i soffan. Två av oss är väldigt glada över att ha återerövrat soffan:

Riktigt skönt med mulet väder och frisk pålandsvind faktiskt. Ingen Luther knackar på axeln.

Efter att barnfamiljen packat in allt i bilen (inklusive Essa…) och gett sig iväg mot Stockholm igen gjorde jag faktiskt en hel del nytta bland odlingarna. De ”vilda” fina tomaterna visade tendens till att ha drabbats av potatisbladmögel, huh, så de rök.

Tomaterna skördades gröna i förhoppning om att de ska mogna utan att skrumpna ihop, vilket de gör om även de angripits… resten åker till tippen. Inte i komposten!!!

Skördade också av alla mogna chili i växthusen. Det hade mognat en hel del under helgen. Nu ska de in i ugnen och torkas. Idag börjar jag mala kryddor.

Men inte än, en liten stund till i soffan unnar vi oss allt!

… och nu något helt annat: Vi känner igen lössen på gången

Han, nu dagens hjärngympa: Den svenska fredsrörelsen tycker inte att Sverige ska skicka vapen till Ukraina. Istället ska vi ”verka för fred”. ”Vi skulle göra större nytta om vi inte blev en part i konflikten, utan istället hjälpte till diplomatiskt”, säger Svenska Freds ordförande Agnes Hellström i en intervju. Hon har samlat sina tankar i en tid när Linda Skugge dominerar kulturdebatten genom att vika ut sig på en porrsajt (9 större artiklar den senaste månaden bara på DN Kultur).
– Svenska Freds ordförandes nya bok har följdriktigt titeln: ”Fredsfittan”.

Tidstypiskt.

Detta som ett alternativ till ”stridspitt”m enligt författarinnan. Fyndigt men tyvärr, jag känner igen lössen på gången. Det beror på att jag tillhör en generation som fick vår politiska skolning i Vietnamrörelsen. Vietnameserna stoppade USA:s fullskaliga invasionskrig på slagfältet. Men vi vann slaget om den svenska opinionen. Den fajten stod inte bara mellan de politiska krafter som öppet tog ställning för USA:s krig och alla oss som ansåg detta krig var ett imperialistiskt krig och ett övergrepp på en liten nations självbestämmande.
Den viktigaste fajten stod därför mellan liberaler, socialdemokrater och allmänna vänsterkrafter som samlades kring parollen ”Fred i Vietnam” och vår paroll ”USA ut ur Vietnam – stöd det vietnamesiska folket på dess egna villkor”.

Där står vi nu igen. Det öppna stödet för Putins krig i Ukraina har tystnat. Däremot höjs röster för att fred är viktigare än att Ryssland villkorslöst tvingas ut ur Ukraina. Och argumenten är lika förrädiska nu som då.
Alla ville ha fred i Vietnam och alla vill ha fred Ukraina. Men då som nu kräver freden att angriparen ger upp sina krav – allt annat är som att låta tjuven som bryter sig in i ditt hus behålla tv:n – eller delar av ditt vardagsrum ­– annars är det synd om honom.

Det är det perspektivet jag med igenkännandets obehag läser den senaste tidens inlägg från bl a Gudrun Schyman (SR 12/1-23 och i DN) där hon betonar att nu måste det bli fredsförhandlingar: ”Jag är inte Putinkramare för att jag säger att fred nås genom förhandling”.
– Förhandlingar om vad? Hur stor del av Ukraina som Putin ska få behålla, eller?
De frågorna svarar Schyman inte på. Och det logiskt. ”Freden” är viktigare än villkoren för villkor skulle avslöja att en rättvis fred nås först när en angripare inser att han har förlorat kriget och därför tvingas till förhandlingar om hur hans reträtt ska organiseras för att ytterligare förluster ska minimeras.
– Som i Vietnam.

En annan gammal vänsterröst, Göran Therborn, skrev dagen före den ryska invasionen (AB 23/2-22): ”Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag.”
Göran Grejder blundar inte. Verkligen inte. I en ledare i Dala-Demokraten (20/8) skriver han att: ”Ukrainas kamp mot aggressorn är rättfärdigt från början till slut. Och bara Ukraina ska avgöra när något som liknar fredsförhandlingar ens är tänkbara.”
Samtidigt går hela hans argumentering ut på att Sverige inte bör ge Ukraina det stöd ukrainarna mest vill ha av oss: ”Så är det. Men risken med ett kraftigt förstärkt ukrainskt flygvapen är att kriget trappas upp och att det varar ännu längre, med ännu fler döda.”

Göran Greider må var för ung för att minnas var han stod i den principiella fajten mellan parollerna ”Fred i Vietnam” och ”USA ut ur Vietnam”. Men vi andra känner igen lössen på gången.
Fred kan nås på många sätt, men bara ett är värt vårt stöd:
– Ryssland ut ur Ukraina!

PS. ”Hade någon lyssnat på oss från början hade det inte blivit något jävla krig”, säger Svenska Freds ordförande. Men det gjorde uppenbarligen inte Putin. En som drar rätt slutsats av det lilla problemet är Lars Ångström, som förövrigt var Agnes Hellström föregångare på posten som Svenska Freds talesperson. I en intervju (DN Lördagsmagasin 16 september) säger han det självklara: ”Svenska Freds har gått vilse. I vissa situationer måste man förhålla sig till verkligheten. Det finns inget utrymme för dialog med en despot med kärnvapen. På längre sikt vill även jag nå fram till demokrati och stabilitet i Ryssland, självklart. Men nu gäller det att avskräcka och tvinga angriparen att dra sig tillbaka. Det går bara att göras militärt”.

Nu Sope-Bengt, vet du det också!
(min kompis inåt viken säger att han läser mina texter istället för att hålla demensen borta genom yoga som är det nya nya.)